23 november, 2010

Ett brev betyder så mycket!

Brev till Migrationeverkets handläggare, Pia Wiklund Magnusson, skickat den 23:e november, 2010.

Ang. ärendet med journaliststudenten vid JMK i Stockholm, Anwar Hossain.

Efter att ha lyssnat på Publicerat i radions P1 (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=2792) känner jag att det är mitt ansvar att markera att jag, som svensk medborgare, protesterar å det skarpaste mot den handläggning och det beslut som drabbat Anwar Hossain.
Det är för mig uppenbart att Migrationsverkets personal verkligen gör allt för att få så många som möjligt avvisade - att man hänvisar till att det blir för dyrt att göra ordentliga utredningar är bara ett bevis för hur cynisk inställning som råder. Att inte ens ett hotande dödsstraff gör att man bekostar en ordentlig utredning är en skam och antagligen ett brott mot internationella överenskommelser.

Som ansvarig handläggare på Migrationsverket anser jag att du, Pia Wiklund Magnusson, har ett stort personligt ansvar för Anwars liv - och jag förstår inte hur du kan sova gott om nätterna, med ett sådant ansvar på dina axlar. Men det är ditt liv.
Jag noterar också att du uttalar dig i en annan intervju (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=643978); om ensamkommande flyktingbarn. Jag citerar:

"I ett fall krävde den asylsökande att få genomgå en läkarundersökning för att visa att han är 16 år, inte 19, som Migrationsverket hävdar, men det fick han inte.
Pia Wiklund Magnusson var beslutsfattare i ärendet.
– Det är för dyrt. Verket har inte råd och det är inte vår uppgift att bevisa hur gammal någon är utan det är den sökandes uppgift att visa det, säger Pia Wiklund Magnusson.
Bör man inte få chansen att visa det genom en kompletterande undersökning?
– Vem ska betala det? Om man betalar det själv, möjligen, säger hon.
Hur ska en ungdom som kommer ensam ha råd att betala det?
– Nej, det har de ju inte, säger Pia Wiklund Magnusson."

Det är ingen smickrande bild som ges av dig direkt, och jag kan bara hoppas att du inte är som du framstår i intervjun. Jag vill inte döma dig, jag känner dig inte och du har säkert skäl till att du agerar som du gör.
Men jag känner att det är min personliga plikt som medmänniska att protestera och låta dig veta att du inte har mitt mandat för ditt agerande.

Du är en tjänsteman som i förlängningen arbetar för folket, och jag tror att en stor majoritet av folket skulle motsätta sig din inställning och dina beslut i dessa båda fall - och antagligen i flera andra fall också.
Även om din arbetsgivare beordrar dig att göra saker som du inte själv anser är ok, eller som bryter mot lagen så kommer du inte undan ditt ansvar.
Det räcker inte att säga att jag bara lydde order.

Jag ber dig begrunda: Utför du ett arbete som representerar den stora svenska folkviljan? Det måste väl ändå vara det som är det viktigaste när man bygger ett demokratiskt samhälle?
Om du inte gör det, anser jag att du bör säga upp dig.

Hälsningar,
Johan B. Löfquist
Svensk medborgare
Göteborg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar