Svag Dag

Goa gubbar röker heroin. Eller nåt.
Fast så här års är det mer turister än goa gubbar.
Göteborgskalas...
Gillar att hålla mig borta från eländet, men valde ändå att göra ett kort besök för att se Dag Vag på Kungstorget. Tja, va fan, man hörde ju deras musik i flera år i ungdomen, och lite nostalgi kan man väl tillåta sig.

Nåväl.
När de väl stegade upp på scenen kände jag igen dem - men fan va gråa alla blivit...

Tja, vid närmare eftertanke: Från slutet av sjuttiotalet har det ju faktiskt gått snart trettio år, och även hjältar blir gamla, som Mikael Wiehe sjöng en gång.
När jag såg mig om i folkhavet insåg jag att tiden flytt inte bara för bandet: Det var förskräckligt många gråa huvuden - för att inte tala om alla de som helt saknade hår.

Musiken lät iallafall precis som då.
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.

Ohörbart... partytips?

En väninna berättade härförleden att hon varit med sin dotter till en äldre släkting. Väl där hade de givit sig ut på upptågsfärd på vinden, ett sällsamt äventyr för en femåring. Dottern, Mira, hade snart hittat en gammal bakelit-telefon, en sån där med roterande nummerskiva. Mira frågade sin mamma:
- Vad är det här för konstig sak?
- Det är en telefon, svarade mamman förvånat. Men hon insåg i samma stund att eftersom hon inte har någon hemtelefon, utan bara mobil, var det inte så konstigt att Mira inte såg någon koppling mellan telefonmodellerna.
Mira pillade en stund på telefonen, och försökte bland annat trycka i hålen på nummerskivan.
- Mamma, hur ringer man på den?
För en femåring som aldrig sett en sån telefonmodell var det inte självklart att man skulle snurra på nummerskivan för att ringa. Och ljudet imponerade stort på Mira:
- Det låter ju as-coolt! utbrast hon förtjust.

Den här episoden fick mig osökt att tänka på hur en annan vän berättat om Kalles campingsemester - ni vet den där filmen vi sett så många gånger på julafton, när Kalle, Musse och Långben åker på husvagnssemester. När Långben äter majskolv är det illustrerat med ett skrivmaskinsljud, ljudet från en gammal handjagare, komplett med plinget som anger att valsen närmar sig radslut och att det är dags att mata ned en rad. Min vän konstaterade att barn av idag vet inte vad det är för ett ljud. För oss gamla stötar är det ett självklart skrivmaskinsljud, men för dem är det ett "Långben-äter-majskolvsljud".
Tanken svindlar.
Vi delar inte längre samma begreppsvärld som våra barn.

Eftersom vi är reflekterande varelser, där en tanke följer en annan, fick denna min tanke mig att minnas att jag hört talas om ett kreativt tilltag på ett av våra museer. Man har där startat en avdelning för utrotningshotade ljud.
Ja, just det - inte djur, ljud!
Man har insett att en hel del av de ljud som omgivit oss under decennier nu plötsligt, i vår nya sköna värld, helt håller på att försvinna.
Så här i sommartider är det lätt att se hur gamla sjöbusar i skärgården får ett milt, drömmande uttryck i ansiktet när man nämner tändkulemotorn. Men när hörde man en sådan senast? Eller nämnda skrivmaskin och bakelit-telefon? Ljuden från en smedja? Hur är det med gnisslet från en gammal däckdemonteringsmaskin (okey då, det är fusk - jag är född och uppvuxen på en bilverkstad...). Eller ens ljudet av hur man poppar popcorn i kastrull (- för att inte tala om doften...).

Och nu kommer vi till slut till det enda som fått dig att läsa vidare: Partytipset. Det gäller att komma på så många utrotningshotade ljud som möjligt: Försten att komma på tio ljud får en gratis drink i baren.
Och nästa vecka blir det gratis bier i tävlingen "dofter vi minns".
Fan va gamla vi börjar bli...