Hapa Hapa

Tidig morgon på Lamu.
Ligger i min säng längre än vanligt.
I vanliga fall brukar jag stiga upp direkt och gå och ta lite frukost, eller åtminstone en dålig ursäkt för detsamma; en kopp vattenchoklad och en cigarett. Shee brukar komma över med lite nyinköpta badias och samosas. Jag är för övrigt hjärtligt trött på dessa indiska, friterade snabbmatsvarianter. Senare på morgonen brukar det bli en kort promenad till Hapa Hapa och avnjuta en avvokadoshake.

Men inte den här morgonen. Idag känns det lite tungt. Jag vill filma, men det finns inget läge. Egentligen skulle vi åka ut till Matondoni (swahiliord som betyder ”många snäckor”), en liten by på andra sidan ön där de bygger båtar. Att segla dit tar en timme, men att segla tillbaka tar tre fyra timmar. Shee skulle låna en båtmotor och hänga på sin dhow, men tyvärr var den trasig och inga reservdelar finns att komma över på flera dagar. Att ta en ”speed boat” dit skulle kosta ca 2500 ksh (nära 300 skr) och jag inser att min ekonomi inte klarar några extravaganta utgifter. Vi håller just nu på att planera huruvida vi ska ta bussen tillbaka till Nairobi, via Mombasa, eller om vi ska flyga. Det senare kostar omkring 800 skr och det ser mörkt ut. Men det vore en befrielse att slippa två dagar på buss.

Utanför mitt fönster ligger en av öns många skolor. Jag gjorde misstaget att gå upp på taket för att spela in lite av deras skönsång, men genast var lärarna ute på taket och vinkade åt mig att försvinna – jag skulle minsann inte filma deras skolbarn. Detta trots att de var inne i grannhuset allihop, och jag fick bara ett par bilder på några ungar som hängde i fönstret. Shee förklarade senare att det antagligen beror på att flickorna tar av sina slöjor inne i de könssegregerade klassrummen och att de var oroliga att jag – som man - skulle kunna se dem.
Tja, man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man själv går i skola eller inte.

Skolbarnens sånger, och rabblande av böneramsor, är minst sagt öronbedövande. Jag undrar vad de har för pedagogik, för dagarna i ände är det ett ständigt rabblande, skrikande och sjungande inifrån klassrummet – det låter ungefär som svenska skolbarn på rasterna. Jag kan bara ana hur trötta lärarna måste vara efter en dag i den ljudmiljön. Själv håller jag på att bli tokig av att bara höra dem tvärs över gården, och då är ändå jag ute en stor del av dagarna. Men när skoldagen är slut, frampå sena eftermiddagen, lägger sig lugnet som en välsignelse över området. Kanske är det därför det känns extra tyst på kvällarna.

I går kväll gick jag och Jon till Hapa Hapa (hapa betyder här; hapa hapa betyder ”precis här”. Mycket bra namn, tycker jag.Skulle gärna låna det om jag skulle öppna en restaurant i Göteborg.) och tog ett par partier ”Bao” - ett brädspel som påminner om Kalaha, spelet från Nordafrikanska trakter. Det är ett kul spel. Kulspel. Påminner mig om den slogan som spelet Abalone har: ”Takes a minut to learn, a lifetime to master…” Det är ett utpräglat strategispel,och det tog några omgångar innan jag fattade galoppen. Men nu anser jag mig vara en duktig nybörjare. Jag har väl en viss fallenhet för spel, inbillar jag mig. Så länge det inte är några pengar inblandade, i alla fall.

Nåväl. Det var ju fredag kväll och jag och Jon hoppades att det skulle vara lite drag någonstans. Lugnet och stillheten är nog välgörande för själen, men allvarligt talat så börjar jag bli lite mätt på det. Jag börjar helt enkelt få lite lappsjuka. Skulle gärna se en orm skymta förbi i paradiset också, bara för spänningens skull. Men det var dött. Det var ovanligt folktomt på hamnpromenaden, och på Hapa Hapa var vi de enda gästerna. Vi satt där och tog ett par partier Bao och en öl innan de stängde - klockan tio.
Jaha. Då var det bara att knata hem och lägga sig igen…
Nåja. Den som sover syndar ej.