Bil-ligt?

Bästa blog-vänner.
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.

En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)

Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.

- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.

Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.

Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…