Nu har jag gjort det! Jag har verkligen rensat bland mina grejer. Tja, nåväl, låt vara - inte allt förvisso, men varje resa börjar med ett steg. Om man inte tar tåget förstås. Och om sanningen skall fram, i den mån den nu kan dras ur en förhärdad lögnare, så var det inte helt frivilligt.
Söndag förmiddag hade jag preockuperat för att sota pannan och fylla på pellets. Ute på gården står det en pall med närmare ett ton pellets som per skottkärra skall forslas in i källaren. Entrén till pannrummet håller en höjd av cirka 150 cm, och en bredd precis så stor att kärran går in. Det vill säga under normala omständigheter. Fem veckors bitande kyla anser inte undertecknad vara vare sig normala eller acceptabla omständigheter. (Tyvärr finns det ingen instans att vända sig till med klagomål - den enda som möjligen skulle kunna ha något inflytande svarar aldrig på vare sig böner eller förbnnelser.) Kylan har resulterat i att marken utanför källardörren rest sig och obönhörligt kilar fast dörren halvvägs när man söker öppna den. Sålunda har det under vintern varit en syn för skadeglada lyteskomiker att åse en tvåmeters gänglig figur, med ben så långa att de tycks sluta först i midjan, försöka bära in två sextonkilossäckar samtidigt, dubbelvikt som en fällkniv och genom en öppning hälften så stor som erforderligt. Dessa omständigheter har gjort att jag dragit mig för att ta in mer pellets åt gången än vad som ytterst nödvändigt varit. Vecka efter vecka har jag förbannat Kung Bore och hans iskalla sinne för humor, ständigt sökande efter tecken på takdropp förkunnande mark-isens återtåg.
Denna söndag vaknade jag dessutom hemsökt av influensa. Jag förpassade min feberheta lekamen ner till det gravkalla pannrummet bara för att upptäcka att det ekade tomt i pelletsbingen. Jag rafsade ihop spillet som fanns i botten av bingen och startade pannan i hopp om att det åtminstone skulle räcka till varm vatten. Shunten drog jag ned helt - ingen värme till elementen således. På vägen upp tog jag med mig allt brännbart jag hittade, kopplade in sticksågen och började såga upp det i passande längder. Vid det laget började mina frossbrytningar tillta på allvar - vid ett tillfälle upptäckte jag att jag helt glömt att sätta på sticksågen men likafullt sågade bräda efter bräda.
Jag tog mig upp på övervåningen, drog madrassen till kaminen och började elda. Den tidigare sotsvarta kaminen övergick snart i mörkrött och jag kastade in allteftersom det sjönk undan i eldstaden. De närmaste dygnen var en segdragen kamp mellan febertoppar, frossattacker och vedhämtning. Jag samlade in allt löst brännbart jag fann; först bräderna jag sparat på vinden för eventuella behov; därefter gick finvirket på nedervåningen; så överblivna golvplankor, prima 50 millimeters - brann som jädrar i det. Småningom blev det glesare; en bokhylla följdes av en tamburmajor; ett par gamla skoinlägg skonades heller inte; ett par böcker blev lågornas rov innan jag insåg att det blev för mycket aska.
Sista bränsleinsamlingsturen, nu på mycket svaga ben, fann jag en pall som sett sina bästa dar; en stol som med ytterst lite våld "redan var trasig ändå"; en utgammal maskäten kavel ochh ett par dito slevar i trä, och! - nu kommer det - mitt innanför dörren till drängkammaren hittade jag min korksamling!
Tusentals vinkorkar fördelat på tre omfångsrika plastkassar, tillsammans vittnande om ett stort socialt nätverk och många glädjerika år av glam och rus. Med tanke på vad jag tidigare utgjutit om vedermödorna med att flytta, och i vetskap om ännu en nära stundande flytt, var beslutet, om inte enkelt så åtminstone odiskutabelt (vem jag nu skule diskutera ett sånt beslut med...?) Korkarna följde med till offerbålet!
Jag måste erkänna att av allt jag eldade så brann korkarna bäst, värmde mest och gav mig mer välbefinnande än allt det övriga tillsammans. Kanske har jag just anträtt det första steget på en lång resa - utan packning!
Jo, jag erkänner att det är en hel del packning kvar att elda upp, men hur paradoxalt det än kan låta - korksamlingen vägde tungt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar