zenigen

Veta-mer-ida Wikipedia.

2012-02-02T02:40:00.004+01:00

Wikipedia är en så jäkla bra idé - att skapa ett lexikon som bygger på vanliga människors kunskap, istället för att bara förlita sig på "de lärde"!

Wikipedia är ett dynamisk verktyg för att distribuera kunskap i ett demokratiskt system.

Uppslagsverket har kritiserats för att det förekommer många felaktigheter. Orsaken är dels att det haft barnsjukdomar - precis som de flesta andra nya sidor, men också för att man söker fel mer aktivt i Wikipedia. Vad som står i exempelvis Nationalencykopedin förutsätts vara sanningen; det ifrågasätts inte eftersom författarna bakom har så hög kredibilitet.

Men Wikipedia misstänkliggörs av journalister och auktoriteter för att det är sammanställt av "vanligt folk". De lider av en överdriven auktoritetstro - eller tycks åtminstone vilja få oss att tro på alla dessa experter, och att misstro människor utan akademiska meriter.

Wikipedia skapas av vanliga människor som författar, fyller på, korrigerar varandra och rättar till. Och översätter. Wikipedia är ett levande verk. Ett uppslagsverk som är en spegling av just den dynamiska tid av kunskapsspridning vi lever i. Information vill vara fri, brukar det heta.

Jag anser att det bara är bra om man är medveten om att det förekommer fel i ett uppslagsverk; det gör att man förhåller sig kritisk till vad man läser. Precis så kritisk som man alltid bör vara - oavsett vilken källa det handlar om, eller vilka auktoriteter som uttalat sig.

Dessutom kan man anmäla fel på Wikipedia, korrigera eller tillföra kunskap om man vill.

Finns den möjligheten på NE?
Inte vad jag vet åtminstone. Men så har jag aldrig haft råd med ett så dyrt uppslagsverk heller.

Jag nöjer mig med Wikipedia, och ska även donera en slant till dem då och då som jag använder det rätt ofta. Alla borde förresten läsa grundprinciperna för sidan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Grundprinciperna

Det är dessutom schyssta regler för upphovsrätten:

"All text på Wikipedia lyder under copyleftlicensen Creative Commons. Det innebär att varje bidragsgivare innehar upphovsrätten till sina egna bidrag men Creative Commons garanterar att innehållet på Wikipedia förblir fritt att distribuera och hela tiden kan redigeras av andra."

Jag gillar det här. Man delar med sig av sin kunskap. Gratis. Är det så att det kan hjälpa andra - javisst, varför inte?

Jag har haft ett uppslagsverk, Nordisk familjebok från 1920-talet, där alla som författat var med på bild i början av det första bandet. Idel herrar med diverse fina doktors-, jurist- och professorstitlar, den ena finare - eller värre - än den andra.
Högst respektingivande, eller hur?

Den tidens intelligensia delade med sig av sin oändliga kunskap till massan - i alla fall till dem som hade råd att investera i ett uppslagsverk, för dessa var minsann inte billiga.

Men när man med dagens ögon läser den rent rasistiska dynga som dessa herrar snickrat ihop under uppslagsord som exempelvis "jude", "tattare" eller "zigenare" så förstår man att dessa titlar inte på något sätt gjorde dessa herrar immuna mot dumhet - liksom de flesta andra var de offer för tidsandan. Mitt uppslagsverk gick på en loppis för några år sedan i samband med en flytt, så jag kan tyvärr inte citera något, men tro mig; det var saker som författarna hade åtalats och fällts för idag.

Jag fann det så intressant att jag gjorde det till en lektion i mediekritik för mina gymnasieelever ett år. Jag tog med mig hela uppslagsverket till skolan (Ja, det var lika tungt som det låter - två kartonger och åtskilliga kilon!) och lät eleverna dra ett band på måfå. Sedan var uppgiften att de skulle hitta diverse tokerier i det. Jag hade i förväg gjort en lista på intressanta uppslagsord som de kunde utgå från. Det var uppslagsorden jag nämnde här ovan, men också ord som suffragett och kommunist; eller att slå upp fakta om historiska personer; eller se om familjen Wallenberg fanns omnämnd, och i så fall hur de skildrades.

Jag gav också eleverna en hemläxa jag var rätt svår: De skulle under veckan försöka komma på något i dagens uppslagsverk som människor om 50 eller 100 år kommer att säga är rena stollerier, ungefär som vi idag ser på frenologi - skallmätningar.

("Frenologi (av grekiska phren, sinne, själsförmögenheter, och logia, lära), läran attsjälsegenskaper är lokaliserade i hjärnan vid vissa organ samt att man kan utläsa dessa egenskaper på kraniets utsida."

Wikipedia)

Jag gav dem också i uppgift att fråga sina föräldrar hur man blev "expert" inom ett område; vilken utbildning som krävs, vilken examen man ska ha etc.

("Expert - Person som är kvalificerad inom något ämne. I akademiska sammanhang är en expert någon som har skrivit en avhandling^{[källa behövs]} på den specifika frågeställningen."

Wikipedia

Här är jag tveksam till Wikipedias förklaring. Svaret är naturligtvis att man inte kan gå någon utbildning för att bli expert - det är ett epitet man oftast får av medierna. De vill öka trovärdigheten i sina egna utsagor genom att använda sig av personer som folk kan lita på, som man förstår kan sitt ämne, och kallar därför en person för expert. Men det finns inga formella regler för vem som får kallas expert.)

Eleverna skulle också ta hjälp av familj, vänner och bekanta för att lösa sina hemuppgifter. Jag hade en kanske naiv idé om att få inte bara mina elever att tänka till, utan att få även andra människor runt omkring dem att inte blint lita på auktoriteter.

Istället hände det att dessa människor ringde en auktoritet; min rektor, och frågade honom vad de hade för konstig lärare egentligen, som inte kunde ge normala hemläxor.

Men jag tror åtminstone att eleverna fattade poängen med min pedagogik, för de slutade lyssna på mig.
Det är vad jag kallar en god lärargärning!

Till sist: Om någon som läser det här skulle ha ett gammalt lexikon liggande skulle jag uppskatta om ni dammade av det och ville dela med er av några minnesvärda citat.

Bara som en påminnelse om att vi inte ska lyssna noggrannare till titelns klang än till innehållet i vad som sägs.

Jag har ingen passande bild, men så kom jag på att
påminna om att vi måste se på lagboken med samma
kritiska ögon: Vem har skrivit lagarna, och för att
skydda vems intresse?
Inte är det de fattiga som värnas i första hand.
Så därav illustrationen: Lagboken tjänar bäst
som stöd för en soffa som misshandlats.

Att vara frilansjournalist ...

2011-12-22T16:17:00.004+01:00

... är ingen dans på rosor, men väl på törnen.
Det är många som frågat mig varför jag inte skickat in mina texter till någon tidning. Ibland gör jag det, när jag känner mig optimistisk och glad. Tyvärr är det ofrånkomligen ett säkert sätt att bota sig från såväl optimism som glädje.
För att illustrera vad jag menar så publicerar jag här min senaste korrespondens med en redaktör. Jag kallar honom för NN så ingen behöver veta att det var ETC som refuserade mig och mina båda banktexter den här gången:

"Hej igen NN.
Det här är nu den fjärde gången jag skickar samma förfrågan till dig. Efter tre mail och ett telefonsamtal har jag ännu inte fått något svar av dig.
Det börjar nu kännas besvärande; hade jag varit inne i en existentialistisk kris hade jag antagligen tvivlat på min egen existens vid det här laget.

Jag skickade ett par texter till dig den 25:e november. Det var den första gången. När jag inte hört någonting efter två veckor, inte ens en bekräftelse på att du alls mottagit mitt mail, så skickade jag det återigen den 8:e december. Men inte heller den här gången får jag något svar.
Jag väntar i en vecka och ringer sedan, den 14:e december, och frågar. Du berättar lite ursäktande att Ni haft problem med Er mailserver ett tag.
Jag lovade därför att genast skicka samma förfrågan igen, vilket jag också genast gjorde - och konstaterar idag, den 21:a december, att det gått nästan en månad sedan jag skickade artiklarna till Er för första gången. Jag har ännu inte ens fått en enda rad från er, inte ett enda ord som ens kan bekräfta att Ni nåtts av mitt erbjudande.

Kanske har jag för stora krav. Kanske är jag för självcentrerad.
Kanske har jag för bråttom - det finns säkert en hel armé av folk som tror att de kan skriva, som inbillar sig att deras tankar och texter är någonting värt, och det är säkert massor av dem som dagligen hör av sig till Er. Så hur kan jag ens inbilla mig...
Men jag får ursäkta mig med att jag är lite hungrig, det är svårt att få ihop till sitt dagliga bröd idag.

By the way - skall Ni någon gång skriva om hur svårt det är att vara frilansjournalist i Sverige idag så ställer jag upp på en intervju...

Hälsningar,
Johan B. Löfquist"

Jodå. Den här gången fick jag svar från redaktören ifråga:

"Hej Johan.

Jag ber om ursäkt för sent svar. Jag får tack nej till dina 
texter. 
Det handlar om genre och inte kvalitet. Tyvärr har vi sällan den här 
typen av texter i tidning. 

Ämnet är dock intressant. Kan du gör 
nyehtsjournalistik av det? Kan du berätta om bankjättarnas ovilja service, från 
ett kundperspektiv? 

Återkom gärna om du har en idé åt det hållet. 

Vänlig hälsning
NN"

Suck.

Så försvann den skrivarglädjen.

Dödad av en redaktör som inte ens bevärdigar sig att skriva korrekt svenska.

Insättningsinsats på banken.

2011-12-22T14:42:00.001+01:00

Det är verkligen inte så att jag går omkring och söker bråk med bankerna. Jag vill förtydliga det, för den som tidigare läst om min förra bankstrid, http://zenigen.blogspot.com/2010/10/bonus-pa-banken.html kan lätt få det intrycket.
Däremot är jag både retsam och olydig - av födsel och ohejdad vana - och när jag stöter på något som jag inte gillar eller förstår nyttan av så vågar jag säga ifrån. Högt.

Nu senast var det en väninna som var pank och bad mig sätta in hundra kronor på hennes personkonto i Nordbanken, för att hon var tvungen att betala en räkning samma dag. För en majoritet av er som läser det här kanske det är en absurd situation – att vara i femtioårsåldern och trots att man har ett heltidsarbete bli så pank mellan varven att man inte ens har en hundralapp kvar på kontot...
Så är dock verkligheten för många i vårt samhälle – även om våra folkvalda inte tycks inse det, utan skamlöst kan hävda att alla borde ha en årslön på banken. Men att vara pank är så ”skämmigt” att ingen vill berätta om det. Jag vet dock att jag inte är ensam om att någon gång tvingats lämna tillbaka varor i snabbköpet för att pengarna inte räckt. Det värsta är att man skäms över det!
Trots att man jobbar och sliter lika många timmar som någon annan, men har råkat välja ett kvinnodominerat yrke, eller ett lågstatusarbete som ingen kan bli rik på, så är vi fostrade att skämmas för att inte pengarna räcker!
Egentligen är det ju alla andra som står där i kön med oxfiléer och hummer i sina matkorgar, och som tjänar lika mycket i månaden som jag får in på ett år, som borde skämmas för att vi inte skapat ett mer jämställt samhälle. Alla borde kunna leva drägligt på sin lön – för att inte nämna förhållandena för dem som vill arbeta men inte får något jobb, eller alla sjuka som Försäkringskassan jagar med piska…

Det är många som tycker att jag är ute och cyklar ...

Nåväl. Min väninna var alltså pank och jag fick i uppdrag att hjälpa henne. (De som känner mig personligen finner historien kanske mer osannolik för att de vet hur sällan jag kan låna ut pengar till någon annan, om det så bara rör sig om hundra kronor...)

Jag begav mig således till det lokala Nordeakontoret, tog en nummerlapp och väntade lydigt på min tur i nära nog en halvtimme. Det var, provocerande nog, bara två av fyra kassor öppna trots att lokalen var full av folk. Det tog således sin tid – men det gav mig samtidigt gott tid att studera bankens egenannonser där de skryter med sina förmånliga fonder, pensionssparande och – absurt nog – även sin förstklassiga service.

När väl mitt nummer plingade till stegade jag fram till kassan och hejade käckt på kassören - en ung, välkammad kille i tjugoplusårsåldern.
”Halloy! Jag skulle vilja sätta in hundra kronor på det här kontot”, sade jag muntert och sträckte fram en lapp med min väninnas personnummer tillsammans med en hundralapp.

”Javisst” svarade den unge mannen lika glatt. ”Då får jag be dig om din legitimation.”
”Eh... Nja, jag vill bara sätta in pengar...”, svarade jag försiktigt.

”Jo, men då måste jag ha din legitimation”, förklarade killen.
”Varför då?”
”Jo, jag måste logga in med din legitimation om jag ska kunna göra transaktionen.”

”Men varför? Jag vill sätta in pengarna anonymt.”
”Jo, det kan du göra, för mottagaren behöver inte se vart pengarna kommer ifrån.”
”Ursäkta mig”, svarade jag med illa återhållen irritation, ”men anonymt för mig innebär att jag inte alls vill röja min identitet. Inte för mottagaren, inte för banken och inte heller för dig.”
Jag sade det sista sävligt och övertydligt för att han skulle förstå att jag inte tänkte ge mig utan strid.

”Men jag måste ha en legitimation för att kunna öppna en transaktion. Annars kan jag inte göra något alls...”

”Varför då?” frågade jag igen.
”Tja... Systemet bara är sånt....” Nu tvekade han lite; uppenbarligen hade han vare sig fått frågan förut, eller ens själv ställt sig den frågan. (Märkligt nog, anser jag.)
Med risk för att verka tjatig upprepade jag nu mitt ”varför då”, varpå den unge mannen erkände att han inte visste, att ”systemet bara är sådant”. I all sin oskuld anade den unge mannen sannolikt inte att sådana svar har en negativ inverkan på min sinnesfrid, i synnerhet när jag står upp för värderingar jag vill försvara. Jag riktigt kände hur adrenalinet började rusa till, och jag höjde antagligen rösten ett snäpp när jag irriterat frågade:

”Men varför är systemet så? Jag är kund i banken, och jag vill inte ha det så! Finns det någon lag som säger att ert system måste vara så?”

Nu började killen se uppgiven ut, och jag anade att han var beredd att kasta in handduken. Men i samma ögonblick seglade det fram en kvinna i fyrtioårsåldern, med ett kroppsspråk som skrek auktoritet. Jag gissade att hon var någon form av kontorschef, och nu kom hon till sin underlydandes undsättning. Jag kände hur hjärtat började bulta hårdare och jag gjorde mig beredd sig på en hård fight.

Hon ställde sig beskäftigt bakom den unge mannens kontorsstol och upprepade vasst vad den unge mannen nyss sagt:

”Man måste legitimera sig för att kunna göra en transaktion här. Man måste logga in ett personnummer innan man kan göra någonting alls i systemet.”

”Men varför?” frågade jag, och sket fullständigt i ensidigheten i min konversationskonst.

”Det bara är så!” Svarade damen ännu vassare, uppenbarligen ovan att bli ifrågasatt i sin yrkesroll.

”Men finns det någon lag som säger att alla bankkunder måste legitimera sig?”

”Nej. Men vårt system är uppbyggt så. Det går inte göra någonting utan att man först loggar in ett personnummer.” upprepade hon irriterat.

”Men varför? Om det inte är lag på det, utan det är en regel som banken har kommit på själva så måste du väl kunna förklara orsaken för mig?”

”Det är för att vårt datasystem är uppbyggt på det sättet! Det bara är så!” Nu var hon uppenbart irriterad på mina återkommande ”varför”. (Jag måste säga att frågan ”varför” är väldigt underskattad i vårt samhälle.)

Den unge mannen var nu helt överspelad. Han bara satt och såg besvärad ut. Antagligen visste han inte hur han skulle bete sig. Kommandoran stod bakom honom och förde diskussionen över hans huvud, bokstavligen. Jag tyckte lite synd om honom, men nu hade det gått så långt att jag inte längre kunde backa. Hade det bara varit grabben hade jag kanske givit upp och slängt fram legget, för jag hade ju lovat min väninna att sätta in pengarna. Det var nu så nära stängningsdags att jag inte skulle hinna till något annat kontor.
Men nu stod alltså Kommandoran där bakom honom och såg så fisförnäm ut att jag tänkte; ”Fan heller, de får hellre ringa polisen och som får dra ut mig med våld än att jag ger upp den här striden.”

Jag tog ny sats, nu med betydligt högre röst, för jag ville dela med mig av den här upplevelsen till övriga bankkunder. Om inte annat för att hon, Kommandoran, skulle finna hela situationen så pinsam att hon skulle backa, på något vis.

”Så du menar jag inte kan sätta in ett hundra kronor på ett konto utan att först legitimera mig?!”

Jag tog upp hundralappen och höll demonstrativt upp den i luften.
”Det handlar om ett hundra kronor! Får jag inte sätta in ett hundra kronor anonymt?!”

Jag såg att min offensiv tog på hennes försvar, men hon gjorde åter ett försök att skylla på systemet:

”Vi kan inte, för man måste logga in för att komma åt att göra något alls i systemet.”

”Men vem är systemet till för egentligen? Är det inte för kunderna?! kontrade jag snabbt. ”Jag är ju kund här i banken, och om ni har byggt upp ett system som inte passar mig så måste jag ju protestera emot det!”
Min bredsida tog hårt, det såg jag. Hon flackade med blicken och scannade antagligen av läget bland de otåligt väntande kunderna bakom mig.

”Men vi får inte...” började hon när jag bryskt avbröt henne och med hög röst frågade:

”Kunden har alltid rätt brukar det ju heta, men det kanske inte gäller Nordbanken?” Nu kom min retsamma sida fram. Jag kände att hon var på defensiven, och det sporrade mig.

”Jo, men... vårt system...”

”Kom inte med det där om systemet igen. Om ni har ett system som inte kunderna vill ha så får ni väl ändra det!” högg jag av, och fortsatte:
”Jag vet att det finns en lag som säger att alla som sätter in 10 000 eller mer måste legitimera sig och förklara vart pengarna kommer från - för att man ska försvåra penningtvätt.” Jag tog åter min hundralapp och höll upp den i luften med båda händerna, och fortsatte ilsket:

”Men det här handlar om ett hundra kronor! Tror ni att jag håller på att tvätta pengar - hundra kronor åt gången?”

Nu rodnade hon faktiskt lite – men antagligen mer av ilska än av skam.
”Så... Får jag sätta in mina hundra kronor anonymt eller inte?”
”Men det går inte, har jag ju förklarat!”, svarade hon argt.

”Ursäkta mig, men jag är journalist och jag vet vad jag talar om. Vi lever i ett kontrollsamhälle som inte står George Orwells 1984 efter. Vi lämnar hela tiden elektroniska spår efter oss, genom varenda transaktion vi gör, varje gång vi köper något med ett kort, varje gång vi gör ett bankärende. Och Ni, bankerna, sitter som spindeln i nätet och samlar in all information om oss vanliga människor.
Jag vill inte ha det så!
Ni hjälper till att bygga upp ett 1984, och som kund i banken måste jag ha rätt att protestera. Det är klart att jag kan byta bank själv, men jag kan inte byta bank för den som jag vill sätta in pengar till.”

Kommendoran blev allt rödare i ansiktet och hennes ögon sköt flammande blixtar, men hon kom sig inte för att svara något, så jag vände mig åter till den unge grabben i kassan:

”Unge man! Jag ser ju att du har huvudet på skaft och förstår vad jag menar, så du kan säkert hjälpa mig. Om du loggar in med ditt personnummer så kan jag ändå göra insättningen anonymt.”

Nu hade chefen samlat sig igen och protesterade högljutt:
”Men så kan han inte göra, han är ju tjänsteman i banken!”

”Jaså”, svarade jag retsamt, ”har Nordea regler som säger att era egna tjänstemän inte får nyttja bankens tjänster?

”Nej, men han är ju i tjänst!”, svarade hon uppretat, högröd i ansiktet.

”Ja, om han är i tjänst är det väl bara än större anledning att han gör mig en tjänst!” replikerade jag både snabbare och fyndigare än jag trodde mig vara kapabel till.

Sedan ignorerade jag henne och vände mig återigen till grabben i kassan:

”Hörru, grabben. Kan inte du fråga chefen här bakom om du inte kan få ledigt i två minuter – säg att du ska på muggen eller nåt – och så kommer du ut på den här sidan av disken, tar min hundralapp och sätter in på det här kontot. Då visar du att det faktiskt ligger något i ert skryt om god service!”
Det var bredsidan som besegrade kontorschefen. Hon vände på klacken och försvann fort som en avlöning in på närmaste kontor bakom kassorna.

Grabben såg uppgiven ut och visste antagligen inte hur han skulle göra (han hade antagligen inte uppfattat att Kommandoran flytt fältet), men han väste fram något som jag inte uppfattade. Samtidigt stegade nu en myndig kostymnisse i trettioårsåldern tvärs genom lokalen bakom kassadiskarna, ställde sig bakom grabben och låtsades pilla på en mynträknare samtidigt som han med ett högt, men vänligt, tonfall tog sin arbetsgivare i försvar – som för att återställa lugnet på bankkontoret:

”Jo, där är faktiskt så att man måste logga in med kundens personnummer för att kunna göra några transaktioner.”

”Jo tack”, svarade jag syrligt, ”jag har förstått att systemet är sådant. Jag markerade citattecknen i luften för att förstärka ironin, och fortsatte:
”Men då kanske du kan framföra till dina chefer och de som ansvarar för systemet att det åtminstone finns en kund som inte uppskattar ert system!”

Nu föll grabben in igen med en ny väsning, och jag uppfattade denna gång att han frågade vilket kontonummer jag ville få pengarna insatt på. Jag förstod att han ville vara diskret för att inte chickanera sin chef, men jag var vid det här laget adrenalinstinn och ville inte bespara henne ett sista nålstick, så jag tackade honom med hög röst:

”Tack. Det var hyggligt av dig att låta mig sätta in mina hundra kronor anonymt! Det finns kanske ändå lite hopp för den yngre generationen!”
Grabben såg inte det minsta tacksam ut, och kostymnissen bakom honom vände ryggen till och låtsades inte om något alls. Själv kände jag hur det blossade av upphetsning i mina kinder över den turbulens jag förorsakat under de dryga tio minuter mitt ärende tagit.

När jag fått mitt kvitto, tackat och vände mig om förväntade jag mig bara hatfyllda blickar från ilskna, otåliga kunder. Men i kassan bredvid min stod det en liten rar dam i 70-årsåldern som log vänligt mot mig och sakta nickade bifall.

”Yes”, tänkte jag, ”jag är inte helt ensam, det finns en del som förstår!”

Ingen annan mötte min blick när jag segerrusig stegade ut från kontoret med insättningskvittot i min hand.

Men samtidigt hade jag en bitter smak i munnen – grabben i kassan och kostymnissen var båda minst 20 år yngre än mig, men ingen av dem begriper att det är deras frihet jag tar strid för.

American Graffiti - 35 år senare.

2011-12-12T10:31:00.000+01:00

Av en ren slump zappar jag igenom TV-kanalerna mitt i natten. Plötsligt är det en scen i TV 3 som får mig att haja till, lägga ifrån mig fjärrkontrollen och bli sittande - trots att jag egentligen sällan ser på TV, och aldrig brukar titta på någon av de kommersiella kanalerna eftersom jag tycker så illa om reklam. Men nu blir jag sittande, reklam eller inte.
Efter cirka trettiofem år ser jag om en av min ungdoms absoluta favoritfilmer: American Graffiti, eller Sista natten med gänget, som den hette på svenska. Det blir en märklig upplevelse, en riktig tidsresa där minnen från förr plötsligt ger filmen en extra dimension.

American Graffiti skildrar den första riktiga ungdomskulturen - amerikanska kids i början av 60-talet - och är en orgie i vräkiga, bensinslukande amerikanare, tonårsförälskelser, tidstypisk musik och vardagsintriger - utan att ha någon egentlig handling.

Men trots allt är det en filmhistorisk klassiker.

Ron Howard bakom ratten i filmen.

Filmen producerades av Francis Ford Coppola, och regisserades av George Lucas. Det var Lucas andra film, efter "THX-138". Filmnördar som jag noterar att det också är registreringsnumret på karaktären John Milners bil i American Graffiti.
Skådespelarna i filmen; Ron Howard, Harrison Ford och Richard Dreyfuss, har det gått rätt bra för senare också, och radiorösten Wolfman Jack var en radioprofil från Lucas skoltid som också fick ett rejält uppsving genom fimen.

Filmen, som hade premiär 1973 men visades i på biografen i Järpen först tre, fyra år senare.

Lite filmnördsfakta: Efter Dennis Hopper och Peter Fondas formidabla succé med lågbudgetproduktionen Easy Rider beslutade sig Universal Studios att satsa på fem filmer med en budget på under en miljon dollar. (Det kan nämnas att det ändå var en högre budget är en svensk normalfilm på den tiden.)
Bolaget skulle ge lovande regissörer chansen att arbeta efter independentmodellen - där regissörerna själva skulle få full konstnärlig frihet - final cut. De fem filmerna var Peter Fondas western "The Hired Hand"; Dennis Hoppers "The Last Movie"; Milos Formans komedi "Taking Off"; science fiction-filmen "Silent Running" av special effects-mästaren Douglas Trumbull (som bland annat medverkat till titlar som 2001, Närkontakt av tredje graden och Blade Runner.) samt American Graffiti. Historien visar att det var en lönsam satsning.

George Lucas spenderade den runda summan 777 777.77 dollar för hela produktionen, och filmen spelades in under 29 dagar. Vid en förhandsvisning i San Francisco dömde Universals representant ut filmen som icke visningsbar, trots att publiken gillade den. Producenten Coppola, som just haft en personlig framgång med den första delen av Gudfadern, blev då så förbannad att han erbjöd sig att köpa ut filmen - ryktet säger att han drog fram checkblocket och ville köpa filmen på plats och ställe.

Nu förlikades de emellertid, men Universal Studios lät klippa om tre scener - till Lucas stora förtret. När denne några år senare, 1977, gjort succé med första delen av Star Wars beslutade han att göra ett nysläpp av American Graffiti (1978), och klippte då in de bortklippta scenerna igen. Producenten Coppola gillade filmen - men inte namnet. Han föreslog istället "Another Slow Night in Modesto" eller "Rock Around the Block", men Lucas stod på sig.

Filmen blev en stor framgång, delvis tack vare soundtracket med dess 41 låtar. Egentligen skulle det ha varit 80 låtar med i filmen, men budgeten tillät inte det. Lucas ville också ha en eller flera Elvis-låtar i filmen, men Elvis manager, Tom Parker, var för girig och ville ha för mycket betalt - en låt lär ska ha kostat 50 000 dollar att köpa loss.

Egentligen är American Graffiti en rätt banal feel-good film för främst ungdomar, med lagom mycket hjärta och smärta till lättsmält (smörig?) musik. Men när jag var en finnig tonåring gick den rätt in i hjärtat. När jag nu ser filmen på nytt efter alla dessa år, är det som rena tidsresan. Minnesbilder, låt vara ganska dimmiga och oskarpa i kanterna, fullkomligt sköljer över mig.
Jag såg filmen på bion i Järpen två gånger samma vecka - och jag älskade den. Den slog an en sentimental sträng i mitt hjärta och fick mig att drömma mig bort från det lilla samhället och önska mig ut i världen.

Jag var inte ensam om att gilla filmen - och musiken. Flera av mina vänner hade vältrimmade epa-traktorer som vi åkte runt i, med musiken från American Graffiti på högsta möjliga volym och närde drömmar om att få riktigt körkort och en riktig amerikanare. De äldre av mina kompisar hade redan körkort, men någon jänkare var det ingen av dem som hade. Jag hade vare sig epa-traktor eller bil, utan var hänvisad till mina kompisars fordon. Men jag inhandlade dock soundtracket på vinyl, en platta som sedan snurrade på skivtallriken under ett par år och blev en stående ljudkuliss i tonårsrummet - främst när jag var olyckligt kär. Det var jag tyvärr mest jämt på den tiden. Jag blev ofta god vän med de tjejer jag för tillfället var kär i, och det resulterade i att föremålet för mitt hjärtas heta låga kunde gråta ut mot min axel och berätta om hur olyckligt kära de var i någon av mina vänner.

Jag minns särskilt en gång när jag satt i en av mina vänners bilar som stod parkerad utanför det dansställe vi tagit oss till. Vart det var minns jag inte längre; kvar finns bara en ögonblicksbild, berövad alla detaljer. Möjligen var det utanför Böle loge, eller Folkets Hus i Mörsil eller Undersåker. Jag var omkring 17 år och fullständigt nedkärad i en något år yngre tjej. Hon satt bredvid mig och håll hårt om mig och lutade sitt rödgråtna, av rinnande mascara nedsmetade ansikte mot mitt bröst. Men hon var ändå den vackraste flickan på jorden för mig. Hon grät floder och kladdade ned min tröja med svarta mascarafläckar, och hulkande berättade hur kär hon var i min vän - som också ägde bilen vi satt i. Hon hade varit ihop med honom i ett par månader, något som fått svartsjukan att rasa i mitt bröst. Men tidigare samma kväll hade han plötsligt gjort slut med henne. Nu stod han tjugo meter bort och grovhånglade med en annan tjej. Han hade träffat den nya samma kväll, och nu stod han i skenet från ett par bilstrålkastare, höggradigt berusad, hånglade ogenerat med henne samtidigt som hans ena hand letade sig in under sin nya flickväns blus - väl medveten om att hans ex satt i hans bil och såg på.

Jag förbannade honom. Jag förbannade min vän som fått den unga kvinna som jag älskade, men som nu gjorde henne så illa. Jag förbannade honom för att han såg så bra ut; jag förbannade honom för att hade ett sådant kvinnotycke. Och jag förbannade honom för att han behandlade tjejerna som skit. Själv var jag lång och mager, såg inte särskilt bra ut och var antagligen ganska nördig. Således var jag i princip okysst. Jag hade aldrig blivit ihop med någon av de tjejer jag varit kär i, och jag avundades grovt mina vänner som - den ene efter den andre - blev ihop med någon av dem.

Men nu satt jag alltså där i bilen med henne, förbannad på min vän, olyckligt kär - och samtidigt överlycklig. Jag var överlycklig över att få sitta och hålla om mitt hjärtas stora kärlek. Äntligen. Äntligen - efter flera månader - var det slut mellan dem. Mitt hjärta bultade hårt och jag svämmade nästan över av kärlek, samtidigt som jag led av att se henne så olycklig. Nu var hon olycklig - men fri. Nu var det kanske min tur ändå, tänkte jag.

Det blev aldrig så.

När jag ser tillbaka på den tiden kan jag än idag känna ett stygn av smärta i mitt bröst - som ett sår som aldrig läkt. Hela min tonårstid var en enda lång utdragen olycklig kärlekshistoria - låt vara att det var flera föremål för min heta kärlekslåga, men den fick alltid brinna i sin ensamhet.

Här var jag nitton år och hade just börjat röka. Sitter och festar med en polack och Bertil.

Och Republiken Fria Jemtland ligger långt från Kaliforniens ständiga sol och varma klimat. Vare sig min fantasi eller mitt motorintresse räckte egentligen till för att jag skulle kunna identifiera mig med mina vänners drömmar om de stora, vräkiga bilar som glider fram i American Graffiti - det var egentligen bara stämningen i filmen, och den smöriga musiken som jag aldrig fick dansa tryckare till med den flicka jag var kär i, som gjorde att jag tyckte så mycket om den.
I dag, i vuxen ålder och med ett halvt livs perspektiv - och därtill en filmvetenskaplig utbildning bakom mig, försöker jag se filmen med andra ögon än jag gjorde då. Jag tycker fortfarande om den, men det är nu uppenbart att det är en ungdomsfilm som lyckats anlägga en skön stämning. Dialogen är som handlingen; vardaglig och egentligen rätt ointressant - men just därför så naturlig och stämningsskapande.

Men minnesbilderna som framkallas när jag ser om filmen, drygt trettio år senare, gör att jag inte kan sätta på mig filmvetarens skarpa, analytiska glasögon. Mina egna minnen ger idag filmen ytterligare en dimension, och jag inser att jag aldrig kommer att objektivt betrakta den här filmen. Den har integrerats med mitt eget liv, mina minnen har blivit ytterligare en dimension i upplevelsen - ungefär som 3-D, fast för minnet istället för synen. Men i det här fallet är det en dimension av vemod som får mig att sörja den jobbigaste perioden i mitt liv - tonåren.

Tänk om man kunde få leva om sin tonår, men med det vuxne jagets erfarenheter och distans - inte minst självdistans. Någon konstaterade att ungdomen allt är en fin tid i livet - men den kommer bara alldeles för tidigt i livet.

Å andra sidan är det den, tonårstiden, som format mycket av den jag är idag. Kanske mer än jag vill tro.

Det blev aldrig något Kalifornien för mig. Jag packade min ryggsäck och åkte ut i Europa istället, och fann att resandet ger mig min livsluft. Tågen som alltid är på väg någonstans passade mig bättre än de vräkiga amerikanarna. Och Järpen kändes alltför litet och trångt när jag kom hem efter den första tågluffen - det var självklart att jag skulle ut i världen. Och rest har jag gjort hela mitt liv, både i verkligheten och genom alla filmer jag sett från jordens alla hörn.
Men aldrig förr har det blivit så tydligt att det faktisk går att resa i tiden också - under natten har jag genom American Graffiti tagit en tur tillbaka till ett ögonblick tonåren.

Med fullpackad ryggsäck, väntande på tåget någonstans i Danmark.

P.s: Det ironiska är att när jag nu ser om filmen går den i TV3, och avbryts ständigt av reklamavbrott. Så filmens största styrka - den sköna stämningen - hackas sönder och förstörs gång efter annan av den förbannade reklamen.

Jag ska nog aldrig igen se en film i en TV-kanal som väljer att avbryta den för reklam - det är som en ren förolämpning mot såväl publik som filmskapare.

Öppet brev till migrationsminister Tobias Billström

2011-10-04T12:11:00.003+02:00

Bäste migrationsminister Tobias Billström.

Angående utvisningen av Ganna Chyzhevska, ärendenummer 6944314.

Du är ytterst ansvarig för beslutet att utvisa denna gamla, dementa dam till ett land där hon inte har någon som kan ta hand om henne. Just du är den som kan agera på ett sätt så utvisningsbeslutet hävs - om inte annat än av ren medmänsklighet, för att hon ska få tillbringa sina sista år under något så när värdiga former. Jag vet att vi i Sverige inte kan hjälpa alla som vill ha en bättre tillvaro, men i det här fallet har kvinnan hela sin släkt här och hon kan inte ha så många år kvar så jag är övertygad om att vi har råd att låta medmänsklighet gå före en synnerligen hård och hjärtlös lagtolkning.

Försök nu inte gömma dig bakom att det är Migrationsverkets beslut och att du inte får utöva ministerstyre - den regeln är till för att politiker inte ska missbruka sin makt - i det här fallet handlar det om att bruka makt för det som är moraliskt och etiskt rätt - att markera för nämnda myndighet att de gör en hård och omänsklig tolkning av lagen.

Jag anar att du gärna hade sett att Ganna Chyzhevska fått stanna om det rört sig om din egen farmor eller mormor, och att du då gjort allt som stått i din makt för att uppnå detta.

Nu sitter du på en sådan position att just du kan påverka. Om det hade rört sig om din farmor - hade du då inte önskat att någon i en sådan position hade gjort det som du tycker är moralist och etiskt rätt och riktigt?

Hade du nöjt dig med att den ytterst ansvarige ministern hade ryckt på axlarna och konstaterat att denne inget kunde göra, för att det vore ministerstyre?

Hade du då inte önskat att ministern ifråga hellre stod upp för medmänsklighet och riskerade en KU-anmälan för att ha förbrutit sig mot reglerna om ministerstyre?

Du kan väl hålla med om att principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad är en bra princip, oavsett om man är kristen eller inte?

Om alla levde efter den skulle vi ha en betydligt bättre värld, eller hur?

Nu har du chansen att ta ställning i en fråga där ett statligt verk fattat ett beslut som uppfattas som rent inhumant av många människor - jag misstänker att en majoritet av det folk på vars mandat du agerar anser det vara en onödigt grym och ovärdig lagtolkning som Migrationsverket gjort. Dessutom är det antagligen ett för vårt lands internationella rykte direkt menligt beslut.

Nu är det dags för dig att bekänna färg, anser jag.

Om du håller med mig, är det inte svårt. Då ser du till att Ganna Chyzevska får stanna. Punkt.

Håller du inte med mig om detta, utan anser att Migrationsverket har gjort en riktig bedömning i det här fallet, så anser jag att du åtminstone borde ha ryggrad nog att säga det rent ut till oss väljare, så att vi vet vad vi har att ta ställning till inför nästa val.

Allt annat är ovärdigt.

Jag vill mycket gärna veta vad du har för synpunkter i frågan, och ser fram mot ett utförligt svar.

Tack på förhand.

Johan B. Löfquist

Brev till P1-morgons redaktör, Cecilia Roos

2011-09-15T17:48:00.002+02:00

Hej Cecilia.

Jag är en lyssnare som förundras hur Ni på SR-koncernen ser på det här med att vara opartiska när det gäller rapporteringen om finanskrisen. Gång efter annan bjuder Ni in "experter" från våra största affärsbanker - ofta utan någon motpart som kan balansera upp deras bedömningar och påståenden. Nu senast i morse, var det en finanschef från SEB och en privatrådgivare från Nordea som oemotsagda fick lägga fram sina analyser.

Dessa banker har gjort miljardvinster de senaste åren - även under efterdyningarna av de finanskriser som påverkat oss alla, och gjort att småsparare tvingats hålla igen, och fått våra politiker att skära ned på välfärden.

Anser Ni verkligen att dessa representanter är objektiva bedömare?

Med tanke på hur olika finansexperter från dessa affärsbanker ständigt visat sig göra analyser och bedömningar som visat sig vara helt uppåt väggarna (annars skulle inte staten behöva täcka upp för deras misslyckade affärer) så kan åtminstone jag anse det vara lita oansvarigt att låta affärsbankernas "experter" framträda som om de vore opartiska sanningsvittnen.

Nu lyssnar jag inte på P1 morgon varje dag, så det kan tänkas att jag missat de gånger Ni tar med "experter" med andra, alternativa analyser och bedömningar av världsekonomin, eller från vår eget land. Men du kan säkert berätta för mig när Ni senast hade med sådana röster, och hur ofta det sker i förhållande till de gånger Ni tar med affärsbankernas parter.

Med förhoppning om ett utförligt svar,

vänligen,

Johan B. Löfquist

Nyfiken medborgare

Jodå, jag fick svar på min fråga denna gång:

"Hej! Du tar upp en viktig fråga, som vi också avhandlade på vårt eget utvärderingsmöte i morse. Det är dock viktigt att ha hela sammanhanget klart för sig. Det finns väldigt få ekonomer helt utan bindningar och det måste P1-morgon och övriga medier dagligen hantera. Därför bör vi tydligt ange vad de ekonomer vi använder har för "avsändare". De deltar visserligen som ekonomer i P1-morgon, men inte som "oberoende" eller "opartiska" experter, som du beskriver det. Robert Bergqvist, chefsekonom SEB och Ingela Gabrielsson, privatekonom Nordea deltog i morse och gav just den analys som de med sin bakgrund kan ge. Vi utger dem inte för att vara oberoende, fria från kopplingar till de banker de representerar. Även detta hade möjligen varit ett problem om P1-morgon alltid och enbart använde just dessa två ekonomer som förklarar den ekonomiska händelseutvecklingen. Men så är det inte. Hade du möjlighet att lyssna på P1-morgon varje morgon hade du hört diverse olika ekonomer med olika bakgrunder ge sina perspektiv. "Höger- som vänsterekonomer", nationalekonomer knutna till högskolor eller universitet, ekonomer knutna till regeringens finanspolitiska råd såväl som LO-ekonomer. Alla kommer - över tid - till tals i P1-morgon. Men inte samtidigt. Och inte varje morgon. Trevlig helg! Cecilia Roos"

Jaha. Tack för det svaret.

Nu är frågan - ska jag bli imponerad av detta svar?

"Det är dock viktigt att ha hela sammanhanget klart för sig." skriver hon lite lätt patroniserande - som om jag var ett barn. Ja, men det är ju just därför jag ställde mina frågor:
Varför talar de om den ekonomiska situationen som om det vore ett naturfenomen? Det är resultatet av ett ekonomiskt system som visar sig vara helt odugligt, som bara ökar klyftorna i världen, som berikar de redan rika och som förslavar arbetare i hela världen.
Varför talar de med dessa två partiska representanter som båda talar om hur man skall "rädda" ett system som enligt mig och många andra bedömare vare sig går eller är värt att försöka rädda. Dagligen kommer det rapporter från andra bedömare som vittnar om hur sjukt hela systemet är, men det berättar de inte ens.
I deras program låter det som om den nuvarande kapitalismen är det enda system som finns, och att allt måste göras för att rädda det.

"Vi utger dem inte för att vara oberoende, fria från kopplingar till de banker de representerar."
Nähä. Men om man nu har två parter från en och samma bransch som blir tillfrågade i samma program om vad de anser vara svaret på en problemställning, där branschen i sig är orsaken till problemet - vad får de då lyssnarna att tro?
Även om de båda bankerna är konkurrerande så kommer de båda från den sektor som orsakat problemen, vilket givetvis ingen av dessa två parter överhuvudtaget nämner.

"Det finns väldigt få ekonomer helt utan bindningar och det måste P1-morgon och övriga medier dagligen hantera."
Jaha.

Det är det jag trodde det journalistiska uppdraget går ut på; att finna personer som representerar alla möjliga perspektiv och som kan belysa frågor ur alla tänkbara vinklar och redovisa det för mediekonsumenterna. Ska vi tycka synd om dem för att det är så svårt att finna dessa ekonomer?
Hur vore det om de höjde blicken lite utanför den inavlade bubbla av ekonomer som alla bekräftar samma världsbild, och istället bjöd in humanister, filosofer, historiker etc. som fick representera andra prespektiv och göra sina analyser?
Peter Englund har exempelvis skrivit en lysande essä om tulpanbubblan i Holland på 1600-talet, och han har inga svårigheter att dra paralleller med dagens finansbubblor. Och jag kan, utan att lyfta en hög journalistlön, på rak arm finna minst tio olika personer som är väl så kunniga på ekonomi, och som mycket väl skulle kunna klä av affärsbankernas representanter in på bara skinnet vad det gäller ekonomiska analyser.
Roos summerar:" "Höger- som vänsterekonomer", nationalekonomer knutna till högskolor eller universitet, ekonomer knutna till regeringens finanspolitiska råd såväl som LO-ekonomer. Alla kommer - över tid - till tals i P1-morgon."

Problemet som jag ser det är att i princip samtliga dessa utgår från fel världsbild, vare sig de politiskt står till höger eller vänster. De är alla produkter av en (handelshög-?) skola som begränsat deras synfält, som försett dem med skygglappar. De alternativa rösterna hörs mycket sällan, utan avfärdas allt som oftast som "konspirationsteoretiker" eller liknande.
Notera också att jag inte fick veta något om hur ofta affärsbankernas representanter förekommer i förhållande till andra "experter".

Nej, för mig låter det här svaret bara som goddag yxskaft. Om hon ens förstår vad jag avsåg med mina frågor, så undviker hon nogsamt att svara på dem.

Det är precis som det brukar vara med andra ord.

Hur man läxar upp borgenärer.

2011-09-15T17:41:00.003+02:00

Med anledning av att min blogg Bonus på Banken blev rätt uppskattad, så fortsätter jag sprida tips om hur vi kan sprattla emot i kommersialismens fångstgarn.

Jag bifogar därför ett helt autentiskt fall ur mitt brokiga liv som rättshaverist:

Det började med att jag befann mig i ett trångmål, och därigenom handlade oförståndigt. Jag höll på med ett arbete som fordrade att jag kopplade upp mig mot Internet. Nu var saken den att jag någon vecka tidigare hade sagt upp mitt alltför dyra surf-abonnemang hos Telenor. Men jag hade kvar mitt USB-modem från dem, så jag var lättsinnig nog att använda det utan att kolla vad det skulle kosta. Tidigare hade jag betalat 499:-/månad, och då kunde jag tanka ned obegränsat med data från nätet.

Nu hade jag sagt upp det avtalet, men eftersom det bara handlade om att skicka och ta emot post så tänkte jag att det inte kunde kosta många kronor. Vad jag inte var medveten om var att datorn var inställd på att automatiskt hämta hem uppdateringar så snart jag kopplade upp mig.

När räkningen kom en månad senare fick jag en smärre chock: Jag hade omedvetet tankat ned 374 Mb - á 15 kronor! Min vanliga samtalskostnad låg som vanligt runt tusenlappen. Men ovanpå det hade jag således surfat för drygt fem tusen kronor!

Det här är några år sedan, och priserna var betydligt högre då. Men att surfa för fem tusen är ändå lite magstarkt. I synnerhet som jag månaden innan hade tankat ned över 13 Gb och endast betalat ett fast pris om 499:-.

Fem tusen kronor är mer än min ekonomi klarar av som ”oförutsedd” utgift på en månad, så räkningen gav mig ett huvudbry. Men jag kom då ihåg hur min far, som var av den gamla stammen, brukade yla: ”Ocker!” när han ansåg någonting var för dyrt. Jag hade således det ordet i min vokabulär, och när jag i min förtvivlan försökte finna en utväg ur mitt dilemma dök minnesbilden av hans protester upp. Så jag sökte efter ocker i Rixlex, detta utmärkta verktyg för alla som vill se vilka lagrum som definierar vårt samhälles gränser.

Jag fann snart den lagtext som brukar kallas ockerlagstiftningen. Brottsbalkens nionde kapitel, § 5 lyder:

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1986:123).

Döm om min glädje över att finna en lagtext som, enligt min tolkning av texten, uppenbarligen skulle rädda mig ur den prekära situationen. Jag skrev således ett brev till Telenor (Se nedan) där jag förklarade att jag betalat in det jag ansåg vara skäligt – den del av fakturan som utgjordes av den vanliga telefonin. Men jag förklarade också att jag inte avsåg att betala den del av räkningen som utgjordes av mitt surfande, med hänvisning till ockerlagstiftningen. När jag betalat 499 kronor för att tanka ned 13 Gb månaden innan, kan det inte betraktas som ett skäligt pris att ca 3% av den informationsmängden skulle kosta över 1000% mer nästa månad.

Dessutom gick jag in på närmaste polisstation med fakturan i högst hugg. Det blev ett visst rabalder innan jag fick göra någon polisanmälan alls - de menade att jag hade ingått ett avtal med Telenor och att jag därför fick skylla mig själv. Men när jag hotade med att polisanmäla dem för att jag inte fick göra en polisanmälan gav de upp och tog emot min polisanmälan.

Jag gjorde en rejäl researsh också - kontaktade Konsumentverket (som var mycket intresserade eftersom de polisanmält en smslånetjänst för ocker), jurister på Handelshögskolan, Jytte Guteland i SSU (som också polisanmält ett sms-låneföretag) samt riksåklagaren. Taggad till tänderna förberedde jag mig på en rättegång som jag insåg skulle göra mig skuldsatt i resten av mitt liv om jag förlorade.

Då kom det ett brev från Telenor där de bestämt hävdade att de hade rätten på sin sida, men att de - liksom för att vara schyssta - avskrev hela det aktuella beloppet: 5544,16.

Jojo.

De är ju kända för att låta nåd gå före rätt. Not.

Nå, det blev ett happy end för mig den här gången. Men för att förhindra att det blir Happy End för Telenor och andra skurkbolag i framtiden har jag tagit på mig uppgiften att missionera om ockerlagstiftningen.

Tyvärr finns det ännu smolk i bägaren.

Åklagare vill inte ta i fallen med sms-lånen, utan hänvisar till att det måste drivas som privatmål. Men man kan inte få rättshjälp för belopp på mindre än ett halvt basbelopp, så då riskerar man sin ekonomi för resten av livet om man skulle förlora.

Och att åklagaren vägrar ta i fallen beror på, anar jag, att de är livrädda för att behöva sätta en gräns för vad som är skäligt - det är mot den fria marknadens princip. Finns det en idiot som är beredd att betala ex 1000 % i ränta så är det väl ok enligt marknadsprincipen, men inte enligt ockerlagstiftningen. Så den lag som följt oss sedan vikingatiden har således satts ur spel, eller övergått från att vara ett skydd för vanliga människor till att skydda företag istället.

Vi måste alla gemensamt bekämpa det, och det är därför jag delar med mig av mina erfarenheter.

Jag hoppas att det kan inspirera just dig som läser det här, att börja jävlas tillbaka mot dem som bara ser oss som lättlurade konsumenter.

Här följer mitt brev till Telenor:

" Göteborg den 26 juli 2007

Bäste handläggare å Telenor.

Undertecknad bestrider härmed faktura nr: 5003263XXXX, utställd på Johan Löfquist, kundnummer: XXXXXXX-01. Fakturan bestrids på följande grunder:

Av den debiterade summan, 6521:-, anser jag att följande poster är rimliga:

- abonnemang 748,75

- samtal till mobil utomlands, 2 st 67,83

- särskilda samtal, 3 st 88,00

- SMS, in och utrikes, 3 st 22,50

Summa: 927,08

Den sista fakturaposten, GPRS/3G - 372,43 MB, till en summa av totalt 5 544,16 anser jag vara oskäligt. En del av kostnaderna kan jag förvisso se att jag är skyldig att betala, eftersom jag har utnyttjat en tjänst. Men majoriteten av kostnaden är debiterad för två tillfällen när jag kopplade upp min lap-top för att kolla min mail. Under den tiden skedde en uppdatering av något program som låg och tickade på utan att jag vare sig uppmärksammade det, eller på något sätt förvarnats av Er om att det var en orimligt kostsam uppkoppling. Jag uppskattar att nästan all volym tankats ned vid dessa två tillfällen.

Jag anser att Ni begagnat Er av mitt trångmål, oförstånd och lättsinne och beroende ställning till Er, och att Ni kräver ett vederlag som står i ett uppenbart missförhållande till motprestationen.

Ni och andra operatörer går ut i marknadsföring med att man kan få obegränsad nedladdning för ca 200 kronor i månaden, eller max 9 kronor per dygn. Den vara som i det ena fallet kan fås i obegränsad mängd till en kostnad av 199:-/månad eller 9:-/dygn, kan orimligen kosta nära sextusen för ett par timmars uppkoppling.

Jag ser således Er faktura som en kriminell akt i enlighet med Brottsbalken (1962:700), 9 kap., 5 §.

Vidare anser jag att Ni inte i tillräcklig grad informerat mig om de orimliga kostnaderna för att surfa genom mitt mobilabonnemang, och att ni således bryter mot konsumenttjänstlagen alt konsumentköplagen.

Jag är dock villig att förhandla om en rimlig prissättning av den ifrågasatta fakturaposten.

Jag kommer också att, å det snaraste, betala den del av fakturan som jag anser vara skälig.

Övrigt belopp kommer jag sätta in hos Länsstyrelsen i väntan på att ärendet avgörs.

Jag ber Er också notera att jag i fortsättningen kommer att debitera 1200:-/timme (minimidebitering 2 timmar) för all vidare korrespondens i ärendet, om Ni inte vill förhandla om priset.

Hälsningar

Johan B. Löfquist

"Ett litet tillägg:

Tack för alla uppmuntrande kommentarer.

Sprid gärna den här sidan; jag vill att folk känner till den här lagen och börjar protestera mot ett i grunden sjukt system, där vi degraderats från medborgare till konsumenter. Jag vill också visa att man inte behöver vara rädd för att ringa runt och tala med människor. Ljug och säg att ni är frilansjournalister och håller på att skirva en story - då pratar de flesta. Man kan vara ärlig också och säga att man bara är en nyfiken medborgare som har rätt att veta - men jag är inte säker på att ärlighet varar längst i det här fallet.

Med lite fräckhet kommer man långt.

Om man säger att man är journalist kommer man högre upp i hiarkierna, anar jag. Det är heller ingen skyddad titel, så man begår inget brott. Det är mer än vad man kan säga om alla dem som försöker undanhålla oss gräsrötter fakta om hur vårt land styrs.

Jag kan också tillägga att den lärare på Handelshögskolan i Göteborg, som sades vara den mest kunnige på området, Kristina Rammberg, är övertygad om att om ett sådant fall skulle drivas ända upp till HD så skulle domstolen komma fram till att lånet skulle förklaras ogiltigt, eller åtminstone räntan.

Så om nu staten anser att sms-lånen, som fört omkring 50 000 människor - främst unga - till Kronofogden, är ett så stort problem som man låtit göra gällande, varför har man då inte sett till att driva ett rättsfall? Nej, istället har åklagaren beslutat att lägga ned ärendet för att man bedömt att gärningen ej är ett brott, enligt en av de poliser jag talat med. Jag har också talat med personer på åklagarämbetet, och SSU-ordföranden Jytte Guteland sa att hon bara kunde beklaga att ärendet lagts ned: "Det är många unga som hamnar i skuldfälla, och sedan får en mycket lång uppförsbacke för att komma på fötter igen."

Men ockerföretagen finns kvar, även om skärpt till lagen en smula.Vad det handlar om egentligen, tror jag, är helt enkelt att man inte vågar försöka definiera vad "som står i uppenbart missförhållande till motprestationen." Det går nämligen stick i stäv med vad "marknaden" vill. På den fria marknaden finns inget oskäligt pris, där handlar det om att lura av sina medmänniskor så mycket pengar som möjligt. Kan man få någon att betala så är det skäligt, enligt marknadstänket.

Men enligt den uråldriga ockerlagen, som bygger på någon form av sund handelstradition där två i förhandlingen jämbördiga parter möts för att komma överens, så finns det en gräns för hur mycket man får ta betalt för en produkt eller tjänst. En förvisso diskuterbar, men ändå moralisk, etisk gräns för vad som kan accepteras.Den gränsen har satts ur spel, anser jag.

Och som värdemätare på vilket samhälle vi skapat tycker jag att det är rätt tragiskt. Människan kommer inte i första hand, företagens - marknadens - väl och ve kommer alltid först.

Jag hoppas att jag får uppleva en bättre värld än så innan min tid är ute.

Frågor till Reinfeldt

2011-01-26T13:57:00.000+01:00

I eftermiddagens frågestund i radions P1 med vår stadsminister Reinfeldt har jag ett par frågor som jag väldigt gärna vill ha besvarade.

Jag har hört att regeringen gång efter annan försvarat den svenska truppnärvaron i Afghanistan med att det dels är ett krig mot terrorismen, dels att det är ett krig mot knarket. Det hävdade bland andra Carl Bildt i en lördagsintervju i P1 för ca ett år sedan.
Men kan statsministern då förklara för oss väljare varför kriget mot terrorismen inte inkluderar den terroristdömde och internationellt efterspanade Luis Clemente Faustino Posada Carriles? Denne har bland annat fällts för det bombdåd som kostade 73 kubaner livet 1976, när han lät spränga ett kubanskt flygplan i luften.
Sedan 2005 befinner sig Carriles i USA på flykt undan ett fängelsestraff i Venezuela, men de amerikanska myndigheterna ställer honom inte till svars för terroristbrott, utan för brott mot immigrationslagarna. USA vägrar lämna ut honom till Venezuela med hänvisning till att han riskerar tortyr [sic!].
Är det skillnad på terrorister och terrorister tycker du?
Är det inte besvärande att Sverige har ett långtgående vapensamarbete med en stat som skyddar en av Latinamerikas mest notoriska terrorister?

Den andra frågar gäller kriget mot knarket:
Talibanregimen i Afghanistan hade i princip utplånat alla vallmo-odlingar när USA attackerade 2001, men idag står Afghanistan för ca 90 % av världshandeln med opium.
Ryssarna har, juni 2010, givit amerikanska militärledningen exakta koordinater till 175 opiumlaboratorier, men hittills har man inte anfallit mer än en handfull av dessa, och då först sedan ryssarna legat på och själva deltagit i räderna.
Anser statsministern verkligen att "kriget mot knarket" är ett argument för svensk truppnärvaro i Afghanistan? Är det inte i själva verket ett kapitalt misslyckande i kriget mot knarket?

Med vänliga hälsningar,
Johan B. Löfquist
Göteborg

Ett par klipp som fördjupar bakgrunden till mina frågor:
http://www.youtube.com/watch?v=tPBW0QxLGf0

The New York Times, May 20, 2001:
"The first American narcotics experts to go to Afghanistan under Taliban rule have
concluded that the movement?s ban on opium-poppy cultivation appears to have wiped out
the world?s largest crop in less than a year, officials said today."
http://www.nytimes.com/2001/05/20/world/taliban-s-ban-on-poppy-a-success-us-aides-say.html

Reuters, Feb 19, 2009:
"More than seven years after the U.S.-led invasion, Afghanistan still grows more than 90
percent of the world?s illegal opium poppies, the source of heroin."
http://uk.reuters.com/article/idUKTRE51I2II20090219

En julbetraktelse.

2010-12-04T00:51:00.004+01:00

1.
November.
Det är ännu bara november, men överallt på stan är det julpyntat redan, och julhandeln förväntas öka ännu ett år. Ekonomiska kriser är relativt, och nu har den senaste redan glömts, tycks det. Hushållen lånar återigen upp så att försiktiga ekonomer börjar varna för en ny lånebubbla.

65 miljarder: Det är den summa som vi förväntas lägga på julklappar i år. Eller drygt 6500 per person som bor i landet. Med tanke på hur många det blivit som är arbetslösa, sjukskriva och som går på socialbidrag – för vilka dessa 6500 i julklappsinköp är en ren utopi – blir det rejält med klappar för alla de barn som har välbeställda föräldrar. Det kan vara på sin plats att påpeka att våra barn redan nu har dubbelt så mycket leksaker som barnen på 90-talet hade.

Har man vistats en tid i ett slumområde i något av världens mindre lyckligt lottade länder, är det inte lika lätt att se en sådan köpfest med blida ögon. I synnerhet som en majoritet av de produkter vi konsumerar bygger på utnyttjande av arbetskraft i fattiga länder; ett gigantiskt överuttag av naturresurser, samt förödande föroreningar av vår gemensamma natur.

Antagligen är det få personer i vårt land som inte känner till att sånt förekommer, men majoriteten anar antagligen vare sig omfattningen av det, eller de kort- respektive långsiktiga konsekvenserna, för då skulle det krävas ren ondska att fortsätta konsumera som vanligt.
På något sätt blir därför julen som en jättelik symbol för människors strutsmentalitet: ”Det är ju så fint med julen, barnen blir så glada, och visst är det hemskt med alla som far illa i u-länderna men det är ju så långt borta och dessutom så kan ju inte lilla jag göra något… Men vi spelar faktiskt på Postkodlotteriet, och brukar skänka en slant till Greenpeace …”

Jordbävningar, översvämningar och andra naturkatastrofer – sånt som händer andra, där borta, på behörigt avstånd – är påminnelser som får oss att köpa ett avlatsbrev genom att skänka en slant och döva vårt gnagande samvete. Tsunamin kom bara för nära, blev en verklighet för oss också, en verklighet som annars bara drabbar där borta.
Låter jag cynisk?
Det är jag inte, men kanske lite krass. Och jag känner andra genom mig själv; de fel och brister jag pekar ut hos andra känner jag väl igen hos mig själv, så därför kan jag kosta på mig att vara hård i mina omdömen – udden är ständigt riktad mot mig själv också.

2.
December.
Jag har inte alltid varit julhatare.
Det var en gång när jag också med förväntan såg fram mot julen, när jag som liten knatte med tindrande ögon gick från fönster till fönster på julskyltningen, som alltid inföll den första advent och kallades Skyltsöndagen.

Skyltsöndagen. Jag tyckte som barn att det lät sakralt; som något kyrkligt likt Palmsöndagen eller Bönsöndagen. Det var inte så långsökt som det kanske kan förefalla yngre läsare, då julen på den tiden var en kristen högtid. Den föregicks av fyra adventssöndagar, och i min familj var det självklart att minst en skulle genomlidas vid ett besök i kyrkan. Och i åtminstone en handfull skyltfönster stod det en julkrubba uppställd. (Jag vill minnas att den lokale järnhandlaren ett år hade tillverkat en julkrubba i naturlig storlek av de saker han saluförde, med sopar, skyfflar och andra varor strategiskt placerat i scenografin. Men det kan också vara ett utslag av det dåliga minne jag tidigare beskrivit: http://zenigen.blogspot.com/2010/04/po-om-po-bleknar-minnesbilderna.html ) Det var således ganska logiskt att tro att också skyltsöndagen var en religiös högtid. Hur rätt jag hade, på sätt och vis, skulle jag dock inte förstå förrän många år senare, när det blivit uppenbart att Mammon blivit vår nya Gud.

Advent var något jag som barn såg fram emot. Dels blev det så mysig stämning när vi i familjen tände ljus till frukosten och kvällsfikat, och dels var det en så praktisk nedräkning mot årets höjdpunkt: Julafton.
I skolan satte fröken fram julkrubban fredagen före första advent, tände ljus och läste valda delar ur bibeln. Så fick vi fick sjunga julsånger och psalmer ackompanjerade av tramporgeln som stod på podiet, bredvid katedern.

På den tiden julen var jul.

Kristendomskunskapen i skolan var för övrigt en ren propagandakampanj för kyrkan och något ifrågasättande av auktoriteter ingick inte i utbildningen på den tiden. Sekulariseringen hade förvisso börjat få grepp om Sverige, men mer som en välfärdseffekt – att folk söker sig till högre makter i svåra tider när de behöver hjälp, inte när allt är som det ska - än som ett aktivt ifrågasättande av det kristna samhället. Min fröken de första två åren var en äldre kvinna som jag av någon orsak kommer att tänka på när jag ser damen i barnprogrammet Babar et de la vieille dame, eller kanske lite som Fru Prussiluskan i Pippi Långstrump – fast mycket snällare och lite längre. Men det där sista kan ju bero på att jag var kortare då, och med mina nära två meter är totalt sett inte många år i mitt liv som jag har tvingats se upp till folk, rent bokstavligt.

Min fröken hade ett milt och vänligt ansikte, om är rätt fårat, som också var en avspegling av hennes sinnelag. Men hennes namn, som jag så många gånger som barn uttalat, är nu förpassat till glömskans arkiv. Jag har inte många minnen från dessa två första skolår egentligen, men fröken var snäll och så gjorde hon smör en gång, av riktig bonnagrädde som hon vispade för hand i en evighet innan hon kunde bjuda på Mariekex med det hemgjorda smöret på. De är fortfarande en favorit – även om jag inte gör smör så ofta.
Jag kommer också ihåg att varje skoldag inleddes med att fröken trampade igång en psalm på tramporgeln, och vi fick sjunga som en godmorgonhälsning. Om man bortser från musikvalet på den tiden kan jag inte låta bli att tänka att det var en fin start på dagen, som borde införas på alla skolor och arbetsplatser: En gemensam morgonsång, för att påminna oss om att vi faktiskt hör ihop och ska arbeta för en bättre värld för våra barn och barnbarn. Men sånt är ju flumpedagogik, anar jag att Björklund skulle säga.

Nå, kristendomens påverkan på samhället var vid den här tiden fortfarande stor, och att vi alls fick läsa om andra religioner var antagligen mest för att vi skulle få veta hur konstigt ”de andra” betedde sig. För oss barn var det givetvis rätt svårt att värja sig. Ett år gick jag till och med i söndagsskola, anmäld av välmenande men okritiska föräldrar. Antagligen var jag alltför ogudaktig, för det enda resultatet av all kristen propaganda blev att jag – tio år senare - började läsa om alla andra religioner istället.
Men det är en annan historia.

När skyltsöndagen äntligen infann sig var den efterlängtad. Alla skyltfönstren i hela samhället hade förvandlats över en natt; från vardag till en kittlande påminnelse om vad julaftonen skulle kunna komma att medföra. (Egentligen var det över en eftermiddag och en natt, för på den tiden stängde affärerna klockan ett på lördag, och då gällde det att man hade det man behövde för helgen.)

Järpen hade på den tiden en bygata där i huvudsak alla butiker fanns, likt en stad i någon av alla de amerikanska westernfilmer som visades i den statskontrollerade televisionens enda svart-vita kanal. Fast Järpen var inte lika dramatisk förstås, även om vi några år senare som mopedburen ungdom kom att hävda att Järpen låg väster om lagen. (Snutarna från Östersund som emellanåt kom och såg sig om i provinsen var betydligt mer fruktade än Järpens motsvarighet till Kling & Klang – Aspholm och Hallebratt.)

Järpens alla butiksinnehavare tog julskyltningen på fullaste allvar, och lördagen innan var det gardiner och målarpapp för alla fönster, och det var stort hemlighetsmakeri kring hur skyltningen skulle se ut. Skyltsöndagen var årets höjdpunkt för alla landets dekoratörer, men jag betvivlar att det fanns några utbildade sådana i Järpen. Istället var det personalen, eller chefen själv, som efter bästa förmåga och fantasi komponerade något som de trodde skulle framkalla ahhh:n och ohhh:n hos betraktarna.

Vad jag då inte visste, var att Skyltsöndagen var en tämligen färsk tradition. Den första julskyltningen i Sverige skedde i Stockholm 1953, men eftersom det var en så brilliant, säljande idé blev det genast succé, och kopierades och spreds med en för den tiden imponerande snabbhet. Man ska komma ihåg att det här var på den tiden människor fortfarande skrev brev för hand, stoppade dem i kuvert som förseglades, försågs med en mottagaradress, frankerades och lades på brevlådan. Tänk så många moment för att skicka ett mail! Och trots allt arbete kunde det ta dagar innan brevet nådde sin mottagare.
(Men det kanske märkligaste av allt är att på den tiden kunde avsändaren vara förvissad om att ingen i transportledet fram till adressaten någonsin skulle komma på tanken att öppna brevet och ta del av dess innehåll: Tänka sig – en tid när staten inte skyllde på terrorister och pedofiler för att få en orsak att spionera på folket!)

Eftersom jag är en sann Löfquistare har jag faktiskt inte en aning om när julskyltningen började. Det var antagligen en officiell öppning, med blåsorkester och kommunfullmäktiges ordförande som höll tal eller möjligen någon präst som fick påminna oss om julens egentliga syfte och mening; att vi borde ägna de svältande barnen i Biafra en tanke, och stoppa en peng i Lutherhjälpens sparbössa i papp som stod på köksbordet i snart sagt vart och vartannat hem, med bilder på bruna barn med uppsvällda magar och flugor parkerade i hela ansiktet – bilder som gav oss barn dåligt samvete på något märkligt sätt när vi åt frukost. Men all sådan eventuell underhållning missade jag, för Löfquistarna är kända, med enstaka undantag - genetiska ”mishaps” eller mutationer? - för att ligga i osynk med allt vad mätbar tid heter.

Mina minnesbilder av Skyltsöndagen är att det var mörkt och kallt, oftast rätt höga snödrivor så tidigt på vintern, och ofta stjärnklart. Hela byn pulserade av ”good vibrations”, människor var uppklädda, rosenkindade och glada, stannade mest varannan meter för att byta några kommentarer med vänner och bekanta. Utanför alla butiker och skyltfönster brann det marschaller, och andedräkterna stod som ljusa plymer ut från folks munnar.
Så där gick vi, hela familjen, genom hela byn och tittade i fönster efter fönster, hejade på vänner, pratade om julklappar och önskelistor. Vi barn kunde ibland hinna med ett smärre snöbollskrig med klasskamrater och andra, medan våra föräldrar kallpratade i kylan.

Naturligtvis var hemvärnet med – det var en av årets stora manövrar, och ett gyllene tillfälle få visa upp sig och att rekrytera nya medlemmar. De hade smällt upp ett stort militärtält, tänt upp i kaminen och serverade korv och glögg – alkoholfri till barnen och starkglögg till de vuxna. Det var inte heller ovanligt att man också kunde få en sup ljumsktempererad Renat eller Explorer ur någon medhavd fickplunta, men det var förbehållet de vuxna. Naturligtvis var det Lottakåren som stod för trakteringen, medan männen förevisade vapen, bandvagnar och annat. Och bjöd på en sup.

Jag hoppas nu att ni kan föreställa er det här doftriket som man möttes av när man från det snökalla vintermörkret steg in i ett varmt, vedeldat tält. Först är det militärlukt från tältet; den tunga, bruna, lätt mögliga doften av välanvända maskeringsnät och kraftigt rökimpregnerad tältduk; kåddoft från det täta lagret av nybrutet granris på den snötäckta marken; den inbjudande doften av björkved och näver; de varma dunsterna från serveringen - kaffe, glögg, saft; icke att förglömma de långa, bleka, kokta varmkorvarna, nedkladdade med senap och ketchup och serverade au naturell i ett glättigt smörpapper. Och med alla andra dofter blandade sig då och då små moln av alkohol, utskickade med andedräktsplymer från munnarna på rödkindade herrar, och en och annan dam som huttat i smyg - men då med en lite sötare, mildare dunst.

Nog ger doftminnet de starkaste minnesbilderna. Långt efter det att de riktiga bilderna bleknat bort och ersatts av idylliserade skenbilder, sitter dofterna ännu kvar i näsan och kolorerar minnena.

3.
Eftertanke.
Mina så starka julminnen hänger starkt ihop med alla dofterna, och så fungerar vi nog alla. Doftminnet ger de starkaste bilderna.
Jag tänker på dagens barn, och sörjer den doftskatt de går miste om i halvfabrikatens tidevarv.
Alla veckorna före jul som förr var fyllda av vardagsbestyr inför julen som alla doftade på olika sätt. Visst är det bekvämt och ”sparar” mycket tid att köpa halvfabrikat och färdiglagat. Men den tid vi sparar måste betalas med arbete, så i slutändan är den köpta inlagda sillen, den färdiglagade Janssons frestelsen och alla de andra färdigrätterna vi ställer fram på julbordet en ren förlust - framför allt ur ett doftperspektiv. På samma sätt förhåller det sig med bullarna, kakorna och brödet; med köttbullarna och julkorven, med skinkan, revbensspjällen – ja, kort sagt allt vi äter till jul. Vi offrar en värld av dofter när vi i vår ambition att spara tid och förenkla julstöket.

Om man nu vill ge sina barn en riktigt minnesvärd jul, så tror jag att det enklaste sättet är att bjuda dem på en helt fantastisk doftvärld genom att laga all maten själv, med riktiga råvaror. Och helst ekologiskt, förstås. Samtidigt kan man lära sina barn hur man lagar mat från grunden, och därigenom visa dem hur gott det egentligen ska smaka. Och att lära dem att man ska laga mat med kärlek – det är alltid den bästa kryddan.
Kan man ge sina barn en bättre julklapp?

Nå, nu ska jag återigen erkänna att jag själv inte varit den bästa på det här. Det har tagit mig mycket filosoferande och egna erfarenheter att komma fram till dessa självklarheter. Och kanske är gör jag mig bara skyldig till ett fåfängt romantiserande – minnet är ett dåligt sanningsvittne.

Det skulle vara kul att höra om någon i min generation känner igen sig, eller är det bara mina minnesier (en blandning av minnen och fantasier)?

Storsola och Templet av Sture Kjellström (foto från julkort)

Modest julpyntning

2010-11-28T00:26:00.002+01:00

Nu är den förbannade förjulen här igen. Det är nästan omöjligt att gå ut och shoppa utan att blir mentalt våldtagen av julens köpbudskap. Den där lille parveln i krubban är det knappt någon som minns längre, än mindre det budskap parveln stod för senare i livet.

Förutom skyltningen så har vi alla förbannade julsånger: Det spelar faktiskt ingen roll hur finstämda och vackra de är, hur fina budskap de bär eller vilken vacker poesi texterna är - jag är övertygad om att de skrivits för att framföras i något bättre passande sammanhang än som muzak på ett varuhus, och när man hört dem tillräckligt många gånger får man till sist lust att begå lustmord på julsångskompositörer.

Kan man begära att få julfria zoner om man är överkänslig mot kommersialism?

Julskyltning på Coop i Göteborg - i mitten av november!

Julen är som ni anar ingen favorit längre i mitt liv.
För mig har det blivit som den utltimata symbolen för människans misslyckande med att bygga upp en gemensam värld för allas bästa.

Men jag måste erkänna – även jag har julpyntat:

Vadå ser inte? Hela julpyntet står ju där, mitt i hyllan!

Fast, det är klart - eftersom det är en riktig ekogris får han springa lös året om. Så antagligen är nästa års julpynt också redan ordnat. Och året därpå. Och året därefter ...

Drömmar och Tristlotter

2010-11-27T20:44:00.000+01:00

En av mina väninnor är allmänt känd för att vara varm, generös och medkännande, och jag känner knappast någon som inte kommit att tycka om henne från första stund. Jag har funderat lite över det, och kommit fram till att det beror på att hon är fullständigt chosefri och naturlig, samtidigt som hon aldrig räds att säga sin ärliga mening när hon blir tillfrågad. Denna underbara människa har lärt mig mycket om både ödmjukhet och kurage – ja, om livet självt.
Döm därför om min förvåning när hon en dag utbrast:
- Näää, Gud så vidrigt!
Hon pekade på en rubrik i tidningen på bordet framför henne, som berättade om en man som vunnit på en Trisslott.
- Vad då? frågade jag oförstående.
- Trisslotter, menar jag! svarade hon. Det är ett vidrigt spel. Det finns ingenting annat som kan få mig att känna mig så avundsjuk… Tänk att vinna tjugofem tusen i månaden i tjugofem år!

Jag förstod precis vad hon menade.
Trisslotterna är ett oerhört lockande spel och det är ingen slump att min väninna kände sig så provocerad av dem. Men varför? Vad är det som lockar så mycket med just Trisslotterna egentligen?

När jag var barn talade man om miljonärer som något fantastiskt, något sällsynt - som ett närmast ouppnåeligt mål i livet. På den tiden fanns det knappast någon miljardär i vår sinnevärld, förutom Joakim von Anka.
Men precis som pengar, devalveras också ord.
En miljon är inte längre vad det varit. Miljonvinster är idag vardagsmat – det tillkommer massor av nya spelmiljonärer varje vecka, och var och varannan vd har en miljon eller mer i årsinkomst.
Ordet miljonär tycks idag närmast lite larvigt – en miljon är väl ingenting att skryta med… Dessutom rör sig många vanliga knegare idag med miljonbelopp - oavsett om det har pengar eller inte – genom bostadslån och andra skulder.

Så även om en miljon fortfarande är väldigt mycket pengar så är det ändå inte någon drömvinst längre. Folk inser att de antagligen skulle göra av med en miljon relativt snabbt, så idag krävs det mer, betydligt mer, innan man kan göra anspråk på att locka med en drömvinst.
Det är här Trisslottens genialiska konstruktion kommer in. Istället för att vara en engångssumma som, trots att den kan vara relativt hög, ändå på något sätt är ändlig, symboliserar Trisslotten ekonomiskt oberoende!

Att varje månad få en inkomst på tjugofemtusen, vare sig man lagt två strån i kors eller inte, är en frihetssymbol. De tjugofem åren är, till skillnad från engångssumman, oöverskådliga, närmast oändliga. När man är tjugo är en fyrtiofemåring en gubbe eller kärring – något som är en själv lika främmande som en utomjording. När man fyllt fyrtio, och antagligen fått ett annat perspektiv på tiden, innebär de tjugofem åren att man inte behöver arbeta mer – om man inte vill – tills man fyller sextiofem och ändå ska gå i pension. Och är man sextio år fyllda innebär det att man antagligen inte behöver oroa sig ekonomiskt mer i sitt liv.

Trisslotten är alltså en dröm om frihet:
Friheten att slippa arbeta; att få äga sin tid.
Paradoxalt nog fortsätter många av dem som vunnit en större vinst, att arbeta och leva som tidigare, men med högre konsumtion och fler utlandssemestrar. Det tyder på att det sociala sammanhanget man verkar i egentligen är viktigare än vad man tjänar eller vad man producerar.

Den här tankekedjan borde mana till eftertanke: Vad är det egentligen som är viktigt i våra liv? Jo, att vi känner oss fria och att ingå i ett socialt sammanhang. En undersökning som nyligen publicerades i DN visade att 80 % av de tillfrågade önskade att de kunde arbeta mindre. Således stick i stäv med regeringens arbetslinje. Samtidigt presenteras också handelns prognos för årets julhandel: en ökning med tre procent förutspås, till totalt 65 miljarder svenska kronor.
Konstigt - att folk inte inser att om de konsumerar mindre kan de istället arbeta mindre och få mer tid till livet. Men, det är klart, det vore ju rent samhällsfientligt i ett samhällssystem som bygger på evig tillväxt.

Jag erkänner. Jag köper en trisslott jag också, emellanåt. På något sätt lindrar det lite, när man är som fattigast, att veta att man åtminstone ha en chans – om aldrig så liten – att slippa ur den ekonomiska rävsax som håller oss alla fångna. Rent förnuftsmässigt vet jag att alla spel skapats för att berika spelarrangören, och att chansen för att just jag ska dra rätt lott är en på miljonen. Dubbeltriss är extra korkat. Där säljs två lotter i en, och det räcker med att man får tre lika belopp eller symboler i de två fälten tillsammans. Dessutom är det tolv belopp i varje fält, istället för nio på de vanliga lotterna.
Som om det skulle göra chansen att vinna större!
Vi vet att vi blir blåsta, och ändå fortsätter vi köpa lotterna: Har jag en lott, så har jag en chans. Har jag ingen lott har jag ingen chans. Den enkla retoriken fungerar.

Potentiell vinstlott.

När jag emellanåt köper en Trisslott brukar jag skrapa alla fälten utom ett, och sedan ställa lotten på fläkten, som en ständig påminnelse om att jag är en potentiell mottagare av tjugofem tusen i månaden i tjugofem år. På så vis räcker lotterna länge, även om det endast i undantagsvis utfaller med någon vinst - och då aldrig högre än 75 kronor.

Det bedrägliga med alla lotterier med ”drömvinster” är att det får oss att fokusera på en brist och på en framtida eventuell lösning – en dröm, istället för att fokusera på det man har och vad som gör en lycklig i nuet.
Man ska jämföra sig med dem som har det sämre, inte med dem som har det bättre, brukar det heta. Men kanske är det bara en av alla dessa floskler som skapats av de rika, för att få fattiga människor att acceptera orättvisorna i världen.
Som Seneca den yngre, en av Roms rikaste och mäktigaste män, som strödde kloka ord och sentenser omkring sig – inte sällan om dygden av att vara fattig. Han konstaterade:
”Fattig är inte den som har lite; fattig är den som vill ha mer.”

Stämmer Senecas påstående kan vi konstatera att världen är fattig, och styrs av världens fattigaste människor.

Hjärnsläpp på efterrättsfronten!

2010-11-24T23:27:00.001+01:00

Ifall det råkar ha undgått er, kära läsare, så kan jag nu meddela att mänskligheten har tagit ännu ett stort steg in i framtiden. Tidigare oöverstigliga hinder har forscerats, barriärer har rivits och nya rön har gjort att den totala njutningen, paradiset, nu kommit oss ännu närmare.
Varför? Jo, nu har nyheten vi alla väntat på kommit:

Ekströms Fresta – Pannacotta med bärsås!

Låt mig förklara:
En av mina favoritefterrätter är just Pannakotta. Den är så enkel att göra och smakar fantastiskt som den är, men kan även varieras på oändligt många sätt. Man behöver:
· 5 dl grädde
· 3/4 dl socker
· 1/2 vaniljstång
· 2,5 gelatinblad

Gör så här:
Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg gelatinbladen i lite kallt vatten. Koka upp grädden, sockret och vaniljen i en kastrull. Ta av från plattan och låt svalna en stund. Lägg i gelatinbladen och rör ordentligt tills de löst sig.
Skölj 4 – 5 låga glas eller skålar med kallt vatten och häll i pannacottasmeten. Ställ in dem i kylen i tre, fyra timmar, eller en dryg halvtimme i frysen (de ska vara kalla, man inte frusna).
Klart!
Den kan med fördel smaksättas med miljoner olika smaker, men au naturell är utsökt det också. Man kan också servera den med exempelvis varma hjortron (Mmmmm…) eller andra bär, choklad, frukt… ja, det kan varieras i det oändliga.

Kostnaden för den här efterrätten landar runt 20 kronor, eller 5 kronor per portion, inklusive en klick björnbärssylt (eller vad man nu vill ha). Det tar tio snabba att vispa ihop en Pannacotta, och det kan man med fördel göra innan man lagar maten, så den kallnar i kylen lagom tills den ska serveras.
Kan det bli bättre än så?

Döm därför om min förvåning när jag idag besökte ett marknadstempel, och på en av livsmedelsavdelningens hundratals hyllor fann pannacotta-mix med bärsås!
Fantastiskt, tänkte jag, hur kan man ha förenklat något så enkelt som Pannacotta.
Jag vänder på paketet och finner följande recept:
"Blanda ned pannacotta-påsens innehåll i 3 dl grädde och 2 dl mjölk.
Koka upp blandningen (gärna i en teflonkastrull) under omrörning.
Rör om och häll den varma pannacotta-blandningen i fyra portionsformar. Var försiktig då blandningen är mycket varm.
Ställ portionsformarna i kylskåp i ca 40 min."

Hmmmm…, tänker jag. Om man själv ska stå för grädde och mjölk – då borde Ekströms geniala pulver bestå av pulvriserat gelatin och vaniljpulver – och antagligen kemikalier som får det att stelna snabbare än vanligt gelatin.
Gelatin och vaniljpulver för 220 kr/kg…
Men vänta nu… Ekströms Pannacotta var ju med bärsås! Förvisso odefinierat vilken typ av bär, men bär brukar ju vara gott. När jag tittar närmare på paketet ser jag receptet:
”Tillagning bärsås
Blanda ned bärsås-påsens innehåll i 1,5 dl kallt vatten och låt stå svalt i några minuter.”

Så, denna fantastiska efterrätts-mix innebär således att man ändå måste koka upp gräddmjölk, tillsätta okända livsmedelstillsatser och smakämnen, hälla upp i skålar och kyla ned. Och bärsåsen – vilket skämt! Pulver som man löser upp i vatten…
Men vart ligger då vinsten? Att man slipper skära upp vaniljstången och blöta två gelatinblad!
Och för det betalar folk 16:50!
Fantastiskt. Att det är så lätt att lura människor!

Längst ned på paketet med pannacotta-mixen bjuder Ekströms frikostigt på ett tips:
”För en Pannacotta med färre kalorier byt ut vispgrädden mot mellangrädde.”
Jag kan ge er ett annat tips:
Byt ut Ekströms mot äkta vara så slipper du livsmedelstillsatser, får den naturliga smaken och sparar pengar.

Jag undrar slutligen; det sägs ju att de föds en idiot varje minut – men frågan är om de finns hos Ekströms eller bland kunderna?

Ett brev betyder så mycket!

2010-11-23T03:10:00.000+01:00

Brev till Migrationeverkets handläggare, Pia Wiklund Magnusson, skickat den 23:e november, 2010.

Ang. ärendet med journaliststudenten vid JMK i Stockholm, Anwar Hossain.

Efter att ha lyssnat på Publicerat i radions P1 (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=2792) känner jag att det är mitt ansvar att markera att jag, som svensk medborgare, protesterar å det skarpaste mot den handläggning och det beslut som drabbat Anwar Hossain.
Det är för mig uppenbart att Migrationsverkets personal verkligen gör allt för att få så många som möjligt avvisade - att man hänvisar till att det blir för dyrt att göra ordentliga utredningar är bara ett bevis för hur cynisk inställning som råder. Att inte ens ett hotande dödsstraff gör att man bekostar en ordentlig utredning är en skam och antagligen ett brott mot internationella överenskommelser.

Som ansvarig handläggare på Migrationsverket anser jag att du, Pia Wiklund Magnusson, har ett stort personligt ansvar för Anwars liv - och jag förstår inte hur du kan sova gott om nätterna, med ett sådant ansvar på dina axlar. Men det är ditt liv.
Jag noterar också att du uttalar dig i en annan intervju (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=643978); om ensamkommande flyktingbarn. Jag citerar:

"I ett fall krävde den asylsökande att få genomgå en läkarundersökning för att visa att han är 16 år, inte 19, som Migrationsverket hävdar, men det fick han inte.
Pia Wiklund Magnusson var beslutsfattare i ärendet.
– Det är för dyrt. Verket har inte råd och det är inte vår uppgift att bevisa hur gammal någon är utan det är den sökandes uppgift att visa det, säger Pia Wiklund Magnusson.
Bör man inte få chansen att visa det genom en kompletterande undersökning?
– Vem ska betala det? Om man betalar det själv, möjligen, säger hon.
Hur ska en ungdom som kommer ensam ha råd att betala det?
– Nej, det har de ju inte, säger Pia Wiklund Magnusson."

Det är ingen smickrande bild som ges av dig direkt, och jag kan bara hoppas att du inte är som du framstår i intervjun. Jag vill inte döma dig, jag känner dig inte och du har säkert skäl till att du agerar som du gör.
Men jag känner att det är min personliga plikt som medmänniska att protestera och låta dig veta att du inte har mitt mandat för ditt agerande.

Du är en tjänsteman som i förlängningen arbetar för folket, och jag tror att en stor majoritet av folket skulle motsätta sig din inställning och dina beslut i dessa båda fall - och antagligen i flera andra fall också.
Även om din arbetsgivare beordrar dig att göra saker som du inte själv anser är ok, eller som bryter mot lagen så kommer du inte undan ditt ansvar.
Det räcker inte att säga att jag bara lydde order.

Jag ber dig begrunda: Utför du ett arbete som representerar den stora svenska folkviljan? Det måste väl ändå vara det som är det viktigaste när man bygger ett demokratiskt samhälle?
Om du inte gör det, anser jag att du bör säga upp dig.

Hälsningar,
Johan B. Löfquist
Svensk medborgare
Göteborg

En prick betyder så mycket.

2010-11-18T16:23:00.008+01:00

Jag har en prick.
Det är märkligt hur något så litet som en liten prick kan förändra ens liv.
En prick är ju inte särskilt stor – det ligger ju i dess natur att vara just liten. Men ändå kan den betyda så mycket, beroende på vilken typ av prick det är och i vilket sammanhang den förekommer.

En prick, ett sjömärke, kan vara väldigt stort när man står bredvid det på land, men när den väl är på plats är den ändå bara en prick i havet. Och hade jag inte satt en prick - punkt - efter förra meningen hade det blivit fel med stor bokstav i ordet och.
Just att sätta punkt för något, betyder ju att man sätter dit en prick som markerar ett slut. Rent logiskt kan man tycka att tre prickar då borde betyda att det är definitivt bom stopp, men se så logiskt ska man inte tro att det är… Det tre pickarna förebådar en fortsättning, oftast en icke angiven; något som läsaren själv får föreställa sig.

En punktinsats är något väldigt begränsat, geografiskt och/eller handlingsmässigt. Om jag råkar missa att sätta punkt i en mening och någon redigerar min text och sätter dit en prick kan man säga att det är en punktinsats.
Pricken över i innebär att en del tillförts, som gör helheten perfekt. Pricken gör i:et fulländat: Ett i utan prick är tydbart medan i:et med prick är tydligt.

En prick i protokollet är det aldrig roligt att få, medan det däremot kan vara kul att träffa en trevlig prick. Fast befinner man sig i England och träffar en "prick" behöver det inte vara lika trevligt.
Prick kan också vara ett förtydligande av en tidpunkt: ”Vi träffas där prick klockan ett". Får man en prick på huden som inte håller sig i skinnet, utan börjar växa, kan det vara idé att konsultera en läkare. Men det bör då vara en läkare som inte är prickad.

Det är emellertid ingen av dessa prickar som utgör föremålet för dessa rader.
Min prick finns hos kronofogden.
Jag har aldrig sett den själv, så jag vet inte hur den ser ut.
Men jag vet däremot vad den gör:
Den gör att jag inte kan byta bostad, inte handla någonting på avbetalning, inte kan få ett lån i banken, inte heller något kreditkort eller ens byta till ett billigare telefonabonnemang. Den lilla pricken har stor påverkan på mitt dagliga liv.

Den lilla pricken hos kronofogden placerar mig i en särskild kategori människor: De som inte går att lita på. I den gruppen hamnar alla vi som inte fullt ut hanterat vår ekonomi på ett tillfredställande sätt. Det spelar ingen roll om man helt enkelt inte haft råd att betala alla räkningar en månad, eller om man är en notorisk ekonomisk manschettbrottsling som svindlar miljonbelopp från staten och fordringsägare: Alla hamnar i samma grupp. Det är antagligen det enda sammanhang där jag nämns tillsammans med några av de rikare människorna i vårt land.

Nu kan ju alla landets Bror Duktig ställa sig upp, peka finger och ropa fula tillmälen åt mig och alla andra som inte har så bra koll på ekonomin: Som har en prick hos fogden.
Är det någonting som är fult i vårt janteland så är det nämligen att ha dålig koll på pengarna. Man är liksom inte riktigt fullvärdig medborgare om man inte vet att hålla koll på de där upptryckta papperslapparna med ett tryckt värde på. Att det i själva verket är bara papperslappar som tillskrivs ett fiktivt värde är det få som tänker på. "Fiktivt", för att när man har en bunt sedlar för ögonen är det inte lätt att komma ihåg de sanna värdena i livet. När det väl kommer till kritan är det färre människor som på sin dödsbädd önskar att de arbetat mer i sitt liv, än de som önskar att de spenderat mer tid tillsammans med de människor som betytt något för dem.

Att jag fick min prick berodde på att jag inte fått pengarna att räcka till alla utgifter, inte på att jag inte haft för avsikt att smita ifrån mina plikter eller göra något brottsligt. Mina inkomster räckte helt enkelt inte till för att betala mina utgifter. Det går inte att pressa blod ut en sten – finns där inget, så spelar det ingen roll hur mycket man klämmer.

Om man lever på marginalen behövs det inte någon stor oväntad utgift för att välta hela lasset. Och har man väl hamnat i underskottsdiket är det svårt att komma upp på hanka-sig-fram-stigen igen. Påslag, räntor, förseningsavgifter och liknande gör att det blir som att fastna med båda fötterna i gungfly – ju mer man drar upp den ena foten, desto djupare sjunker den andra.

Det märkligaste med den här pricken är att den tycks har ett eget liv. Det spelar ingen roll om man betalat hela sin skuld – pricken lever kvar i två år ändå. De finns de som hävdar att bankerna experimenterar med att hålla dem vid liv i fem år, ja upp till tio års ålder, i slutna labbförsök på bankerna. Bankerna förnekar bestämt all kännedom om något sådant, men ryktena är seglivade. Å andra sidan – vad kan de säga? Att hålla prickarna vid liv mer än två år är olagligt, så om bankerna håller på med det kan man inte förvänta sig att de ska berätta om det.

Den här elakartade pricken kan man säga är som en cancersvulst på privatekonomin. Den har inte bara ett eget liv, den är dessutom omöjligt att utplåna innan det gått två år. Inte ens när pricken uppkommit genom att man felaktigt beskylls för att inte ha gjort rätt för sig, eller när det blir en rättssak och man i slutänden blir frikänd, går det att ta bort den där elaka lilla pricken.
Pricken, som jag och hundratusentals andra svenskar utsatts för, finns nämligen inte på riktigt. Det vill säga att pricken är inget strafföreläggande som utdöms av någon rättvis och allvetande juridisk samhällsinstans. Juridiskt sett finns den inte, utan är bara en officiell notering om att man inte betalat en skuld i tid. Däremot finns den hos kreditbedömningsföretag och banker, som i praktiken styr en påfallande stor del av vår vardag.

"Straffet" för att man har betalat en räkning för sent - att inte kunna fungera normalt i samhället, inte öppna ett telefonabonnemang, inte hyra en lägenhet etc - överstiger med råge det för en misshandel eller ren stöld, som brukar rendera i villkorligt eller i värsta fall ett par månader i fängelse; när man avtjänat sitt fängelsestraff är man fullvärdig medborgare igen.

Men den som inte haft råd att betala alla räkningar i tid, straffas – utan någon juridisk process - i minst två års tid, även efter det man betalat alla kostnader och gjort rätt för sig.

Visst måste den som ska låna ut pengar, borgenären, få veta om låntagaren, gäldenären, verkar seriös. Om den senare vid upprepade tillfällen misskött sin ekonomi och hamnat i en ekonomiskt besvärlig situation, så är det klart att borgenären blir misstänksam och ifrågasätter gäldenärens uppsåt eller kompetens. Och naturligtvis har borgenären rätt att neka något lån.
Det är synd bara det tycks vara en enkelriktad rättighet.

Historien visar tydligt att även bankernas kreditvärdighet borde bedömas.
Med tanke på de senaste decenniernas upprepade bankkrascher är det märkligt att våra banker inte blir prickade. Det är också märkligt att skattebetalarnas representanter, våra politiska ledare, är så korkade att de ställer upp och räddar bankerna gång efter annan – de har ju gång efter annan visat sig vara fullständigt oansvariga; kortsiktiga och inkonsekventa; rent kriminellt generösa med löner och bonusar till styrelser och chefer även i kristider - listan kan göras lång.
Varför prickas inte bankerna, och beläggs med näringsförbud på ett par år – så blir det ju i praktiken för oss gräsrötter? Varför ska företag behandlas bättre än människor?
Varför straffas man hårdare för att man missat en inbetalning på en hundralapp till ett stort multinationellt företag än när man misshandlar eller rånar en medmänniska?

Vad är det för samhälle vi skapat egentligen?

Att alla borde ha en årslön på banken, är ju ett klassiskt uttalande som illustrerar avståndet mellan dem som leder vårt land och oss vanliga medelsvenssons. Men själva grundtanken är det inget fel på: Det är skönt att slippa behöva oroa sig ekonomiskt.

Masai Mbili har två prickar i sin logo.

Men om man nu aldrig kommer att få den där årslönen som buffert i livet, vad gör man då?
Min egen ekonomi är sannerligen inte någon upplyftande historia, så jag har helt enkelt lärt mig att ignorera den - strutsmetoden är klart underskattad. Jag har också insett att pengar är rätt överskattade – de är ju bara till någon nytta om man ska betala räkningar eller köpa något, annars är de rätt värdelösa.
Beaktar man därtill att sannolikt 98 % av alla saker vi erbjuds att konsumera (livsmedel borträknat) tillverkats på ett för naturen skadligt sätt, och av människor som arbetar under förhållanden som vi själva aldrig skulle acceptera, så blir det lättare att lägga band på konsumtionslusten.
Många i min omgivning anser nog att jag är oansvarig och lättsinnig, men jag ser det på ett annat sätt: Att oroa sig för vad framtiden eventuellt kan komma att bära med sig, är att slösa bort Nuet, den enda verklighet som finns.
Det om något är lättsinnigt och oansvarigt!

Men visst drömmer jag om en prickfri framtid, när jag inte behöver känna mig som en halvkriminell ekobrottsling för att jag varit sent ute med att betala en skuld. När det känns det jobbigt någon gång emellanåt, brukar jag påminna mig själv om ett råd jag fick från en vän från Kanada. Han sade:
- Do you have problems? Well, ask yourself: Can I solve it? If so, why worry? And if you can’t solve it, why worry?

Stendött i Delhi.

2010-11-14T18:17:00.006+01:00

Februari 2008.

Sitter på en takterass i Delhi, Indien.
Här är nästan plågsam varmt trots att det ännu är tidigt på morgonen, men ändå att föredra framför den gråkalla göteborgsvintern. Likt en reptil sitter jag mest orörlig och lapar morgonsol för att samla energi inför mötet med Delhis minst sagt intensiva trafik. För att förströ mig bläddrar jag i en illa tummad upplaga av en åldrad Indienguide, tjock som en bibel.
En av bilderna i guiden fångar mitt intresse: Det är från något som beskrivs som en ”statykyrkogård” över brittiska kolonialhjältar, och visar en kullvält staty som ligger i gräset. Enligt bildtexten är det är den engelske regenten George V.

En kyrkogård över statyer.
Tanken fascinerar mig. Efter kort konferens med mitt ressällskap är dagens program satt, och sent på förmiddagen kommer vi iväg. En kort resa under jorden med den nya utopiska, nästan Orwellska tunnelbanan för oss snabbt till stadens norra utkanter. Där tar vi en cykelriksha, framtrampad av en äldre man som får slita hund i middagshettan.

Det tar honom en dryg kvart att ta oss till rätt gata där han flämtande släpper av oss, tar furstligt betalt och pekar längs vägen: ”Ditåt, gå bara ditåt…” Så försvinner han åt andra hållet, snabbare än en avlöning. Det visade sig bara vara början på den långa gata som leder till Colonation Durbar Site. En lång, och mycket svettig, promenad för oss långt bortom de kvarter som vanligen bevistas av turister.

Småningom avtecknar sig dock en vit pelare mot himmelen. Likt en gigantisk fallossymbol höjer den sig över horisonten. Snart är vi framme vid en gigantisk dammig plan, och mitt på den – den marmorvita obelisken. På planen framför monumentet spelar några indiska tonårskillar cricket.
För övrigt är det fullständigt övergivet. Inte en turistbuss, inte en rörelse avslöjar något liv.
- Verkligen en passande plats för en statykyrkogård, för här verkar stendött, konstaterar mitt ressällskap torrt.
Några tomma socklar antyder att han har rätt - här är så händelsefattigt att till och med statyerna tröttnat och dragit härifrån.

Vi går upp till obelisken och läser inskriptionen på minnestavlan:

På andra sidan obelisken ligger ett cirkulärt mur- och staketomgärdat område.
En vaktmästare dyker upp från ingenstans och öppnar välkomnande grinden för oss. På insidan av muren löper en upphöjd stenbelagd väg, kantad av socklar för statyer – de flesta tomma. Men på fyra socklar står okända eminenser resta. Numera anonyma och tigande, men ändå stolta och vita står de där, huggna i marmor. Inga namn.
Bara kritvita, tysta, stolta poser som längtande blickar ut i rymden.
På två av de många andra socklarna står byster, men resten är tomma.

I mitten av området, på den högsta sockeln, står Kung George V själv, iklädd en enorm mantel.
Om han själv rest sig ur gräset och förnedringen eller om någon förbarmat sig och lyft upp honom, berättar han inte.

Vi letar runt i området efter andra statyer, men inte heller i vegetationen finner vi några spår efter de försvunna högdjuren. En skabbig byracka letar sig in mellan spjälorna på staketet, går fram till en sockel som härbärgerar en byst och lyfter vanvördigt på benet. Tydligare kan det väl inte sägas. De engelska hjältarna från förr är passé.

Jag går fram till bysten som hunden använt som toalett. Där står faktiskt ett namn ingraverat i sockeln; Sir John Jenkins. För mig okänd; men vem han än var så hade han dock gjort något som förlänade honom en marmorbyst. Nu står han dock glömd och ensam, längtansfullt blickande ut över muren. Är det månne en längtan tillbaka till svunna tider jag ser i hans stela marmorblick?

Sir John Jenkins

Den andra bysten på området är försedd med namnet Sir Guy Fleetwood Wilson. Jag noterar namnen innan vi tvingas retirera undan den obarmhärtiga middagssolen. När vi kommer fram till grinden dyker vaktmästaren åter upp ur tomma intet, öppnar grinden och sträcker fram en hand. Givetvis måste han få betalt för att han öppnat grinden för oss två gånger. Han tar emot en normal indisk veckolön utan att göra en min som röjer hurvida han anser att det är en skälig lön eller inte.

Bristen på serveringar och andra bekvämlighets- anrättningar i området är ett talande bevis för hur ovanligt det är med turistbesök. Det blir en lång, het promenad tillbaka innan det slutligen kommer en taxi som kan föra oss tillbaka till hotellet.

När jag sedan på kvällen rådbråkar det oumbärliga kunskapsskafferi som Internet kan vara, får jag en diger historielektion. En rolig detalj är att jag hittar en blogg med ättlingar till Sir John Jenkins, som besökt platsen dagen innan oss. Vaktmästaren hade antagligen fått ihop ett par månadslöner på två dagars hårt arbete...

* * *
Delhi Coronation Durbar Site är den plats där britterna lät hålla sina kröningsceremonier i Delhi.
1877 utropades Queen Viktoria som regent över Indien, 1903 var det Edward VII som tog över tronen. Ingen av dessa närvarade dock högtidligheterna själva utan hade skickat sina respektive vicekungar att ta emot hedersbetygelserna från alla Indiska prinsar, furstar och andra potentater.

Men 1911 var det en annan sak. Då hölls den ståtligaste kröningen någonsin, och King George V kom tillsammans med sin drottning. Den senare lär - enligt brittiska källor - ha varit omåttligt populär. Man kan dock undra om den Indiska menigheten hade varit villig att skriva under på det. Kungaparet reste från England för att ta emot ovationerna från sina Indiska undersåtar vid kröningsplatsen i Delhi, och att det var en lyxig föreställning berättas i en tidningsartikel från den tiden:
His Imperial Majesty wore the Imperial purple robe , a surcoat of purple, with white satin breeches and silk stockings, the Collar of the Order of the Garter and the Star of the Order of the Star of India. On his brow was the Imperial Crown, consisting of a band of diamonds ( 6000!!! ) , studded with four large emeralds and four large sapphires. Above this band were four crosses pateés with ruby centres, alternated by four fleurs de lys with emerald centres. From these sprang 4 diamond arches supporting the orb, or monde, which was surmounted by the Maltese cross in diamonds, with a large square emerald in the centre. His cap was of purple velvet turned up with ermine.

Jag är själv inte så imponerad av den pompa och ståt som omger våra makthavare, men ett sådant överflöd måste ändå noteras. Vad som intresserar mig mer är att Kung George V vid kröningsceremonien deklarerade flytten av Indiens huvudstad, från dåvarande Calcutta till Delhi.
Sir John Jenkins, en av männen från bysterna, lär ha varit arkitekten bakom detta beslut, som skulle markera britternas totala maktövertagande över det indiska imperiet. Med det historiska facit i hand visade det sig vara ett olyckligt drag, och något som lagt grunden till dagens oroligheter i de berörda områdena.
Men oavsett vilket, så står han på kröningsplatsen ännu idag, Sir John Jenkins.

Den andra bysten, Sir Guy Fleetwood Wilson (1850-1940), var en koloniadministratör som länge assisterade olika vicekungar i Indien, men dock utan att under sitt 90-åriga liv lämna några djupare avtryck. Måhända var han en av alla dem som verkar i det fördolda, en av de administratörer som får alla samhällsbyggen att rulla, men som inte är ”massmediala” nog att synas. Sir Guy fick åtminstone en byst uppförd över sig i Delhi, så något måste han ha gjort som imponerade på den tiden. Jag finner honom också avbildad på ett vykort när han läser upp den Indiska vicekungens tal vid någon ceremoni i början av förra seklet.

Av mina efterforskningar lär jag också att statyerna utan namn föreställer brittiska vicekungar. På den tiden de avbildades var de så kända att några namninskriptioner inte behövdes.
Men det var då, det.
De båda kamraterna, som inte fått hela sina kroppar huggna i sten utan endast förlänats en byst, har med tiden fått sin revansch:
Deras namn är ingraverade, och således är de inte helt dömda till glömska.

Nog är det lite tragikomiskt hur vi människor kämpar och sliter för att synas; för att bli bekräftade, älskade och hågkomna. För ära och berömmelse. Ändå hinner det knappt gå hundra år innan vi - nästan oavsett hur berömda vi blir - på sin höjd är en torr not i en historiebok.
När ingen längre lever som har känt till dig och kan berätta om den människa du varit, upphör du existera då?
Är det därför ledare i alla tider har låtit resa statyer över sig själva? För att få en liten tid extra i medvetandet hos andra människor? För att få några rader i en historiebok? Eller en biografi - som läses av några tusentals människor - som snart också är borta...?
Så fåfängt i så fall.

Själv drar jag mig till minnes några kloka ord, även om jag glömt vem som yttrat dem:
”När ni river statyerna, se till att spara socklarna – de kommer att behövas igen.”

Barnboksnostalgi...

2010-11-10T16:30:00.001+01:00

En kollega stack en dag åt mig en intressant barnbok från det tidiga åttiotalet: De goda djuren – en bildberättelse för barn av Horst Tuuloskorpi (Gidlunds förlag 1982). Först trodde jag det var ett skämt, sen insåg jag att jag lagt vantarna på en raritet - en synnerligen intressant och unik tidsmarkör.

En sökning på författaren, Horst Tuuloskorpi, ger att denne givit ut en hel rad bildböcker för barn, med så upphetsande titlar som; När skog blir trä; Trålfiskarna; Ville och djuren; Ett år på landet; Varför arbetar mamma? Samtliga titlar med tillägget; en bildberättelse för barn.

Det här gör mig faktiskt både inspirerad och nyfiken: Ja, varför arbetar mamma egentligen?
Vad hade herr Tuuloskorpi för förklaring på den frågan 1981, när den boken utgavs? Skulle han hålla kvar vid samma analys idag?
Åtminstone jag ser fram en uppföljare på den boken: Varför arbetar mamma så mycket år 2010, trots att hon producerar dubbelt så mycket som på 70-talet?

Tyvärr är pedagogiska barnböcker med ett samhällskritiskt perspektiv inte inne längre, och i Björklund och Hägglunds nya skola gör snart Timbroproducerat, sponsrat läromedel att den sista förmågan till kritiskt tänkande stryps.

De goda djuren gavs ut 1982, när vegetarianer var övervintrande hippies och veganer ännu inte uppmärksammats i medierna. Den torrt dubbeltydiga titeln avslöjar att boken handlar om våra matvanor. Minns att strömningarna från 70-talet ännu var starka, när barn tidigt skulle göras till medvetna, politiska aktiva medborgare. Att göra en bilderbok om hur vi slaktar och äter upp våra medvarelser på denna planet, var alls inte kontroversiellt utan pedagogiskt och riktigt.

I torra, lakoniska texter redogör författaren för verkligheten. Bokens inledande ”Människan och katten är två djur, som gärna äter andra djur”, sätter ribban för vad som komma skall. Texten illustrerar en bild på ett barn i femårsåldern, som håller en katt i famnen.

Uppslaget därefter består av en sekvens om fyra bilder på en katt som jagar och fångar en mus. Sista bilden visar katten vällustigt tuggande på musen, vars bakkropp hänger ut ur kattens mun. Bilderna kommenteras enkelt och kärnfullt: Katter tycker om möss.
Och sedan blir det bara bättre och bättre:

Ett uppslag skildrar hästens öde i samma lakoniska stil. På ena sidan fyra illustrationer som visar hur hästar används som nyttodjur. På nästa sida hänger ett par hästkroppar med huvudena nedåt, och groteskt gapande sår där de avskurna öronen suttit.

De gulliga små kycklingar som på ena uppslaget näpet kravlar ur äggen, undgår heller inte detta öde. Ett par uppslag senare hänger kycklingkropparna på rad, uppochned, plockade och i ett nästan obscent naket tillstånd.
Bildtextern säger: Galgarna för fåglarna genom olika maskiner. De bedövas och blir av med fjädrar, huvuden, fötter och inälvor.

Fåren som misstänksamt betraktar fotografen; bonden som ömt håller ett litet lamm i famnen; slaktaren som med ett snett leende skjuter lammkroppar längs skenor i taket; arbetaren som koncentrerat styr maskinen som flår lammkropparna - allt är fullkomligt naturligt i Horst Tuuloskorpis värld.

Kanske är det inte konstigt att den generation som uppfostrades med den här typen av litteratur har blivit vegetarianer, veganer och djurrättsaktivister.
Som man sår får man skörda.

Vardagsfundering II – Nu med ny, förbättrad formula!

2010-11-02T03:53:00.003+01:00

Som rubriken antyder är det här en uppföljare på en tidigare fundering. Men det är inget tecken på att de nya tankarna håller på att ta slut, för så förhåller det sig alls inte. Det är helt enkelt så att jag har blivit medveten om hur vår livsstil innebär en rovdrift på vår planet.

Jag tar därför konsekvenserna av min nya insikt, och slutar gödsla min blogg med helt nya tankar. Det vore både oansvarigt och egoistiskt av mig att tänka alla nya tankar själv; kommande generationer måste också få en chans att tänka till och komma på något nytt, tidigare otänkt.

Därför kommer jag hädanefter att återanvända – eller recycla, som man säger nu för tiden – gamla tankar i högre grad. Men för att det inte ska bli tjatigt för mina eventuella läsare så ska jag formulera om mig, göra vissa förbättringar och korta ned lite. Jag kör med samma innehåll, men med en ny formula, helt enkelt.

Det för tankarna helt osökt (hmmmm…) till föremålet för min första återanvända fundering:

http://zenigen.blogspot.com/2009_12_30_archive.html

Den handlade om Barnängens Schampo kontra min luddiga uppfattning om styrka respektive glans. Jag har fortfarande inte riktigt fått något grepp om den biten, och än mer vilsen har jag nu blivit efter att ha sett Barnängen Creme schampo 2.0, eller hur man benämner uppdaterade hårvårdsprodukter.

De anger nämligen på förpackningen att det är en ny, förbättrad formula.

Det här gör mig förvirrad. Som jag skrev i min tidigare fundering var jag minst sagt konfunderad – och lite imponerad – över att schampot hade 100 % styrka och 100 % glans. Men nu är det alltså ännu bättre, eftersom det nu har just en ny, förbättrad formula.

Jag börjar tro att min mattelärare i gymnasiet lurade mig, eller åtminstone undanhöll vissa fakta. Enligt honom så hade man ingenting om man hade 0 %, och hade man 100 % av något så hade man rubbet. The lot, som man säger på utrikiska.

Förvisso brukade jag ligga närmare den förra procentsatsen i antal rätt på hans prov, men så mycket lärde jag mig att jag anar att det ligger en hund begraven här någonstans.
Det här schampot visar att han måste ha varit fel ute, för här har de lyckats förbättra något som redan var hundraprocentigt. Ändå är förpackningen exakt lika stor!

Hade förpackningen varit mindre så hade det kanske kunnat förklara det där med styrkan – att det blivit starkare helt enkelt. Men då borde det ju stå till exempel 114 % styrka. Men det förklarar ändå inte det där med glans – hur kan något glänsa mer än 100 %?

Måhända är det självlysande på något sätt - men självlysande hår?! Vem vill ha självlysande hår? Det kan möjligen passa till halloween eller lucia, men jag har svårt att se att något ljushuvud skulle komma på tanken att använda det till vardags.

Jag blir helt enkelt inte klok på det här. När jag dessutom jämför innehållsförteckningen mellan den gamla och den nya förpackningen noterar jag att det är precis samma ingredienser som tidigare. Ändå har de lyckats förbättra en redan fulländad produkt!

Nä, ska jag få någon rätsida på det här måste jag nog ringa Barnängens kundtjänst och höra med dem. Innan dess får jag tvätta håret med såpa, det lär vara bra för barret.
Sen ska jag f-n i mig bussa Jan Björklund på min gamla mattelärare!

Bonus På banken?

2010-10-26T16:17:00.004+02:00

Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.

Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storslagna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.

Först en resumé:

Jag är, liksom en stor majoritet av oss människor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mellanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.

Men snart förändrades det.

Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företagen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.

På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Norrmalmstorgsdramat.

Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontantflödet.

När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bankdosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.

Kalla mig gärna idiot, men jag är åtminstone inte ensam om att vara det.

Nå, det var dags för min månatliga incheckning på internetbanken för att pröjsa mobilräkningen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tänkte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.

Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjänstemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”befriade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.
När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräddad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.
- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…
- Va!? Utbrast jag, uppriktigt förvånad. Du menar inte allvar?!
- Jo, man får byta batteriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.
- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?
- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.
- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar dessutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?
- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får kunden själv stå för när de tar slut.
- Men då kan jag inte använda tjänsten…
- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…

Här avbröt jag lite ohövligt:
- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifterna säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.
- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gymnasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra småsparares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.
- Men jag kan inte göra något åt chefslönerna…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst boken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne.
- Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!

Kassören lät denna straffspark passera okommenterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:
- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?

Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men upprepade vänligt:
- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.

Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:
- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.
- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!
- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna…
Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.
- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.

Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast:
- Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny?
- Men... Det vore väl inte så bra…
Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.
- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått sönder?
Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.
- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?

Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tittade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:
- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.
Han lutade huvudet på sned och tittade vädjande på mig.
- Om jag fick bestämma… men jag får inte...

Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:
- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentligen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.
- … men jag kan inte. Vi har inga batterier.
Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:
- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället.
Han visade stolt upp en av de nya dosorna.
- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…
- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!

I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt godtagbart i Sverige.
- Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya dosor som är säkrare?! Är du seriös?!
För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig:
- Nja, jag menar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annorlunda…
- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.
- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…

Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikttrogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden.
Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.

Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier.
Slutdiskuterat!

Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget.
Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.
- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?
- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.

Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall:
- Tyvärr, vi för inga batterier här.

Chefen var lika kort i tonen som valpen (sådan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.
Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som man fick om ens dosa gick sönder; etc.

Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.
- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.
- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltelefon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.
- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.
Jag påpekade då att Nordbanken minsann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det.
Han tittade nedlåtande på mig och sa:
- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.

Det svaret retade gallfeber på mig.
Jag hade läst någonstans att under förra bankkraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållandena de omvända; de stod för 80 % av bankernas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.
Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar hans lön.
Jag blev helt enkelt förbannad.
- Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.
- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…
- Jo, titta här!
Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;
- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?
(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick därför hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)

Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.
- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.
All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:
- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just.
- Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju…
- Men du sa ju att om dosan är trasig så får jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?
Den tidigare så behärskade, myndiga bankchefen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.
- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…
Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.
Han sträckte fram handen och röt:
- Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!
- Vad ska du med den till? frågade jag överdrivet vänligt.
- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!
- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.
- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.
- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?

Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:
- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket motstånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:
- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!

Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrättade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.

Oj, så trasig den är!

Dagen efter begav jag mig återigen till kontoret vid Brunnsparken. Jag stannade till utanför entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.
- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.
- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovanligt, sade hon och tittade klentroget på mig.
Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.

Den nya, säkrare dosan.

Jag fick till sist min nya dosa utan vidare protester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.
Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.

Epilog:
Jag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör.
Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bonusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.
Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.

En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i.
Kanske har hon rätt.
Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.

Tomma hylsor skramlar mest.

2010-10-25T16:36:00.000+02:00

Bäste försvarsminister Tolgfors.

Jag protesterar mot att Sverige har trupper i Afghanistan.
Jag anser kriget vara omoraliskt och oetiskt – och från början startat på orimliga grunder - nämligen att få tag på Usama Bin Laden och ställa honom inför rätta för 9/11-angreppet på WTC.
Talibanregimen lovade att lämna ut Bin Laden så snart USA presenterade tillräckligt starka bevis för att han var skyldig. Hittills har USA dock inte presenterat några bevis, vare sig för talibanledare eller för resten av världen, som styrker att BinLaden verkligen låg bakom.

Jag är ingen talibankramare, men jag anser att alla folk måste – i demokratins namn – få välja vilka ledare man vill. Även om vi inte gillar deras val måste vi respektera det. Och även om ett lands befolkning förtrycks av en diktator eller en despot så måste omvärlden i första hand se det som interna problem. Det ger oss inte rätt att med vapenmakt försöka förändra detta.
Givetvis skall vi och andra hjälpa till – men inte genom att skicka krigförande trupper som dödar stora delar av den redan förtryckta befolkningen. Det är något som strider mot internationell rätt, och det sunda förnuftet säger att det blir svårt att övertyga befolkningen om det fina i vårt statsskick, om vi skickar våra soldater att döda dem.

Enligt de flesta internationella bedömare finns det ingen möjlighet att vinna ett så orättfärdigt krig. För varje talibankrigare som dödats av amerikanska drönare har det, enligt uppgifter från Pakistan, dödats över etthundratrettio civila. De exakta siffrorna kan säkert diskuteras, men klart står att den höga andelen civila offer väcker en enorm vrede bland den Afghanska och Pakistanska befolkningen, och det gör att rekryteringen till frihetsarmén – de som vill kasta ut de främmande ockupationsstyrkorna – är outsinlig.

Således tycks kriget vara både lönlöst och orättfärdigt. Jag, och många med mig, är övertygad om att man vinner betydligt mer på att satsa på fredliga hjälpinsatser.

Jag har även hört din kollega, utrikesminister Carl Bildt, uttala sig i Ekots lördagsintervju (i slutet av förra året), att våra trupper behövs i kriget mot knarket. Vad jag inte kan få ihop med det argumentet är att talibanerna i princip hade utplånat vallmo-odlingarna när USA startade sitt orättfärdiga anfallskrig mot Afghanistan.
Idag står Afghanistan för nästan 90 % av världens opiumproduktion enligt trovärdiga bedömare. Kriget mot knarket har således misslyckats totalt.
Det är nu dessutom flera månader sedan Victor Ivanov, chefen för Rysslands statliga drogkontrollorgan, försåg USAs trupper med exakta koordinater över 175 knarklaboratorium i Afghanistan, men trots att de dagligen skickar ut sina ”drönare” på sina dödliga uppdrag mot ”misstänkta talibanledare”, har de hittills inte attackerat ett enda av dessa laboratorier.
Det är nästa så man kan misstänka att det inte finns någon ambition att vinna kriget mot knarket. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, har tidigare avslöjats som aktiva aktörer i knarkhandel (Iran-Contrasaffären), och det får åtminstone mig att inte utesluta möjligheten att det kan vara så även i det här fallet.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken så ekar argumenten om ett krig mot knarket väldigt tomt, med tanke på den utveckling som skett sedan 2001, när USA startade sitt anfallskrig mot Afghanistan.

Bäste herr försvarsminister. Jag vet ju att du själv vapenvägrat en gång i tiden, så du bör har tänkt igenom det här med krig och elände mer än en gång.
Enligt en artikel jag läste, var det bilder från Saddam Husseins gasattacker på sin egen kurdiska befolkning i Hajabja som fick dig att tänka om; att inse att ”det inte alltid är tillräckligt att prata med ord.” (Dina egna ord enligt: http://militarareflektioner.wordpress.com/2007/09/07/sten-tolgfors-vapenvagraren-osm-kom-pa-andra-tankar/)

Men om du har läst på din historia ordentligt måste du i rimlighetens namn känna till att folkmordet i Hajabja utfördes delvis med vapen som sålts till Saddam Husseins totalitära regim, av bland annat USA och Storbritannien. Du borde även känna till att dessa vapenaffärer inte upphörde ens efter Hajabja, trots all internationell kritik.
Vill man motverka krig bör man således inte liera sig med länder som USA och Storbritannien.
Men du är idag ytterst ansvarig för att Sverige fortsätter ett långtgående vapenutvecklingsprogram med just dessa länder, i strid med svensk lag som säger att Sverige inte skall exportera vapen till krigförande länder.

USA är, om man ser till tiden efter andra världskriget, det land i världen som varit inblandat i flest krig; som stått för några av de värsta övergreppen mot civilbefolkningar som världen sett (bl. a. användningen av Agent Orange i Vietnam och användningen av utarmat uran i Irak och Bosnien); som är den enda stat som dömts för terrorism (terrorbombningarna av Nicaragua); som aktivt sett till att störta demokratiskt valda ledare i land efter land.
Den senaste tidens avslöjande av WikiLeaks visar på ytterligare övergrepp och råheter som är helt oförsvarliga med de värderingar och den neutralitetspolitik som Sverige har en lång tids erfarenhet av att bedriva.

Om Sverige, trots sådana avslöjanden, ändå fortsätter med den militära närvaron i Afghanistan, och med vapensamarbetet med USA, innebär det att också Sverige blir medskyldiga till de övergrepp och grymheter som begås. Det är ovärdigt ett land med en så lång och ärofull fredsambition som vi har.

För övrigt anser jag att det är ovärdigt att Sverige alls tillverkar och säljer vapen. Vi, som varit förskonade från krig och elände i ett par hundra år, borde veta bättre än att förse världen med vapen. Det finns inget moraliskt försvarbart med det, det är bara ett stort hyckleri.

Om du, som försvarsminister, inte gör allt i din makt för att avsluta allt vapensamarbete med en sådan skurkstat, innebär det att du också blir direkt medskyldig till de upprörande grymheter, brott och övergrepp som avslöjas. Jag hoppas att du i egenskap av medmänniska och ledare tänker om, och ser till att Sverige genast avslutar alla oheliga allianser med krigförande länder.

I annat fall kommer jag – och många med mig – att aktivt verka för att du en dag ställs inför rätta för brott mot Sveriges vapenexportlagar och för brott mot mänskligheten.

Hälsningar,

Johan B. Löfquist

Urtidsdiet

2010-10-20T04:15:00.012+02:00

Jag är född och uppvuxen i Järpen, ett litet samhälle i Republiken Fria Jemtland. Järpen ligger vackert beläget i ena änden av Liten, som är just en liten sjö; en mil lång och halvannan kilometer bred. Egentligen är det Indalsälven som, lite matt efter den fartfyllda färden nedför först Tännforsen och sedan Ristafallet, avslappnat breder ut sig lite på sin färd österut.

Det fina med Liten är att den är full av fisk. När jag var barn sades det vara en av Sveriges fiskrikaste sjöar med ett digert bestånd av öring, röding, sik, harr, gädda, abborre och lake. En sommar var det till och med en kille i Mörsil - i andra änden av sjön - som hittade en kräfta. Det var så ovanligt i dessa trakter att det resulterade en tidningsartikel med bild och allt, i Östersundsposten.

Idag har gäddorna och abborrarna tagit över till stor del; rödingen och harren är mest utfiskad; lake får man aldrig numera. Och ingen sörjer väl det, misstänker jag. Men sik finns det ännu gott om och ibland fastnar det en och annan öring i näten. Och nyrökt abborre är en delikatess.

I början av sextiotalet arrenderade min far en liten strandtomt vid Liten, knappt tre kilometer från Järpen. Tomten ligger bara ett hundratal meter från Europavägen mot Trondheim, men är helt omgiven av skog, och runt denna är det ängar. När man står på stranden kan man se tvärs över sjön, till skogen som reser sig tvärt upp på ett litet berg. En liten skogsbilväg ringlar sig längs sjöns södra sida och bryter av den annars kompakta skogsväggen som reser sig ur sjön. Det är på den sidan som strömmen går, där Indalsälven forsar fram starkast, och där är det tvärdjupt.

Längs den långsträckta sjön ligger små skogsbeklädda öar som det är väldigt lätt att förälska sig i; i väster ser man Indalsälvens inlopp vid Tossön, och strax norr om den ligger bron i Järpen. I fonden syns porten mot fjällvärlden, Undersåker, med Renfjällets mjuka rundning, och lite längre norrut; Åreskutan som gärna speglar sig på sjöspegeln mellan öarna, när fjällvindarna emellanåt stillar sig.

Till den så vackert belägna tomten lät min far släpa en gammal kiosk, som han placerade endast femton meter från vattnet. Med åren byggdes kiosken ut till en liten stuga med kök, sovrum, öppen spis, en farstu och en stor, fin altan som vätte mot sjön. Det var ett genialt drag av honom att bygga en sommarstuga så nära hemmet, för då kunde familjen få "semester" i princip vilken helg som helst: Bara "komma bort" för en kväll, sitta vid sjön och njuta stillheten, kanske elda i den öppna spisen. För mig var det väldigt skönt att komma hemifrån, och bo lite mer primitivt, närmare naturen - men ändå på bekvämt avstånd från civilisationen. Mer fjällräv än så blev jag nog aldrig.

Som barn fiskade vi ofta och mycket; med kastspö, metspö, utter och nät. På två, tre nät fick vi ofta en trettio, fyrtio firrar av bästa kvalitet, mest sik och harr. Lakar och gäddor gav vi till en grannar, en bonde som utfodrade sina grisar med dem. De smakade bara sumpigt och träigt, tyckte vi. Antagligen hade det en del med tillagningen att göra, men ingen i vår bekantskapskrets ansåg att gäddor och lakar var värda att lägga någon tid på. Annars var det ofta fisk på menyn, och det kunde vara stekt, kokad, rökt, halstrad, ungstekt, folibakad... Kort sagt, alla sätt vi kunde komma på.
Och jag kom att älska fisk. Insjöfisk, alltså.

Så småningom flyttade jag till Göteborg, och plötsligt var det allsköns konstiga fiskarter. De enda arter jag kände igen var torsk, sej och lax, som jag ofta ätit på våra familjesemestrar i Norge. Men tillagat havsfisk - utom lax - hade jag aldrig gjort tidigare. I början blev i princip varje försök mer eller mindre ett misslyckande - för mina bortskämda smaklökar. Inget kan ju mäta sig med färsk fjällfisk.

Så kom det sig en dag att en vän från vidderna i norr beslutade sig för att flytta till Göteborg - efter visst tjat från min sida. Jag erbjöd honom att till en början dela min renoveringslägenhet, en trea på Sankt Pauligatan, vilket han gladeligen accepterade. Han var en av fem bröder och hade kanske inte fått så mycket fostran i husliga göromål, var en inbiten ungkarl i trettioårsåldern och hade inte tillbringat särskilt mycket tid framför spisen.

Jag däremot, var bara fem år när jag började koka gröt själv på morgonen, eftersom jag vaknade långt före alla andra. När jag var sju år fixade jag de mest läckra svampstuvningar, och tidigt kunde jag både rensa och tillaga fisken jag fångade. Vid tiden för den här händelsen hade jag ganska bra koll i köket, även om lättjan ofta valde halvfabrikat. (Idag, när jag lärt mig att kärlek är den viktigaste ingrediensen i all matlagning, är det sällan det kommer ett halvfabrikat in i mitt kök.)

Nå, när min vän flyttade ned från Jemtland beslutade jag mig för att bjuda honom på en riktig Västkustmeny. Jag begav mig till den lokale sillstryparen på Olskrokstorget, berättade om min förestående middag och frågade honom till råds. Fiskhandlaren, en jovialisk urgöteborgare med stor guppande mage, rekommenderade utan att tveka en stenbit. Det skulle vara bland det finaste man kunde få upp ur havet, försäkrade han mig förtroligt, samtidigt som han pekade ut den för mig.

Jag (sju)ryggade vid blotta anblicken av den vedervärdiga varelsen från havet.
Fiskmånglaren förklarade att den var förvisso ful, men man skall inte låta sig luras av utanpåverket: Den såg ut så för att det var en gammal ärrad överlevare; en art som var två miljoner år gammal, förklarade han vördnadsfullt. Han höll sedan en mindre föreläsning om stenbiten och dess förtjänster, antagligen för att snärja mig i sitt garn - så fiskare han var. Jag förklarade att jag inte hade en aning om hur man skulle hantera, filéa eller tillaga en sådan best. Men fiskhandlaren var mycket hjälpsam och berättade i detalj hur den skulle anrättas, medan han, säker på att få göra affär, filéade firren och elegant avlägsnade benen.

Jag lät mig till sist övertygas om stenbitens förträfflighet och fiskhandlaren skrockade förnöjt, packade ihop filéerna och skickade också med fiskhuvudet för att jag skulle kunna visa min norrländske vän hur en stenbit ser ut i fejset. Jag betalade och tackade entusiastiskt för hjälpen, uppfylld av den förestående lukulliska upplevelse som väntade mig och min vän. Lätt euforisk slank jag också in på systemet och inhandlade en flaska alltför dyrt, vitt vin för mina sista slantar - för att det skulle bli något att tala om efteråt.

Stenbit, eller sjurygg

Väl hemma tillagade jag stenbiten noggrant efter de instruktioner jag fått, kokade potatis och redde en sås - även denna efter fiskhandlarens recept. Jag dukade med linneduk, tände levande ljus, vikte servetter och lade på tallrikarna. Så korkade jag upp vinflaskan innan jag bjöd min vän att komma och sätta sig till bords.

Jag serverade vinet och berättade att det var en Château de la Rochemorin Blanc; lade upp en portion fisk, potatis och sås till honom medan jag berättade om stenbiten och dess uråldriga historia. Jag förmedlade så exakt jag kunde, mina egna nyförvärvade kunskaper om denna havets åldring; hur den var två miljoner år gammal och ansågs vara en delikatess.

Min vän, som är av den typen som inte låter sig imponeras så lätt, tog en smakbit, tuggade en stund med en uttryckslös min, innan han med en sur grimage svalde ned den med en stor klunk vin. Jag såg frågande på honom:
- Nååå. Vad tycker du?
- För min del hade den här fisken lika gärna få bli kvar i havet i två miljoner år till, konstaterade han torrt.

Sanningen att säga så höll jag med honom. Det var knappt ätbart och definitivt inte njutbart. Min övertygelse om fjällfiskens överlägsenhet rubbades inte av stenbitssupén. Och vinet... tja, det hade varit smartare att köpa tre flaskor rödtjut och få en fylla på köpet.

Nästa dag var det min väns tur att bjuda på middag. Fast fixa käk var en mer träffande beskrivning av vad han gjorde. Han serverade den ultimata ungkarlsmiddagen.
Här följer receptet:
Tag ett fruset fiskblock och lägg det i en eldfast form, häll över en burk krossade tomater, använd inga kryddor, sätt in i ugnen en timme eftersom det är så lätt att hålla reda på. När halva tiden gått sätter du på ris - som du inte ska ha sköljts först, och skall kokas i total avsaknad av salt eller andra smakförstärkare.
Min vän var av den rationella åsikten att salt och kryddor kan man ha på efteråt, för då får varje person precis så mycket salt respektive peppar som han eller hon ville ha. För honom inbegrep kryddor endast svart- eller vitpeppar, sak samma vilken av dem.

Han slängde fram två tallrikar, två vinglas och två gafflar. Ställde sedan fram ungsformen och kastrullen med ris direkt på bordet, samt en vinkaraff - med vatten.
Han slängde en skitig kökshandduk över ena armen, la den andra på ryggen och med överdriven servilitet hällde han upp vatten i mitt vinglas och sa:
- Eau de la Sankt Pauli Blanc.

Nå, det får hänföras till de sena ungdomssynderna. Idag är även min vän rätt företagsam i köket, utan att vara någon Tore Wretman. Och själv har jag lärt mig uppskatta - och laga - diverse havsfisk också. Men lika god som fjällfisk, det blir den aldrig.

Finn fem fel. …

2010-07-25T23:00:00.001+02:00

… är en lek som vi ofta stöter på i tidningarnas barnsidor.
Men det är ingalunda en oskyldig och bra lek, utan en demoraliserande och farlig hjärntvätt som korrumperar barns rättsuppfattning.
Jag skall härmed förklara varför:

Finn fem fel är helt fel därför att:

1. Det signalerar till barn att de ska söka efter fel. Det är bättre att berätta för barn att de ska söka efter det som är rätt, bra och riktigt i livet.

2. Gåtan utgår från ett på förhand bestämt mönster som skall vara det rätta, det sanna. Det är bättre att lära barn betrakta oregelbundenheter och avvikelser som något normalt och fullständigt godtagbart.

3. Ofta är det två bilder, där föremål eller detaljer har tagits bort på den ena. Men vad är det som säger att dessa föremål eller detaljer inte var för mycket redan från början? Låt oss istället lära våra barn att "less is more".

4. En bild som manipulerats visar att man inte kan tro på bilder överlag; att man ska vara kritisk till bilder. Att det är ”fel” på en bild är alltså rätt ur ett pedagogiskt perspektiv. Och ett fel som är rätt kan bara vara rätt.

5. Den som söker fel hos omvärlden i allmänhet, och hos sina medmänniskor i synnerhet, blir sällan älskade av andra – inte ens när det är rätt och riktigt det man säger. Felsökeri får aldrig förväxlas med kritiskt tänkande. Det förra kombineras anmärkningsvärt sällan med det senare – i synnerhet inte med självkritiskt tänkande.

Nå, det finns mycket här i världen som inte är bra, så Ni kanske anser att Finn fem fel-problemet är överdrivet.
Men ingalunda!
Ni vill väl inte att era barn ska bli odrägliga människor som alltid vet bäst, som alltid rättar minsta grammatiska fel, som alltid respekterar konventionens snäva ramar?! Ni ser säkert inte gärna att era barn blir sociala freaks, utstötta från samhället!

Nå, det finns ett botemedel:
Finn hur många rätt du vill!

Reglerna är enkla: Titta på bilden här ovan och berätta hur många rätt du ser.

Alla vinner!
Vinst varje gång!
Alla deltagare som kommer med minst ett rätt svar vinner förmågan att se ljust på tillvaron.
Eller nåt.

P.s. Till alla tvivlare: Jag talar av egen erfarenhet. Själv var jag alltid snabbast att hitta de fem felen.

Tidioter och andra.

2010-06-28T14:19:00.007+02:00

* * *
Efter middagen tog de med sig en ryggsäck, knatade upp på en bergknalle i närheten av där de bodde, bredde ut en filt och tog fram varsin medhavd kall öl. De drack den under tystnad. Solen stod ännu högt på himlen fastän det var kväll, och värmde skönt ännu en stund. Bakom dem bredde staden ut sig med trafikleder, asfalt och betong, men på kullarna framför dem stod grönskan i sin fullaste prakt, med hela skalan från den tidiga, lite försiktiga bleka vårgrönskan till det mättade, tunga sensommargröna. Solljuset började skifta mot varmgult och bäddade in hela landskapet i en varm färgton.

En och annan mås kom inseglande över kullarna på pålandsvindarna från havet, skickligt navigerande med hjälp av minimala rörelser på fjäderpannorna längst ut på vingarna. Från grönområdena nedanför dem kom rop och skratt tillsammans med en förförisk doft av grillat.

Det enda som störde idyllen var bruset från biltrafiken på trafikleden nedanför berget.

Han ryckte loss några långa grässtrån, lutade sig bakåt och började lojt killa henne på ryggen. Hon rös av välbehag och sköt upp ryggen mot honom.

Länge, så länge; utan att yttra ett ord, tacksamma på varsitt håll över att ha någon att tiga tillsammans med.

Till sist sade han:

- Ska vi gå hem?

- Nu? Redan? Svarade hon förvånat.

- Ja, det börjar på att bli lite kyligt i vinden.

- Men vi kan väl ta en cigarett till först.

- Javisst, svarade han. Bara för att jag säger ”nu”, behöver det inte betyda nu-nu.

- Så du menar nu-sen?

Hon ställde frågan med ett leende, samtidigt som tände två cigaretter på en gång, för att sedan sträcka honom en av dem.

- Ja, bara för att man säger nu behöver det inte innebära nu direkt, på stubben, nu genast. Nuet kan vara så långt.

Hon såg på honom och skrattade lite överseende:

- Det svåra med dig är att man aldrig vet om du menar nu nu, eller nu om ett par timmar…

- Nä, men det är ju för att folk inte frågar om jag menar nu-nu eller nu-sen. Kommunikation… Allt handlar om kommunikation!

Han tog ett djupt bloss, försökte förgäves göra en rökring i den lätta sommarbrisen, och suckade:

- Dessutom är det inte mitt fel att alla andra tar fel på tiden.

- Hörrudu! Det är väl inte alla andra som det är fel på? Det är ju du som aldrig kan passa tider!

Hon sade det lätt förebrående, men mest kärleksfullt.

- Förvisso. Men vad beror det på? Ett tankefel som låser in oss alla i en fyrkantig värld. Människan försöker mäta det omätbara; att mäta tid med en linjär skala, som om den vore ett statiskt fenomen som alltid är konstant. I själva verket är tiden som en organisk kropp, en amöba som kan ändra form och utseende beroende på vilka betingelser den upplevs under.

- Men tiden är ju konstant…

- Inte då! Eftersom jag kan uppleva en och samma uppmätta tidsrymd som en evighet i en situation, och som blott en grisfjärt i en annan situation, så innebär det att skalan man mäter tid med måste vara korrupt, eller nåt. Annars skulle det ju innebära att det är fel i mitt huvud, och det är en mindre lockande teori.

Hon skrattade lätt, men undlät att kommentera det sista. I stället sträckte hon sig efter ännu en öl, öppnade den med ett pysande, varvid ölskum sprutade ut över hennes hand.

Han fimpade sin cigarett och fortsatte:

- Hade jag varit helt ensam om min iakttagelse hade jag kanske övervägt det senare alternativet. Men nu råkar jag känna till att åtminstone de flesta människor har samma upplevelse av att tiden är svekfull och oberäknelig.

- Ja, men det är ju bara den subjektiva upplevelsen av tid… som att tiden går fortare när man har kul.

- Så du menar att min subjektiva upplevelse av mitt liv skulle vara felaktig, att det jag känner och upplever skulle vara underordnat en objektiv, saklig, bedömning av det som sker? Att det som är rätt är en sorts linjal för tid?

- Nä, naturligtvis är den subjektiva upplevelsen viktigast i livet. Men den förhindrar väl inte att man samtidigt har en tidskonstant som är vägledande för vårt samhälle. Det skulle ju inte funka annars?

- Vad är det som inte skulle funka? Jag skulle slippa ha dåligt samvete för att min subjektiva upplevelse av tidsförlopp inte är synkroniserat med klockan…

Nu tände hon ännu en cigarett, drog ett bloss och tittade på honom. Så sade hon långsamt:

- Jag tycker mest att det där låter som en elegant ursäkt för att komma för sent.

- För sent?! Vadå ”för sent”? Jag kan väl inte komma för sent. Jag befinner mig ju hela tiden där jag är, i min kropp, så när jag anländer till en plats så gör jag ju det just i rättan tid – just precis i det ögonblick jag kommer dit.

- Men folk får ju vänta på dig…

Nu tystnade han, vände ut blicken mot de grönskande kullarna omkring dem, fångade en mås med blicken och följde den på dess ljudlösa färd genom tillvaron.

De satt tysta en stund, innan han huttrade till och sa:

- Brrr. Det börjar bli kyligt i vinden. Ska vi gå ner nu?

- Menar du nu-nu eller nu-sen?

- Nu-nyss.

***

Grod-Ask

2010-04-16T14:33:00.001+02:00

Något som förundrade mig stort som ung och som fortfarande slår mig ibland, är hur ogenerat politikerna kan hoppa mellan vitt skilda ministerposter, oavsett vad de har för bakgrund. Jo, det är sant att vi ska ha en regering av folket, men det behöver ju inte innebära att man tar vilken busschaufför som helst att planera rikets kommunikationer. Eller att det ska räcka med att själv ha gått i skolan en gång för att man ska kunna bli skolminister. Eller att man har spelat Risk, så därför passar man att bli försvarsminister.

En av dessa ministerproffs är vår moderata Justitieminister Beatrice Ask. Hon är säkert duktig på mycket, även om inte jag vet riktigt vad. Många kreativa förslag kommer hon med. Tyvärr är det ju inte alla som ser finessen med hennes sprudlande idéer och brinnande engagemang. Nu senast var det väldigt många som reagerade på hennes förslag om att skicka färggranna kuvert hem till misstänkta sexbrottslingar för att uppmärksamma deras omgivning på deras eventuella brott.
Misstänkta, alltså.
Inte dömda.
Hon hade kanske inte tänkt till så noga, men nog anser jag att en justitieminister borde veta skillnaden mellan misstänkt och dömd. Som proffspolitiker anser jag också att hon borde veta att inte uttala sig innan hon tänkt till, men det är Moderaternas problem.
Men att en Justitieminister kommer med ett så tvivelaktigt, ja näst på rättsvidrigt förslag, gör att man kan ifrågasätta vilken kompetens man egentligen behöver, som den ytterst ansvariga för rättsväsendet.

Vad det gäller Eva Carin Beatrice Ask så har hon egentligen inga formella akademiska meriter. Ett High School diplom från ett års studier USA - motsvarande ett gymnasiebetyg. Avslutade gymnasiet i Sverige 1976, sedan började hon läsa på internationella ekonomlinjen i Uppsala, men avslutade aldrig de studierna. Istället började hon jobba för Moderaterna, och det har ju gått bra för henne, trots att hon hoppade av sina studier. Men hur denna politikerbroiler har hållit kontakten med verkligheten kan ifrågasättas.

En motsvarande kommentar fällde hon när hon var skolminister, 1991 – 94. Då fick Beatrice Ask kritik för att hon förordade att man skulle skära ned antalet idrottstimmar på schemat. Då påpekade hon att gymnastiklärare kunde ge hemläxa som vilken lärare som helst. I en direktsändning i radions Studio Ett fick hon frågan hur en sådan hemläxa skulle kunna se ut. Hon svarade:
- Ja, jag vet ju inte säkert hur idrottslärarna jobbar. Men jag är säker på att våra kreativa idrottslärare har många goda förslag. Men man kan väl tänka sig att eleverna som hemläxa kan göra knäböjningar framför TV:n.

För mig, som själv arbetat som lärare, är det ett bevis för att bara för att man är skolminister behöver man inte veta ett skit om hur det är i skolan. Eller för hur verklighetfrämmande våra politiker egentligen är.

Så, ett hett tips inför höstens regeringsombildning är – om Alliansen vinner valet – att Beatrice Ask – som kanske inte längre har fullt ut så högt förtroendekapital som Justitieminister - kommer att bli vår nästa folkhälsominister.
Och knäböjningar framför TV:n kommer att bli det hemliga vapen som Sveriges Regering använder för att lyfta landet ur krisen; höja betygen i skolan; minska arbetslösheten samt trygga välfärden.

Jag minns att jag läst någonstans att arkitekten som ritade Riksdagshuset i Stockholm, Aron Johansson, ville låta sätta upp en inskription över entrén, skrivet på latin förstås:
”Här fattas många viktiga beslut.”
Men det godkändes inte, för några politiker fann det för tvetydigt.
Jag undrar om det inte är dags att damma av Arons idé, bara som en innehållsdeklaration.

Att fela offentligt. Eller nåt.

2010-04-11T07:05:00.002+02:00

Följande historia är ett av alla dessa små vardagsfynd man kan göra i cyberrymden. Den här fick jag av en vän. Tack Mare.
Själv kan jag notera att musikanten i fråga faktiskt fick in över 200 spänn på en timme. Det får nog ändå anses vara hyfsat betalt, förutsatt att han inte skattar för det. Men även om han skattar så är det mer än vad många hårt arbetande människor inom vård och omsorg, skola och handel har.
Nå, jag släpper loss historien:

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:

En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-Årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade Är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"

En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument ...
Hur mycket annat går vi inte miste om?

Pö om pö bleknar minnesbilderna.

2010-04-09T14:51:00.000+02:00

Jag har nämnt det förut, och säger det igen: Mitt minne är bra, men det är kort. Och högst osorterat. Kanske är vaktmästaren i skallen precis som jag själv: Lite lat, ganska slarvig och saknar förmågan att organisera saker. Och kanske han har en vaktmästare i sin skalle som är en kopia på honom, och så vidare. Nä, fy! Vilken röra det skulle bli längst inne!

Men som ett exempel på hur jag organiserar mitt liv, kan jag berätta hur det går till när jag ska gå igenom den senaste tidens post och viktiga handlingar. Tilläggas kan, att med ”den senaste tiden” avses i mitt fall minst två, tre månader. Det hinner således samlas en del papper och dokument. En av de bra sakerna med att vänta så länge mellan varje gång man går igenom dem, är att det mesta av de äldre papperen redan är inaktuella och kan förpassas direkt i papperskorgen. Det är klart att jag ibland missar en del intressanta saker, men det är ju ingen mening med att gråta över spilld mjölk. Dessutom tror jag att folk i allmänhet skulle bli förvånade om de visste hur få av alla de handlingar, akter, dokument och papper av det vi samlar på oss, som verkligen betyder något.

Jag brukar börja med att sätta mig bekvämt, med en stor papperskorg bredvid mig. Så går jag loss på högen, bakifrån i hopp om att det ska bli något så när kronologisk följd på eländet. Jag brukar gå ut lite löst, och delar in papperen i tre högar: Viktigt, Bråttom samt Akut. Men papperskorgen är viktigast. Snart inser jag att det inte räcker med tre högar, för det finns ju sånt som är halvakut, eller oviktigt men ändå värt att spara. För att inte tala om sånt som i en obestämd framtid kan bli viktigt, bråttom eller akut. Eller alla tre på en gång. Så, ju längre jag gräver mig ned i papperen, desto fler högar och namn på desamma blir det. Snart brukar jag ha så många olika högar att jag inte längre minns vilken hög som är för vad.

I allmänhet är det där någonstans som jag får ett bryt, rafsar ihop alla papperen till en hög och stoppar undan den, i väntan på en dag då jag känner mig stark nog att göra ett nytt försök. Men ibland klarar jag att gå igenom hela högen, och då känns det som om jag får vuxenpoäng – och då skäms jag, för en man på snart 50 kan ju för f-n inte gå och samla vuxenpoäng. Nå, jag brukar stå där och stolt blicka ut över tiotalet prydliga högar med papper som är tillräckligt viktiga för att inte hamna i återvinningen. Men eftersom jag aldrig hittat en manual till en pärm, och än mindre till ett bokstavsregister, så har jag ingenstans att göra av alla högarna. Jag kan ju inte ha tio högar med papper som ligger och skräpar överallt.
Det brukar sluta med att jag samlar ihop alla högarna till en, med det viktigaste överst, lägga högen bredvid datorn i tron om att jag någon dag ska känna kallet att inte bara sortera papperen, utan att också agera på dem.

Fast ju äldre jag blir, desto färre papper klarar sig undan återvinningen. Det är få papper som är så viktiga att jag offrar av min fria tid för att ägna mig åt något som jag ogillar eller rent av avskyr. Men jag medger att det är en dyr livsstil. Många är de förseningsavgifter jag betalat i mitt liv.
Naturligtvis är det bra att alla inte är som jag. Hur skulle det se ut, om alla viktiga papper här i världen hamnade i återvinningen, och ingen hade någon ordning på någonting, utan bara ville leva sitt liv med så lite problem som möjligt och därför sköt alla problem framför sig?
Personligen skulle jag nog tycka att det vore skönt att ha en god man, någon ordningsman - eller dito kvinna - som kunde ta hand om det världsliga för mig, medan jag bara behövde ägna mig åt att leva livet. Och leka livet.

När jag nu börjat bekänna mina mentala tillkortakommanden kan jag lika gärna fortsätta: Mitt minne är därtill ytterst selektivt. Jag kan exempelvis länge sitta och lyssna till någon av mina vänner när de kommer med de mest underhållande reseberättelser, tills jag plötsligt inser att jag också var med på den resan. Något litet minnesfragment kan finnas kvar, lite här och där. Fragment som kletat sig fast i någon hjärnvindling gränsande till fantasin. Jag misstänker nämligen att mitt minnescentra i hjärnan av misstag har hamnat precis bredvid fantasicentrat, så att de olika bilderna ibland flyter ihop. Årtalen, ortsnamnen, händelserna, personerna och liknande, har liksom rört ihop sig, blandat sig med romaner jag läst, filmer jag sett eller förvisso helt självupplevda händelser, men som involverat helt andra personer på helt andra platser. Alla mina minnen har skakats om, kopulerat med andra upplevelser och intryck, för att sedan frambringa de mest originella och osannolika hjärnfoster. Jag anar att det är bättre så, för mig själv åtminstone: Mitt liv blir så mycket intressantare - och definitivt mer underhållande.

Dessutom bruka jag trösta mig med att då jag har dåligt minne, och fullkomligt saknar förmåga att planera för framtiden, så innebär det att det måste bli en massa plats kvar i hjärnan för att uppleva nuet.
Det som har hänt kommer aldrig hända igen, och det som ännu inte hänt finns inte. Den enda tid som faktiskt existerar är således nuet. Och det är ju precis så litet, eller som stort, som vi gör det till.
Jag strävar efter att göra mitt Nu oändligt stort.

Nå, ett av de tidiga minnen jag har från skolan är från det tidiga 70-talet. Världen såg då faktiskt ut precis som Torbjörn Flykt beskriver det i sin utsökta roman ”Underdog”. Åtminstone i Sverige.
Vid den här tiden i Världshistorien gick jag på mellanstadiet, på Skansborgs Skola i Järpen. I Jemtland. I ur och skur. Jag var en lång, mager, blek och lite fragil pojke som inte lärt sig att ta sig fram med vassa armbågar. Jag var inte särskilt bra på att slåss, men var ganska ofta inblandad i slagsmål. Antagligen för att jag var en liten besserwisser-typ (tror jag), och att jag var en relativt lätt motståndare för skolans ”busar”. Eller mobbare, som man definitivt skulle säga idag. Jag var väl inte mobbad i skolan, men jag tillhörde heller inte de tuffa grabbarna, så nog fick jag min beskärda del av hackkycklingsrollen emellanåt.

Varje dag när det serverades lunch blev det en tjurrusning till matsalen – trots lärarnas idoga förmaningar om att vi skulle gå fint i korridorerna. I matsalen var det alltid kö. Ofta sträckte kön sig längs ena väggen, runt hörnet och ut genom dörrarna, för att sluta i entréhallen. Där bak var det alltid oroligt, och de med vassa armbågar vann ofta några positioner i kön. Det är väl därför jag kommer ihåg just det, men knappt något annat från den tiden; jag gillade inte köandet och knöandet. Längst fram höll mattanten, Maj, ett vakande öga på oss alla, men längre bak hade hon dålig koll. Således blev det ett ständigt knuffande och buffande i kön. Maj såg förövrigt ut precis som en mattant – eller bambatant som man säger här på västkusten: Hon var stor och tjock, som oftast klädd i en vit kortärmad rock, hade tjocka men starka armar, och hårda nypor som hon kunde använda på elever som var otrevliga och dumma. Men mest var hon som en av de "bredaschlade tanter" som Robert Broberg sjöng om, snäll och go. Hennes hy var blek men rosig, så där som det lätt blir när man står i kökshetta och rör i stora grytor mest hela dagarna. Maj och hennes kollegor (vars namn förpassats till ett svart hål i mitt minne) lagade all mat själva, och det var så nära hemlagat man kan komma i ett storkök. Skolbarn klagar alltid på maten - vilket är helt naturligt eftersom de i allmänhet bara har det hemlagade att jämföra med, och vilket storkök kan konkurrera med mammas köttbullar? (Men kanske håller den bilden på att förändras genom att allt färre verkligen lagar mat hemma, utan nöjer sig med att värma bleka halvfabrikat …?) Även vi klagade på maten, men antagligen såg Maj och gänget till att det var kanonkäk på den skolan.

Vaktmästaren, Elof, var en äldre man som pratade en obegriplig rotvälska. Jag tror att det var hard-core Jämtländska, men jag är inte säker för jag förstod aldrig vad han sade. Kanske det var för att Elof var puckelryggig – att puckeln fungerade som en resonanslåda som gav ett märkligt eko. Eller nåt.
Elof var kort i växten, och krum som en fjällbjörk. Hans huvud liksom sköts fram av en stor puckel, som växte upp ur hans rygg och utgjorde den högsta punkten på hans lekamen. Jag har ett vagt minne av att han alltid bar samma kofta, en stor, grön sak som han brukade hänga över puckeln. Men den minnesbilden kan vara resultatet av ovan nämnda bristfälliga arkivföring i skallen.

Vi elever var lite rädda för Elof, för han kunde bli riktigt ”sint” (arg) när man busade för mycket. Han luktade dessutom pensionär. Gubbdoft. Så där lite unket, instängt blandat med svett och andra kroppsodörer. Elof brukade gå vakt vid lunchen, och hade ansvaret för att det var lugnt i den bakre delen av kön. När vi stojade eller bråkade för mycket brukade han förmana oss:
- Pö om pö! Ställ er pö om pö!
Jag tyckte det lät konstigt, för jag hade aldrig hört det uttrycket förr. Dessutom var det något av det enda jag någonsin uppfattade av vad han sade – även om jag inte riktigt förstod vad det betydde. Men jag anade att han ville att vi skulle rätta in oss i ledet, och ställa oss efter varandra.

Häromdagen berättade jag för en väninna om Elof och hans ”pö om pö”. Hon kände till uttrycket, men hade aldrig hört det användas i det sammanhanget. Vi googlade därför ”pö om pö”, och trots att det är två begränsande ”ö” i sökordet, fick vi drygt 60 000 träffar. Det är således ett inte helt okänt uttryck.
En länk ger vid handen att det egentligen är franska; peu – som betyder ’lite grand’. "Peu en peu" skall således den rätta stavningen vara.
NE (som för övrigt är en av dessa ytterst tacksamma förkortningar jag slänger mig med, för det är så svårt att komma ihåg hur encyklopedin stavas, och ännu svårare är det att uttala) säger att det betyder: ”Lite åt gången. (Särskilt beträffande något abstrakt).”
Abstrakt?! Inte kände jag mig så särskilt abstrakt när jag stod där i matkön, inte vad jag minns i alla fall.

Men det kanske förklarar en sak för mig: Orsaken till att jag aldrig förstod vad Elof sa, kanske berodde på att han talade franska hela tiden. Vem vet: Bakom den slitna fasaden, någonstans under puckeln, tickade det kanske en fransks adelsmans hjärta, eventuellt en ättling till Solkungen, Ludvig den XIV! Och så var han vaktmästare på vår skola!
Tänk så lite man vet, egentligen.

Fot-not

2010-04-05T11:51:00.002+02:00

Det är ett par dagar före jul. Jag har fått sockerdricka i benet och min vänstra fot har domnat bort. Jag vet att den sitter kvar för jag tittade efter, men jag känner den inte.
Så kan det ju bli ibland.
Normalt sett går det över när man börjar röra på sig.
Men det här släpper inte, så jag ringde till sjukvårdsupplysningen för att kolla. Det är väl nåt norrländskt, antar jag, men jag får lite dåligt samvete när jag anlitar läkare annat än om jag har ett hål i magen, stort nog att ”kast’ in hatt’n”.
Sköterskan jag talade med hörde min tveksamhet och, efter att jag beskrivit min krämpa, beordrade hon in mig på akuten.
- Taxi direkt!, röt hon och fick mig att rodnande lova att genast anlita någon av dessa eminenta landsvägsriddare. Snubben som körde mig tog inte mitt Maestro-kort men lät mig komma undan 40 spänn lindrigare när inte kontanterna räckte. Han gav mig sitt nummer och sa att det kan vi ta nästa gång. Heder åt sådana. Och nu har jag ett direktnummer till en bra minitaxisnubbe.

På akuten fick jag vänta från midnatt i nära fem timmar innan jag fick träffa en läkare, trots att sköterskan berättade att det var en lugn kväll, att kylan antagligen bidrog till att folk höll sig hemma. Lite märkligt kan jag tycka att det är; blir folk inte akut sjuka lika lätt när det är kallt ute, eller beror det på att flertalet akutfall utgörs av förlorarna vid fyllebråk och misshandelsfall ute på stan, och att folk inte går ut lika mycket när det är kallt?
Eller är det fler som är som jag, som hellre dör än att gå ut i kylan? Bokstavligen!
Nå, jag klagar inte. Jag är snarare tacksam att jag inte kom en hektisk kväll, för då hade jag väl fått vänta i en vecka.

Men personalen på akuten är fantastisk. De är tålmodiga, lyssnande, inkännande och för det mesta mycket trevliga. Det är nästan roligt att vara på sjukhus, tack vare dem. Fast om man är sjuk på riktigt kanske man inte riktigt uppfattar det så, efter fem timmars väntan. Jag önskar förresten att alla Landstingspolitiker var tvungna att arbeta på golvet, som undersköterska – med en undersköterskas lön, åtminstone var tredje år, för att tillåtas inneha sitt förtroendeuppdrag Då skulle jag kunna ha förtroende för dem.
Som det är nu får de över 400 000 i årsinkomst för sitt uppdrag, som tycks gå ut på att skära ned på verksamheten så mycket som möjligt. Och det sista de skär ned på är ju sina egna arvoden.

Nå. Jag har nu lärt mig att man inte ska leka med sockerdricka. Åtminstone inte om den finns i fötterna. På akuten tog de minst nio provrör med blod, blodtryck och sänka, temp och syreupptagning. Sedan skickade de mig på hjärnröntgen men hittade inget där heller. Helt tomt. Sen fick jag en gamedrive med en safariguide från vaktmästeriet, från akuten till Neurologen. Där tappade de mig på ytterligare fyra provrör blod. Naturligtvis var de tvungna att göra nya hål i min kropp för varje provrör. Slutligen punkterade de min ryggrad med en alltför grov nål – i mitt tycke åtminstone. Jag blev inrullad till ett annat rum där en läkare väntade. Han var snabb och effektiv, och kommenderade mig att lägga mig i fosterställning och kröka ryggraden så mycket jag kunde. Sedan sade han till sjuksystern:
- Kan jag få en åtta, tack.
- Nej, för fanken! Ropade jag. Det räcker säkert med en tvåa, eller en två och en halva.
Läkaren tittade frågande på mig.
- Ja, förklarade jag. Jag befarar att du pratar om nålstorlek.
- Nej, jag pratade om storleken på gummihandskarna, och där räcker det inte med en tvåa eller två och en halva.
Trots att nålen inte var storlek åtta var det en synnerligen obehaglig upplevelse, som stärker min övertygelse om att mina kroppsvätskor i görligaste mån skall hållas innanför min hud.

De körde hela provkartan på sjukhuset, men hittade inget. Jag fick träffa tre olika läkare, varav en neurolog. Jag har blivit körd med privatchaufför från en provtagning till annan, haft en övning med en sjukgymnast och fått möta en arbetsterapeut. Snacka om att få valuta för pengarna.
Den sistnämnde ville förresten försäkra sig om att jag snabbt skulle komma tillbaka till arbetslivet, eller nåt. Antagligen är det något som regeringen Reinfeldt infört: För att vara säker på att ingen stackare hamnar i ”utanförskap”, så ska man rehabiliteras redan på akuten. Det kallar jag effektivitet.

Ingen av alla dessa sjukvårdskunniga fann emellertid något onormalt med mig.
- Du är fullt frisk. Lite högt kolesterolvärde, det är allt. Konstaterade läkaren. Sluta röka och börja träna.
- Men min fot då. Jag är fullt frisk, men min vänstra fot har dött i förtid. Kan du åtminstone kapa av den när det börjar lukta ruttet och krypa likmask i den.
- Nja… det är lite tidigt, svarade han tålmodigt. Men jag skickar en remiss till neurologen så får de ta lite prover.

Och där står jag idag. Med en abdikerad fot. Eller bortdomnad åtminstone.
Ett kinesiskt ordspråk säger: Den som tvekar för länge på att ta nästa steg, riskerar att bli stående på ett ben hela sitt liv.
Och kanske är det så: Kanske är det dags för mig att gå vidare i livet. Ta ett kliv framåt och se vad som händer. Stiga ut i det okända, med min bortdomnade fot.
Nå, jag är glad så länge det inte är hjärnan som är bortdomnad.
När det händer blir det dags att checka ut, inte förr.
Jag har åtminstone fått en tiotusenmilaservice och befunnits vara körduglig i ytterligare några år, även om jag har punka på ena foten. Eller nåt.

Flygresefundering...

2010-04-04T13:20:00.000+02:00

Jag sitter på planet mellan Istambul och Mumbay och skriver och tecknar för att få tiden att gå. I lurarna har jag ljudet från en typisk Bollywoodrulle som visas på skärmen ett par meter framför mig, och på det skrangliga bordet framför mig står en whiskey. Killen med nyckeln till barskåpet ombord är definitivt inte svensk; jag uppskattar att jag fått en rejäl åtta i glaset, och då är det ändå den andra jag fått. Jag har arbetat som en blådåre de senaste veckorna, för att hinna klart med Hurtigrutsfilmen innan resan. De senaste tre veckorna har det bara blivit tre till fem timmars sömn per natt, med något enstaka undantag, så den här whiskyn kommer att garantera mig en god sömn under resan.

Vi har just avslutat den sedvanliga flygplansmåltiden, lika spännande som vanligt. Det är lika intressant varje gång, att se hur man ska hantera alla de olika små portionsförpackningarna; hur man ska balansera grejorna på det alltför snålt tilltagna utrymmet på den rangliga plastbrickan framför sig; hur man ska klara av att äta utan att spilla och kladda ned sig, eller stöta till grannen så denne gör detsamma. Dessutom är det spännande att se vad det blir för mat, hur det ser ut och hur det smakar.

Det senare kan skilja sig väsentlig mellan olika flygbolag. Den här gången flyger jag med Turkish Airlines och har blivit serverad klassiskt flygplanskäk – det vill säga; bukfylla.
Andra gånger, med andra bolag, har det varit mer eller mindre oätligt, men ibland kan det vara riktigt gott. Exempelvis de gånger jag flugit med Emirates, men så har de också vunnit den årliga utmärkelsen ”bästa flygplansmat” flera år på rad. Jo, det finns faktiskt en sådan utmärkelse, och det vittnar antagligen om hur absurd den här världen egentligen är.

Låt mig förklara hur jag menar: Jag reser ganska mycket, och eftersom jag inte arbetar för något stort företag som betalar min biljett utan själv får stå för kostnaden med mina surt förvärvade, skattade pengar, vill jag givetvis resa så billigt som möjligt. Det bli därför buss eller tåg när jag reser inrikes, och gärna lågprisflyg på mina utlandsresor. Ofta är det relativt korta flygresor om sex timmar eller mindre. Det är ungefär detsamma som när jag reser med buss eller tåg på mina inrikesresor. Jag vet att jag klarar dessa resor utan att ens vara i närheten av att svälta ihjäl.
Men så snart jag ska flyga lika länge, så är det en hel stab av personal som ska ha betalt för att servera mig mat som jag normalt aldrig skulle betala för. Jag går sällan på lyxrestauranger, helt enkelt därför att jag anser att det kostar för mycket. Visst, det är underbart att emellanåt kunna unna sig lyxen med riktigt god, vällagad mat som man slipper tillaga själv. Men samtidigt vet jag att jag kan äta fantastiskt god mat i en hel månad under min Indienvistelse, för samma pengar som jag annars får betala för ett besök på en bättre restaurang i Europa. Valet är således rätt lätt för mig; det blir få besök på lyxrestauranger för min del.

Men när det kommer till mina flygresor tvingas jag betala lyxrestaurangspris för mat som jag vissa gånger ratar helt. Förutom personalen som ska servera maten ombord, tillkommer kostnaderna för en hel industri som tillagar och förpackar maten i lämpliga portionsförpackningar.
Jag kan förstå att om det är flygresor på mer än åtta-tio timmar så kan det vara gott att få i sig en bit. Men personligen skulle den akuta hungern kunna avhjälpas med en eller ett par rejäla mackor. En baguette med fyllning som jag betalar trettio kronor för i Sverige hade varit ett fullödigt alternativ för mig. Jag skulle föredra om flygplansmaten, och alla kostnader som därtill hör, betalades av dem som vill ha den servicen.

Chefen för Ryan Air, Michael O'Leary, har sagt att han vill avdramatisera flygresor; att det inte ska vara krångligare eller dyrare att flyga än att resa med buss.
Jag gillar den tanken. Flygresor har gjorts onödigt dyra och krångliga. Säkerhetskontrollerna liknar mest ett skämt, och varierar från land till land. På en flygplats plockar de alla spetsiga föremål, och plockar av mig min kam av metall - samtidigt som man får bestick av metall att äta med. På en annan flygplats släpper igenom en morakniv som jag glömt flytta från handbagaget till resväskan, men snor mig på mina fyra tändare – varav en mer exklusiv i metall. På en tredje beslagtog de alla mina reservbatterier till kamera och min ljudinspelare. Jag har tvingats lämna ifrån mig tandkräm och schampo, oöppnade vattenflaskor från det egna flygbolaget vid en direkttransfer. Och så vidare.

Därtill kommer att jag tvingas betala dyrt för en måltid jag inte beställt, inte vill ha och ofta ratar. Det vore intressant att få veta hur mycket det egentligen kostar – såväl i faktiska pengar som i miljöförstöring. Det senare är givetvis helt försumbart i förhållande till vad själva flyget kostar miljön. Men jag hade definitivt hellre sett att de pengar jag idag får betala för maten ombord, lades på miljöförbättrande åtgärder.

O’Leary verkar för övrigt vara en skojfrisk person. När han vid en presskonferens fick frågan om interkontinentala flygresor så beskrev han Ryan Airs kommande satsning på långflygningar och förstaklasspassagerare: "free beds and blowjobs."
Måhända är det ett vinnande koncept i striden om flygpassagerare.
Eller nåt.

Parningslek

2010-04-02T13:54:00.002+02:00

För så länge sedan att det nu är preskriberat, bevistade jag ett antal vilda studentfester som hölls i Göteborgsområdet, i en stor timrad stuga vid en liten frisk insjö. Varje vår och höst hölls festerna där, och en av orsakerna till ställets popularitet var förmodligen att det fanns en mycket stor vedeldad bastu där, med en liten rutschkana rätt ned i sjön.

Strategin hos festkommittén var det inget fel på: Efter middagen, med sedvanligt dryckesslag, skulle folk vara lagom berusade för att släppa hämningarna och slänga av sig kläderna för att bada bastu. Det slog aldrig fel, snart var det ett femtiotal nakna ungdomar som bastade, badade och dansade mer eller mindre nakna på dansgolvet. Vad jag minns så var det alltid rätt jämnt könsfördelat på dessa fester, antagligen en medveten strategi även det.
Jag, som var ett par år yngre än de flesta andra, tyckte upplägget var kanon: Mycket av den juvenila energi som annars skulle behövas för att få av tjejen kläderna, kunde nu läggas på att försöka få omkull henne istället. Kanske inte så ädelt, men unga killars hormonstinna hjärnor (och pungar) fungerar ofta så.

Vid en av dessa fester minns jag att de hade en speciell ”parningslek” – det vill säga det sätt på vilket man parade ihop gästerna vid bordet. När vi anlände till festen fick vi varsin välkomstdrink och så fick vi ta en lapp ur en av två stora skålar – fördelat efter kön. På lappen var det hon- respektive handjur av olika slag, exempelvis sugga – galt; tik – hund; eller stenbit – kvabbso.
Nu blev uppgiften att härma parningslätena och –beteenden hos respektive djur, i avsikt att tillkalla en partner till middagen. Antagligen var det fler än jag som hoppades att parningsleken så småningom skulle leda till en dito akt också.

Jag vill minnas att vi var runt femtiotalet festdeltagare, och det är säkert inte svårt att tänka sig synen av dessa personer strutta runt på de mest märkliga sätt under en kakofoni av märkliga strupljud. Själv skrapade jag med foten, sträckte på halsen och råmade jag bäst jag kunde; jag hade fått härk – det vill säga en rentjur. Som det här var på västkusten så var det väl en tur att jag, med mina norrländska rötter, fick just det kortet – få andra hade vetat vad en härk är. Min skådespelarinsats kan inte ha varit så dålig för snart kom det en vaja, eller renko, och stötte mulen i min sida. Det visade sig att jag fått en gammal vän till bordet, också hon från norr, så hon visste vad en vaja kan tänkas vilja ha för sorts partner. Eller nåt.

Tack och lov slapp vi käka samma mat som vårt animaliska alter ego - renlav och granskott har aldrig tillhört mina favoriter. Nå, middagen avlöpte relativt lugnt, med undantag för att bartendern/diskjockeyn inte riktigt klarade frestelserna – han blev snart för full och utbytt, och hans efterträdare skulle gå samma öde till mötes någon timma senare. Efter kaffe och avec – många sådana – började dansen. Samtidigt ropade någon att bastun var klar, så följden blev att drygt hälften av festdeltagarna började dra av sig kläderna i samma takt som de drog sig mot bastun. För den som inte visste var bastun låg var det bara att följa spåret av persedlar.

Nå, utan att lämna några skabrösa detaljer kan jag meddela att festen avlöpte utan några större incidenter – det var bara killen som skurit sig i tummen på en kapsyl, och som helt naken hängde i knävecken och gungade i takkronan och stänkte blod över hela dansgolvet. Takkronan ska sägas, var av det rustikare slaget – ett vagnshjul som hängde från taket i starka kedjor. Ja, så var en idiot som slog sönder en ölflaska i bastun, och lämnade den utan att plocka upp glasbitarna. En annan kille kom in och satte sig där, och fick glasbitar i ena skinkan och blödde som en gris.

En betydligt äldre granne, tysk till börden, brukade dyka upp på de här festerna. Han kom och gick som en skugga. Ingen visste vem han var, men olika vittnesmål, mer eller mindre grumliga, visste att berätta att han varit där på än den ena festen, än den andra. Han kom helt anonymt, för att tjuvbasta, men antagligen också för att kolla in unga, vackra, nakna flickor, och han passade på när alla var så berusade att ingen skulle märka något. I en bastu med trettio-fyrtio berusade, nakna personer, varav många träffats för första gången bara ett par timmar tidigare, var det inte så svårt uppenbarligen. Flera personer brukade fråga vem han var, att de inte sett honom tidigare på kvällen, men det var sällan någon kunde beskriva honom. Hans strategi fungerade således utmärkt. Men han gjorde aldrig annat är att basta en stund, så det var ingen som egentligen motsatte sig hans besök. Snarare var det kuriosa som ytterligare bidrog till festernas kultstatus.

Även den här kvällen satt tysken i ett hörn utan att någon lagt märke till honom. När blodbadet började – när killen med glasbitarna i skinkan vrålade rakt ut och blodet forsade - försvann tysken som en blixt, och någon anmärkte att den där kanske inte tålde att se blod. Men tysken var strax tillbaka, nu med en stor, svart necessär ur vilken han fiskade fram såväl en pincett, en liten flaska jod och ett rejält plåster. Han beordrade killen som blödde att lägga sig på en lave, och gjorde snabbt och skickligt ett närmast kirurgiskt ingrepp med pincetten, baddade med jod, tejpade ihop såret och satte på plåstret. Sedan sköljde han av blodet från händerna, hämtade massor med vatten från sjön och sköljde bort blodet i bastun. Allt detta utan att yttra ett ord.
När han var klar satte han sig lugnt ned och bastade en stund till innan han återigen försvann lika omärkligt som han kommit. Först dagen efter, när vi hjälptes åt att försöka rekonstruera vad som egentligen hänt, insåg vi att denne person måste ha varit tysken som alla pratade om, men som ingen kunde beskriva. Nu hade han tagit ett steg ut ur den totala anonymiteten, men i det stora hela förblev han snarast en mytisk person. Det var inte ens någon som kunde berätta varför han misstänktes vara tysk – ingen hade någonsin hört honom prata.

Jag minns att jag under kvällen hittat en synbarligen villig hona – jag minns inte av vilken sort, men hon var från Tjörn. Vid den aktuella tiden på kvällen var härken varm i särken och jag kunde tänka mig att para mig med vilken sorts hona som helst. Nå, efter det sedvanliga bökandet i varandras bakgrunder tog jag med mig honan ifråga till dansgolvet för att försöka vinna hennes gunst med en parningsdans. Det var nu långt efter middagen och det inte många personer kvar i lokalen – bastun lockade hett, antar jag.

Jag tubbade den nu höggradigt berusade bartender/DJ-ersättaren att spela ett par smäktande tryckare för att kunna komma åt att klämma lite här och var på min partner. Nu var vi ensamma så när som på plattvändaren, men han var alltför förälskad i flaskorna som omgav honom för att bry sig om oss. Han blandade den ena drinken efter den andra - till sig själv. Jag pressade runt min partner på dansgolvet, men med allt mindre steg. Hon var varm och villig, följsam i dansen och generös med att dela med sig av sina fysiska attribut. Jag hade redan börjat planera vart vi kunde ägna oss åt själva akten utan alltför mycket publik. Vi bodde i småstugor på området, med upp till fyra bäddar i varje rum, och några tältade eller sov i sina bilar. Jag hade en underslaf, men delade rummet med bland annat den nu tungt sovande, först abdikerade bartendern. Lite mer privat än så hoppades jag på.

Så plötsligt avbröts mina funderingar av att hon – föremålet för min heta åtrå – viskade i mitt öra, samtidigt som hon smekte upp över mitt bröst – innanför min skjorta:
”Vill du veta en hemlighet?”
”Visst” svarade jag, i tron om att få höra något om hur upphetsad hon var, hur gärna hon ville ha mig, och att han ville ha mig nu direkt.
”Jag ska gifta mig…”
Här lämnade hon en lång konstpaus under vilken mina tankar stannade, liksom mina händer. (Den ena handen höll då ett fast grepp om hennes bakdel och den andra pillade med hennes bröstvårta, men mina tankar hade hunnit betydligt längre än så.)
”… nästa lördag.”
”Jaha” sade jag. Jag har ännu inte, trots att det gått ca 30 år sedan dess, kommit på något bättre att säga i motsvarande situation. Nå, motsvarande situationer har inte heller uppstått särskilt ofta måste jag medge.
Så tog hon ledningen i dansen, svängde mig runt 180 grader, och pekade över sin axel och tillade:
”… Med honom där!”
I dörröppningen stod en stadig biff, lika lång som jag men bred som en lagårdsdörr mellan axlarna, alldeles svart i synen av ilska, och med hårt knutna nävar. När våra blickar möttes frasade det som av elektricitet i rummet. Så började han gå med bestämda steg mot oss. Jag fann det för gott att tacka för dansen, lämna tillbaka hennes bröstvårta och bege mig mot närmsta utgång. Det råkade vara ett öppet fönster, bakom borden där vi tidigare ätit.

Nå, jag gjorde ingen större succé som härk, vad jag minns. Men det var en rolig kväll, även om det inte blev någon parningsakt för min del. Och bruden från Tjörn vågade jag knappast snegla på igen, för att hennes blivande make vaktade henne som en hök resten av kvällen. Småningom så slocknade han emellertid, och när jag gav upp i sextiden på morgonen och begav mig till mitt rum för att sova, låg han utslagen över ett bord i storstugan.

När jag kom in i mitt rum låg det ett par på golvet och knullade vilt och högljutt. Hon låg underst, med benen om livet på honom och han ovanpå, pumpandes för högtryck. Att jag var tvungen att stiga över dem för att komma till min säng bekom dem inte det minsta.
I samma ögonblick som jag steg över dem såg jag hennes ansikte:
Det var hon från Tjörn, bruden som skulle stå brud nästa lördag.
Tyvärr var killen över henne inte jag, utan någon annan, som antagligen funnits på bekvämt avstånd när hennes blivande make somnat. Nu fick jag nöja mig med soundtracket den morgonen…

Jo, jag fick sedermera höra att paret verkligen gift sig, och att de väntade barn något år senare. Om de fortfarande är gifta har jag inte en aning. Men jag kan ju gissa. Not.
Dessutom fick jag långt senare veta att härk egentligen är en kastrerad rentjur - sålunda är det inte konstigt att jag inte lyckades få till någon parningsakt den kvällen. Egentligen borde jag leta upp arrangören och kräva någon form av ersättning. I natura, kanske?

Slå dank

2010-04-02T13:37:00.000+02:00

Uttrycket ”slå dank” har alltid tilltalat mig. Förutom själva sysslan, som är högst eftersträvansvärd, så är det inte alla som vet vad det betyder nu för tiden. Det innebär att man kan ägna sig åt det utan att folk har en aning om vad man gör. I mina öron låter uttrycket lite kamratligt; ungefär som en knuff på axeln från en god vän. Jag associerar uttrycket till hur jag ligger i gräset under ett stort träd på en höjd, med huvudet lutat mot stammen. Jag blickar lojt ut över nejden samtidigt som jag tuggar på ett strå, totalt ovetande om vilken tid eller ens dag det är. Solen står högt över mig och lärkorna slår i skyn, mot en fond av skinande vita bullmoln och klarblå himmel.
Humlesurr och fågelkvitter hörs över ett svagt vindsus.
Sommar.
Somnar.

Häromnyss slog det mig emellertid att jag inte ens vet vad en dank är? Jag som har gått och slagit såna i hela mitt liv! Tänk om gjort helt fel – att dankarna är något man ska klappa ömt och säga rara saker till; inte spöa skiten ur, gång efter annan. Som jag funderade gick det plötsligt upp ett ljus. Eller, som man sade förr; en talgdank. En talgdank är ju ett ljus av talg. Kan det vara så att den dank helt enkelt är ett ljus? Men det förklarar inte varför man ska slå dank. Idag kan man förvisso säga: ”Slå på lyset”. Men det har antagligen kommit med elektriciteten, för taljdankar slog man inte på, de tände man.

Jag rådfrågade Svensk etymologisk ordbok. Där bekräftas att en dank är ett smalt ljus, men att det också kan ha samma betydelse som dingla. Det är lätt att föreställa sig att ett smalt ljus gör just det; dinglar, när man håller på att stöpa det. Förr sa man också ”dankar” - som sedermera utvecklades till dangla; som i ”dingla och dangla” - om något som hänger och slänger.
Samma källa anger också att uttrycket ”slå dank”, eller ”driva dank” som man också kan säga, betyder just det: Att hänga och dingla - till ingen nytta. Uttrycket kan härledas tillbaka till 1640, dessförinnan slog man väl inte dank så ofta. Eller åtminstone skröt man inte om det i böcker. Det var ju inte så vanligt att man kunde läsa och skriva på den tiden, och även om man kunde det så var det säkert skönare att slå dank än att skriva om att göra det.

Vidare sökning på Internet ger vid handen att talgdanken var, enligt Vimmerby Tidning, det sista man fick ut när man stöpte ljus förr i tiden. Det blev korta, knotiga ljusstumpar som inte var något att hänga i granen - bokstavligen. Så därför eldade man antagligen upp dem istället.

Allt detta, mitt sökande, har tröttat mig. Men tro nu inte att jag ska slå dank… Jag lurar bara på att ta en liten lur.

(I mitt sökande får jag också två andra svar: En dank kan också vara en spelkula av järn eller liknande material, och på engelskt slang betyder det förstklassig marijuana. Men ingen av dessa förklaringar slår an hos mig.)

Synvilja?

2010-04-02T10:42:00.000+02:00

Jag minns min första 3D-filmupplevelse.
Tror jag, åtminstone. När det gäller minne är jag inte så vass; hälften av det lilla jag kommer ihåg visar sig vara falsarier och efterhandskonstruktioner, måhända en kombination av dåligt minne och livlig fantasi. Eller kanske en överlevnadsstrategi – när livet är för tungt kan det vara bra att retuschera, förstärka och förgylla de grå minnesbilderna. Det är dock inte en medveten förvrängning jag ägnar mig åt, utan det sker undermedvetet; som om mitt jag anser att jag förtjänat ett bättre öde än vad fortuna vill ge mig. Eller nåt.

Nå – tillbaka till filmen. Eller det jag minns av den.
Det var i slutet av det glada 70-talet, och biografen i Järpen gav en skräckfilm i 3D – jag har för mig att det handlade om mumier eller om det var Frankensteins monster. Alla besökare fick glasögon i kartong, med ett rött och ett grönt plastfilter. För mig, som även då hade vanliga glasögon, var det ett helsike att hålla dem på plats när jag skulle vissla i biljetten, förutom att det gav mig huvudvärk att se genom dem. Filmen sög dessutom. 3D-effekterna var billiga, sökta och inte särskilt realistiska. Det enda jag kommer ihåg från filmen var när ett gäng fladdermöss flög ut genom en tunnel – mot kameran, och fick några lättskrämda småtjejer att skrika och huka sig i bänkraderna.

Nå, så där är det ofta när jag minns något. I allmänhet brukar det handla om just den typen av lösryckta fragment, utan dramatik eller ens någon poäng. (Med ett sånt minne: Är det konstigt att jag föredrar att leva i nuet?)

Nå, filmtekniken utvecklas, och 3D-filmer har uppenbarligen blivit bättre om man får tro tidningarna. Nu är det storfilmen Avatar som lockar med en 3D-version, och de har polaroidfilter i glasögonen istället för den rödgröna röran. Jag tillhör antagligen en av de sista som inte sett den filmen ännu, så jag tänkte att det kanske är hög tid att se min andra 3D-långfilm på bio.

Nu har det emellertid uppstått ett nytt problem.
Jag ser dubbelt. Jag har gjort så de senaste tio - femton åren, och trots två ögonoperationer har det inte blivit bättre. Mitt dubbelseende består. Normalt sett (no pun intended) så ser jag två bilder av allt. Jag brukar skämtsamt säga att jag ser dubbelt så bra som andra, men det är naturligtvis inte sant. Men jag ser dubbelt så mycket som andra, fast av samma sak. Same, same but different, som man säger på utrikiska.
Jag ser övernog, skulle man kunna säga. Eller, då det handlar om visioner: Jag har översyn?

Nå, denna problematik föranleder några frågor. Om jag nu går på filmen, ser jag den då i 3D även utan polaroid-glasögon? Eller, om jag tar på mig glasögonen – får jag då se filmen i 6D istället? Det borde vara dubbelt så bra som 3D, kan man tycka.
Kanske blir jag ändå först med att se filmen - i 6D! Men en fråga kvarstår: Kommer personerna i filmen att behålla kläderna på, även i 6D, eller blir den barnförbjuden då?

Vardagsfundering...

2009-12-30T17:58:00.009+01:00

Jag har just köpt ett nytt schampo. Barnängen Creme. Ett normalt schampo för ett normalt hår, påstås det på förpackningen. Och ändå inte…

Det är något med det här schampot som Barnängen är så stolta över att de skriver ut det med fet stil på framsidan. Det har 100% styrka!

Fantastiskt, eller hur! Sånt imponerar!

Men det är en sak som jag undrar över. Kanske gör jag mig bara dum, men jag måste ändå be om lite hjälp att förstå det här… (Alla som känner mig sedan skoltiden vet att jag aldrig varit något mattegeni direkt, men jag förstod åtminstone att om man inget frågar så får man inget veta.)

Om det här schampot hade varit en aning svagare, hade det då bara varit exempelvis 90% styrka då?

Jag förstår att det skulle man inte gärna skriva ut i så fall, för 90% är ju inte ett lika tungt vägande säljargument som 100%. Alla vet ju att 100% ska det vara för att vara riktigt bra – det är liksom full effekt, på nåt sätt. (Lite imponerande är dessa tekniker, eller kemister, eller vilka det nu är som blandar ihop schampot, att de lyckas få exakt 100% styrka i förpackningen varje gång. Eller hur?)

Men 120% är ju ännu mer. För att inte tala om 200%, för det är ju dubbelt så mycket. Tänk er själva, ett schampo med 200% styrka – vore inte det häftigt? Dubbelt så mycket styrka måste ju ändå smälla högre än att det bara är så starkt som det är.

Men ok, jag kan leva med att tekniken inte kommit därhän ännu.

Men mitt problem slutar inte där.

När jag så vänder på förpackningen inser jag att jag måste ha missat något väsentligt om det där med procent på mattelektionerna, för där står det att det här eminenta schampot också ger 100% glans. Nu blir jag minst sagt lite fundersam, för jag vet ju så lite om glans.

Krom glänser, det vet jag. Liksom lack. Eller ett nydiskat glas. Men jag vill ju inte se ut som om jag stigit rakt ut ur diskmaskinen när jag tvättat håret. Jag tycker ju att mitt hår ska se ut som just hår, inte som något på motormässan på Elmia i Jönköping.

Dessutom försäkrar Barnängen att schampot ska tillföra håret synbar glans. Jag, som är lite blyg av mig och inte vill sticka ut för mycket, föredrar nog icke synbar glans i så fall. Eller åtminstone lite mindre glans än 100%. Kanske 20 – 25% eller nåt.

Men om jag tar bara en fjärdedel så mycket schampo som normalt – det är ju 25% - så missar jag ju också tre fjärdedelar av styrkan, och då blir nog inte håret riktigt rent tror jag. Och om jag tar hälften så mycket schampo som vanligt så blir håret antagligen halvglansigt och halvrent, och det känns ju heller inte som någon bra kompromiss.

Antagligen är det här bara ett i-landsproblem, men jag är ändå lite orolig; Hur ska jag bete mig?

Så snälla ni, kan ni inte hjälpa mig med detta dilemma.

”Spindelvävsborttagare” bör nu ge en träff på Google.

2009-12-11T00:25:00.004+01:00

A-korsordet i Allers, snillrikt konstruerat av salig(?) George Skogberg och stilfullt illustrerat av sonen Gerard Skogberg, är en utmaning varje vecka. En uppgift som vanligen är mig övermäktig – om jag inte rådfrågar Google.

Den här veckan är det bland annat frågan om ett yrke som endast innehas av fyra personer i hela Europa som jag går bet på. Men de associationer som ett finurligt korsord ger upphov till är ofta nog belöning ändå.

Jag drar mig till minnes en notis jag läste för drygt tio år sedan. Det engelska kungahuset beslutade sig då för att avskeda en massa folk när de drabbades av stora besparingar (stackarna …). Bland annat sparkades (eller friställdes, som det heter på neoliberalska) den kungliga spindelvävsborttagaren på Buckingham Palace. Han var då drygt 50 år och hade haft sin tjänst i hela sitt vuxna liv. Han bodde ensam i ett litet kyffe under en trapp på Buckingham Palace, och hade som enda uppgift att ta bort all spindelväv som bildades i slottet. Han torde för övrigt vara tämligen ensam om sitt yrke i Europa, men helt osannolikt är det inte att det finns ytterligare några, med tanke på hur många slott det står och skräpar överallt. Hur som helst passar det inte in i korsordet, så jag är föga hjälpt av denna annars så kuriösa kunskap.

Men det föranleder dock några frågor för alla som tittar bortom rubrikerna:

1. Vem tar bort spindelväven på Buckingham Palace idag, eller får den helt enkelt hänga kvar? (Det vore i och för sig symboliskt för ett statsskick som är minst sagt totalt otidsenligt och synnerligen absurt för VARJE sann demokrati ...)

2. Den sparkade spindelvävsborttagaren - när han gick till arbetsförmedlingen för att söka sig ett nytt jobb, hur såg hans CV ut egentligen?

3. En sökning på ”spindelvävsborttagare” ger noll träffar i resultat. (Fast sedan jag publicerat den här bloggen så bör det komma upp minst en länk.) Spindelvävssanerare ger lika dålig utdelning. Av det kan man sluta sig till att det i Sverige inte finns något sådant yrke. Kanske har vi för små slott eller för fattiga slottsherrar.

När jag istället söker på engelska går det bättre. Eller snarare får jag fler träffar. ”Spider’s web remover” ger bara en träff – en snubbe som undrar varför han alltid får ett spindelnät på den högra backspegeln på sin bil. Det något slarvigare "Spider web remover" ger hela 6880 träffar, men de flesta tycks handla om de lackskador som kan uppstå på exempelvis en bil och som ser ut som ett spindelnät, eller om dammvippor på långa skaft som förtjänstfullt kan användas för att ta bort spindelväv. Men inget om yrket. (Erkänner dock att jag inte gick igenom alla träffarna.)

Blandar man in latinet, för att göra det elegantare, och söker på ”Cassis remover” blir det fyra träffar på Google – samtliga spanska. Således undrar jag:

Vad är den korrekta titeln på engelska?

Finns det någon alls, eller kallar han sig helt enkelt för webmaster?

4. Hur kan jag låta drygt tio år gammal nonsenskunskap uppta en hel kväll av mitt liv?

On a train in India

2009-06-25T23:18:00.002+02:00

Sent omsider, drygt 15 månader senare, har jag äntligen gjort något av alla de bilder och ljudklipp jag samlade under Indienresan förra året. Här är ett smakprov...

Fler fynd...

2009-06-16T15:54:00.003+02:00

Den här storyn har jag själv fått i brevlådan. Jag har dock modifierat den något. Normalt sett är jag allergisk mot alla dessa självklara, förnumsmumsiga levnadsråd - men den här gör jag ett undantag för, eftersom det är en så fin sensmoral. ;-)

En professor i filosofi stod framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen började lyfte han, utan att säga något, fram en stor, tom syltburk och fyllde den med golfbollar. Han höll upp burken och frågade studenterna om burken var full, vilket de bekräftade. Så plockade professorn upp en låda med små färgade kulor och hällde dem i burken. Han skakade burken lätt så att kulorna fann vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Än en gång frågade han studenterna om burken var full. De skrattade lite men bekräftade att så var det.

Professorn tog då upp en påse med sand och hällde den i burken. Självklart fyllde sanden hålrummen mellan golfbollarna och kulorna. Återigen frågade han studenterna om burken var full och studenterna svarar lite förläget att nu är den minsann full.

Professorn plockade då fram en burk öl och hällde hela innehållet i syltburken, vilket effektivt fyllde upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.

- Nu, sade professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann och bara de sakerna återstod, så skulle våra liv fortsatt vara fullvärdigt.

- De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus, fortsatte han. Sanden är allt annat, de små sakerna. Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som verkligen betyder någonting för dig.
- Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, njut av livet. Det blir ändå alltid tid kvar till att städa huset, ta hand om soporna, och betala räkningar.
- Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera! Resten är bara sand.
En av studenterna sträckte då upp handen och undrade vad ölet representerade.
Professorn log.
- Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor, kall öl!

Hittegods.

2009-06-16T15:51:00.001+02:00

Fann igen en text sedan förra våren, när jag reste runt i Indien och Nepal. Den är lite gammal, men ändå tidslös så jag lägger upp den:

Snart är det äntligen dags för vårsådden. Det är något speciellt med den tid när man återigen får stoppa ned de första fröna i jorden och se dem spira, som en långsam hyllning till livet. Men ännu är det lite tidigt.

I väntan på våren tar jag en tur till Indien. Efter ett kort möte med den hektiska metropolen Mumbai tar jag mig med tåg ned till Colva, Goa. För min bleka och vinterfeta kropp är det en drastisk förändring, närmast att likna vid vinterbadet efter någon timme i bastun – fast omvänt. Min kropp hinner inte med. För att lindra chocken håller jag mig helst i skuggan, läsande vadhelst jag kommer över. Idag råkar det bli den lokala dagstidningen.

En rubrik som fäster handlar om en 97-årig man som får livstid för att ha dräpt en kvinna.
Vid närmare läsning förstår jag att rättvisans kvarnar mal långsamt här i Indien. Brottet begicks redan 1993, och mannen, Kartar Singh, var då 83 år. Han hade kommit i en ”mindre dispyt” med sin granne, en kvinna, om en grönsaksodling. Den ”mindre dispyten” ledde till att han stack ned sin granne med en käpp. Kvinnan dog omedelbart, men det tog hela fem år innan Mr Singh 1998 blev förhörd och arresterad för dråp. Tre år senare, 2001, blev han fri mot borgen i väntan på rättegång, och samtidigt lämnade han in en vädjan om straffbefrielse med anledning av sin höga ålder.

Först nu, 15 år efter att han begått sitt fasansfulla brott, har alltså domstolen tagit upp hans fall. Det första de gjorde var att undersöka om Mr Singh fortfarande var vid liv. Således ringde de till den lokala polisstationen där han bodde. Av en händelse var Mr Singh just då på polisstationen för att höra hur det gick i ett annat mål. Nu blev han således häktad på stående fot. Eftersom han befanns vara i högsta grad levande, avslog domstolen hans begäran om straffbefrielse, och dömde honom alltså till livstid – vid 97-års ålder.

Nu kan man på olika sätt ironisera över den långsamma rättsskipningen, mannens ålder och hur han antagligen ”tjänat” flera år på rättsväsendets saktfärdighet. Men kanske har mannens väntan på rättsskipning varit straff nog. Måhända har ruelse och fruktan för det förestående straffet förmörkat hans dagar under dessa 15 år. Eller så är han en samvetslös illgärningsman, bara lite äldre än de flesta. Oavsett vilket, måste det vara hårt att avrunda en så lång livstid i fängelse. Samtidigt är det klart att Mr Singh förtjänar någon form av tillrättavisning då den dräpta kvinnan alltjämt är död – åtminstone enligt vårt sätt att se på saken. Hinduerna tror dock på återfödelse, och har man inte levt sitt liv på ett värdigt sätt så kan man återfödas som en lägre stående varelse. När Mr Singh till sist avrundar sina dagar kanske han som gudomligt straff kommer att återuppstå i skepnad av en snigel. En mördarsnigel, må hända.

Det här ger perspektiv på min lilla trädgård. Nog för att min täppa för mig är helig mark, men att döda en medmänniska för att försvara den … Nä, det är att gå till överdrift. Men med sniglar är det en annan sak. I synnerhet mördarsniglar. Och det kan jag säga: Om Mr Singh en dag återföds i den skepnaden, i min trädgård, blir han inte långlivad. Vad det i sin tur kan rendera för typ av straff för mig, enligt det hinduistiska synsättet, är fördolt för alla utom gudarna.

Piratgärning?

2009-05-05T13:42:00.002+02:00

Stjäl den här haikun!
Men akta så jag inte
knycker den tillbaks.

Erkänner! Jag har stulit haikun. Det är egentligen en "Henke" som har skrivit den på bloggen Nyhetshaiku: http://nyhetshaiku.blogspot.com/2009/04/stjal-den-har-haikun.html

Man får förvisso citera ett annat verk, men ett citat får inte omfatta hela verket. Så, frågan som inställer sig är: Har jag begått en kriminell handling nu? Dels kan jag ha brutit mot citaträtten, dels lägger jag upp den för andra att läsa - och, hemska tanke - kopiera.

För att ytterligare förvärra mitt brott ber jag nu alla som läser haikun skicka en slant till mig, för att jag har givit den spridning. Vilken summa ni skickar är egalt, men ju mer desto bättre. Jag lovar att inte betala Henke någonting.
Så, nu har jag dessutom försökt tjäna pengar på mitt upphovsrättsintrång.
Polisanmäl mig!
Undrar om jag också kan få böter, om än det inte lär bli några 30 miljoner för en haiku.
Undrar i så fall hur mycket av mina böter kommer Henke tillgodo?

Associationsproblem på ledarplats

2009-05-02T20:57:00.002+02:00

Hanne Kjöller gör en elegant bakåtvolt på ledarsidan i DN, den 29 april 2009:
http://www.dn.se/opinion/signerat/sjo-och-natrovare-kanalen-mellan-somalia-bay-och-pirate-bay-1.854752
Tyvärr råkar hon landa på huvudet. Eller nåt.
Huvudlöst var det åtminstone.
Men svaren lät inte vänta på sig. Här är ett av dem (och jag kunde inte hålla mig från att kommentera, längst ned på sidan):
http://www.second-opinion.se/so/view/384

Återuppstånden efter påsk...

2009-04-14T15:53:00.002+02:00

Ja, det kan man åtminstone säga om mig, som bloggare.
Jag ska nu försöka skriva lite mer regelbundet igen, bara för att hålla nöjesskrivandet igång. När jag jobbar är det mindre fria alster jag skriver, så bloggandet blir ett andningshål för mina eventuella litterära gener. Eller nåt.

Är rubriken blasfemisk? Det som föranleder frågan är minnet av att jag för en del år sedan ringde upp en nära anhörig, som råkar vara fundamentalistiskt tokreligiös, för att önska glad påsk. Till min förvåning blev jag uppläxad och bannad för mitt tilltag. Jag ringde nämligen på långfredagen och fick veta att det var en sorgens dag, för det var då Jesus dog på korset.

Nå, numera har jag lärt mig. Nu brukar jag artigt lyfta på hatten, nicka och mumla fram ett "Kondolerar" när jag möter folk på långfredagen. Bara utifall de är kristna.
Själv tycker jag att varje ledig dag är glad, fastän historien är full av människor som dött samma dag, årtusenden tillbaka.
Om inte annat kan man glädja sig åt att man själv inte blir offer för någons snickarglädje och uppmonterad på ett kors.
Och därmed har jag med all sannolikhet passerat gränsen för vad som är blasfemiskt, antar jag.

2006-10-16T16:14:00.000+02:00

Sitter återigen på internet-stället i EU-skrapan i Nairobi. Idag är det hyfsat snabbt, men annars brukar det mest vara en pina att sätta sig här. Jag har heller inte haft så mycket tid att ägna åt skriverier på grund av inspelningar och alla möten. Idag träffade jag den kenyanske ambassadören för att göra lite reklam för www.kidogoconcept.org
Tidigare i dag hade jag ett möte med en ung skådespelerska som jag ska filma lite - en av de tänkbara kandidaterna för filmen, Crossroads.
I lördags gjorde vi en intervju med de islamistiska domstolarna i Somalia, förhoppningsvis går den att sälja till TV runt om i Europa. Anders fick med sig allt material när han åkte hem igår. Själv har jag två veckor kvar, då jag bland annat ska träffa William och Jackson, två masaier som jag ska följa och bo hos i Masai Mara. Men först måste jag få in lite pengar på mitt konto - nu är jag råpank och har inte ens till telefonkort. Sedan ska jag till Naivasha igen. Vi var där i förra veckan och gjorde ett reportage om blomsterodlarna där. Rena maffiafigurerna. Och det värsta är att det är europeiska företag som fortsätter att suga ut alla resurser i gammal god kolonial anda. Isak som guidar oss där har redan blivit mordhotad tre gånger, och alla som talar med oss är rädda. Jag är lite rädd själv också, men mest för att någon som jag filmar ska råka illa ut. Jag kan ju alltid lämna landet, men de har hel sitt liv där. Det räcker med att de får sparken så är det kört för dem. Det är liksom svårt att föreställa sig ett så sårbart liv. Vi hoppas på att kunna göra någonting för de stackarna som sitter i skiten där.
Speciellt en man som vi träffade har etsat sig fast på min näthinna. Han var betydligt yngre än mig, och hade två barn - 1 och 3 år gamla. Själv var han ett ras, med döden avspeglande sig i hans ögon. Han snörvlade och hostade hela tiden. Och han är mördad, fastän ännu ett tag vid liv. Mördad av de skrupelfria människor som låter arbetarna bespruta de blodröda rosorna i Naivasha med förbjudna bekämpningsmedel. Några skyddskläder har de naturligtvis inte.
Rosor som vi i västvärlden köper för att glädja någon, för att uppvakta en kvinna, eller som en hälsning till en sjuk vän på sjukhus. Det kanske är lättare att avstå från att köpa dem om man vet att de kostar hälsa och liv för de underbetalda arbetare som odlar dem. Arbetare som arbetar i skift, dygnet runt, året runt, och som bor i slummen, utan tillgång till vatten, medan sprinklersystemen håller rosenodlarnas grsmattor gröna året om...
Det kommer mer om det här, var så säkra...

Postkodsbedrägeriet?

2006-05-12T12:54:00.000+02:00

Göteborg den 12 maj 2006

Öppet brev till Rickard Sjöberg, programledare PostkodMiljonären

Hej Rickard!

Så glad jag blev när jag fick ett brev från dig. Jag visste inte ens om att du kände till mig!
Gissa hur förvånad jag blev då jag såg att Du har reserverat hela tre lotter till mig i Ert finfina lotteri. Lotterna ser så rejäla ut, nästan som gamla tiders obligationer, och det kändes verkligen att det är en fin gåva eftersom Ni också skrivit dit mitt namn på dem. Och underskrifterna sen… Världsnaturfonden WWF, Barncancerfonden, Rädda Barnen och Ingela Thalén – ja, hon är väl nån sorts politiker tror jag. Socialdemokratisk, tror jag, har suttit i regeringen eller nåt. Ja, jag känner inte till den organisation som hon skrivit på för: Svenska PostkodFöreningen. Jag har aldrig hört talas om den, visste inte ens om att det finns en sådan förening. Men två ordföranden och två generalsekreterare! Jag tror inte att jag ens pratat med en generalsekreterare. Det var verkligen förtroendeingivande. Det känns nästan som om jag är en vinnare i lotteriet redan nu. Men det är klart, det där med miljonen och bilen man kan vinna på postkoden… Nej, det vågar jag inte ens hoppas på.

Det var verkligen hyggligt att reservera lotterna för mig, även om jag måste betala dem själv. Och att hela överskottet går till så behjärtansvärda ändamål är ju helt fantastiskt! Jag har länge tänkt skänka en mindre summa till Rädda Barnen, men det brukar för det mesta inte finnas kvar så mycket att leva på när alla räkningar är betalda.
Desto tarvligare känns det för mig att behöva fråga om några saker som inte framgår av Ditt brev. Du vet, när man måste vända på alla slantar vill man ju gärna veta att man lägger dem på rätt saker.

Jo, först undrar jag hur stort överskottet är från Ert lotteri, det som WWF, Barncancerfonden och Rädda Barnen skall dela på. Jag har vänt och vridit på ditt brev och på lotterna och det bifogade svarskuvertet (fint förresten att man inte ens behöver sätta på frimärke på det!), men jag har inte hittat någon information alls om det. Men det är klart: Jag, min dumsnut, fattade inte ens att jag skulle riva upp ytterkuvertet för att se de allmänna villkoren för lotteriet – där stod ju nästan allt jag först undrade över. Det var lite svårläst för att texten var så liten, men med ett förstoringsglas så gick det bra!

Förlåt, förresten att jag är så tetig! Men jag vill ju veta hur mycket av mina pengar som går till de fina hjälporganisationerna. Jag räknade ut att om jag köper de tre lotterna, för 150 kronor styck, varje månad i ett år så blir det tillsammans 5 400 kronor. Det är mycket pengar, ungefär lika mycket som jag och barnen brukar spendera på semestern (ja, vi brukar inte göra några långresor direkt…). Men eftersom pengarna går till välgörande ändamål, och att vi dessutom har chansen att vinna på de tre lotterna, så tänkte jag att om vi stannar hemma i sommar istället så har vi råd med lotterna.
Men när jag berättar det för barnen så måste jag veta ungefär hur mycket av våra pengar som går till hjälporganisationerna, det blir lättare för dem att förstå då och så att de känner solidaritet med de som har det värre i samhället, både människor och djur.

Även jag begriper att det kan vara svårt att bolla med alla siffror, speciellt när det rör sig om så stora belopp. Och det måste ju vara nästan omöjligt att veta i förväg hur många som köper lotter. Men Ni måste väl ha räknat på det där, förstår jag. Det står ju i brevet att Ni betalar ut minst 86 miljoner i vinster under det första året, men det står ingenting om hur stort överskottet blir. Antagligen han Ni väl bara glömt att skriva ut det.

Jag uppskattar förresten verkligen att Ni skickat med en sådan där autogirotalong. Det innebär att man aldrig behöver tveka från gång till gång om man har råd med lotterna just den här månaden, eller om något annat ska få gå före. Bra också att Ni drar pengarna den 26:e varje månad - samma dag som lönen kommer in, för när man sen sätter sig med räkningarna så vet man att de pengar som finns kvar på kontot, ja det är vad man har att bolla med. Man behöver alltså inte oroa sig för att man betalat för många räkningar så att det inte räcker till för det som ska dras senare via autogiro.

Min andra fråga rör bilderna på de lotter Ni reserverat för mig. På en av lotterna är det en bild på en panda, så det förstår jag att det är djur som får hjälp av WWF. Men på de andra två lotterna är det bilder på barn. Nu undrar jag om det är barn som redan har fått hjälp eller som kommer att få hjälp om tillräckligt många köper en lott? Har barnen cancer eller är det någon annan sjukdom de lider av? Det är fruktansvärt när barn och djur lider, tycker jag.

Min sista fråga är hur många lotter som lotteriet omfattar. Du förstår, mina barn kan vara så negativa ibland, och jag kan redan höra dem säga att det är hopplöst att vinna. Men jag har ju faktiskt sett på tv att det är folk som vinner varje vecka! Men för att ta udden av barnens kritik vill jag därför förbereda mig och verkligen kunna berätta för dem hur stor chans man faktiskt har att vinna. Det står ju tydligt att redan nu har en tredjedel av alla postnummer i Sverige vunnit, och eftersom det är ett rätt nytt lotteri måste det innebära att snart har alla postnummer i landet vunnit. Men sånt där förstår inte mina barn, de vill bara ha siffror på allt!

Slutligen vet jag att jag är lite sent ute. Egentligen borde jag ha betalat lotterna redan idag för att samtidig få den där filmen med Julia Roberts. Förresten, är hon också inblandad i någon av hjälporganisationerna, eller är det bara en slump att ger bort en film med henne alldeles gratis? Men jag skickar de här frågorna idag, och när Ni svarat mig kan jag betala in för lotterna. Om Ni har någon film kvar du vore jag tacksam om jag kan få den, även om jag svarar för sent. Jag har förvisso ingen DVD-spelare, men det är ju alltid bra att tänka på julklappsinköpen i tid!

Snälla, svara snabbt så jag kan börja betala och känna att jag hjälper till i världen. Och vinner vi bilen, ja då kanske det blir en semester i alla fall för mig och barnen!

Med vänliga hälsningar,

Johan B Löfquist

Stötande el-diskussion...

2006-04-19T16:35:00.000+02:00

Egentligen borde man vara så härdad vid det här laget att man inte längre bryr sig, men alla som känner mig vet att jag gillar att tampas med väderkvarnar. Nu var det Vattenfall som jag länge retat upp mig på. Att man ska behöva vara civilekonom för att förstå en vanlig elräkning, det är illa nog. Att man dessutom blir skinnad in på bara benen av dessa halvstatliga, helgiriga miljardvinstföretag - ja, det finner jag provocerande. Nu gällde det en räkning för el i huset i Skene under en period när huset stått tomt. Över 900 spänn - och då har jag inte ens Vattenfall som elleverantör, utan de står bara för nätet.

Jag ringde och bråkade, - nä förresten, jag har slutat att bråka med telefonister, jag är tvärtom mycket vänlig och skämtsam när jag talar med de stackars satarna - jag ringde upp Vattenfall, talade med en Anders och frågade honom om det verkligen inte var något fel på min räkning.
- Nä, försäkrade han stillsamt. Det ska vara så.
- Men 900 i nätkostnad när ingen bott i huset under den här perioden, tycker du inte själv att det låter lite magstarkt?
Nä, du förstår... Man måste ju ta betalt för säkringen, för att det alls går att ta ut el i huset.
- Men är det inte lite väl mycket att betala nästan 1000 spänn för något man inte använder...?
- Nää, du förstår inte, förklarade Anders tålmodigt, man måste ju ta betalt för att man drar fram el till alla hushåll...
Här avbröts han av ett spontant gapskratt från min sida.
- Du menar inte allvar... Det var ju för fan på 30-talet man drog in el i den där kåken. Menar du att jag - och alla andra tidigare ägare till kåken - ännu inte hunnit betala av den installationen. Det har ju gått 60 - 70 år sedan dess!
Nu blev Anders tyst en stund, och jag riktigt hörde hur han tänkte så att det knakade.
Till sist sade han lungt:
- Jo, men vi har fått veta att det är så. Allting kostar ju...

Här avbröt jag diskussionen och konstaterade att jag ska betala, utan vidare diskussion... Mot såna argument biter inget.

Myror i huvudet...

2006-04-06T10:55:00.000+02:00

När jag var hemma hos en vän en gång höll han på att bädda rent. Nymanglade, friskt doftande rena sängkläder är en billig lyx som jag alltför sällan kostar på mig, insåg jag då. Men min vän tog fram ett nytt påslakan som förundrade mig. Det var vitt med bruna myror på. Alltså fullt av dem - fem, sex centimeter stora bruna myror.

Plötsligt slog det mig: Hur i hela friden är den person skapt som går in i en affär och köper sängkläder med myror på. Där hänger alla möjliga andra påslakansset; enfärgade, tvåfärgade, kulörta, randiga, rutiga, mönstrade på alla möjliga sätt. Sen kommer alla med motiv: moln, nallar, ankor, fjädrar, landskap etc. Slutligen har vi alla barnset med Disney-motiv, Spiderman, Nalle Puh och alla andra populära figurer. Utbudet och variationerna är i det närmaste obegränsat.

Frågan är alltså: I detta enorma utbud, med alla dessa alternativ – hur kan det finnas människor som frivilligt väljer dessa stora, fula, bruna myror på sitt påslakansset? Alltså, som fattar ett aktivt val: "Waow, myror. Det där ska jag ha!"
Som ratar alla goa, mjuka motiv, sånt som får en att bara vilja krypa ned i bingen och gosa lite... Som kallt och hårdhudat konstaterar: "Ha! Velourfetischister... Nä, myror, det är grejjer det."

Blotta tanken på att som avslutning på dagen dra över sig ett täcke fullt av stora brunmyror avskräcker. Att det sista man ser innan man släcker lampan för dagen är dessa enorma, gnagande myrkäftar – ja, hur kan det påverka ens drömliv… Tänk om det dessutom finns några myggor i rummet – AAAAhhhgg! Klådan attackerar med full styrka…

Jo, man blir faktiskt både förundrad och ödmjuk när man tänker på att det finns folk till allt.

Nairobi, slutet av mars 2006

2006-03-21T08:14:00.000+01:00

Jag forsoker komma pa vilket datum det kan vara, men vet inte ens vilken dag det ar. African Time... Jag ar assimilerad. Trivs ypperligt har, skulle mycket val kunna tanka mig att spendera halva aret har, halva i Sverige.

Nu ar dagarna fyllda med moten och forberedelser infor fortsattningen av vara projekt. Traffade den Somaliske ambassadoren forra veckan, sedan dess har han ringt oss tva ganger. Verkar mycket intresserad sa det ar inte omojligt att jag kan skriva kontrakt innan jag atervander. Men pengarna ar slut sa det ar lite anstrangt lage just nu. De underbara manniskor vi traffat har staller upp till 200%. I gar sa Karanja, en fotograf jag traffat har, att han vill ta mig pa en tur till hans hemby och stalla till en fest for oss. Han ska kopa en get for ett par hundra kronor, massor med ol och ha en bbq-fest. De skar halsen av geten, tappar den pa blod, rensar och fyller den med en massa jox, binder ihop den och grillar den over en oppen eld. Nar det ar klart doppar man det grillade getkottet i blodet och ate med ett tillkampat artighetleende. Later mumma. Hoppas att vi hinner med det ocksa.

Internet fungerar sa sporadiskt att vi kallar det internjet, sa det ar bast att jag skickar det har nu.

Zedekia

2006-03-17T08:47:00.000+01:00

Mombasa den 14 mars 2006
Så är vi tillbaka i Mombasa. Resan från Lamu började sex i morse när vi begav oss till hamnen för att ta båten in till fastlandet. Jag med full packning; ryggsäck, kameraväska och stativväskan. Det blir några kilon tillsammans och begreppet ”news mules” (om de TV-fotografer som står för nyheternas utlandsbevakning, de jobbar hårt, bär tungt och till låg lön…) får nu ytterligare en dimension för mig – även om det inte är nyheter jag pysslar med.

Å andra sidan är det mesta här nytt för mig. Brottsligheten här tar sig lite våldsammare uttryck än hemma i gamla Svedala. Varje vecka är det notiser i tidningarna om hur en ”mob” lynchar någon fasttagen brottsling, slår denne halvt medvetslös, trär ett bildäck över honom, häller på bensin och tänder på. I går natt var det fyra typer som försökte bryta sig in i ett risförråd någonstans i de norra delarna av landet. En nattvakt upptäckte dem och slog larm. Genast samlades en folkmassa och de lyckades gripa en av dem medan de tre andra kom undan. Den gripne avrundade sin jordiska tillvaro på precis det grymma sätt jag beskrivit.

I Nairobi händer det ännu idag att biltjuvar mitt på ljusa dagen helt enkelt sliter upp förardörren på någon förbipasserande bil, skjuter föraren och sticker med bilen. Jag ska i sanningens namn säga att det är rätt ovanligt, men jag inser att jag bör vara försiktig med att skylta för mycket med en förtiotusenkronorskamera. Igår berättade Shee att det finns motsvarigheten till biltjuvar även på Lamu. Ön som har ca 70 000 innevånare har inga bilproblem, som jag tidigare berättat om, eftersom det inte finns några vägar. Men åsnor dräller det av. Alla åsnor är märkta med ägarens signatur eller bomärke. Ibland händer det att när en åsna släpps ut för att beta i sophögarna (de äter allt, tycks det, till och med plastpåsar som man ibland får se den skita ut…) efter en hård dags arbete, så kommer någon och kidnappar dem. Sen får de jobba hela natten också. När ägaren kommer på morgonen är givetvis åsnan trött, men tvingas ändå fortsätta arbeta eftersom ägaren inte vet vad som hänt. Fortsätter tjuvlånandet blir givetvis åsnan sjuk och får sättas på åsne-sanatoriet i hamnen.
Ibland händer det också att någon tjuvar en åsna för att ta sig tillandra sidan ön, och då kan de ta upp till en vecka innan den hittar hem igen. Mitt på ön finns också ett stort grönt fält där det ständigt återfinns åsnor som är ”på rymmen”.

Här i Mombasa är det lite mindre våldsamt än i ”Nairobbery”, men även här händer det saker. En av servitriserna här på hotellet blev utsatt för ett rånförsök när hon var på väg hem efter jobbet i går kväll, men lyckades skrämma iväg rånarna efter att ha fått en mindre blessyr på ena armen. Och Zedikia, restaurangchefen på hotellet vi bor på, berättade att han inte vågar åka hem på kvällarna när han jobbat sent, för kyffet där han bor ligger ca 200 meter från huvudvägen, och det är mycket farligt att gå där på kvällarna. Hotellchefen är tydligen en snålvarg så även om det finns lediga rum så får inte personalen utnyttja dem. Så Zedekia brukar helt enkelt lägga sig på några stolar i restaurangen och sova när han jobbat sent. Chefen betalar mycket låg lön dessutom, berättar Zedekia. Dels för att han är girig, men också för att han är rädd att om han betalar en dräglig lön kan hans personal spara pengar för att starta en egen, konkurrerande verksamhet. Dessutom, skulle någon klaga så får denne genast sparken, och ersättare finns det gott om. Varje dag kommer det runt 15 personer och söker arbete på hotellet, och en del är till och med beredda att arbeta för halva den redan tidigare oanständigt låga lönen.

Zedekia är enbart han en fullgod dokumentärhistoria. Pastor i kyrkan i sin hemby, och förtroendevald representant för sex kyrkor i det distriktet. Men han har inte råd att stanna där och jobba med det, för någon lön får han inte – och dessutom förväntas han som pastor ta emot människor i sitt hem, bjuda på något och ge dem goda råd. Så han tvingades till Mombasa, fick ett jobb som diskare och när bartendern på hotellet ertappades med att förskingra pengar ur kassan fick denne sparken och Zedekia befodrades. Sedan blev han restaurangchef genom sitt goda huvud för matte. En tysk affärsman lyckades lura honom att ta sina sista pengar för att investera i en gemensam restaurangrörelse, och blåste honom sedan på ett mycket raffinerat sätt (lång historia… för ett annat tillfälle.). Zedekia blev bortkollrad i Zimbabwe, hörde inte av tysken mer, och stod utan en spänn i ett främmande land. Ett par muslimer tog dock hand om honom och gav honom mat under tre månader innan de lyckades skramla ihop till hans hemresa. Särskilt rörande är det att det var muslimer som gjorde så mycket för en kristen pastor, anmärkte jag, men Zedekia svarade snabbt:
- Not strange. Same God, different name.

