Inget chefsämne precis...

...
" När vi sätter oss ned för att skriva, så ser vi framför oss de tacksamma läsarna, deras vänligt intresserade anleten, suddiga i konturen kanske, men definitivt vänliga och positivt inställda. Förväntansfulla. Och vi bereder oss att generöst låta dem få njuta av vår tankemödas ljuva frukter.

Där gör vi första felet!
Huvudparten av våra läsare är varken tacksamma, vänliga eller positivt inställda. Dom är från början obestämt irriterade av att få sig förelagda en massa text som kräver deras tid och uppmärksamhet."

Aha, det är så det är.
Nu börjar jag äntligen förstå ett och annat...

Ovanstående citat är hämtat ur en bok jag köpte häromdagen:
"Optimum. En bok för chefer."
Det är en liten vit bok med titeln och underrubriken i sobert rött längst ned på framsidan. Där är också en silhuett av en mansperson som man anar är korrekt klädd i kostym, och som självsäkert står med benen ganska brett isär och händerna på ryggen. Illustrationen är i guld.

Det skall erkännas: Mitt exemplar är något solkig på utsidan för jag köpte den begagnad - hade turen att finna den i en boklåda på Andra Långgatan. Den har alltså ägts av någon förut. Det måste ha varit en ansvarsfull ägare, som till och med bemödat sig att slå in den med en tjock transparant plastfolie för att skydda dess pärmar. Det är lite fumligt gjort och passar inte riktigt i hörnen; det ser ungefär ut som när jag skulle klä mina skolböcker i småskolan. Mellan sidorna 66 och 67, vid mellanrubriken "Kinesisk tortyr", ligger ett gammalt kassakvitto. Två mat, á 14:75 och vin för 22:75 - totalt 59:05, varav oms 6:80. "Trafikrestauranger" står det präntat med versaler längst upp på kvittot, och det är daterat 4:e april 1976. Det var lägre priser då.

Jag kan för mitt inre se bokens förre ägare, en relativt nyutnämnd avdelningschef med karriärambitioner. Hur han sitter vid lunchrestaurangens vita perstorpsskiveklädda bord, mitt emot en av de nyanställda flickorna på åkeriets kontor. Han har bjudit ut henne för att, som han säger, förklara de oskrivna reglerna inom företaget. För att tydligt markera sin position lägger han upp boken på bordet brevid sig. De dricker vin till den panerade snitseln trots att det bara är lunch - på hans initiativ förstås. Hon är ung och söt, men reserverad - på gränsen till avvisande. Han kommer av sig och blir generad, och när han inte längre vet vad han ska säga öppnar han boken och låtsas läsa. Lunchträffen bli betydligt kortare än han förväntat: Hon äter snabbt upp maten och ursäktar sig - mycket att hinna med, och svårt när man är ny...
Han sitter kvar, besviken. Röker en cigg medan han avslutar vinet - han har nästan druckit upp hela flaskan själv. Så tar han kvittot som ligger på träbrickan, stoppar in det som bokmärke, slår igen boken, reser sig upp och lämnar restaurangen på ostadiga ben. Boken kommer han aldrig mer öppna - den blir liggande i en skrivbordslåda i många, långa år.

Boken är skriven och ederad 1974. Jag var då 13 år, mitt i bokslukaråldern. Men tyvärr missade jag denna dyrgrip - då. Och, som Ni antagligen förstått vid det här laget, för gammal för att lära om - nu.