Mali-resa

Är lite nedstämd.
Ska åka till Mali på tisdag, i hopp om att kunna besöka ökenmusikfestivalen i Essakane. Det ligger mitt ute i öknen, ca 100 mil från Bamako, där vi landar.
Fick just meddelande om att resebyrån som fixar pressresorna vill ha 1095 Euro för att fixa transporten. Vilken rip-off. Vi är tre pers, och det skulle i ett slag fördubbla hela budgeten för resan. Uteslutet således.
Vad återstår? Avboka hela resan och förlora 100 dollar/pers? Eller skippa festivalen, men resa till Mali ändå? Känns minst sagt lite halvt. Eller åka, och lita till försynen? Att det reder upp sig på vägen, att det finns en mening med allt - även om det kan vara svårt att se det i stunden. Ja, givetvis det senare alternativet. Jag har den rätta tro på universums inneboende godhet.
Det ordnar sig alltid, på något sätt...
"Allting sker till det bästa, i den bästa av världar."

Ågren och traditioner

Tack och lov för nyårskonserten ifrån Wien. Det hör liksom till, att man dagen efter kvällen före sitter och dväljs tillsammans med Ågren, ackompanjerad av Wienerfilharmonikerna och ett gäng eteriskt flyktiga baletthoppor som svävar genom praktsalarna i nåt slott. De smäktande wienervalserna lägger sig som ett våtsvalkande omslag kring huvudet och lindrar huvudvärken.

När man halvslumrat sig igenom musiken börjar livsandarna återvända och man kan möjligtvis pressa ner några överblivna revbenspjäll, lite chips och en kall öl till nyårsbackhoppningen från Garmich-Partenkirchen. Jag, som nästan aldrig ser på sport, brukar alltid se backhoppningen. Jag är fullständigt ointresserad av såväl hoppare som resultat, men det har en stark dragningskraft på mig ändå.

Eller, det är kanske så att dragningskraften mest sitter i tv-fåtöljen, och att jag sover så gott till ljudet från TVn. Att det råkar vara nyårskonserten och backhoppningen är kanske mer gammal vana än att det är så suverän underhållning. Men det känns ändå så rätt på nåt vis: Svishet från skidorna, brölet från supportrarnas tryckluftshorn, smacket när laggarna slår i backen efter flygturen, jublet från publiken och de synnerligen ointressanta kommentatorerna - tillsammans bildar det en suverän ljudkuliss när mitt undermedvetna i bakfyllan bakar ihop diverse hallucinatoriska drömmar.

TV-traditioner är som bäst när mitt allmäntillstånd är för dåligt för att jag ska orka se skiten.
Gott Nytt År, förresten.