Väderfundering

En väninna från Jämtland berättade för något år sedan om sin skilsmässa. Trots att det varit en lång och utdragen process hade hon förmågan att se på det med lite distans och självironi. Hon berättade följande historia för att illustrera hur bonnig hennes före detta varit, och hur korkad hon själv varit som bott ihop med honom under så många år:

Det var hon som lämnade honom.
Vad hon från början sett hos honom begrep hon allt mindre av ju längre tiden gick. Hans något grova fysionomi och oslipade konversationskonst, som hon från början tyckt vara så manlig, charmig och naturlig, blev med åren allt mer outhärdlig i hennes ögon. Hon insåg med tiden att han var en oborstad tölp. De hade dessvärre ett barn tillsammans (om man nu kan säga så om den gudagåva det innebär att få ett barn), vilket gjorde att hon i det längsta drog sig för att separera.

Till sist tog hon dock steget och lämnade honom. Det var inte lätt, och inte blev det lättare av att han var gruvligt svartsjuk. Inte så att han tog till handgripligheter, men det var nog så krävande att hantera alla hans snokande telefonsamtal. Och hon kunde inte kapa honom helt, eftersom de hade gemensam vårdnad om sonen.

Småning om började hon emellertid träffa en annan man, men var försiktig för att exet inget skulle få veta. Tiden gick, och något halvår senare var hon tvungen att ha ett längre samtal med exet angående sonen. De bestämde att avklara mötet i hennes bil.

När sonen var avhandlad dröjde sig ändå mannen kvar. Hon såg att han hade något på hjärtat och avvaktade en stund. Till sist sade han försiktigt:
- Ja hörd att du träff en annan...
- Jo, medgav hon tveksamt.
- Jaha...
Lång tystnad.
Så tog han till orda igen:
- Känn da varann väl?
- Nja, svarade hon undvikande. Hur menar du?
- Ja, känn da varann väl? upprepade han, betydligt envetnare den här gången.
Hon bestämde sig för att inte göra det lättare för honom:
- Nja, vi har träffats några gånger. Eller vad menar du...?
- Men, känn da varann väl?! Fis da högt?!!

Bonnig - ja, må så vara.
Men hans logik var klockren:
Fiser man högt inför varandra - ja, då har man sannolikt gått hela vägen med det andra också.