Hemma igen...

Ja, nu är jag hemma i min kammare.
Det har varit en otroligt händelserik resa, och att komma hem igen är som ett magplask. Plötsligt får uttrycket "dagens i-landsproblem" en helt ny innebörd. Från att ha varit ett kul uttryck i nåt humorprogram i TV är det plötsligt allvar.

I lördags skänkte jag och mina reskamrater 10.000 cfranc (ca 150 skr) till ett gatubarnsprojekt som vi engagerat oss i, ett projekt för ett 20-tal hemlösa barn i Bamako. Pengarna skulle användas till att skaffa mat den närmaste veckan.
Idag var det en kollega som blev upprörd för att jag skar upp en av de femton tårtor i förväg, före den officiella invigningen av designåret på skolan. Man får liksom nya perspektiv på saker och ting.

Vi har förutsatt oss att hjälpa gatubarnsprojektet att köpa lös en tomt utanför staden där de ska inrätta en skola och plantage. Vi besökte fältet i lördags, och träffade den franska kvinnan, Marie, som köpt loss tomten för 19 miljoner cfranc (ca 270 000 skr). Hon köpte den under förevändning att det skulle komma barnen tillgodo, och fick den därför till ett reducerat pris. Enligt den organisation som vi nu jobbar med var det en annan spekulant på tomten - fotbollsproffset David Beckham - och han bjöd det dubbla, men fick nobben för ägaren ansåg att barnen skulle få fältet.
Nu är det dock ett problem. Marie bor själv på tomten med sin afrikanske make som suttit inne just för att ha försnillat biståndspengar - återigen, allt enligt barnprojektsorganisationen i Bamako. Hon har nu varit där i tre veckor utan att höra av sig till "moderorganisationen" - allt medan barnen sover ute i en park i centrala Bamako. Hon har också samlat in 2300 euro i frankrike, till gatubarnsprojektet - men de har inte sett röken av några pengar. De har hon använt till att bygga och renovera på tomten, utan att kontakta moderorganisationen. Det luktar ruttet, men jag vet ännu inte säkert om hon är den skurk som det förefaller.

Nåväl. Vi åkte dit, ett sällskap på 23 personer, och började filma allt. Det blev ett dj*kla liv på Marie och hennes make - vi hade inte där att göra och fick definitivt inte filma, vilket vi givetvis sket högaktningsfullt i. Sedan presenterade jag mig som dokumentärfilmare (halvsanning...) och att vi skulle göra en dokumentär för franska TV 5 och fransk-tyska Arte (trekvartslögn). Vi ville gärna ha en intervju med henne så här i början på projektet, sa jag, och fortsatte att berätta att vi skulle göra filmen med eller utan hennes medverkan. Hon blev då plötsligt rätt spak och ställde upp på en intervju. Vi riggade stativ, två kameror och riktmick - allt för att se så proffsiga ut som möjligt. När vi var klara med henne gjorde vi även en intervju med en av moderorganisationens kritiska ledare - mitt framför hennes hus.

Det hela började som en set-up för att ge organisationen en bättre förhandlingsposition, men ju mer material vi fick, desto mer började jag tro att det verkligen går att genomföra. Så nu är det bara att skriva manus och skicka in ansökningar. Men först gäller det att organisera en insamling till barnen, så att de får mat för dagen. Har man varit riktigt hungrig någon gång - och då menar jag under en längre tid, jag då är det inte svårt att öppna plånboken för dessa underbara ungar.

Javisst ja! Ni kanske undrar... Nä, jag är fortfarande lyckligt ogift. Jag nappade inte på den kvinnliga bartenderns erbjudande. Jag försökte förklara att det inte är något paradis i Sverige heller, och en mycket svår kulturell omställning om man kommer från afrika. Det gjorde inget intryck på henne. Det var först när jag berättade att hon var tvungen att vara gift med mig i två år som hon såg lite tveksam ut, men inte ens det avskräckte henne. Hon ville promt ge sin treårige som en vettig chans i livet, och därför ville hon till Europa till varje pris. Och det är väldigt lätt för mig att sitta och kåsera kring det. Men naturligtvis är det djupt tragiskt. Jag behöver bara gå till mig själv, och mina barn. Vad skulle jag inte göra för att ge dem en chans till ett bättre liv än många barn där har.

Klockan halv fyra på morgonen lämnade vi klubben. Då låg hon och sov över bardisken, i handen höll hon det foto på sin son som hon visat mig.
Jag var djupt rörd.