Sitter återigen på internet-stället i EU-skrapan i Nairobi. Idag är det hyfsat snabbt, men annars brukar det mest vara en pina att sätta sig här. Jag har heller inte haft så mycket tid att ägna åt skriverier på grund av inspelningar och alla möten. Idag träffade jag den kenyanske ambassadören för att göra lite reklam för www.kidogoconcept.org
Tidigare i dag hade jag ett möte med en ung skådespelerska som jag ska filma lite - en av de tänkbara kandidaterna för filmen, Crossroads.
I lördags gjorde vi en intervju med de islamistiska domstolarna i Somalia, förhoppningsvis går den att sälja till TV runt om i Europa. Anders fick med sig allt material när han åkte hem igår. Själv har jag två veckor kvar, då jag bland annat ska träffa William och Jackson, två masaier som jag ska följa och bo hos i Masai Mara. Men först måste jag få in lite pengar på mitt konto - nu är jag råpank och har inte ens till telefonkort. Sedan ska jag till Naivasha igen. Vi var där i förra veckan och gjorde ett reportage om blomsterodlarna där. Rena maffiafigurerna. Och det värsta är att det är europeiska företag som fortsätter att suga ut alla resurser i gammal god kolonial anda. Isak som guidar oss där har redan blivit mordhotad tre gånger, och alla som talar med oss är rädda. Jag är lite rädd själv också, men mest för att någon som jag filmar ska råka illa ut. Jag kan ju alltid lämna landet, men de har hel sitt liv där. Det räcker med att de får sparken så är det kört för dem. Det är liksom svårt att föreställa sig ett så sårbart liv. Vi hoppas på att kunna göra någonting för de stackarna som sitter i skiten där.
Speciellt en man som vi träffade har etsat sig fast på min näthinna. Han var betydligt yngre än mig, och hade två barn - 1 och 3 år gamla. Själv var han ett ras, med döden avspeglande sig i hans ögon. Han snörvlade och hostade hela tiden. Och han är mördad, fastän ännu ett tag vid liv. Mördad av de skrupelfria människor som låter arbetarna bespruta de blodröda rosorna i Naivasha med förbjudna bekämpningsmedel. Några skyddskläder har de naturligtvis inte.
Rosor som vi i västvärlden köper för att glädja någon, för att uppvakta en kvinna, eller som en hälsning till en sjuk vän på sjukhus. Det kanske är lättare att avstå från att köpa dem om man vet att de kostar hälsa och liv för de underbetalda arbetare som odlar dem. Arbetare som arbetar i skift, dygnet runt, året runt, och som bor i slummen, utan tillgång till vatten, medan sprinklersystemen håller rosenodlarnas grsmattor gröna året om...
Det kommer mer om det här, var så säkra...