Tidskollaps

Idag är det en mellandag. Gårdagens fisketur var tröttande, en hel dag i solen kräver sin tribut. Jag brände mig dessutom lite på ryggen, bröstet och benen. Och öronen. I själva verket ser jag ut som en kräfta idag, utom på bröstet för där har det illröda övergått i en blålila nyans. Men jag har inte särskilt ont - visst stramar det lite här och var, men jag smörjer mig regelbundet med en Aloe vera-gel så jag reder mig. Däremot måste jag hålla mig i skuggan idag, vilket är lite synd. En inspelningsdag försvinner. Men jag tror att jag har en bra början på Shee. Nu måste vi bara fånga lite mer framtidsvisioner också.

Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.

Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.

Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.

Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.

”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)