Känns det igen: Maten står en upp i halsen och man borde gå ut på en promenad för att det ska sjunka undan lite, men vädret är så motbjudande att det ter sig rent sinnesslött att lämna den goa stugvärmen. Julgodiset är nästan slut men inget smakar ändå särskilt gott längre. Armen, som styrd av en pavlovsk reflex, petar ändå in skiten med jämna mellanrum och käkarna mal på mest av ren slentrian. Julklapparna... Ja, det är länge sedan de var särskilt lockande.
Jag har blivit så gammal att det faktiskt är roligare att ge än att få. Eller så handlar det bara om att sakerna på min önskelista blivit så dyr att ingen i bekantskapskretsen har en rimlig möjlighet att bekosta någon av dem. Förutom det dystra faktum att även om de hade haft råd så har jag antagligen inte förtjänat det: Flygcertifikat, Mercedes, hus i Grekland, segelbåt och ny video/redigeringsutrustning till företaget. Jag håller med om att det inte är så anspråkslöst, men det heter ju å andra sidan "önskelista", inte "gåvolista", "presentlista" eller ens "sannolikhetslista".
Å tredje sidan (ett sällan använt uttryck, men efter strängteorins tillkomst finns det fog att tro att det nu kommer på modet) har jag inte ens råd att ta emot sakerna på min önskelista - vet Ni vad skatt och försäkring kostar på en ny Mersa?
Nä, det är rätt bra med ett par Irish coffee-glas, ett pärlarmband som yngsta dottern gjort på dagis, och ett par böcker. Jag är rätt nöjd. Men jag borde verkligen ta en promenad för att skaka ned allt godis och den feta maten. Men det är ju sånt väder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar