Tack och lov för nyårskonserten ifrån Wien. Det hör liksom till, att man dagen efter kvällen före sitter och dväljs tillsammans med Ågren, ackompanjerad av Wienerfilharmonikerna och ett gäng eteriskt flyktiga baletthoppor som svävar genom praktsalarna i nåt slott. De smäktande wienervalserna lägger sig som ett våtsvalkande omslag kring huvudet och lindrar huvudvärken.
När man halvslumrat sig igenom musiken börjar livsandarna återvända och man kan möjligtvis pressa ner några överblivna revbenspjäll, lite chips och en kall öl till nyårsbackhoppningen från Garmich-Partenkirchen. Jag, som nästan aldrig ser på sport, brukar alltid se backhoppningen. Jag är fullständigt ointresserad av såväl hoppare som resultat, men det har en stark dragningskraft på mig ändå.
Eller, det är kanske så att dragningskraften mest sitter i tv-fåtöljen, och att jag sover så gott till ljudet från TVn. Att det råkar vara nyårskonserten och backhoppningen är kanske mer gammal vana än att det är så suverän underhållning. Men det känns ändå så rätt på nåt vis: Svishet från skidorna, brölet från supportrarnas tryckluftshorn, smacket när laggarna slår i backen efter flygturen, jublet från publiken och de synnerligen ointressanta kommentatorerna - tillsammans bildar det en suverän ljudkuliss när mitt undermedvetna i bakfyllan bakar ihop diverse hallucinatoriska drömmar.
TV-traditioner är som bäst när mitt allmäntillstånd är för dåligt för att jag ska orka se skiten.
Gott Nytt År, förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar