Änglar - finns dom?

Min dotters dagis är längst upp på Masthuggsberget. Cykelturen dit på morgonen är tung, minst sagt. Först är det riktigt brant uppför. Sedan stiger det ytterligare, för att sedan bli en backe i hjärtinfaktsklassen, som slutligen övergår i en mördarbacke.
Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.

Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?

 

Beviset: Änglar finns. Här med läppstift för första gången.

Till vardagshjältarna

Sitter och gruvar mig för morgondagen.
Jag har föräldravecka på min dotters dagis. Det innebär att jag ska komma dit - helst med ett leende - i ottan, följa andra människors barn till skolan, ta emot varor och packa upp, laga lunch till 25 personer, diska undan, fixa mellanmål till 45 pers, skura golv och städa i största allmänhet, hjälpa till och servera, äta bland odjuren, leka med dem och vara mysfarbror...
I dag tog det 12 timmar. Två gånger under dagen lyckades jag smyga mig undan för att ta en cigg, annars var det full rulle hela tiden. Jag är helt slut nu, och om bara sex timmar börjar det om igen...

Missförstå mig rätt - jag ynkar mig inte å mina egna vägnar. Jag bara blir full av beundran över de (företrädesvis kvinnor) som jobbar på heltid med att ta hand om andras ättelägg. Till en skitlön dessutom.

Jag ska inte ens försöka komma med någon form av poäng.
Jag vill bara hedra dessa vardagens superhjältar.

Den lede fi...

Det blåser upp till storm.
Efter Katarinas härjningar i New Orleans är det nu dags för Maria att röra om i Norden. Maria är långt ifrån lika kraftig naturligtvis. Men det är ändå otrevligt, för hon blåser bort sommaren.

Jag undrar vem det är som sitter och döper dessa olika stormar. Och varför får de hela tiden kvinnonamn? Är det någon bitter, frånskild meterolog som sitter på någon vindpinad ödslig ö i Atlanten och tar sin gruvliga hämnd på kvinnosläktet?
Vad säger FI - Feministiskt Initiativ - om det? Är det inte dags att ändra på det här nu. Om vi nu plötsligt ska ha könsneutrala namn, varför ska då inte stormarna lika gärna kunna heta Gustav, Sture eller Nils-Bertil?

Men jag är inte den som kommer att ta strid i frågan. Jag minns vad Dostojevskij sa:
"Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i storm..."

Osynad dumhet

Härom veckan presenterades det en undersökning som visade att företagare inte är så intresserade av att anställa människor som tagit ut friår. Frågan engagerar mig eftersom jag är en av de lyckligt lottade.
Först hörde jag om undersökningen på radion, sen såg jag att såväl Rapport och Aktuellt förmedlade nyheten. I TV hade man dessutom gjort en intervju med en snobbig reklambyråchef som sa att det visade på att man inte var 100% engagerad i sitt arbete om man tar ut friår.

Undersökningen var beställd av TCO och uppenbarligen av stort medieintresse eftersom den kablades ut så stort.
Men… Hallå!!!
Vart är allt sunt förnuft i rapporteringen?
Varför beställer man alls en undersökning med den frågeställningen? De som har tagit ut friår är inte arbetslösa – man måste vara fastanställd sedan minst två år för att komma i åtnjutande av friåret. Varför då fråga företagare om de skulle anställa en person som redan har ett jobb?
Jag blir rätt rörd av denna omtanke om oss friårslediga, men det känns lite felriktat.

Hade det inte varit mer intressant att fråga samma företagare om de skulle anställa en av de vikarier som gått från långtidsarbetslöshet till ett friårsvikariat - men som efter den perioden åter går ut i arbetslöshet?
Syftet med friåret är ju att ge arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden, och arbetande människor en chans att göra något helt annat – studera, starta företag, eller bara vara ledig.

Nej, naturligtvis är det en mediefejk, en spin.
Nu satsar borgerliga krafter allt på att smutskasta friåret, för att avskaffa det så snart de kommer till makten. Friåret är en symbol för lättja i deras ögon, och lättja ska straffas – inte belönas. Om man inte är journalist förstås – där ska man helst inte dra någon egen slutsats alls, utan bara vara megafon åt Dumheten…