Bonus På banken?

Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.

Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storslagna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.

Först en resumé:

Jag är, liksom en stor majoritet av oss människor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mellanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.

Men snart förändrades det.

Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företagen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.

På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Norrmalmstorgsdramat.

Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontantflödet.

När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bankdosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.

Kalla mig gärna idiot, men jag är åtminstone inte ensam om att vara det.

Nå, det var dags för min månatliga incheckning på internetbanken för att pröjsa mobilräkningen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tänkte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.

Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjänstemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”befriade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.
När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräddad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.
- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…
- Va!? Utbrast jag, uppriktigt förvånad. Du menar inte allvar?!
- Jo, man får byta batteriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.
- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?
- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.
- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar dessutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?
- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får kunden själv stå för när de tar slut.
- Men då kan jag inte använda tjänsten…
- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…

Här avbröt jag lite ohövligt:
- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifterna säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.
- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gymnasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra småsparares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.
- Men jag kan inte göra något åt chefslönerna…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst boken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne.
- Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!

Kassören lät denna straffspark passera okommenterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:
- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?

Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men upprepade vänligt:
- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.

Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:
- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.
- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!
- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna…
Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.
- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.

Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast:
- Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny?
- Men... Det vore väl inte så bra…
Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.
- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått sönder?
Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.
- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?

Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tittade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:
- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.
Han lutade huvudet på sned och tittade vädjande på mig.
- Om jag fick bestämma… men jag får inte...

Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:
- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentligen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.
- … men jag kan inte. Vi har inga batterier.
Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:
- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället.
Han visade stolt upp en av de nya dosorna.
- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…
- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!

I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt godtagbart i Sverige.
- Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya dosor som är säkrare?! Är du seriös?!
För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig:
- Nja, jag menar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annorlunda…
- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.
- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…

Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikttrogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden.
Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.

Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier.
Slutdiskuterat!

Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget.
Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.
- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?
- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.

Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall:
- Tyvärr, vi för inga batterier här.

Chefen var lika kort i tonen som valpen (sådan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.
Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som man fick om ens dosa gick sönder; etc.

Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.
- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.
- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltelefon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.
- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.
Jag påpekade då att Nordbanken minsann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det.
Han tittade nedlåtande på mig och sa:
- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.

Det svaret retade gallfeber på mig.
Jag hade läst någonstans att under förra bankkraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållandena de omvända; de stod för 80 % av bankernas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.
Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar hans lön.
Jag blev helt enkelt förbannad.
- Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.
- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…
- Jo, titta här!
Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;
- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?
(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick därför hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)

Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.
- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.
All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:
- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just.
- Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju…
- Men du sa ju att om dosan är trasig så får jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?
Den tidigare så behärskade, myndiga bankchefen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.
- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…
Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.
Han sträckte fram handen och röt:
- Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!
- Vad ska du med den till? frågade jag överdrivet vänligt.
- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!
- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.
- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.
- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?

Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:
- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket motstånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:
- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!

Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrättade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.

Oj, så trasig den är!

Dagen efter begav jag mig återigen till kontoret vid Brunnsparken. Jag stannade till utanför entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.
- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.
- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovanligt, sade hon och tittade klentroget på mig.
Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.

Den nya, säkrare dosan.

Jag fick till sist min nya dosa utan vidare protester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.
Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.


Epilog:
Jag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör.
Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bonusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.
Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.

En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i.
Kanske har hon rätt.
Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.

Tomma hylsor skramlar mest.

Bäste försvarsminister Tolgfors.

Jag protesterar mot att Sverige har trupper i Afghanistan.
Jag anser kriget vara omoraliskt och oetiskt – och från början startat på orimliga grunder - nämligen att få tag på Usama Bin Laden och ställa honom inför rätta för 9/11-angreppet på WTC.
Talibanregimen lovade att lämna ut Bin Laden så snart USA presenterade tillräckligt starka bevis för att han var skyldig. Hittills har USA dock inte presenterat några bevis, vare sig för talibanledare eller för resten av världen, som styrker att BinLaden verkligen låg bakom.

Jag är ingen talibankramare, men jag anser att alla folk måste – i demokratins namn – få välja vilka ledare man vill. Även om vi inte gillar deras val måste vi respektera det. Och även om ett lands befolkning förtrycks av en diktator eller en despot så måste omvärlden i första hand se det som interna problem. Det ger oss inte rätt att med vapenmakt försöka förändra detta.
Givetvis skall vi och andra hjälpa till – men inte genom att skicka krigförande trupper som dödar stora delar av den redan förtryckta befolkningen. Det är något som strider mot internationell rätt, och det sunda förnuftet säger att det blir svårt att övertyga befolkningen om det fina i vårt statsskick, om vi skickar våra soldater att döda dem.

Enligt de flesta internationella bedömare finns det ingen möjlighet att vinna ett så orättfärdigt krig. För varje talibankrigare som dödats av amerikanska drönare har det, enligt uppgifter från Pakistan, dödats över etthundratrettio civila. De exakta siffrorna kan säkert diskuteras, men klart står att den höga andelen civila offer väcker en enorm vrede bland den Afghanska och Pakistanska befolkningen, och det gör att rekryteringen till frihetsarmén – de som vill kasta ut de främmande ockupationsstyrkorna – är outsinlig.

Således tycks kriget vara både lönlöst och orättfärdigt. Jag, och många med mig, är övertygad om att man vinner betydligt mer på att satsa på fredliga hjälpinsatser.

Jag har även hört din kollega, utrikesminister Carl Bildt, uttala sig i Ekots lördagsintervju (i slutet av förra året), att våra trupper behövs i kriget mot knarket. Vad jag inte kan få ihop med det argumentet är att talibanerna i princip hade utplånat vallmo-odlingarna när USA startade sitt orättfärdiga anfallskrig mot Afghanistan.
Idag står Afghanistan för nästan 90 % av världens opiumproduktion enligt trovärdiga bedömare. Kriget mot knarket har således misslyckats totalt.
Det är nu dessutom flera månader sedan Victor Ivanov, chefen för Rysslands statliga drogkontrollorgan, försåg USAs trupper med exakta koordinater över 175 knarklaboratorium i Afghanistan, men trots att de dagligen skickar ut sina ”drönare” på sina dödliga uppdrag mot ”misstänkta talibanledare”, har de hittills inte attackerat ett enda av dessa laboratorier.
Det är nästa så man kan misstänka att det inte finns någon ambition att vinna kriget mot knarket. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, har tidigare avslöjats som aktiva aktörer i knarkhandel (Iran-Contrasaffären), och det får åtminstone mig att inte utesluta möjligheten att det kan vara så även i det här fallet.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken så ekar argumenten om ett krig mot knarket väldigt tomt, med tanke på den utveckling som skett sedan 2001, när USA startade sitt anfallskrig mot Afghanistan.

Bäste herr försvarsminister. Jag vet ju att du själv vapenvägrat en gång i tiden, så du bör har tänkt igenom det här med krig och elände mer än en gång.
Enligt en artikel jag läste, var det bilder från Saddam Husseins gasattacker på sin egen kurdiska befolkning i Hajabja som fick dig att tänka om; att inse att ”det inte alltid är tillräckligt att prata med ord.” (Dina egna ord enligt: http://militarareflektioner.wordpress.com/2007/09/07/sten-tolgfors-vapenvagraren-osm-kom-pa-andra-tankar/)

Men om du har läst på din historia ordentligt måste du i rimlighetens namn känna till att folkmordet i Hajabja utfördes delvis med vapen som sålts till Saddam Husseins totalitära regim, av bland annat USA och Storbritannien. Du borde även känna till att dessa vapenaffärer inte upphörde ens efter Hajabja, trots all internationell kritik.
Vill man motverka krig bör man således inte liera sig med länder som USA och Storbritannien.
Men du är idag ytterst ansvarig för att Sverige fortsätter ett långtgående vapenutvecklingsprogram med just dessa länder, i strid med svensk lag som säger att Sverige inte skall exportera vapen till krigförande länder.

USA är, om man ser till tiden efter andra världskriget, det land i världen som varit inblandat i flest krig; som stått för några av de värsta övergreppen mot civilbefolkningar som världen sett (bl. a. användningen av Agent Orange i Vietnam och användningen av utarmat uran i Irak och Bosnien); som är den enda stat som dömts för terrorism (terrorbombningarna av Nicaragua); som aktivt sett till att störta demokratiskt valda ledare i land efter land.
Den senaste tidens avslöjande av WikiLeaks visar på ytterligare övergrepp och råheter som är helt oförsvarliga med de värderingar och den neutralitetspolitik som Sverige har en lång tids erfarenhet av att bedriva.

Om Sverige, trots sådana avslöjanden, ändå fortsätter med den militära närvaron i Afghanistan, och med vapensamarbetet med USA, innebär det att också Sverige blir medskyldiga till de övergrepp och grymheter som begås. Det är ovärdigt ett land med en så lång och ärofull fredsambition som vi har.

För övrigt anser jag att det är ovärdigt att Sverige alls tillverkar och säljer vapen. Vi, som varit förskonade från krig och elände i ett par hundra år, borde veta bättre än att förse världen med vapen. Det finns inget moraliskt försvarbart med det, det är bara ett stort hyckleri.

Om du, som försvarsminister, inte gör allt i din makt för att avsluta allt vapensamarbete med en sådan skurkstat, innebär det att du också blir direkt medskyldig till de upprörande grymheter, brott och övergrepp som avslöjas. Jag hoppas att du i egenskap av medmänniska och ledare tänker om, och ser till att Sverige genast avslutar alla oheliga allianser med krigförande länder.

I annat fall kommer jag – och många med mig – att aktivt verka för att du en dag ställs inför rätta för brott mot Sveriges vapenexportlagar och för brott mot mänskligheten.

Hälsningar,

Johan B. Löfquist

Urtidsdiet

Jag är född och uppvuxen i Järpen, ett litet samhälle i Republiken Fria Jemtland. Järpen ligger vackert beläget i ena änden av Liten, som är just en liten sjö; en mil lång och halvannan kilometer bred. Egentligen är det Indalsälven som, lite matt efter den fartfyllda färden nedför först Tännforsen och sedan Ristafallet, avslappnat breder ut sig lite på sin färd österut.  

Det fina med Liten är att den är full av fisk. När jag var barn sades det vara en av Sveriges fiskrikaste sjöar med ett digert bestånd av öring, röding, sik, harr, gädda, abborre och lake. En sommar var det till och med en kille i Mörsil - i andra änden av sjön - som hittade en kräfta. Det var så ovanligt i dessa trakter att det resulterade en tidningsartikel med bild och allt, i Östersundsposten.

Idag har gäddorna och abborrarna tagit över till stor del; rödingen och harren är mest utfiskad; lake får man aldrig numera. Och ingen sörjer väl det, misstänker jag. Men sik finns det ännu gott om och ibland fastnar det en och annan öring i näten. Och nyrökt abborre är en delikatess.

I början av sextiotalet arrenderade min far en liten strandtomt vid Liten, knappt tre kilometer från Järpen. Tomten ligger bara ett hundratal meter från Europavägen mot Trondheim, men är helt omgiven av skog, och runt denna är det ängar. När man står på stranden kan man se tvärs över sjön, till skogen som reser sig tvärt upp på ett litet berg. En liten skogsbilväg ringlar sig längs sjöns södra sida och bryter av den annars kompakta skogsväggen som reser sig ur sjön. Det är på den sidan som strömmen går, där Indalsälven forsar fram starkast, och där är det tvärdjupt.

Längs den långsträckta sjön ligger små skogsbeklädda öar som det är väldigt lätt att förälska sig i; i väster ser man Indalsälvens inlopp vid Tossön, och strax norr om den ligger bron i Järpen. I fonden syns porten mot fjällvärlden, Undersåker, med Renfjällets mjuka rundning, och lite längre norrut; Åreskutan som gärna speglar sig på sjöspegeln mellan öarna, när fjällvindarna emellanåt stillar sig.

Till den så vackert belägna tomten lät min far släpa en gammal kiosk, som han placerade endast femton meter från vattnet. Med åren byggdes kiosken ut till en liten stuga med kök, sovrum, öppen spis, en farstu och en stor, fin altan som vätte mot sjön. Det var ett genialt drag av honom att bygga en sommarstuga så nära hemmet, för då kunde familjen få "semester" i princip vilken helg som helst: Bara "komma bort" för en kväll, sitta vid sjön och njuta stillheten, kanske elda i den öppna spisen. För mig var det väldigt skönt att komma hemifrån, och bo lite mer primitivt, närmare naturen - men ändå på bekvämt avstånd från civilisationen. Mer fjällräv än så blev jag nog aldrig.

Som barn fiskade vi ofta och mycket; med kastspö, metspö, utter och nät. På två, tre nät fick vi ofta en trettio, fyrtio firrar av bästa kvalitet, mest sik och harr. Lakar och gäddor gav vi till en grannar, en bonde som utfodrade sina grisar med dem. De smakade bara sumpigt och träigt, tyckte vi. Antagligen hade det en del med tillagningen att göra, men ingen i vår bekantskapskrets ansåg att gäddor och lakar var värda att lägga någon tid på. Annars var det ofta fisk på menyn, och det kunde vara stekt, kokad, rökt, halstrad, ungstekt, folibakad... Kort sagt, alla sätt vi kunde komma på.
Och jag kom att älska fisk. Insjöfisk, alltså.

Så småningom flyttade jag till Göteborg, och plötsligt var det allsköns konstiga fiskarter. De enda arter jag kände igen var torsk, sej och lax, som jag ofta ätit på våra familjesemestrar i Norge. Men tillagat havsfisk - utom lax - hade jag aldrig gjort tidigare. I början blev i princip varje försök mer eller mindre ett misslyckande - för mina bortskämda smaklökar. Inget kan ju mäta sig med färsk fjällfisk.

Så kom det sig en dag att en vän från vidderna i norr beslutade sig för att flytta till Göteborg - efter visst tjat från min sida. Jag erbjöd honom att till en början dela min renoveringslägenhet, en trea på Sankt Pauligatan, vilket han gladeligen accepterade. Han var en av fem bröder och hade kanske inte fått så mycket fostran i husliga göromål, var en inbiten ungkarl i trettioårsåldern och hade inte tillbringat särskilt mycket tid framför spisen.

Jag däremot, var bara fem år när jag började koka gröt själv på morgonen, eftersom jag vaknade långt före alla andra. När jag var sju år fixade jag de mest läckra svampstuvningar, och tidigt kunde jag både rensa och tillaga fisken jag fångade. Vid tiden för den här händelsen hade jag ganska bra koll i köket, även om lättjan ofta valde halvfabrikat. (Idag, när jag lärt mig att kärlek är den viktigaste ingrediensen i all matlagning, är det sällan det kommer ett halvfabrikat in i mitt kök.)

Nå, när min vän flyttade ned från Jemtland beslutade jag mig för att bjuda honom på en riktig Västkustmeny. Jag begav mig till den lokale sillstryparen på Olskrokstorget, berättade om min förestående middag och frågade honom till råds. Fiskhandlaren, en jovialisk urgöteborgare med stor guppande mage, rekommenderade utan att tveka en stenbit. Det skulle vara bland det finaste man kunde få upp ur havet, försäkrade han mig förtroligt, samtidigt som han pekade ut den för mig.

Jag (sju)ryggade vid blotta anblicken av den vedervärdiga varelsen från havet.
Fiskmånglaren förklarade att den var förvisso ful, men man skall inte låta sig luras av utanpåverket: Den såg ut så för att det var en gammal ärrad överlevare; en art som var två miljoner år gammal, förklarade han vördnadsfullt. Han höll sedan en mindre föreläsning om stenbiten och dess förtjänster, antagligen för att snärja mig i sitt garn - så fiskare han var. Jag förklarade att jag inte hade en aning om hur man skulle hantera, filéa eller tillaga en sådan best. Men fiskhandlaren var mycket hjälpsam och berättade i detalj hur den skulle anrättas, medan han, säker på att få göra affär, filéade firren och elegant avlägsnade benen.

Jag lät mig till sist övertygas om stenbitens förträfflighet och fiskhandlaren skrockade förnöjt, packade ihop filéerna och skickade också med fiskhuvudet för att jag skulle kunna visa min norrländske vän hur en stenbit ser ut i fejset. Jag betalade och tackade entusiastiskt för hjälpen, uppfylld av den förestående lukulliska upplevelse som väntade mig och min vän. Lätt euforisk slank jag också in på systemet och inhandlade en flaska alltför dyrt, vitt vin för mina sista slantar - för att det skulle bli något att tala om efteråt.

Stenbit, eller sjurygg

Väl hemma tillagade jag stenbiten noggrant efter de instruktioner jag fått, kokade potatis och redde en sås - även denna efter fiskhandlarens recept. Jag dukade med linneduk, tände levande ljus, vikte servetter och lade på tallrikarna. Så korkade jag upp vinflaskan innan jag bjöd min vän att komma och sätta sig till bords.

Jag serverade vinet och berättade att det var en Château de la Rochemorin Blanc; lade upp en portion fisk, potatis och sås till honom medan jag berättade om stenbiten och dess uråldriga historia. Jag förmedlade så exakt jag kunde, mina egna nyförvärvade kunskaper om denna havets åldring; hur den var två miljoner år gammal och ansågs vara en delikatess.

Min vän, som är av den typen som inte låter sig imponeras så lätt, tog en smakbit, tuggade en stund med en uttryckslös min, innan han med en sur grimage svalde ned den med en stor klunk vin. Jag såg frågande på honom:
 - Nååå. Vad tycker du?
 - För min del hade den här fisken lika gärna få bli kvar i havet i två miljoner år till, konstaterade han torrt.

Sanningen att säga så höll jag med honom. Det var knappt ätbart och definitivt inte njutbart. Min övertygelse om fjällfiskens överlägsenhet rubbades inte av stenbitssupén. Och vinet... tja, det hade varit smartare att köpa tre flaskor rödtjut och få en fylla på köpet.

Nästa dag var det min väns tur att bjuda på middag. Fast fixa käk var en mer träffande beskrivning av vad han gjorde. Han serverade den ultimata ungkarlsmiddagen.
Här följer receptet:
Tag ett fruset fiskblock och lägg det i en eldfast form, häll över en burk krossade tomater, använd inga kryddor, sätt in i ugnen en timme eftersom det är så lätt att hålla reda på. När halva tiden gått sätter du på ris - som du inte ska ha sköljts först, och skall kokas i total avsaknad av salt eller andra smakförstärkare.
Min vän var av den rationella åsikten att salt och kryddor kan man ha på efteråt, för då får varje person precis så mycket salt respektive peppar som han eller hon ville ha. För honom inbegrep kryddor endast svart- eller vitpeppar, sak samma vilken av dem.

Han slängde fram två tallrikar, två vinglas och två gafflar. Ställde sedan fram ungsformen och kastrullen med ris direkt på bordet, samt en vinkaraff - med vatten.
Han slängde en skitig kökshandduk över ena armen, la den andra på ryggen och med överdriven servilitet hällde han upp vatten i mitt vinglas och sa:
 - Eau de la Sankt Pauli Blanc.

Nå, det får hänföras till de sena ungdomssynderna. Idag är även min vän rätt företagsam i köket, utan att vara någon Tore Wretman. Och själv har jag lärt mig uppskatta - och laga - diverse havsfisk också. Men lika god som fjällfisk, det blir den aldrig.

Finn fem fel. …

… är en lek som vi ofta stöter på i tidningarnas barnsidor.
Men det är ingalunda en oskyldig och bra lek, utan en demoraliserande och farlig hjärntvätt som korrumperar barns rättsuppfattning.
Jag skall härmed förklara varför:

Finn fem fel är helt fel därför att:

1. Det signalerar till barn att de ska söka efter fel. Det är bättre att berätta för barn att de ska söka efter det som är rätt, bra och riktigt i livet.

2. Gåtan utgår från ett på förhand bestämt mönster som skall vara det rätta, det sanna. Det är bättre att lära barn betrakta oregelbundenheter och avvikelser som något normalt och fullständigt godtagbart.

3. Ofta är det två bilder, där föremål eller detaljer har tagits bort på den ena. Men vad är det som säger att dessa föremål eller detaljer inte var för mycket redan från början? Låt oss istället lära våra barn att "less is more".

4. En bild som manipulerats visar att man inte kan tro på bilder överlag; att man ska vara kritisk till bilder. Att det är ”fel” på en bild är alltså rätt ur ett pedagogiskt perspektiv. Och ett fel som är rätt kan bara vara rätt.

5. Den som söker fel hos omvärlden i allmänhet, och hos sina medmänniskor i synnerhet, blir sällan älskade av andra – inte ens när det är rätt och riktigt det man säger. Felsökeri får aldrig förväxlas med kritiskt tänkande. Det förra kombineras anmärkningsvärt sällan med det senare – i synnerhet inte med självkritiskt tänkande.

Nå, det finns mycket här i världen som inte är bra, så Ni kanske anser att Finn fem fel-problemet är överdrivet.
Men ingalunda!
Ni vill väl inte att era barn ska bli odrägliga människor som alltid vet bäst, som alltid rättar minsta grammatiska fel, som alltid respekterar konventionens snäva ramar?! Ni ser säkert inte gärna att era barn blir sociala freaks, utstötta från samhället!

Nå, det finns ett botemedel:
Finn hur många rätt du vill!

Reglerna är enkla: Titta på bilden här ovan och berätta hur många rätt du ser.

Alla vinner!
Vinst varje gång!
Alla deltagare som kommer med minst ett rätt svar vinner förmågan att se ljust på tillvaron.
Eller nåt.

P.s. Till alla tvivlare: Jag talar av egen erfarenhet. Själv var jag alltid snabbast att hitta de fem felen.

Tidioter och andra.

                                              * * *         
Efter middagen tog de med sig en ryggsäck, knatade upp på en bergknalle i närheten av där de bodde, bredde ut en filt och tog fram varsin medhavd kall öl. De drack den under tystnad. Solen stod ännu högt på himlen fastän det var kväll, och värmde skönt ännu en stund. Bakom dem bredde staden ut sig med trafikleder, asfalt och betong, men på kullarna framför dem stod grönskan i sin fullaste prakt, med hela skalan från den tidiga, lite försiktiga bleka vårgrönskan till det mättade, tunga sensommargröna. Solljuset började skifta mot varmgult och bäddade in hela landskapet i en varm färgton.

En och annan mås kom inseglande över kullarna på pålandsvindarna från havet, skickligt navigerande med hjälp av minimala rörelser på fjäderpannorna längst ut på vingarna. Från grönområdena nedanför dem kom rop och skratt tillsammans med en förförisk doft av grillat.

Det enda som störde idyllen var bruset från biltrafiken på trafikleden nedanför berget.

Han ryckte loss några långa grässtrån, lutade sig bakåt och började lojt killa henne på ryggen. Hon rös av välbehag och sköt upp ryggen mot honom.

Länge, så länge; utan att yttra ett ord, tacksamma på varsitt håll över att ha någon att tiga tillsammans med.

Till sist sade han:

-         Ska vi gå hem?

-         Nu? Redan? Svarade hon förvånat.

-         Ja, det börjar på att bli lite kyligt i vinden.

-         Men vi kan väl ta en cigarett till först.

-         Javisst, svarade han. Bara för att jag säger ”nu”, behöver det inte betyda nu-nu.

-         Så du menar nu-sen?

Hon ställde frågan med ett leende, samtidigt som tände två cigaretter på en gång, för att sedan sträcka honom en av dem.

-         Ja, bara för att man säger nu behöver det inte innebära nu direkt, på stubben, nu genast. Nuet kan vara så långt.

Hon såg på honom och skrattade lite överseende:

-         Det svåra med dig är att man aldrig vet om du menar nu nu, eller nu om ett par timmar…

-         Nä, men det är ju för att folk inte frågar om jag menar nu-nu eller nu-sen. Kommunikation… Allt handlar om kommunikation!

Han tog ett djupt bloss, försökte förgäves göra en rökring i den lätta sommarbrisen, och suckade:

-         Dessutom är det inte mitt fel att alla andra tar fel på tiden.

-         Hörrudu! Det är väl inte alla andra som det är fel på? Det är ju du som aldrig kan passa tider!

Hon sade det lätt förebrående, men mest kärleksfullt.

-         Förvisso. Men vad beror det på? Ett tankefel som låser in oss alla i en fyrkantig värld. Människan försöker mäta det omätbara; att mäta tid med en linjär skala, som om den vore ett statiskt fenomen som alltid är konstant. I själva verket är tiden som en organisk kropp, en amöba som kan ändra form och utseende beroende på vilka betingelser den upplevs under.

-         Men tiden är ju konstant…

-         Inte då! Eftersom jag kan uppleva en och samma uppmätta tidsrymd som en evighet i en situation, och som blott en grisfjärt i en annan situation, så innebär det att skalan man mäter tid med måste vara korrupt, eller nåt. Annars skulle det ju innebära att det är fel i mitt huvud, och det är en mindre lockande teori.

Hon skrattade lätt, men undlät att kommentera det sista. I stället sträckte hon sig efter ännu en öl, öppnade den med ett pysande, varvid ölskum sprutade ut över hennes hand.

Han fimpade sin cigarett och fortsatte:

-         Hade jag varit helt ensam om min iakttagelse hade jag kanske övervägt det senare alternativet. Men nu råkar jag känna till att åtminstone de flesta människor har samma upplevelse av att tiden är svekfull och oberäknelig.

-         Ja, men det är ju bara den subjektiva upplevelsen av tid… som att tiden går fortare när man har kul.

-         Så du menar att min subjektiva upplevelse av mitt liv skulle vara felaktig, att det jag känner och upplever skulle vara underordnat en objektiv, saklig, bedömning av det som sker? Att det som är rätt är en sorts linjal för tid?

-         Nä, naturligtvis är den subjektiva upplevelsen viktigast i livet. Men den förhindrar väl inte att man samtidigt har en tidskonstant som är vägledande för vårt samhälle. Det skulle ju inte funka annars?

-         Vad är det som inte skulle funka? Jag skulle slippa ha dåligt samvete för att min subjektiva upplevelse av tidsförlopp inte är synkroniserat med klockan…

Nu tände hon ännu en cigarett, drog ett bloss och tittade på honom. Så sade hon långsamt:

-         Jag tycker mest att det där låter som en elegant ursäkt för att komma för sent.

