Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.
Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!
Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar