En prick betyder så mycket.

Jag har en prick.
Det är märkligt hur något så litet som en liten prick kan förändra ens liv.
En prick är ju inte särskilt stor – det ligger ju i dess natur att vara just liten. Men ändå kan den betyda så mycket, beroende på vilken typ av prick det är och i vilket sammanhang den förekommer.

En prick, ett sjömärke, kan vara väldigt stort när man står bredvid det på land, men när den väl är på plats är den ändå bara en prick i havet. Och hade jag inte satt en prick - punkt - efter förra meningen hade det blivit fel med stor bokstav i  ordet och.
Just att sätta punkt för något, betyder ju att man sätter dit en prick som markerar ett slut. Rent logiskt kan man tycka att tre prickar då borde betyda att det är definitivt bom stopp, men se så logiskt ska man inte tro att det är… Det tre pickarna förebådar en fortsättning, oftast en icke angiven; något som läsaren själv får föreställa sig.

En punktinsats är något väldigt begränsat, geografiskt och/eller handlingsmässigt. Om jag råkar missa att sätta punkt i en mening och någon redigerar min text och sätter dit en prick kan man säga att det är en punktinsats.
Pricken över i innebär att en del tillförts, som gör helheten perfekt. Pricken gör i:et fulländat: Ett i utan prick är tydbart medan i:et med prick är tydligt.

En prick i protokollet är det aldrig roligt att få, medan det däremot kan vara kul att träffa en trevlig prick. Fast befinner man sig i England och träffar en "prick" behöver det inte vara lika trevligt.
Prick kan också vara ett förtydligande av en tidpunkt: ”Vi träffas där prick klockan ett". Får man en prick på huden som inte håller sig i skinnet, utan börjar växa, kan det vara idé att konsultera en läkare. Men det bör då vara en läkare som inte är prickad.

Det är emellertid ingen av dessa prickar som utgör föremålet för dessa rader.
Min prick finns hos kronofogden.
Jag har aldrig sett den själv, så jag vet inte hur den ser ut.
Men jag vet däremot vad den gör:
Den gör att jag inte kan byta bostad, inte handla någonting på avbetalning, inte kan få ett lån i banken, inte heller något kreditkort eller ens byta till ett billigare telefonabonnemang. Den lilla pricken har stor påverkan på mitt dagliga liv.

Den lilla pricken hos kronofogden placerar mig i en särskild kategori människor: De som inte går att lita på. I den gruppen hamnar alla vi som inte fullt ut hanterat vår ekonomi på ett tillfredställande sätt. Det spelar ingen roll om man helt enkelt inte haft råd att betala alla räkningar en månad, eller om man är en notorisk ekonomisk manschettbrottsling som svindlar miljonbelopp från staten och fordringsägare: Alla hamnar i samma grupp. Det är antagligen det enda sammanhang där jag nämns tillsammans med några av de rikare människorna i vårt land.

Nu kan ju alla landets Bror Duktig ställa sig upp, peka finger och ropa fula tillmälen åt mig och alla andra som inte har så bra koll på ekonomin: Som har en prick hos fogden.
Är det någonting som är fult i vårt janteland så är det nämligen att ha dålig koll på pengarna. Man är liksom inte riktigt fullvärdig medborgare om man inte vet att hålla koll på de där upptryckta papperslapparna med ett tryckt värde på. Att det i själva verket är bara papperslappar som tillskrivs ett fiktivt värde är det få som tänker på. "Fiktivt", för att när man har en bunt sedlar för ögonen är det inte lätt att komma ihåg de sanna värdena i livet. När det väl kommer till kritan är det färre människor som på sin dödsbädd önskar att de arbetat mer i sitt liv, än de som önskar att de spenderat mer tid tillsammans med de människor som betytt något för dem.

Att jag fick min prick berodde på att jag inte fått pengarna att räcka till alla utgifter, inte på att jag inte haft för avsikt att smita ifrån mina plikter eller göra något brottsligt. Mina inkomster räckte helt enkelt inte till för att betala mina utgifter. Det går inte att pressa blod ut en sten – finns där inget, så spelar det ingen roll hur mycket man klämmer.

Om man lever på marginalen behövs det inte någon stor oväntad utgift för att välta hela lasset. Och har man väl hamnat i underskottsdiket är det svårt att komma upp på hanka-sig-fram-stigen igen. Påslag, räntor, förseningsavgifter och liknande gör att det blir som att fastna med båda fötterna i gungfly – ju mer man drar upp den ena foten, desto djupare sjunker den andra.


Det märkligaste med den här pricken är att den tycks har ett eget liv. Det spelar ingen roll om man betalat hela sin skuld – pricken lever kvar i två år ändå. De finns de som hävdar att bankerna experimenterar med att hålla dem vid liv i fem år, ja upp till tio års ålder, i slutna labbförsök på bankerna. Bankerna förnekar bestämt all kännedom om något sådant, men ryktena är seglivade. Å andra sidan – vad kan de säga? Att hålla prickarna vid liv mer än två år är olagligt, så om bankerna håller på med det kan man inte förvänta sig att de ska berätta om det.

Den här elakartade pricken kan man säga är som en cancersvulst på privatekonomin. Den har inte bara ett eget liv, den är dessutom omöjligt att utplåna innan det gått två år. Inte ens när pricken uppkommit genom att man felaktigt beskylls för att inte ha gjort rätt för sig, eller när det blir en rättssak och man i slutänden blir frikänd, går det att ta bort den där elaka lilla pricken.
Pricken, som jag och hundratusentals andra svenskar utsatts för, finns nämligen inte på riktigt. Det vill säga att pricken är inget strafföreläggande som utdöms av någon rättvis och allvetande juridisk samhällsinstans. Juridiskt sett finns den inte, utan är bara en officiell notering om att man inte betalat en skuld i tid. Däremot finns den hos kreditbedömningsföretag och banker, som i praktiken styr en påfallande stor del av vår vardag.

"Straffet" för att man har betalat en räkning för sent - att inte kunna fungera normalt i samhället, inte öppna ett telefonabonnemang, inte hyra en lägenhet etc - överstiger med råge det för en misshandel eller ren stöld, som brukar rendera i villkorligt eller i värsta fall ett par månader i fängelse; när man avtjänat sitt fängelsestraff är man fullvärdig medborgare igen.

Men den som inte haft råd att betala alla räkningar i tid, straffas – utan någon juridisk process - i minst två års tid, även efter det man betalat alla kostnader och gjort rätt för sig.

Visst måste den som ska låna ut pengar, borgenären, få veta om låntagaren, gäldenären, verkar seriös. Om den senare vid upprepade tillfällen misskött sin ekonomi och hamnat i en ekonomiskt besvärlig situation, så är det klart att borgenären blir misstänksam och ifrågasätter gäldenärens uppsåt eller kompetens. Och naturligtvis har borgenären rätt att neka något lån.
Det är synd bara det tycks vara en enkelriktad rättighet.

Historien visar tydligt att även bankernas kreditvärdighet borde bedömas.
Med tanke på de senaste decenniernas upprepade bankkrascher är det märkligt att våra banker inte blir prickade. Det är också märkligt att skattebetalarnas representanter, våra politiska ledare, är så korkade att de ställer upp och räddar bankerna gång efter annan – de har ju gång efter annan visat sig vara fullständigt oansvariga; kortsiktiga och inkonsekventa; rent kriminellt generösa med löner och bonusar till styrelser och chefer även i kristider - listan kan göras lång.
Varför prickas inte bankerna, och beläggs med näringsförbud på ett par år – så blir det ju i praktiken för oss gräsrötter? Varför ska företag behandlas bättre än människor?
Varför straffas man hårdare för att man missat en inbetalning på en hundralapp till ett stort multinationellt företag än när man misshandlar eller rånar en medmänniska?

Vad är det för samhälle vi skapat egentligen?

Att alla borde ha en årslön på banken, är ju ett klassiskt uttalande som illustrerar avståndet mellan dem som leder vårt land och oss vanliga medelsvenssons. Men själva grundtanken är det inget fel på: Det är skönt att slippa behöva oroa sig ekonomiskt.


Masai Mbili har två prickar i sin logo.


Men om man nu aldrig kommer att få den där årslönen som buffert i livet, vad gör man då?
Min egen ekonomi är sannerligen inte någon upplyftande historia, så jag har helt enkelt lärt mig att ignorera den - strutsmetoden är klart underskattad. Jag har också insett att pengar är rätt överskattade – de är ju bara till någon nytta om man ska betala räkningar eller köpa något, annars är de rätt värdelösa.
Beaktar man därtill att sannolikt 98 % av alla saker vi erbjuds att konsumera (livsmedel borträknat) tillverkats på ett för naturen skadligt sätt, och av människor som arbetar under förhållanden som vi själva aldrig skulle acceptera, så blir det lättare att lägga band på konsumtionslusten.
Många i min omgivning anser nog att jag är oansvarig och lättsinnig, men jag ser det på ett annat sätt: Att oroa sig för vad framtiden eventuellt kan komma att bära med sig, är att slösa bort Nuet, den enda verklighet som finns.
Det om något är lättsinnigt och oansvarigt!

Men visst drömmer jag om en prickfri framtid, när jag inte behöver känna mig som en halvkriminell ekobrottsling för att jag varit sent ute med att betala en skuld. När det känns det jobbigt någon gång emellanåt, brukar jag påminna mig själv om ett råd jag fick från en vän från Kanada. Han sade:
- Do you have problems? Well, ask yourself: Can I solve it? If so, why worry? And if you can’t solve it, why worry?

Stendött i Delhi.

Februari 2008.

Sitter på en takterass i Delhi, Indien.
Här är nästan plågsam varmt trots att det ännu är tidigt på morgonen, men ändå att föredra framför den gråkalla göteborgsvintern. Likt en reptil sitter jag mest orörlig och lapar morgonsol för att samla energi inför mötet med Delhis minst sagt intensiva trafik. För att förströ mig bläddrar jag i en illa tummad upplaga av en åldrad Indienguide, tjock som en bibel.
En av bilderna i guiden fångar mitt intresse: Det är från något som beskrivs som en ”statykyrkogård” över brittiska kolonialhjältar, och visar en kullvält staty som ligger i gräset. Enligt bildtexten är det är den engelske regenten George V.

En kyrkogård över statyer.
Tanken fascinerar mig. Efter kort konferens med mitt ressällskap är dagens program satt, och sent på förmiddagen kommer vi iväg. En kort resa under jorden med den nya utopiska, nästan Orwellska tunnelbanan för oss snabbt till stadens norra utkanter. Där tar vi en cykelriksha, framtrampad av en äldre man som får slita hund i middagshettan.

Det tar honom en dryg kvart att ta oss till rätt gata där han flämtande släpper av oss, tar furstligt betalt och pekar längs vägen: ”Ditåt, gå bara ditåt…” Så försvinner han åt andra hållet, snabbare än en avlöning. Det visade sig bara vara början på den långa gata som leder till Colonation Durbar Site. En lång, och mycket svettig, promenad för oss långt bortom de kvarter som vanligen bevistas av turister.

Småningom avtecknar sig dock en vit pelare mot himmelen. Likt en gigantisk fallossymbol höjer den sig över horisonten. Snart är vi framme vid en gigantisk dammig plan, och mitt på den – den marmorvita obelisken. På planen framför monumentet spelar några indiska tonårskillar cricket.
För övrigt är det fullständigt övergivet. Inte en turistbuss, inte en rörelse avslöjar något liv.
- Verkligen en passande plats för en statykyrkogård, för här verkar stendött, konstaterar mitt ressällskap torrt.
Några tomma socklar antyder att han har rätt - här är så händelsefattigt att till och med statyerna tröttnat och dragit härifrån.

Vi går upp till obelisken och läser inskriptionen på minnestavlan:

På andra sidan obelisken ligger ett cirkulärt mur- och staketomgärdat område.
En vaktmästare dyker upp från ingenstans och öppnar välkomnande grinden för oss. På insidan av muren löper en upphöjd stenbelagd väg, kantad av socklar för statyer – de flesta tomma. Men på fyra socklar står okända eminenser resta. Numera anonyma och tigande, men ändå stolta och vita står de där, huggna i marmor. Inga namn.
Bara kritvita, tysta, stolta poser som längtande blickar ut i rymden.
På två av de många andra socklarna står byster, men resten är tomma.

I mitten av området, på den högsta sockeln, står Kung George V själv, iklädd en enorm mantel.
Om han själv rest sig ur gräset och förnedringen eller om någon förbarmat sig och lyft upp honom, berättar han inte.

Vi letar runt i området efter andra statyer, men inte heller i vegetationen finner vi några spår efter de försvunna högdjuren. En skabbig byracka letar sig in mellan spjälorna på staketet, går fram till en sockel som härbärgerar en byst och lyfter vanvördigt på benet. Tydligare kan det väl inte sägas. De engelska hjältarna från förr är passé.

Jag går fram till bysten som hunden använt som toalett. Där står faktiskt ett namn ingraverat i sockeln; Sir John Jenkins. För mig okänd; men vem han än var så hade han dock gjort något som förlänade honom en marmorbyst. Nu står han dock glömd och ensam, längtansfullt blickande ut över muren. Är det månne en längtan tillbaka till svunna tider jag ser i hans stela marmorblick?



Sir John Jenkins


Den andra bysten på området är försedd med namnet Sir Guy Fleetwood Wilson. Jag noterar namnen innan vi tvingas retirera undan den obarmhärtiga middagssolen. När vi kommer fram till grinden dyker vaktmästaren åter upp ur tomma intet, öppnar grinden och sträcker fram en hand. Givetvis måste han få betalt för att han öppnat grinden för oss två gånger. Han tar emot en normal indisk veckolön utan att göra en min som röjer hurvida han anser att det är en skälig lön eller inte.

Bristen på serveringar och andra bekvämlighets- anrättningar i området är ett talande bevis för hur ovanligt det är med turistbesök. Det blir en lång, het promenad tillbaka innan det slutligen kommer en taxi som kan föra oss tillbaka till hotellet.

När jag sedan på kvällen rådbråkar det oumbärliga kunskapsskafferi som Internet kan vara, får jag en diger historielektion. En rolig detalj är att jag hittar en blogg med ättlingar till Sir John Jenkins, som besökt platsen dagen innan oss. Vaktmästaren hade antagligen fått ihop ett par månadslöner på två dagars hårt arbete...

 * * *
Delhi Coronation Durbar Site är den plats där britterna lät hålla sina kröningsceremonier i Delhi.
1877 utropades Queen Viktoria som regent över Indien, 1903 var det Edward VII som tog över tronen. Ingen av dessa närvarade dock högtidligheterna själva utan hade skickat sina respektive vicekungar att ta emot hedersbetygelserna från alla Indiska prinsar, furstar och andra potentater.

Men 1911 var det en annan sak. Då hölls den ståtligaste kröningen någonsin, och King George V kom tillsammans med sin drottning. Den senare lär - enligt brittiska källor - ha varit omåttligt populär. Man kan dock undra om den Indiska menigheten hade varit villig att skriva under på det. Kungaparet reste från England för att ta emot ovationerna från sina Indiska undersåtar vid kröningsplatsen i Delhi, och att det var en lyxig föreställning berättas i en tidningsartikel från den tiden:
   His Imperial Majesty wore the Imperial purple robe , a surcoat of purple, with white satin breeches and silk stockings, the Collar of the Order of the Garter and the Star of the Order of the Star of India. On his brow was the Imperial Crown, consisting of a band of diamonds ( 6000!!! ) , studded with four large emeralds and four large sapphires. Above this band were four crosses pateés with ruby centres, alternated by four fleurs de lys with emerald centres. From these sprang 4 diamond arches supporting the orb, or monde, which was surmounted by the Maltese cross in diamonds, with a large square emerald in the centre. His cap was of purple velvet turned up with ermine.

Jag är själv inte så imponerad av den pompa och ståt som omger våra makthavare, men ett sådant överflöd måste ändå noteras. Vad som intresserar mig mer är att Kung George V vid kröningsceremonien deklarerade flytten av Indiens huvudstad, från dåvarande Calcutta till Delhi.
Sir John Jenkins, en av männen från bysterna, lär ha varit arkitekten bakom detta beslut, som skulle markera britternas totala maktövertagande över det indiska imperiet. Med det historiska facit i hand visade det sig vara ett olyckligt drag, och något som lagt grunden till dagens oroligheter i de berörda områdena.
Men oavsett vilket, så står han på kröningsplatsen ännu idag, Sir John Jenkins.

Den andra bysten, Sir Guy Fleetwood Wilson (1850-1940), var en koloniadministratör som länge assisterade olika vicekungar i Indien, men dock utan att under sitt 90-åriga liv lämna några djupare avtryck. Måhända var han en av alla dem som verkar i det fördolda, en av de administratörer som får alla samhällsbyggen att rulla, men som inte är ”massmediala” nog att synas. Sir Guy fick åtminstone en byst uppförd över sig i Delhi, så något måste han ha gjort som imponerade på den tiden. Jag finner honom också avbildad på ett vykort när han läser upp den Indiska vicekungens tal vid någon ceremoni i början av förra seklet.

Av mina efterforskningar lär jag också att statyerna utan namn föreställer brittiska vicekungar. På den tiden de avbildades var de så kända att några namninskriptioner inte behövdes.
Men det var då, det.
De båda kamraterna, som inte fått hela sina kroppar huggna i sten utan endast förlänats en byst, har med tiden fått sin revansch:
Deras namn är ingraverade, och således är de inte helt dömda till glömska.

Nog är det lite tragikomiskt hur vi människor kämpar och sliter för att synas; för att bli bekräftade, älskade och hågkomna. För ära och berömmelse. Ändå hinner det knappt gå hundra år innan vi - nästan oavsett hur berömda vi blir - på sin höjd är en torr not i en historiebok.
När ingen längre lever som har känt till dig och kan berätta om den människa du varit, upphör du existera då?
Är det därför ledare i alla tider har låtit resa statyer över sig själva? För att få en liten tid extra i medvetandet hos andra människor? För att få några rader i en historiebok? Eller en biografi - som läses av några tusentals människor - som snart också är borta...?
Så fåfängt i så fall.

Själv drar jag mig till minnes några kloka ord, även om jag glömt vem som yttrat dem:
”När ni river statyerna, se till att spara socklarna – de kommer att behövas igen.”

Barnboksnostalgi...

En kollega stack en dag åt mig en intressant barnbok från det tidiga åttiotalet: De goda djuren – en bildberättelse för barn av Horst Tuuloskorpi (Gidlunds förlag 1982). Först trodde jag det var ett skämt, sen insåg jag att jag lagt vantarna på en raritet - en synnerligen intressant och unik tidsmarkör.

En sökning på författaren, Horst Tuuloskorpi, ger att denne givit ut en hel rad bildböcker för barn, med så upphetsande titlar som; När skog blir trä; Trålfiskarna; Ville och djuren; Ett år på landet; Varför arbetar mamma? Samtliga titlar med tillägget; en bildberättelse för barn.

Det här gör mig faktiskt både inspirerad och nyfiken: Ja, varför arbetar mamma egentligen?
Vad hade herr Tuuloskorpi för förklaring på den frågan 1981, när den boken utgavs? Skulle han hålla kvar vid samma analys idag?
Åtminstone jag ser fram en uppföljare på den boken: Varför arbetar mamma så mycket år 2010, trots att hon producerar dubbelt så mycket som på 70-talet?

Tyvärr är pedagogiska barnböcker med ett samhällskritiskt perspektiv inte inne längre, och i Björklund och Hägglunds nya skola gör snart Timbroproducerat, sponsrat läromedel att den sista förmågan till kritiskt tänkande stryps.

De goda djuren gavs ut 1982, när vegetarianer var övervintrande hippies och veganer ännu inte uppmärksammats i medierna. Den torrt dubbeltydiga titeln avslöjar att boken handlar om våra matvanor. Minns att strömningarna från 70-talet ännu var starka, när barn tidigt skulle göras till medvetna, politiska aktiva medborgare. Att göra en bilderbok om hur vi slaktar och äter upp våra medvarelser på denna planet, var alls inte kontroversiellt utan pedagogiskt och riktigt.

I torra, lakoniska texter redogör författaren för verkligheten. Bokens inledande ”Människan och katten är två djur, som gärna äter andra djur”, sätter ribban för vad som komma skall. Texten illustrerar en bild på ett barn i femårsåldern, som håller en katt i famnen.

Uppslaget därefter består av en sekvens om fyra bilder på en katt som jagar och fångar en mus. Sista bilden visar katten vällustigt tuggande på musen, vars bakkropp hänger ut ur kattens mun. Bilderna kommenteras enkelt och kärnfullt: Katter tycker om möss.
Och sedan blir det bara bättre och bättre:

Ett uppslag skildrar hästens öde i samma lakoniska stil. På ena sidan fyra illustrationer som visar hur hästar används som nyttodjur. På nästa sida hänger ett par hästkroppar med huvudena nedåt, och groteskt gapande sår där de avskurna öronen suttit.

De gulliga små kycklingar som på ena uppslaget näpet kravlar ur äggen, undgår heller inte detta öde. Ett par uppslag senare hänger kycklingkropparna på rad, uppochned, plockade och i ett nästan obscent naket tillstånd.
Bildtextern säger: Galgarna för fåglarna genom olika maskiner. De bedövas och blir av med fjädrar, huvuden, fötter och inälvor.

Fåren som misstänksamt betraktar fotografen; bonden som ömt håller ett litet lamm i famnen; slaktaren som med ett snett leende skjuter lammkroppar längs skenor i taket; arbetaren som koncentrerat styr maskinen som flår lammkropparna - allt är fullkomligt naturligt i Horst Tuuloskorpis värld.

Kanske är det inte konstigt att den generation som uppfostrades med den här typen av litteratur har blivit vegetarianer, veganer och djurrättsaktivister.
Som man sår får man skörda.

Vardagsfundering II – Nu med ny, förbättrad formula!

Som rubriken antyder är det här en uppföljare på en tidigare fundering. Men det är inget tecken på att de nya tankarna håller på att ta slut, för så förhåller det sig alls inte. Det är helt enkelt så att jag har blivit medveten om hur vår livsstil innebär en rovdrift på vår planet.

Jag tar därför konsekvenserna av min nya insikt, och slutar gödsla min blogg med helt nya tankar. Det vore både oansvarigt och egoistiskt av mig att tänka alla nya tankar själv; kommande generationer måste också få en chans att tänka till och komma på något nytt, tidigare otänkt.

Därför kommer jag hädanefter att återanvända – eller recycla, som man säger nu för tiden – gamla tankar i högre grad. Men för att det inte ska bli tjatigt för mina eventuella läsare så ska jag formulera om mig, göra vissa förbättringar och korta ned lite. Jag kör med samma innehåll, men med en ny formula, helt enkelt.