-         För sent?! Vadå ”för sent”? Jag kan väl inte komma för sent. Jag befinner mig ju hela tiden där jag är, i min kropp, så när jag anländer till en plats så gör jag ju det just i rättan tid – just precis i det ögonblick jag kommer dit.

-         Men folk får ju vänta på dig…

Nu tystnade han, vände ut blicken mot de grönskande kullarna omkring dem, fångade en mås med blicken och följde den på dess ljudlösa färd genom tillvaron.

De satt tysta en stund, innan han huttrade till och sa:

-         Brrr. Det börjar bli kyligt i vinden. Ska vi gå ner nu?

-         Menar du nu-nu eller nu-sen?

-         Nu-nyss. 

                                                              ***

                                                    

Grod-Ask

Något som förundrade mig stort som ung och som fortfarande slår mig ibland, är hur ogenerat politikerna kan hoppa mellan vitt skilda ministerposter, oavsett vad de har för bakgrund. Jo, det är sant att vi ska ha en regering av folket, men det behöver ju inte innebära att man tar vilken busschaufför som helst att planera rikets kommunikationer. Eller att det ska räcka med att själv ha gått i skolan en gång för att man ska kunna bli skolminister. Eller att man har spelat Risk, så därför passar man att bli försvarsminister.


En av dessa ministerproffs är vår moderata Justitieminister Beatrice Ask. Hon är säkert duktig på mycket, även om inte jag vet riktigt vad. Många kreativa förslag kommer hon med. Tyvärr är det ju inte alla som ser finessen med hennes sprudlande idéer och brinnande engagemang. Nu senast var det väldigt många som reagerade på hennes förslag om att skicka färggranna kuvert hem till misstänkta sexbrottslingar för att uppmärksamma deras omgivning på deras eventuella brott.
Misstänkta, alltså.
Inte dömda.
Hon hade kanske inte tänkt till så noga, men nog anser jag att en justitieminister borde veta skillnaden mellan misstänkt och dömd. Som proffspolitiker anser jag också att hon borde veta att inte uttala sig innan hon tänkt till, men det är Moderaternas problem.
Men att en Justitieminister kommer med ett så tvivelaktigt, ja näst på rättsvidrigt förslag, gör att man kan ifrågasätta vilken kompetens man egentligen behöver, som den ytterst ansvariga för rättsväsendet.

Vad det gäller Eva Carin Beatrice Ask så har hon egentligen inga formella akademiska meriter. Ett High School diplom från ett års studier USA - motsvarande ett gymnasiebetyg. Avslutade gymnasiet i Sverige 1976, sedan började hon läsa på internationella ekonomlinjen i Uppsala, men avslutade aldrig de studierna. Istället började hon jobba för Moderaterna, och det har ju gått bra för henne, trots att hon hoppade av sina studier. Men hur denna politikerbroiler har hållit kontakten med verkligheten kan ifrågasättas.

En motsvarande kommentar fällde hon när hon var skolminister, 1991 – 94. Då fick Beatrice Ask kritik för att hon förordade att man skulle skära ned antalet idrottstimmar på schemat. Då påpekade hon att gymnastiklärare kunde ge hemläxa som vilken lärare som helst. I en direktsändning i radions Studio Ett fick hon frågan hur en sådan hemläxa skulle kunna se ut. Hon svarade:
- Ja, jag vet ju inte säkert hur idrottslärarna jobbar. Men jag är säker på att våra kreativa idrottslärare har många goda förslag. Men man kan väl tänka sig att eleverna som hemläxa kan göra knäböjningar framför TV:n.

För mig, som själv arbetat som lärare, är det ett bevis för att bara för att man är skolminister behöver man inte veta ett skit om hur det är i skolan. Eller för hur verklighetfrämmande våra politiker egentligen är.

Så, ett hett tips inför höstens regeringsombildning är – om Alliansen vinner valet – att Beatrice Ask – som kanske inte längre har fullt ut så högt förtroendekapital som Justitieminister - kommer att bli vår nästa folkhälsominister.
Och knäböjningar framför TV:n kommer att bli det hemliga vapen som Sveriges Regering använder för att lyfta landet ur krisen; höja betygen i skolan; minska arbetslösheten samt trygga välfärden.

Jag minns att jag läst någonstans att arkitekten som ritade Riksdagshuset i Stockholm, Aron Johansson, ville låta sätta upp en inskription över entrén, skrivet på latin förstås:
”Här fattas många viktiga beslut.”
Men det godkändes inte, för några politiker fann det för tvetydigt.
Jag undrar om det inte är dags att damma av Arons idé, bara som en innehållsdeklaration.

Att fela offentligt. Eller nåt.

Följande historia är ett av alla dessa små vardagsfynd man kan göra i cyberrymden. Den här fick jag av en vän. Tack Mare.
Själv kan jag notera att musikanten i fråga faktiskt fick in över 200 spänn på en timme. Det får nog ändå anses vara hyfsat betalt, förutsatt att han inte skattar för det. Men även om han skattar så är det mer än vad många hårt arbetande människor inom vård och omsorg, skola och handel har.
Nå, jag släpper loss historien:

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:

En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-Årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade Är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"

En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument ...
Hur mycket annat går vi inte miste om?

Pö om pö bleknar minnesbilderna.

Jag har nämnt det förut, och säger det igen: Mitt minne är bra, men det är kort. Och högst osorterat. Kanske är vaktmästaren i skallen precis som jag själv: Lite lat, ganska slarvig och saknar förmågan att organisera saker. Och kanske han har en vaktmästare i sin skalle som är en kopia på honom, och så vidare. Nä, fy! Vilken röra det skulle bli längst inne!

Men som ett exempel på hur jag organiserar mitt liv, kan jag berätta hur det går till när jag ska gå igenom den senaste tidens post och viktiga handlingar. Tilläggas kan, att med ”den senaste tiden” avses i mitt fall minst två, tre månader. Det hinner således samlas en del papper och dokument. En av de bra sakerna med att vänta så länge mellan varje gång man går igenom dem, är att det mesta av de äldre papperen redan är inaktuella och kan förpassas direkt i papperskorgen. Det är klart att jag ibland missar en del intressanta saker, men det är ju ingen mening med att gråta över spilld mjölk. Dessutom tror jag att folk i allmänhet skulle bli förvånade om de visste hur få av alla de handlingar, akter, dokument och papper av det vi samlar på oss, som verkligen betyder något.

Jag brukar börja med att sätta mig bekvämt, med en stor papperskorg bredvid mig. Så går jag loss på högen, bakifrån i hopp om att det ska bli något så när kronologisk följd på eländet. Jag brukar gå ut lite löst, och delar in papperen i tre högar: Viktigt, Bråttom samt Akut. Men papperskorgen är viktigast. Snart inser jag att det inte räcker med tre högar, för det finns ju sånt som är halvakut, eller oviktigt men ändå värt att spara. För att inte tala om sånt som i en obestämd framtid kan bli viktigt, bråttom eller akut. Eller alla tre på en gång. Så, ju längre jag gräver mig ned i papperen, desto fler högar och namn på desamma blir det. Snart brukar jag ha så många olika högar att jag inte längre minns vilken hög som är för vad.

I allmänhet är det där någonstans som jag får ett bryt, rafsar ihop alla papperen till en hög och stoppar undan den, i väntan på en dag då jag känner mig stark nog att göra ett nytt försök. Men ibland klarar jag att gå igenom hela högen, och då känns det som om jag får vuxenpoäng – och då skäms jag, för en man på snart 50 kan ju för f-n inte gå och samla vuxenpoäng. Nå, jag brukar stå där och stolt blicka ut över tiotalet prydliga högar med papper som är tillräckligt viktiga för att inte hamna i återvinningen. Men eftersom jag aldrig hittat en manual till en pärm, och än mindre till ett bokstavsregister, så har jag ingenstans att göra av alla högarna. Jag kan ju inte ha tio högar med papper som ligger och skräpar överallt.
Det brukar sluta med att jag samlar ihop alla högarna till en, med det viktigaste överst, lägga högen bredvid datorn i tron om att jag någon dag ska känna kallet att inte bara sortera papperen, utan att också agera på dem.

Fast ju äldre jag blir, desto färre papper klarar sig undan återvinningen. Det är få papper som är så viktiga att jag offrar av min fria tid för att ägna mig åt något som jag ogillar eller rent av avskyr. Men jag medger att det är en dyr livsstil. Många är de förseningsavgifter jag betalat i mitt liv.
Naturligtvis är det bra att alla inte är som jag. Hur skulle det se ut, om alla viktiga papper här i världen hamnade i återvinningen, och ingen hade någon ordning på någonting, utan bara ville leva sitt liv med så lite problem som möjligt och därför sköt alla problem framför sig?
Personligen skulle jag nog tycka att det vore skönt att ha en god man, någon ordningsman - eller dito kvinna - som kunde ta hand om det världsliga för mig, medan jag bara behövde ägna mig åt att leva livet. Och leka livet.

