Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.
Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?
 |
| Beviset: Änglar finns. Här med läppstift för första gången. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar