Friday prayer

Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.

Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.

Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.

Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.

Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.

En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.

En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.