När jag nu börjat bekänna mina mentala tillkortakommanden kan jag lika gärna fortsätta: Mitt minne är därtill ytterst selektivt. Jag kan exempelvis länge sitta och lyssna till någon av mina vänner när de kommer med de mest underhållande reseberättelser, tills jag plötsligt inser att jag också var med på den resan. Något litet minnesfragment kan finnas kvar, lite här och där. Fragment som kletat sig fast i någon hjärnvindling gränsande till fantasin. Jag misstänker nämligen att mitt minnescentra i hjärnan av misstag har hamnat precis bredvid fantasicentrat, så att de olika bilderna ibland flyter ihop. Årtalen, ortsnamnen, händelserna, personerna och liknande, har liksom rört ihop sig, blandat sig med romaner jag läst, filmer jag sett eller förvisso helt självupplevda händelser, men som involverat helt andra personer på helt andra platser. Alla mina minnen har skakats om, kopulerat med andra upplevelser och intryck, för att sedan frambringa de mest originella och osannolika hjärnfoster. Jag anar att det är bättre så, för mig själv åtminstone: Mitt liv blir så mycket intressantare - och definitivt mer underhållande.

Dessutom bruka jag trösta mig med att då jag har dåligt minne, och fullkomligt saknar förmåga att planera för framtiden, så innebär det att det måste bli en massa plats kvar i hjärnan för att uppleva nuet.
Det som har hänt kommer aldrig hända igen, och det som ännu inte hänt finns inte. Den enda tid som faktiskt existerar är således nuet. Och det är ju precis så litet, eller som stort, som vi gör det till.
Jag strävar efter att göra mitt Nu oändligt stort.

Nå, ett av de tidiga minnen jag har från skolan är från det tidiga 70-talet. Världen såg då faktiskt ut precis som Torbjörn Flykt beskriver det i sin utsökta roman ”Underdog”. Åtminstone i Sverige.
Vid den här tiden i Världshistorien gick jag på mellanstadiet, på Skansborgs Skola i Järpen. I Jemtland. I ur och skur. Jag var en lång, mager, blek och lite fragil pojke som inte lärt sig att ta sig fram med vassa armbågar. Jag var inte särskilt bra på att slåss, men var ganska ofta inblandad i slagsmål. Antagligen för att jag var en liten besserwisser-typ (tror jag), och att jag var en relativt lätt motståndare för skolans ”busar”. Eller mobbare, som man definitivt skulle säga idag. Jag var väl inte mobbad i skolan, men jag tillhörde heller inte de tuffa grabbarna, så nog fick jag min beskärda del av hackkycklingsrollen emellanåt.

Varje dag när det serverades lunch blev det en tjurrusning till matsalen – trots lärarnas idoga förmaningar om att vi skulle gå fint i korridorerna. I matsalen var det alltid kö. Ofta sträckte kön sig längs ena väggen, runt hörnet och ut genom dörrarna, för att sluta i entréhallen. Där bak var det alltid oroligt, och de med vassa armbågar vann ofta några positioner i kön. Det är väl därför jag kommer ihåg just det, men knappt något annat från den tiden; jag gillade inte köandet och knöandet. Längst fram höll mattanten, Maj, ett vakande öga på oss alla, men längre bak hade hon dålig koll. Således blev det ett ständigt knuffande och buffande i kön. Maj såg förövrigt ut precis som en mattant – eller bambatant som man säger här på västkusten: Hon var stor och tjock, som oftast klädd i en vit kortärmad rock, hade tjocka men starka armar, och hårda nypor som hon kunde använda på elever som var otrevliga och dumma. Men mest var hon som en av de "bredaschlade tanter" som Robert Broberg sjöng om, snäll och go. Hennes hy var blek men rosig, så där som det lätt blir när man står i kökshetta och rör i stora grytor mest hela dagarna. Maj och hennes kollegor (vars namn förpassats till ett svart hål i mitt minne) lagade all mat själva, och det var så nära hemlagat man kan komma i ett storkök. Skolbarn klagar alltid på maten - vilket är helt naturligt eftersom de i allmänhet bara har det hemlagade att jämföra med, och vilket storkök kan konkurrera med mammas köttbullar? (Men kanske håller den bilden på att förändras genom att allt färre verkligen lagar mat hemma, utan nöjer sig med att värma bleka halvfabrikat …?) Även vi klagade på maten, men antagligen såg Maj och gänget till att det var kanonkäk på den skolan.

Vaktmästaren, Elof, var en äldre man som pratade en obegriplig rotvälska. Jag tror att det var hard-core Jämtländska, men jag är inte säker för jag förstod aldrig vad han sade. Kanske det var för att Elof var puckelryggig – att puckeln fungerade som en resonanslåda som gav ett märkligt eko. Eller nåt.
Elof var kort i växten, och krum som en fjällbjörk. Hans huvud liksom sköts fram av en stor puckel, som växte upp ur hans rygg och utgjorde den högsta punkten på hans lekamen. Jag har ett vagt minne av att han alltid bar samma kofta, en stor, grön sak som han brukade hänga över puckeln. Men den minnesbilden kan vara resultatet av ovan nämnda bristfälliga arkivföring i skallen.

Vi elever var lite rädda för Elof, för han kunde bli riktigt ”sint” (arg) när man busade för mycket. Han luktade dessutom pensionär. Gubbdoft. Så där lite unket, instängt blandat med svett och andra kroppsodörer. Elof brukade gå vakt vid lunchen, och hade ansvaret för att det var lugnt i den bakre delen av kön. När vi stojade eller bråkade för mycket brukade han förmana oss:
- Pö om pö! Ställ er pö om pö!
Jag tyckte det lät konstigt, för jag hade aldrig hört det uttrycket förr. Dessutom var det något av det enda jag någonsin uppfattade av vad han sade – även om jag inte riktigt förstod vad det betydde. Men jag anade att han ville att vi skulle rätta in oss i ledet, och ställa oss efter varandra.

Häromdagen berättade jag för en väninna om Elof och hans ”pö om pö”. Hon kände till uttrycket, men hade aldrig hört det användas i det sammanhanget. Vi googlade därför ”pö om pö”, och trots att det är två begränsande ”ö” i sökordet, fick vi drygt 60 000 träffar. Det är således ett inte helt okänt uttryck.
En länk ger vid handen att det egentligen är franska; peu – som betyder ’lite grand’. "Peu en peu" skall således den rätta stavningen vara.
NE (som för övrigt är en av dessa ytterst tacksamma förkortningar jag slänger mig med, för det är så svårt att komma ihåg hur encyklopedin stavas, och ännu svårare är det att uttala) säger att det betyder: ”Lite åt gången. (Särskilt beträffande något abstrakt).”
Abstrakt?! Inte kände jag mig så särskilt abstrakt när jag stod där i matkön, inte vad jag minns i alla fall.

Men det kanske förklarar en sak för mig: Orsaken till att jag aldrig förstod vad Elof sa, kanske berodde på att han talade franska hela tiden. Vem vet: Bakom den slitna fasaden, någonstans under puckeln, tickade det kanske en fransks adelsmans hjärta, eventuellt en ättling till Solkungen, Ludvig den XIV! Och så var han vaktmästare på vår skola!
Tänk så lite man vet, egentligen.

Fot-not

Det är ett par dagar före jul. Jag har fått sockerdricka i benet och min vänstra fot har domnat bort. Jag vet att den sitter kvar för jag tittade efter, men jag känner den inte.
Så kan det ju bli ibland.
Normalt sett går det över när man börjar röra på sig.
Men det här släpper inte, så jag ringde till sjukvårdsupplysningen för att kolla. Det är väl nåt norrländskt, antar jag, men jag får lite dåligt samvete när jag anlitar läkare annat än om jag har ett hål i magen, stort nog att ”kast’ in hatt’n”.
Sköterskan jag talade med hörde min tveksamhet och, efter att jag beskrivit min krämpa, beordrade hon in mig på akuten.
- Taxi direkt!, röt hon och fick mig att rodnande lova att genast anlita någon av dessa eminenta landsvägsriddare. Snubben som körde mig tog inte mitt Maestro-kort men lät mig komma undan 40 spänn lindrigare när inte kontanterna räckte. Han gav mig sitt nummer och sa att det kan vi ta nästa gång. Heder åt sådana. Och nu har jag ett direktnummer till en bra minitaxisnubbe.

På akuten fick jag vänta från midnatt i nära fem timmar innan jag fick träffa en läkare, trots att sköterskan berättade att det var en lugn kväll, att kylan antagligen bidrog till att folk höll sig hemma. Lite märkligt kan jag tycka att det är; blir folk inte akut sjuka lika lätt när det är kallt ute, eller beror det på att flertalet akutfall utgörs av förlorarna vid fyllebråk och misshandelsfall ute på stan, och att folk inte går ut lika mycket när det är kallt?
Eller är det fler som är som jag, som hellre dör än att gå ut i kylan? Bokstavligen!
Nå, jag klagar inte. Jag är snarare tacksam att jag inte kom en hektisk kväll, för då hade jag väl fått vänta i en vecka.

Men personalen på akuten är fantastisk. De är tålmodiga, lyssnande, inkännande och för det mesta mycket trevliga. Det är nästan roligt att vara på sjukhus, tack vare dem. Fast om man är sjuk på riktigt kanske man inte riktigt uppfattar det så, efter fem timmars väntan. Jag önskar förresten att alla Landstingspolitiker var tvungna att arbeta på golvet, som undersköterska – med en undersköterskas lön, åtminstone var tredje år, för att tillåtas inneha sitt förtroendeuppdrag Då skulle jag kunna ha förtroende för dem.
Som det är nu får de över 400 000 i årsinkomst för sitt uppdrag, som tycks gå ut på att skära ned på verksamheten så mycket som möjligt. Och det sista de skär ned på är ju sina egna arvoden.

Nå. Jag har nu lärt mig att man inte ska leka med sockerdricka. Åtminstone inte om den finns i fötterna. På akuten tog de minst nio provrör med blod, blodtryck och sänka, temp och syreupptagning. Sedan skickade de mig på hjärnröntgen men hittade inget där heller. Helt tomt. Sen fick jag en gamedrive med en safariguide från vaktmästeriet, från akuten till Neurologen. Där tappade de mig på ytterligare fyra provrör blod. Naturligtvis var de tvungna att göra nya hål i min kropp för varje provrör. Slutligen punkterade de min ryggrad med en alltför grov nål – i mitt tycke åtminstone. Jag blev inrullad till ett annat rum där en läkare väntade. Han var snabb och effektiv, och kommenderade mig att lägga mig i fosterställning och kröka ryggraden så mycket jag kunde. Sedan sade han till sjuksystern:
- Kan jag få en åtta, tack.
- Nej, för fanken! Ropade jag. Det räcker säkert med en tvåa, eller en två och en halva.
Läkaren tittade frågande på mig.
- Ja, förklarade jag. Jag befarar att du pratar om nålstorlek.
- Nej, jag pratade om storleken på gummihandskarna, och där räcker det inte med en tvåa eller två och en halva.
Trots att nålen inte var storlek åtta var det en synnerligen obehaglig upplevelse, som stärker min övertygelse om att mina kroppsvätskor i görligaste mån skall hållas innanför min hud.

De körde hela provkartan på sjukhuset, men hittade inget. Jag fick träffa tre olika läkare, varav en neurolog. Jag har blivit körd med privatchaufför från en provtagning till annan, haft en övning med en sjukgymnast och fått möta en arbetsterapeut. Snacka om att få valuta för pengarna.
Den sistnämnde ville förresten försäkra sig om att jag snabbt skulle komma tillbaka till arbetslivet, eller nåt. Antagligen är det något som regeringen Reinfeldt infört: För att vara säker på att ingen stackare hamnar i ”utanförskap”, så ska man rehabiliteras redan på akuten. Det kallar jag effektivitet.

Ingen av alla dessa sjukvårdskunniga fann emellertid något onormalt med mig.
- Du är fullt frisk. Lite högt kolesterolvärde, det är allt. Konstaterade läkaren. Sluta röka och börja träna.
- Men min fot då. Jag är fullt frisk, men min vänstra fot har dött i förtid. Kan du åtminstone kapa av den när det börjar lukta ruttet och krypa likmask i den.
- Nja… det är lite tidigt, svarade han tålmodigt. Men jag skickar en remiss till neurologen så får de ta lite prover.

Och där står jag idag. Med en abdikerad fot. Eller bortdomnad åtminstone.
Ett kinesiskt ordspråk säger: Den som tvekar för länge på att ta nästa steg, riskerar att bli stående på ett ben hela sitt liv.
Och kanske är det så: Kanske är det dags för mig att gå vidare i livet. Ta ett kliv framåt och se vad som händer. Stiga ut i det okända, med min bortdomnade fot.
Nå, jag är glad så länge det inte är hjärnan som är bortdomnad.
När det händer blir det dags att checka ut, inte förr.
Jag har åtminstone fått en tiotusenmilaservice och befunnits vara körduglig i ytterligare några år, även om jag har punka på ena foten. Eller nåt.

Flygresefundering...

Jag sitter på planet mellan Istambul och Mumbay och skriver och tecknar för att få tiden att gå. I lurarna har jag ljudet från en typisk Bollywoodrulle som visas på skärmen ett par meter framför mig, och på det skrangliga bordet framför mig står en whiskey. Killen med nyckeln till barskåpet ombord är definitivt inte svensk; jag uppskattar att jag fått en rejäl åtta i glaset, och då är det ändå den andra jag fått. Jag har arbetat som en blådåre de senaste veckorna, för att hinna klart med Hurtigrutsfilmen innan resan. De senaste tre veckorna har det bara blivit tre till fem timmars sömn per natt, med något enstaka undantag, så den här whiskyn kommer att garantera mig en god sömn under resan.

Vi har just avslutat den sedvanliga flygplansmåltiden, lika spännande som vanligt. Det är lika intressant varje gång, att se hur man ska hantera alla de olika små portionsförpackningarna; hur man ska balansera grejorna på det alltför snålt tilltagna utrymmet på den rangliga plastbrickan framför sig; hur man ska klara av att äta utan att spilla och kladda ned sig, eller stöta till grannen så denne gör detsamma. Dessutom är det spännande att se vad det blir för mat, hur det ser ut och hur det smakar.

Det senare kan skilja sig väsentlig mellan olika flygbolag. Den här gången flyger jag med Turkish Airlines och har blivit serverad klassiskt flygplanskäk – det vill säga; bukfylla.
Andra gånger, med andra bolag, har det varit mer eller mindre oätligt, men ibland kan det vara riktigt gott. Exempelvis de gånger jag flugit med Emirates, men så har de också vunnit den årliga utmärkelsen ”bästa flygplansmat” flera år på rad. Jo, det finns faktiskt en sådan utmärkelse, och det vittnar antagligen om hur absurd den här världen egentligen är.

Låt mig förklara hur jag menar: Jag reser ganska mycket, och eftersom jag inte arbetar för något stort företag som betalar min biljett utan själv får stå för kostnaden med mina surt förvärvade, skattade pengar, vill jag givetvis resa så billigt som möjligt. Det bli därför buss eller tåg när jag reser inrikes, och gärna lågprisflyg på mina utlandsresor. Ofta är det relativt korta flygresor om sex timmar eller mindre. Det är ungefär detsamma som när jag reser med buss eller tåg på mina inrikesresor. Jag vet att jag klarar dessa resor utan att ens vara i närheten av att svälta ihjäl.
Men så snart jag ska flyga lika länge, så är det en hel stab av personal som ska ha betalt för att servera mig mat som jag normalt aldrig skulle betala för. Jag går sällan på lyxrestauranger, helt enkelt därför att jag anser att det kostar för mycket. Visst, det är underbart att emellanåt kunna unna sig lyxen med riktigt god, vällagad mat som man slipper tillaga själv. Men samtidigt vet jag att jag kan äta fantastiskt god mat i en hel månad under min Indienvistelse, för samma pengar som jag annars får betala för ett besök på en bättre restaurang i Europa. Valet är således rätt lätt för mig; det blir få besök på lyxrestauranger för min del.

Men när det kommer till mina flygresor tvingas jag betala lyxrestaurangspris för mat som jag vissa gånger ratar helt. Förutom personalen som ska servera maten ombord, tillkommer kostnaderna för en hel industri som tillagar och förpackar maten i lämpliga portionsförpackningar.
Jag kan förstå att om det är flygresor på mer än åtta-tio timmar så kan det vara gott att få i sig en bit. Men personligen skulle den akuta hungern kunna avhjälpas med en eller ett par rejäla mackor. En baguette med fyllning som jag betalar trettio kronor för i Sverige hade varit ett fullödigt alternativ för mig. Jag skulle föredra om flygplansmaten, och alla kostnader som därtill hör, betalades av dem som vill ha den servicen.

Chefen för Ryan Air, Michael O'Leary, har sagt att han vill avdramatisera flygresor; att det inte ska vara krångligare eller dyrare att flyga än att resa med buss.
Jag gillar den tanken. Flygresor har gjorts onödigt dyra och krångliga. Säkerhetskontrollerna liknar mest ett skämt, och varierar från land till land. På en flygplats plockar de alla spetsiga föremål, och plockar av mig min kam av metall - samtidigt som man får bestick av metall att äta med. På en annan flygplats släpper igenom en morakniv som jag glömt flytta från handbagaget till resväskan, men snor mig på mina fyra tändare – varav en mer exklusiv i metall. På en tredje beslagtog de alla mina reservbatterier till kamera och min ljudinspelare. Jag har tvingats lämna ifrån mig tandkräm och schampo, oöppnade vattenflaskor från det egna flygbolaget vid en direkttransfer. Och så vidare.

Därtill kommer att jag tvingas betala dyrt för en måltid jag inte beställt, inte vill ha och ofta ratar. Det vore intressant att få veta hur mycket det egentligen kostar – såväl i faktiska pengar som i miljöförstöring. Det senare är givetvis helt försumbart i förhållande till vad själva flyget kostar miljön. Men jag hade definitivt hellre sett att de pengar jag idag får betala för maten ombord, lades på miljöförbättrande åtgärder.

O’Leary verkar för övrigt vara en skojfrisk person. När han vid en presskonferens fick frågan om interkontinentala flygresor så beskrev han Ryan Airs kommande satsning på långflygningar och förstaklasspassagerare: "free beds and blowjobs."
Måhända är det ett vinnande koncept i striden om flygpassagerare.
Eller nåt.

Parningslek

För så länge sedan att det nu är preskriberat, bevistade jag ett antal vilda studentfester som hölls i Göteborgsområdet, i en stor timrad stuga vid en liten frisk insjö. Varje vår och höst hölls festerna där, och en av orsakerna till ställets popularitet var förmodligen att det fanns en mycket stor vedeldad bastu där, med en liten rutschkana rätt ned i sjön.

Strategin hos festkommittén var det inget fel på: Efter middagen, med sedvanligt dryckesslag, skulle folk vara lagom berusade för att släppa hämningarna och slänga av sig kläderna för att bada bastu. Det slog aldrig fel, snart var det ett femtiotal nakna ungdomar som bastade, badade och dansade mer eller mindre nakna på dansgolvet. Vad jag minns så var det alltid rätt jämnt könsfördelat på dessa fester, antagligen en medveten strategi även det.
Jag, som var ett par år yngre än de flesta andra, tyckte upplägget var kanon: Mycket av den juvenila energi som annars skulle behövas för att få av tjejen kläderna, kunde nu läggas på att försöka få omkull henne istället. Kanske inte så ädelt, men unga killars hormonstinna hjärnor (och pungar) fungerar ofta så.

Vid en av dessa fester minns jag att de hade en speciell ”parningslek” – det vill säga det sätt på vilket man parade ihop gästerna vid bordet. När vi anlände till festen fick vi varsin välkomstdrink och så fick vi ta en lapp ur en av två stora skålar – fördelat efter kön. På lappen var det hon- respektive handjur av olika slag, exempelvis sugga – galt; tik – hund; eller stenbit – kvabbso.
Nu blev uppgiften att härma parningslätena och –beteenden hos respektive djur, i avsikt att tillkalla en partner till middagen. Antagligen var det fler än jag som hoppades att parningsleken så småningom skulle leda till en dito akt också.

Jag vill minnas att vi var runt femtiotalet festdeltagare, och det är säkert inte svårt att tänka sig synen av dessa personer strutta runt på de mest märkliga sätt under en kakofoni av märkliga strupljud. Själv skrapade jag med foten, sträckte på halsen och råmade jag bäst jag kunde; jag hade fått härk – det vill säga en rentjur. Som det här var på västkusten så var det väl en tur att jag, med mina norrländska rötter, fick just det kortet – få andra hade vetat vad en härk är. Min skådespelarinsats kan inte ha varit så dålig för snart kom det en vaja, eller renko, och stötte mulen i min sida. Det visade sig att jag fått en gammal vän till bordet, också hon från norr, så hon visste vad en vaja kan tänkas vilja ha för sorts partner. Eller nåt.

Tack och lov slapp vi käka samma mat som vårt animaliska alter ego - renlav och granskott har aldrig tillhört mina favoriter. Nå, middagen avlöpte relativt lugnt, med undantag för att bartendern/diskjockeyn inte riktigt klarade frestelserna – han blev snart för full och utbytt, och hans efterträdare skulle gå samma öde till mötes någon timma senare. Efter kaffe och avec – många sådana – började dansen. Samtidigt ropade någon att bastun var klar, så följden blev att drygt hälften av festdeltagarna började dra av sig kläderna i samma takt som de drog sig mot bastun. För den som inte visste var bastun låg var det bara att följa spåret av persedlar.

Nå, utan att lämna några skabrösa detaljer kan jag meddela att festen avlöpte utan några större incidenter – det var bara killen som skurit sig i tummen på en kapsyl, och som helt naken hängde i knävecken och gungade i takkronan och stänkte blod över hela dansgolvet. Takkronan ska sägas, var av det rustikare slaget – ett vagnshjul som hängde från taket i starka kedjor. Ja, så var en idiot som slog sönder en ölflaska i bastun, och lämnade den utan att plocka upp glasbitarna. En annan kille kom in och satte sig där, och fick glasbitar i ena skinkan och blödde som en gris.

En betydligt äldre granne, tysk till börden, brukade dyka upp på de här festerna. Han kom och gick som en skugga. Ingen visste vem han var, men olika vittnesmål, mer eller mindre grumliga, visste att berätta att han varit där på än den ena festen, än den andra. Han kom helt anonymt, för att tjuvbasta, men antagligen också för att kolla in unga, vackra, nakna flickor, och han passade på när alla var så berusade att ingen skulle märka något. I en bastu med trettio-fyrtio berusade, nakna personer, varav många träffats för första gången bara ett par timmar tidigare, var det inte så svårt uppenbarligen. Flera personer brukade fråga vem han var, att de inte sett honom tidigare på kvällen, men det var sällan någon kunde beskriva honom. Hans strategi fungerade således utmärkt. Men han gjorde aldrig annat är att basta en stund, så det var ingen som egentligen motsatte sig hans besök. Snarare var det kuriosa som ytterligare bidrog till festernas kultstatus.

Även den här kvällen satt tysken i ett hörn utan att någon lagt märke till honom. När blodbadet började – när killen med glasbitarna i skinkan vrålade rakt ut och blodet forsade - försvann tysken som en blixt, och någon anmärkte att den där kanske inte tålde att se blod. Men tysken var strax tillbaka, nu med en stor, svart necessär ur vilken han fiskade fram såväl en pincett, en liten flaska jod och ett rejält plåster. Han beordrade killen som blödde att lägga sig på en lave, och gjorde snabbt och skickligt ett närmast kirurgiskt ingrepp med pincetten, baddade med jod, tejpade ihop såret och satte på plåstret. Sedan sköljde han av blodet från händerna, hämtade massor med vatten från sjön och sköljde bort blodet i bastun. Allt detta utan att yttra ett ord.
När han var klar satte han sig lugnt ned och bastade en stund till innan han återigen försvann lika omärkligt som han kommit. Först dagen efter, när vi hjälptes åt att försöka rekonstruera vad som egentligen hänt, insåg vi att denne person måste ha varit tysken som alla pratade om, men som ingen kunde beskriva. Nu hade han tagit ett steg ut ur den totala anonymiteten, men i det stora hela förblev han snarast en mytisk person. Det var inte ens någon som kunde berätta varför han misstänktes vara tysk – ingen hade någonsin hört honom prata.

Jag minns att jag under kvällen hittat en synbarligen villig hona – jag minns inte av vilken sort, men hon var från Tjörn. Vid den aktuella tiden på kvällen var härken varm i särken och jag kunde tänka mig att para mig med vilken sorts hona som helst. Nå, efter det sedvanliga bökandet i varandras bakgrunder tog jag med mig honan ifråga till dansgolvet för att försöka vinna hennes gunst med en parningsdans. Det var nu långt efter middagen och det inte många personer kvar i lokalen – bastun lockade hett, antar jag.

Jag tubbade den nu höggradigt berusade bartender/DJ-ersättaren att spela ett par smäktande tryckare för att kunna komma åt att klämma lite här och var på min partner. Nu var vi ensamma så när som på plattvändaren, men han var alltför förälskad i flaskorna som omgav honom för att bry sig om oss. Han blandade den ena drinken efter den andra - till sig själv. Jag pressade runt min partner på dansgolvet, men med allt mindre steg. Hon var varm och villig, följsam i dansen och generös med att dela med sig av sina fysiska attribut. Jag hade redan börjat planera vart vi kunde ägna oss åt själva akten utan alltför mycket publik. Vi bodde i småstugor på området, med upp till fyra bäddar i varje rum, och några tältade eller sov i sina bilar. Jag hade en underslaf, men delade rummet med bland annat den nu tungt sovande, först abdikerade bartendern. Lite mer privat än så hoppades jag på.

