...och lugnet har åter lägrat sig. Efter allt stök känns det skönt att få ta det lugnt ett tag. Per har hjälpt mig uppdatera bloggen och lägga in en ny bild. Jag hade vissa invändningar mot att han tog bilden ur fågelperspektiv - inte så mycket för det som värdeperspektivet konnoterar som för att det på ett skamlöst sätt avslöjar hur hårfästet kryper uppåt.
Åldersnoja, javisst. Å andra sidan fylls det förhoppningsvis på inuti skallen i motsvarande grad (vilket är en tröst för ett tigerhjärta när man har minne som en guldfisk...). Men det är tyvärr inte bara hårfästet som falerar, resten av kroppen chanserar i motsvarande grad. Som ung tågluffare sov man på ständer, tågstationer och trappuppgångar utan problem. Nu skriker ryggen på nåd efter ett par timmaar i en för mjuk eller hård säng. Och ändå har jag väl bara hunnit halvvägs på denna livets oförutsägbara resa.
Nåväl, jag tackar min lyckliga stjärna att jag åtminstone kan sova - och dessutom kan somna i alla lägen. Efter tio minuter på sista bussen till Skene sover jag som ett barn, och det är endast busschafförernas inneboende godhet som räddar mig från att behöva sova under en gran i Tranemo med jämna mellanrum.
Apropå det, som tonårsförälder blir man inte bortskämd med komplimanger, men mina brukar ibland berätta - inte utan ett stänk av stolthet i rösten - att deras pappa till och med brukar somna i tandläkarstolen!
Ja, man lär sig glädjas åt det lilla...
