22 december, 2011

Att vara frilansjournalist ...

... är ingen dans på rosor, men väl på törnen.
Det är många som frågat mig varför jag inte skickat in mina texter till någon tidning. Ibland gör jag det, när jag känner mig optimistisk och glad. Tyvärr är det ofrånkomligen ett säkert sätt att bota sig från såväl optimism som glädje.
För att illustrera vad jag menar så publicerar jag här min senaste korrespondens med en redaktör. Jag kallar honom för NN så ingen behöver veta att det var ETC som refuserade mig och mina båda banktexter den här gången:

"Hej igen NN.
Det här är nu den fjärde gången jag skickar samma förfrågan till dig. Efter tre mail och ett telefonsamtal har jag ännu inte fått något svar av dig.
Det börjar nu kännas besvärande; hade jag varit inne i en existentialistisk kris hade jag antagligen tvivlat på min egen existens vid det här laget.

Jag skickade ett par texter till dig den 25:e november. Det var den första gången. När jag inte hört någonting efter två veckor, inte ens en bekräftelse på att du alls mottagit mitt mail, så skickade jag det återigen den 8:e december. Men inte heller den här gången får jag något svar.
Jag väntar i en vecka och ringer sedan, den 14:e december, och frågar. Du berättar lite ursäktande att Ni haft problem med Er mailserver ett tag.
Jag lovade därför att genast skicka samma förfrågan igen, vilket jag också genast gjorde - och konstaterar idag, den 21:a december, att det gått nästan en månad sedan jag skickade artiklarna till Er för första gången. Jag har ännu inte ens fått en enda rad från er, inte ett enda ord som ens kan bekräfta att Ni nåtts av mitt erbjudande.

Kanske har jag för stora krav. Kanske är jag för självcentrerad.
Kanske har jag för bråttom - det finns säkert en hel armé av folk som tror att de kan skriva, som inbillar sig att deras tankar och texter är någonting värt, och det är säkert massor av dem som dagligen hör av sig till Er. Så hur kan jag ens inbilla mig...
Men jag får ursäkta mig med att jag är lite hungrig, det är svårt att få ihop till sitt dagliga bröd idag.

By the way - skall Ni någon gång skriva om hur svårt det är att vara frilansjournalist i Sverige idag så ställer jag upp på en intervju...

Hälsningar,
Johan B. Löfquist"
Jodå. Den här gången fick jag svar från redaktören ifråga:
"Hej Johan.

Jag ber om ursäkt för sent svar. Jag får tack nej till dina 
texter. 
Det handlar om genre och inte kvalitet. Tyvärr har vi sällan den här 
typen av texter i tidning. 

Ämnet är dock intressant. Kan du gör 
nyehtsjournalistik av det? Kan du berätta om bankjättarnas ovilja service, från 
ett kundperspektiv? 

Återkom gärna om du har en idé åt det hållet. 

Vänlig hälsning
NN"
Suck.
Så försvann den skrivarglädjen.
Dödad av en redaktör som inte ens bevärdigar sig att skriva korrekt svenska.

2 kommentarer:

  1. Anonym5:20 em

    Uselt. Jag är inte förvånad. De har skickat ETC till mig i ett halvår gratis utan min begäran samt tre nya erbjudan. Fick tidningen i present för 1,5 år sedan och är kluven till både redaktion och tidningens innehåll. Vad är storheten i deras produkt. Vad är deras egentliga budskap? Jag är ju inte journalist som du Johan men de behandlar tydligen människor utifrån en människosyn som stämmer överens med vad de vill ha ut till en läsekrets.

    SvaraRadera
  2. Anonym5:05 em

    Fast jag tycker att du överreagerar på svaret du fick. Det är ju ett positivt svar. ETC är en nyhetstidning och du får ju cred för din förmåga att välja ämnen med, även för tidningen, uppenbart nyhetsvärde.

    Det du skrivit har ju formen av krönikor och det är det ju som bekant inte många av i tidningarna och konkurrensen är förstås därefter.

    SvaraRadera