Så plötsligt avbröts mina funderingar av att hon – föremålet för min heta åtrå – viskade i mitt öra, samtidigt som hon smekte upp över mitt bröst – innanför min skjorta:
”Vill du veta en hemlighet?”
”Visst” svarade jag, i tron om att få höra något om hur upphetsad hon var, hur gärna hon ville ha mig, och att han ville ha mig nu direkt.
”Jag ska gifta mig…”
Här lämnade hon en lång konstpaus under vilken mina tankar stannade, liksom mina händer. (Den ena handen höll då ett fast grepp om hennes bakdel och den andra pillade med hennes bröstvårta, men mina tankar hade hunnit betydligt längre än så.)
”… nästa lördag.”
”Jaha” sade jag. Jag har ännu inte, trots att det gått ca 30 år sedan dess, kommit på något bättre att säga i motsvarande situation. Nå, motsvarande situationer har inte heller uppstått särskilt ofta måste jag medge.
Så tog hon ledningen i dansen, svängde mig runt 180 grader, och pekade över sin axel och tillade:
”… Med honom där!”
I dörröppningen stod en stadig biff, lika lång som jag men bred som en lagårdsdörr mellan axlarna, alldeles svart i synen av ilska, och med hårt knutna nävar. När våra blickar möttes frasade det som av elektricitet i rummet. Så började han gå med bestämda steg mot oss. Jag fann det för gott att tacka för dansen, lämna tillbaka hennes bröstvårta och bege mig mot närmsta utgång. Det råkade vara ett öppet fönster, bakom borden där vi tidigare ätit.

Nå, jag gjorde ingen större succé som härk, vad jag minns. Men det var en rolig kväll, även om det inte blev någon parningsakt för min del. Och bruden från Tjörn vågade jag knappast snegla på igen, för att hennes blivande make vaktade henne som en hök resten av kvällen. Småningom så slocknade han emellertid, och när jag gav upp i sextiden på morgonen och begav mig till mitt rum för att sova, låg han utslagen över ett bord i storstugan.

När jag kom in i mitt rum låg det ett par på golvet och knullade vilt och högljutt. Hon låg underst, med benen om livet på honom och han ovanpå, pumpandes för högtryck. Att jag var tvungen att stiga över dem för att komma till min säng bekom dem inte det minsta.
I samma ögonblick som jag steg över dem såg jag hennes ansikte:
Det var hon från Tjörn, bruden som skulle stå brud nästa lördag.
Tyvärr var killen över henne inte jag, utan någon annan, som antagligen funnits på bekvämt avstånd när hennes blivande make somnat. Nu fick jag nöja mig med soundtracket den morgonen…

Jo, jag fick sedermera höra att paret verkligen gift sig, och att de väntade barn något år senare. Om de fortfarande är gifta har jag inte en aning. Men jag kan ju gissa. Not.
Dessutom fick jag långt senare veta att härk egentligen är en kastrerad rentjur - sålunda är det inte konstigt att jag inte lyckades få till någon parningsakt den kvällen. Egentligen borde jag leta upp arrangören och kräva någon form av ersättning. I natura, kanske?

Slå dank

Uttrycket ”slå dank” har alltid tilltalat mig. Förutom själva sysslan, som är högst eftersträvansvärd, så är det inte alla som vet vad det betyder nu för tiden. Det innebär att man kan ägna sig åt det utan att folk har en aning om vad man gör. I mina öron låter uttrycket lite kamratligt; ungefär som en knuff på axeln från en god vän. Jag associerar uttrycket till hur jag ligger i gräset under ett stort träd på en höjd, med huvudet lutat mot stammen. Jag blickar lojt ut över nejden samtidigt som jag tuggar på ett strå, totalt ovetande om vilken tid eller ens dag det är. Solen står högt över mig och lärkorna slår i skyn, mot en fond av skinande vita bullmoln och klarblå himmel.
Humlesurr och fågelkvitter hörs över ett svagt vindsus.
Sommar.
Somnar.

Häromnyss slog det mig emellertid att jag inte ens vet vad en dank är? Jag som har gått och slagit såna i hela mitt liv! Tänk om gjort helt fel – att dankarna är något man ska klappa ömt och säga rara saker till; inte spöa skiten ur, gång efter annan. Som jag funderade gick det plötsligt upp ett ljus. Eller, som man sade förr; en talgdank. En talgdank är ju ett ljus av talg. Kan det vara så att den dank helt enkelt är ett ljus? Men det förklarar inte varför man ska slå dank. Idag kan man förvisso säga: ”Slå på lyset”. Men det har antagligen kommit med elektriciteten, för taljdankar slog man inte på, de tände man.

Jag rådfrågade Svensk etymologisk ordbok. Där bekräftas att en dank är ett smalt ljus, men att det också kan ha samma betydelse som dingla. Det är lätt att föreställa sig att ett smalt ljus gör just det; dinglar, när man håller på att stöpa det. Förr sa man också ”dankar” - som sedermera utvecklades till dangla; som i ”dingla och dangla” - om något som hänger och slänger.
Samma källa anger också att uttrycket ”slå dank”, eller ”driva dank” som man också kan säga, betyder just det: Att hänga och dingla - till ingen nytta. Uttrycket kan härledas tillbaka till 1640, dessförinnan slog man väl inte dank så ofta. Eller åtminstone skröt man inte om det i böcker. Det var ju inte så vanligt att man kunde läsa och skriva på den tiden, och även om man kunde det så var det säkert skönare att slå dank än att skriva om att göra det.

Vidare sökning på Internet ger vid handen att talgdanken var, enligt Vimmerby Tidning, det sista man fick ut när man stöpte ljus förr i tiden. Det blev korta, knotiga ljusstumpar som inte var något att hänga i granen - bokstavligen. Så därför eldade man antagligen upp dem istället.

Allt detta, mitt sökande, har tröttat mig. Men tro nu inte att jag ska slå dank… Jag lurar bara på att ta en liten lur.

(I mitt sökande får jag också två andra svar: En dank kan också vara en spelkula av järn eller liknande material, och på engelskt slang betyder det förstklassig marijuana. Men ingen av dessa förklaringar slår an hos mig.)

Synvilja?

Jag minns min första 3D-filmupplevelse.
Tror jag, åtminstone. När det gäller minne är jag inte så vass; hälften av det lilla jag kommer ihåg visar sig vara falsarier och efterhandskonstruktioner, måhända en kombination av dåligt minne och livlig fantasi. Eller kanske en överlevnadsstrategi – när livet är för tungt kan det vara bra att retuschera, förstärka och förgylla de grå minnesbilderna. Det är dock inte en medveten förvrängning jag ägnar mig åt, utan det sker undermedvetet; som om mitt jag anser att jag förtjänat ett bättre öde än vad fortuna vill ge mig. Eller nåt.

Nå – tillbaka till filmen. Eller det jag minns av den.
Det var i slutet av det glada 70-talet, och biografen i Järpen gav en skräckfilm i 3D – jag har för mig att det handlade om mumier eller om det var Frankensteins monster. Alla besökare fick glasögon i kartong, med ett rött och ett grönt plastfilter. För mig, som även då hade vanliga glasögon, var det ett helsike att hålla dem på plats när jag skulle vissla i biljetten, förutom att det gav mig huvudvärk att se genom dem. Filmen sög dessutom. 3D-effekterna var billiga, sökta och inte särskilt realistiska. Det enda jag kommer ihåg från filmen var när ett gäng fladdermöss flög ut genom en tunnel – mot kameran, och fick några lättskrämda småtjejer att skrika och huka sig i bänkraderna.

Nå, så där är det ofta när jag minns något. I allmänhet brukar det handla om just den typen av lösryckta fragment, utan dramatik eller ens någon poäng. (Med ett sånt minne: Är det konstigt att jag föredrar att leva i nuet?)

Nå, filmtekniken utvecklas, och 3D-filmer har uppenbarligen blivit bättre om man får tro tidningarna. Nu är det storfilmen Avatar som lockar med en 3D-version, och de har polaroidfilter i glasögonen istället för den rödgröna röran. Jag tillhör antagligen en av de sista som inte sett den filmen ännu, så jag tänkte att det kanske är hög tid att se min andra 3D-långfilm på bio.

Nu har det emellertid uppstått ett nytt problem.
Jag ser dubbelt. Jag har gjort så de senaste tio - femton åren, och trots två ögonoperationer har det inte blivit bättre. Mitt dubbelseende består. Normalt sett (no pun intended) så ser jag två bilder av allt. Jag brukar skämtsamt säga att jag ser dubbelt så bra som andra, men det är naturligtvis inte sant. Men jag ser dubbelt så mycket som andra, fast av samma sak. Same, same but different, som man säger på utrikiska.
Jag ser övernog, skulle man kunna säga. Eller, då det handlar om visioner: Jag har översyn?

Nå, denna problematik föranleder några frågor. Om jag nu går på filmen, ser jag den då i 3D även utan polaroid-glasögon? Eller, om jag tar på mig glasögonen – får jag då se filmen i 6D istället? Det borde vara dubbelt så bra som 3D, kan man tycka.
Kanske blir jag ändå först med att se filmen - i 6D! Men en fråga kvarstår: Kommer personerna i filmen att behålla kläderna på, även i 6D, eller blir den barnförbjuden då?