Nåiallafall. Zedekia kom tillbaka till Mombasa, fick tillbaka sitt gamla jobb och jobbar nu återigen för att försörja sin familj som bor uppe vid Viktoriasjön. Nu funderar han på att ge sig in i politiken för att verka som ett alternativ till de korrupta MP som finns idag. Han berättade att under den förra och förrförra valrörelsen kom de besuttna politikerna farande i hans hemtrakter. De betalade folk rena kontanter för att de skulle rösta på dem, ibland upp till 500 ksh (ca 60 spänn) – vilket i Kenyas vildmarker är en avsevärd summa. Folk kunde inte motstå pengarna, och sedan sade deras samveten att det var ett brott mot Gud att inte rösta på dem som delat ut pengarna. Zedekia berättade hur de i kyrkan hade predikat om att det var rätt att ta emot ”gåvan”, men att de skulle se pengarna som en lite återbetalning av pengar som politikerna stulit från det Kenyanska folket och att de skulle rösta efter sitt hjärta – inte efter vem som givit dem pengarna. Det verkar ju som att han har fattat en del, så pastor han är.

Hapa Hapa

2006-03-17T08:46:00.000+01:00

Tidig morgon på Lamu.
Ligger i min säng längre än vanligt.
I vanliga fall brukar jag stiga upp direkt och gå och ta lite frukost, eller åtminstone en dålig ursäkt för detsamma; en kopp vattenchoklad och en cigarett. Shee brukar komma över med lite nyinköpta badias och samosas. Jag är för övrigt hjärtligt trött på dessa indiska, friterade snabbmatsvarianter. Senare på morgonen brukar det bli en kort promenad till Hapa Hapa och avnjuta en avvokadoshake.

Men inte den här morgonen. Idag känns det lite tungt. Jag vill filma, men det finns inget läge. Egentligen skulle vi åka ut till Matondoni (swahiliord som betyder ”många snäckor”), en liten by på andra sidan ön där de bygger båtar. Att segla dit tar en timme, men att segla tillbaka tar tre fyra timmar. Shee skulle låna en båtmotor och hänga på sin dhow, men tyvärr var den trasig och inga reservdelar finns att komma över på flera dagar. Att ta en ”speed boat” dit skulle kosta ca 2500 ksh (nära 300 skr) och jag inser att min ekonomi inte klarar några extravaganta utgifter. Vi håller just nu på att planera huruvida vi ska ta bussen tillbaka till Nairobi, via Mombasa, eller om vi ska flyga. Det senare kostar omkring 800 skr och det ser mörkt ut. Men det vore en befrielse att slippa två dagar på buss.

Utanför mitt fönster ligger en av öns många skolor. Jag gjorde misstaget att gå upp på taket för att spela in lite av deras skönsång, men genast var lärarna ute på taket och vinkade åt mig att försvinna – jag skulle minsann inte filma deras skolbarn. Detta trots att de var inne i grannhuset allihop, och jag fick bara ett par bilder på några ungar som hängde i fönstret. Shee förklarade senare att det antagligen beror på att flickorna tar av sina slöjor inne i de könssegregerade klassrummen och att de var oroliga att jag – som man - skulle kunna se dem.
Tja, man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man själv går i skola eller inte.

Skolbarnens sånger, och rabblande av böneramsor, är minst sagt öronbedövande. Jag undrar vad de har för pedagogik, för dagarna i ände är det ett ständigt rabblande, skrikande och sjungande inifrån klassrummet – det låter ungefär som svenska skolbarn på rasterna. Jag kan bara ana hur trötta lärarna måste vara efter en dag i den ljudmiljön. Själv håller jag på att bli tokig av att bara höra dem tvärs över gården, och då är ändå jag ute en stor del av dagarna. Men när skoldagen är slut, frampå sena eftermiddagen, lägger sig lugnet som en välsignelse över området. Kanske är det därför det känns extra tyst på kvällarna.

I går kväll gick jag och Jon till Hapa Hapa (hapa betyder här; hapa hapa betyder ”precis här”. Mycket bra namn, tycker jag.Skulle gärna låna det om jag skulle öppna en restaurant i Göteborg.) och tog ett par partier ”Bao” - ett brädspel som påminner om Kalaha, spelet från Nordafrikanska trakter. Det är ett kul spel. Kulspel. Påminner mig om den slogan som spelet Abalone har: ”Takes a minut to learn, a lifetime to master…” Det är ett utpräglat strategispel,och det tog några omgångar innan jag fattade galoppen. Men nu anser jag mig vara en duktig nybörjare. Jag har väl en viss fallenhet för spel, inbillar jag mig. Så länge det inte är några pengar inblandade, i alla fall.

Nåväl. Det var ju fredag kväll och jag och Jon hoppades att det skulle vara lite drag någonstans. Lugnet och stillheten är nog välgörande för själen, men allvarligt talat så börjar jag bli lite mätt på det. Jag börjar helt enkelt få lite lappsjuka. Skulle gärna se en orm skymta förbi i paradiset också, bara för spänningens skull. Men det var dött. Det var ovanligt folktomt på hamnpromenaden, och på Hapa Hapa var vi de enda gästerna. Vi satt där och tog ett par partier Bao och en öl innan de stängde - klockan tio.
Jaha. Då var det bara att knata hem och lägga sig igen…
Nåja. Den som sover syndar ej.

Stress...

2006-03-17T08:36:00.000+01:00

Har inte kommit at min mail pa over en vecka. Sitter nu pa ett internetcafe och forsoker dels kolla min post och dels publicera en veckas bloggar. Igar var vi har ocksa, men da lag linan nere. I dag funkar den, men jag har problem med att publicera bloggarna och min mailbox kommer jag inte in pa. Kanner pa mig att ladan svammar over och jag kan inget gora at det. Kanns minst sagt frustrerande.
Skriver detta som en forklaring till varfor jag inte hor av mig till dem som mailar. A andra sidan har det inte direkt drallt av kommentarer till mina tidare blogar heller...
Kanner mig som att jag amputerat en del av mig sjalv nar jag inte kan kommunicera med folk. Forsoker dessutom fa kontakt med Paul, for att fa honom att fora over pengar for jag ar fullstandigt ren just nu. Lite kris med andra ord. Men jag behover inte tigga pa gatan annu. Far se hur det gar till helgen...

Friday prayer

2006-03-17T08:33:00.000+01:00

Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.

Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.

Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.

Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.

Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.

En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.

En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.

Turbulens i Kenya

2006-03-17T08:27:00.000+01:00

Förra torsdagen gjorde polisen en raid på Standard, ett medieföretag i Nairobi. Antagligen har det hörts om detta övergrepp mot pressfriheten även i Sverige. Men det blir liksom mer dramatiskt när man dessutom får alla snaskiga detaljer. Det påstås att det var ryska legosoldater med på raiden, de bar ut utrustning från TV-stationen och på tidningstryckeriet brände de delar av upplagan. Antagligen var det en hämnd för att Standard varit mycket kritisk mot Kibakis regering, för alla korruptionsaffärer. Raila Odinga, ledaren för Orange, ett nytt oppositionsparti i Kenya, har blivit som en böld i baken på Kibaki, och följaktligen har han blivit mordhotad, trakasserad och smutskastad å det grövsta. Det verkar i förstone vara en reko politiker, som protesterar och för ett djävla liv i medierna hela tiden. Det går nästan inte en dag utan att han i ett eller annat sammanhang figurerar i medierna. Men med tanke på Mr Odingas tidigare position i samhället, han var vägminister förut, och hur vägarna ser ut i det här landet kan man nog räkna ut att även han är en mutkolv.

Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.

Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.

Tidskollaps

2006-03-09T19:05:00.000+01:00

Idag är det en mellandag. Gårdagens fisketur var tröttande, en hel dag i solen kräver sin tribut. Jag brände mig dessutom lite på ryggen, bröstet och benen. Och öronen. I själva verket ser jag ut som en kräfta idag, utom på bröstet för där har det illröda övergått i en blålila nyans. Men jag har inte särskilt ont - visst stramar det lite här och var, men jag smörjer mig regelbundet med en Aloe vera-gel så jag reder mig. Däremot måste jag hålla mig i skuggan idag, vilket är lite synd. En inspelningsdag försvinner. Men jag tror att jag har en bra början på Shee. Nu måste vi bara fånga lite mer framtidsvisioner också.

Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.

Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.

Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.

Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.

”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)

Ursäkta. Kommunikationsproblem...

2006-03-09T09:23:00.000+01:00

Får en rapport hemifrån. Minus 11 grader. Det känns overkligt på nåt sätt, men jag vet inte riktigt vad som är mest osannolikt; att jag är här medan det är så kallt hemma eller att hemma är det precis som vanligt, fastän jag är här – inte där. Nu måste jag byta spår för det här börjar ju likna Fem myror är fler än fyra elefanter.

Nåväl. Här är varm och skön. Vårt swahilihus som vi hyrt är förnämligt utformat. På något sätt har man konstruerat huset så att det alltid drar en skön, svalkande bris genom det, dag som natt. Det är också byggt av korallsten som innehåller miljontals små luftfickor som isolerar och håller rummen något svalare än temperaturen ute. Trots det står takfläktarna och surrar mest dygnet om. Här är gott att vara, med andra ord.

Jag har fått en massa arga mail från människor i min omgivning som klagat på att jag minsann har tid att skriva på min blog, men inte svara på deras mail. Orsaken är given. Här är det så långsam uppkoppling att idag tog det över förtio minuter att kolla saldot på ett bankkonto. Att sitta och besvara mail efter mail är således en baggis om man har förmågan att meditera en stund efter varje musklick man gör. När jag mätte igår var det en genomsnittshastighet för att ladda om en sida på ca tre minuter.
Det blir således lite rimligare att skriva en blog, som alla kan läsa istället. Sorry.

Nåväl. Tidigt i morse tog kapten Shee med mig ut i båten med sin för dagen två man starka besättning, och vi kajkade tvärs över sundet till mangroveträsken. Fick några fina bilder på bland annat någon sorts storkar, men främst några fina seglingsbilder. Nu gäller det att ligga på för att få ihop tillräckligt material på Shee innan vi måste dra norrut igen.
När vi kom hem igen satte vi igång att laga lunch. Vi mötte en polare till Shee igår kväll som råkade ha en påse med läckra bläckfiskar. Jag köpte omkring ett kilo för en dryg tia till dagens lunch. Shee visade mig hur han brukar laga bläckfisk, och det blev riktigt gott. Vi har kommit överens om att ha ett rullande schema med matlagning respektive disk, och det funkar bra. Det sparar otroligt mycket pengar på att ha självhushåll, trots att vi måste fylla ”skafferiet” från grunden.

Nu ska jag koppla av med att se på en film på datorn och sen sova rejält. I morgon ska Shee ta oss ut på Indiska Oceanen för att bedriva lite djuphavsfiske. Så det blir att stiga upp sex i morgon också. Men det ska bli spännande.

Avstressad

2006-03-05T21:03:00.000+01:00

Nu börjar vi falla in i lunken här på Lamu. Det händer inte mycket här, dagarna bara går av sig själv och det är lätt att tappa tidsbegreppet. Idag var jag med Shee på en promenad genom stan och tog lite bilder. Överallt där han drar fram kommer det fram människor till honom, i alla åldrar, skakar hand och byter några ord. Han verkar vara populär här på ön. Det blir lite knepigt med översättningen – jag gissar att vi måste göra intervjuerna på swahili för hans engelska är inte tillräckligt bra för att göra honom rättvisa. Men det får bli ett senare problem. Just nu ska jag bara följa honom ett par dagar. Han och Becky på Upper Hill Campsite blir två mycket bra personligheter i filmen.

Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.

Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.

Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…

Paradis - ett tag till...?

2006-03-05T20:59:00.000+01:00

Efter att ha stannat i turisthålet Watamo i en natt – enkom för att filma turist-eländet – har vi nu nått ett paradis – ön Lamu. Jag gissar och tror att det tyvärr bara är några få år kvar innan det här blivit som Koh Samui i Thailand – sönderexploaterat.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.

Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.

Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.

Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.

Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.

Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.

Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.

Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.

Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.

Hett värre

2006-03-04T19:13:00.000+01:00

Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.

Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!

Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…

Mombasa

2006-03-04T19:09:00.000+01:00

Sitter på hotellet och svalkar mig under takfläkten som med ett sövande gurgel får den byxljumma luften att cirkulera. Varje pust är välkommen. Klockan är framåt tio på kvällen och gatans ljud utanför har övergått från dagens larm till nattens mildare, lugnare och varmare ljud. En bil som startar, en annan kör förbi – inte så många. I kvarteret intill är det någon som spelar reggae och längre bort skäller några hundar. Människor ropar till varandra, tvärs över gatan och förbipasserande kan lägga sig i diskussionen bara så där. Så olikt Sverige. För några timmar sedan hörde jag på böneutroparen som mässade över staden. Jag tycker om det sövande mässandet. Kanske för att jag inte förstår vad som sägs, vad vet jag?

På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.

I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.

När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.

Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?

Kaffekassa-insamling i Kenya

2006-02-28T16:58:00.000+01:00

Ett stormavbrott har forhindrat mig att skriva pa datorn pa hotellet sa jag far fylla i med en ao- ae- och oe-los historia fran det lokala haket Blue Room i Mombasa:

Idag traffade jag en svensk foralder som var mycket orolig. Hans unga son (nanstans i 20-knycket) hade ringt fran en polisstation. Han var arresterad for narkotikainnehav, hade polisen sagt, och det skulle kosta honom 6000 Ksh (ungefar 750 Skr) att bli frislappt. Pappan var mycket orolig, men satte sig i en taxi och hamtade sin son fran polisstationen. Senare i eftermiddags fick jag hora hela historien:
Grabben hade gatt ut med tva kenyanska vanner, de var pa vag till nagon beach for att sola och bada, och tydligen hade de plotsligt befunnit sig pa fel plats vid fel tidpunkt. Ett par civilsnutar rusade fram till dem, tryckte upp tva pistoler i deras ansikten och vralat att de var under arrest.
- For vadda? Hade de fragat.
- For innehav av droger, svarade polisen och drog fram ett paket med gras.
Sedan fortsatte polierna langs gatan och arresterade ett antal personer till, bland annat en flicka som grat hjartskarande och hennes pojkvan, en gammal tant och ytterligare ett par personer. Alla var tvugna att betala ”boter” annars skulle de bli skickade till polisstationen och bli protokollforda. Nar den svenske pappan kom till platsen blev han son slappt – mot betalning forstas, men inte sonens kenyanska vanner. Innalles lar eftermiddagsraden ha givit omkring 20 000 Ksh (ca 2 400:- Skr) till de hedervarda polisernas kaffekassa. Den som klarade sig billigast undan fick ”bota” 1000 Ksh – en avsevard summa for en ung kenyan som rakade befinna sig pa fel plats. Tanten fick betala hela 5000 Ksh, for det finns anda en rattvisa i orattvisan: Man far betala efter formaga nar man ar oskyldigt anklagad.
Ska man skratta eller grata?

Svart som kaffe...?

2006-02-27T14:11:00.000+01:00

Mombasa den 27:e februari
Sitter i restaurangen på hotell Excelsior. Klockan är ännu inte nio på morgonen men skjortan klibbar redan fast på kroppen. Den färskpressade passionsfruktjuicen som jag dricker till frukost är som gudasänd. Och god – fantastiskt god. Ovanför baren står en TV på och skvalar CNNs nyheter från hela världen. Jag ser, inte utan en viss tillfredställelse, att det är kallt hemma i Göteborg. Inte för att jag önskar någon denna kyla, utan för att jag slipper befinna mig där denna senvinter.
Anders sitter bredvid och har en religiös diskussion med en av kyparna. Denne ville klå oss på pengar för att han ska starta ett barnhem för föräldralösa barn. Säger han i alla fall. Men vad jag lärt så här långt är att korruptionen i det här landet är så djupt rotad att man måste syna varenda söm hos dem man ska ha affärer med. Förhoppningsvis är han ärlig i sitt uppsåt.

Kenya är ett mycket rikt land i förhållande till de flesta andra i Afrika. Men liksom överallt annars är resurserna illa fördelade. Den dagen man får kontroll över korruptionen kommer det här att kunna bli ett paradisiskt land.

I lördags var vi på middag hos en av mina gamla polare från Göteborg från den tiden vi läste massmedia- och kommunikationsvetenskap. Det var en underbar barbequemiddag med grillat lamm, kyckling och kött och massor med grönsaker. Ojämförligt det bästa vi ätit sedan vi kom hit till Kenya. Vi kom också att prata om vilka möjligheter det finns att starta ett företag här. En sak som vi gemensamt kom fram till är att det är synd och skam att det inte finns ett riktigt kafferosteri här i Kenya. Allt kaffe man får här är pulverkaffe, oftast allderles för svagt dessutom.

En vanlig syn på Upper Hill Campsite i Nairobi är västerlänningar som sitter och spetsar sitt kaffe med eget pulverkaffe – i ett land som odlar bland de finaste kaffebönorna i världen! (Jag skriver konsekvent pulverkaffe - finns inget snabbkaffe. Minsta kopp tar en halvtimme.) En av de största kaffeförädlarna i världen lär vara Tyskland. De rostar, torkar och förpackar kaffet och skickar tillbaka kaffe i pulverform till ursprungslandet, där vi sitter och svär över det blask vi blir serverade.

Nä, ett kafferosteri i Nairobi, det är en given succé. Tro mig. Jag bjuder pa ideen till den som kommer forst.

Svamlade tankar fran Kenya

2006-02-27T14:02:00.000+01:00

Antligen...
Nu ar jag pa ett internetcafe dar de kan tanka av min sticka, som jag i min tur tankat av Anders dator, dar jag tidigare tankat av en del tankar... eller hur det nu var. Kommer har:

Sitter på en veranda utanför min ”hytte” – en ranglig barack byggd av någon slags vassliknande gräs. Klockan är runt sju och det börjar skymma. Temperaturen ligger runt 24 – 25. Det har varit osedvanligt varmt och även kenyaner i Nairobi klagar över värmen, och då är det ändå den svalaste staden i Kenya.
Uppe i nordvästra hörnet av landet lär det vara outhärdligt. Svälten härjar, något som ändå inte märks här, förutom att man kan köpa mat i affärerna och lämna direkt till hjälpsändningar.

Mitt första intryck av Nairobi är att det är ett rätt utvecklat land, men tidningarna bokstavligen dignar av rapporter från den senaste mutskandalen. Hittills har fyra ministrar fallit och ytterligare ett par tvingas förmodligen avgå. Nairobiborna är mycket politiskt intresserade och diskuterar mer än gärna politik. Borta är rädslan för att tala högt om vissa saker, som flera av våra nyvunna kenyanska vänner vittnat om. De luftar gärna sin ilska över korruptionen och verkar i det förstone rätt desillusionerade, men när man kommer att tala om större perspektiv inser man att här har människorna en orubblig framtidstro.

Till en början var jag överraskad över att det var så många kenyaner bland gästerna i baren här på Upper Hill Campsite som var välutbildade och vältaliga – det är långt ifrån alla som talar en begriplig engelska. Det här är ju ändå inget annat än en campingplats med backpackers, globetrotters och biståndsarbetare. Sedemera erfor jag dock att ägaren gift sig med en välsituerad dam från gräddan av Nairobis kulturelit. Det innebär att de flesta av de kenyanska besökarna tillhörde den elit som myglade och skodde sig under Moi-regimen. Och visst märker man att flera av dem har mycket konservativa idéer. De har hittat Upper Hill Camp genom ägarens fru, och få journalister känner till baren, så här slipper de den vanliga bevakningen. Det kryper i skinnet ibland när man anar att man sitter och dricker öl med storförbrytare av värsta sorten – de som stulit av de pengar som borde gått till att utveckla landet.

Här samlas också biståndarbetare. Idag var jag ute och filmade i Kibera, ett gigantiskt slumområde som påstås vara Afrikas största, och uppges ha omkring en miljon innevånare. Vi var där tillsammans med ett läkarteam från www.carehighway.org. De arbetar gratis och behandlar tusen och åter tusen fattiga kenyaner varje vecka under sin vistelse här. Ingen av dem i organisationen får betalt, de betalar till och med sina egna resor till de platser de besöker. Daniel, en ung holländsk läkare, säger att han inte vill jobba i Europa. Istället ägnar han sig åt att försöka leva på ingenting och ge gratis behandling åt människor som annars ingen vård kan få. Mille, en 72-årig pensionerad lärare, berättade att hon efter att ha slutat arbeta tagit hand om sin svårt sjuke man i sex år innan han dog. Sen fortsatte hon in i Care Highway av bara farten. Hon menade att hon försökt hjälpa människor i hela sitt liv, och bara för att hon pensionerats finns det ingen orsak till att hon ska sluta bry sig om andra. Chris, som har startat organisationen, är så utarbetad att han blivit sjukskriven i Sverige, men tar ändå varje chans att skapa ett nätverk som leder till att de skall kunna ta emot fler patienter och rädda fler liv.
- Varje barn vi kan rädda är värt allt arbete, säger han.
Själv är han inte läkare, men irländare som han påpekar med ett snett leende, och syftar på en illröd tjurskallighet. Det är den egenskapen som gjort det möjligt att starta organisationen.
- I början kunde jag ingenting om välgörenhet. Men jag har en medfödd förmåga att dels ta saker och ting i rätt ordning, dels att undgå att se några hinder. Ofta när människor säger något om att saker och ting inte går, handlar det mer om att de beskriver sin egen oförmåga att genomföra det – inte om saken eller projektet i sig.

Chris är intensiv och snabbtalande, byter snabbt fokus från en sak till en annan, blir avbruten av folk som frågar om saker men hittar direkt tillbaka till ämnet. Kort sagt, det märks att han är rena kärnreaktorn när det gäller att projektleda. Han försörjer sig som reseguide för rika turister, främst amerikanska, över hela Europa. Fyra månader av det försörjer honom resten av året när han förutom de rena biståndsinsatserna också åker runt och föreläser om sina erfarenheter från 15 års praktiskt biståndsarbete för att samla in pengar. Intäkterna går oavkortat till Care Highway.

I Kibera är det svettigt och dammigt. Skjulen står och lutar sig mot varandra i en slum som är nästan obegriplig för våra västerländska ögon. Gatorna – om man kan kalla dem så – är meterbreda lerstigar bredvid halvmeterdjupa öppna avlopp. När regnen kommer måste det bli rena lervällingen i hela området. Det är inte svårt att föreställa sig hur snabbt bakterier förökar sig i den här värmen, och i avsaknad av vatten att tvätta sig med måste det vara rena dödsfällorna.
Samtidigt är läget ännu värre i svältområdena, så många NGOs (Non Governmental Organisations) har riktat om en del av sina resurser till de norra delarna, och det drabbar Kiberas innevånare. Det blir helt enkelt ännu mindre hjälp kvar till dem.

Här finns många föräldralösa barn – inte sällan är AIDS boven i dramat, men ännu vanligare är malaria och bristsjukdomar. Det finns förvisso också ett hundratal hjälporganisationer, men de räcker inte till på långa vägar – fattigdomen är förödande. Liksom brottsligheten. I många delar av Kibera är det få som vågar sig ut efter mörkrets inbrott, och om det alls finns några poliser där nattetid så kommer de i stora, tungt beväpnade grupper. Om man kommer hem för sent föredrar de flesta att sova ute istället för att ge sig in i Kibera, berättar en katolsk nunna. Hon berättar också hur den katolska kyrkan protesterat högljutt i många år mot att myndigheterna faktiskt tar betalt för ett skjul i den illegalt uppbyggda slummen. Hon påstår att det kan kosta upp till 2000 SEK i månaden för att hyra ett skjul, och det kan därför vara ett tiotal personer som bor i ett rum på några få kvadratmeter. Det låter ändå otroligt i mina öron, att det ska kunna figurera såna summor bland dessa smutsiga trashankar.

Efter en hel dags filmande bland smutsen och eländet är jag både fysiskt och psykiskt utmattad, och helt täckt av ett lager av det smutsigaste damm man kan tänka sig. Samtidigt är jag ödmjuk över den livsgnista och – tro det eller ej – glädje jag sett i ögonen hos många av barnen i Kiberas slum. Och lika ofattbart är det att det finns människor som kan med att stjäla landets tillgångar och bygga egna personliga förmögenheter.

Med den bakgrunden blir det lättare att avstå från att dricka en öl i baren med någon av Mois mutkolvsgarde.
Nej, ikväll blir det en flaska vatten.
Ensam.

Mombasa

2006-02-26T18:34:00.000+01:00

Idag har vi tillbringat hela dagen pa en buss fran Nairobi till Mombasa. Det var en laaaang resa. Temperaturen har legat runt trettio under atta timmers resa. Och nar vi val var framme och steg var det som att ga emot en hetvagg (??! Eller var det en semla?). Nu ar klockan omkring halv nio och det ar bara lite over trettio. Det blir antagligen en vat natt (och jag syftar inte pa vata drommar...).

Nagot som slog mig under dagens bussresa var hur embarmeligt daliga vagar de har har i Kenya. Dagens fortiomilaetapp var kantade av gummi. Overallt langs vagrenarna lag det angande heta, svarta skelett i de mest fantastiska former. Det var resterna av trasade bildack. Lite drygt halva strackan ar prima vag (efter Kenyanska matt matt...) - sponsrad av EU.
De vagar som Kenyanerna sjalva bygger ar av betydligt samre kvalitet. Antagligen beror det pa korruptionen som paverkar allt har. Nagon har gjort en vinst genom att kopa sekunda material, en annan minskar vagens bredd med fem centimeter. Ytterligare nagon bestammer att asfaltstjockleken kan minskas. Sa haller det pa, i alla arenden.

Och de storsta skurkarna sitter i regeringen. Nar de tilltradde hade Kenya en ny lag som innebar att alla ministrar etc skulle gora en formogenhetsdeklaration nar det tilltradde, och darefter varje ar. Alla har gjort det - en gang. Nu ar det brak for att manga ministrar - som innan utnamningen korde runt i gamla skrotbilar - har 10 - 15 lyxbilar staende pa sina parkeringar, aven om de ar stallda pa alla mojliga slaktingar. Harom dagen var det en karavan pa 63 luftkonditionerade Mercedesbilar som forde regeringsmedlemmar pa ett besok i de svaltdrabbade omradena i vast. Herregud - hur ar de funtade? Bryr de sig inte ens om vilka signaler de skickar ut?

Jag fragar mig: Hur kan det komma sig att ministrarna skaffar sig sa manga bilar nar det knappt finns nagra korbara vagar. Hade de alla bara avstatt fran halften av dem hade de kunna bygga ut vagnatet och fa nagonting att kora pa ocksa. Da hade ocksa Kenyanerna fatt tillbaka nagot av utsugarna.

Narobi februari 2006

2006-02-25T11:16:00.000+01:00

Solen hanger tung over Nairobi. Aven Kenyanerna gar tungt i hettan. Alla vantar pa regnen - inte minst de som befinner sig i de svaltdrabbade omradena i vast och norr. Nu har till och med Kenyanerna blivit sa matta pa svaltnyheter att det ar svart att na ut. Jag talade igar med, Bob, en kenyansk TV-journalist som fran mandag skall tillbringa fyra dagar med en svaltdrabbad familj ut i buschen, och ocksa ata och dricka samma sak som dem - i den man de har nagot alls. Det ska han gora for att fa manniskor att skicka mer pengar till katastrofens offer. Bob har sjalv bott i Europa i 12 ar - knappt halva sitt liv, och verkar vara djupt engagerad i att inte bara rapportera utan aven att gora nagot konkret sjalv.
Men metoden... att bo hos dem som svalter och rapportera om det - i vetskapen om att det bara ar en roll som man nar som helst kan kliva ur... som nagon sorts ufo som bara mellanlandar pa en soptipp for att se hur det ser ut...
Kanhanda ar uppsatet arligt, men jag skulle nog ha svart for att gora det sjalv.
Vad tycker du?

Bil-ligt?

2006-02-07T13:59:00.000+01:00

Bästa blog-vänner.
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.

En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)

Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.

- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.

Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.

Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…

Änglar - finns dom?

2005-09-26T10:01:00.002+02:00

Min dotters dagis är längst upp på Masthuggsberget. Cykelturen dit på morgonen är tung, minst sagt. Först är det riktigt brant uppför. Sedan stiger det ytterligare, för att sedan bli en backe i hjärtinfaktsklassen, som slutligen övergår i en mördarbacke.
Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.

Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?

Beviset: Änglar finns. Här med läppstift för första gången.

Till vardagshjältarna

2005-09-20T00:37:00.000+02:00

Sitter och gruvar mig för morgondagen.
Jag har föräldravecka på min dotters dagis. Det innebär att jag ska komma dit - helst med ett leende - i ottan, följa andra människors barn till skolan, ta emot varor och packa upp, laga lunch till 25 personer, diska undan, fixa mellanmål till 45 pers, skura golv och städa i största allmänhet, hjälpa till och servera, äta bland odjuren, leka med dem och vara mysfarbror...
I dag tog det 12 timmar. Två gånger under dagen lyckades jag smyga mig undan för att ta en cigg, annars var det full rulle hela tiden. Jag är helt slut nu, och om bara sex timmar börjar det om igen...

Missförstå mig rätt - jag ynkar mig inte å mina egna vägnar. Jag bara blir full av beundran över de (företrädesvis kvinnor) som jobbar på heltid med att ta hand om andras ättelägg. Till en skitlön dessutom.

Jag ska inte ens försöka komma med någon form av poäng.
Jag vill bara hedra dessa vardagens superhjältar.

Den lede fi...

2005-09-14T05:12:00.000+02:00

Det blåser upp till storm.
Efter Katarinas härjningar i New Orleans är det nu dags för Maria att röra om i Norden. Maria är långt ifrån lika kraftig naturligtvis. Men det är ändå otrevligt, för hon blåser bort sommaren.

Jag undrar vem det är som sitter och döper dessa olika stormar. Och varför får de hela tiden kvinnonamn? Är det någon bitter, frånskild meterolog som sitter på någon vindpinad ödslig ö i Atlanten och tar sin gruvliga hämnd på kvinnosläktet?
Vad säger FI - Feministiskt Initiativ - om det? Är det inte dags att ändra på det här nu. Om vi nu plötsligt ska ha könsneutrala namn, varför ska då inte stormarna lika gärna kunna heta Gustav, Sture eller Nils-Bertil?

Men jag är inte den som kommer att ta strid i frågan. Jag minns vad Dostojevskij sa:
"Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i storm..."