Det för tankarna helt osökt (hmmmm…) till föremålet för min första återanvända fundering:

http://zenigen.blogspot.com/2009_12_30_archive.html

Den handlade om Barnängens Schampo kontra min luddiga uppfattning om styrka respektive glans. Jag har fortfarande inte riktigt fått något grepp om den biten, och än mer vilsen har jag nu blivit efter att ha sett Barnängen Creme schampo 2.0, eller hur man benämner uppdaterade hårvårdsprodukter.

De anger nämligen på förpackningen att det är en ny, förbättrad formula.

Det här gör mig förvirrad. Som jag skrev i min tidigare fundering var jag minst sagt konfunderad – och lite imponerad – över att schampot hade 100 % styrka och 100 % glans. Men nu är det alltså ännu bättre, eftersom det nu har just en ny, förbättrad formula.

Jag börjar tro att min mattelärare i gymnasiet lurade mig, eller åtminstone undanhöll vissa fakta. Enligt honom så hade man ingenting om man hade 0 %, och hade man 100 % av något så hade man rubbet. The lot, som man säger på utrikiska.

Förvisso brukade jag ligga närmare den förra procentsatsen i antal rätt på hans prov, men så mycket lärde jag mig att jag anar att det ligger en hund begraven här någonstans.
Det här schampot visar att han måste ha varit fel ute, för här har de lyckats förbättra något som redan var hundraprocentigt. Ändå är förpackningen exakt lika stor!

Hade förpackningen varit mindre så hade det kanske kunnat förklara det där med styrkan – att det blivit starkare helt enkelt. Men då borde det ju stå till exempel 114 % styrka. Men det förklarar ändå inte det där med glans – hur kan något glänsa mer än 100 %?

Måhända är det självlysande på något sätt - men självlysande hår?! Vem vill ha självlysande hår? Det kan möjligen passa till halloween eller lucia, men jag har svårt att se att något ljushuvud skulle komma på tanken att använda det till vardags.

Jag blir helt enkelt inte klok på det här. När jag dessutom jämför innehållsförteckningen mellan den gamla och den nya förpackningen noterar jag att det är precis samma ingredienser som tidigare. Ändå har de lyckats förbättra en redan fulländad produkt!

Nä, ska jag få någon rätsida på det här måste jag nog ringa Barnängens kundtjänst och höra med dem. Innan dess får jag tvätta håret med såpa, det lär vara bra för barret.
Sen ska jag f-n i mig bussa Jan Björklund på min gamla mattelärare!

Bonus På banken?

Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.

Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storslagna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.

Först en resumé:

Jag är, liksom en stor majoritet av oss människor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mellanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.

Men snart förändrades det.

Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företagen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.

På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Norrmalmstorgsdramat.

Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontantflödet.

När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bankdosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.

Kalla mig gärna idiot, men jag är åtminstone inte ensam om att vara det.

Nå, det var dags för min månatliga incheckning på internetbanken för att pröjsa mobilräkningen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tänkte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.

Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjänstemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”befriade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.
När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräddad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.
- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…
- Va!? Utbrast jag, uppriktigt förvånad. Du menar inte allvar?!
- Jo, man får byta batteriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.
- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?
- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.
- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar dessutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?
- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får kunden själv stå för när de tar slut.
- Men då kan jag inte använda tjänsten…
- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…

Här avbröt jag lite ohövligt:
- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifterna säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.
- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gymnasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra småsparares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.
- Men jag kan inte göra något åt chefslönerna…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst boken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne.
- Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!

Kassören lät denna straffspark passera okommenterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:
- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?

Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men upprepade vänligt:
- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.

Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:
- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.
- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!
- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna…
Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.
- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.

Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast:
- Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny?
- Men... Det vore väl inte så bra…
Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.
- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått sönder?
Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.
- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?

Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tittade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:
- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.
Han lutade huvudet på sned och tittade vädjande på mig.
- Om jag fick bestämma… men jag får inte...

Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:
- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentligen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.
- … men jag kan inte. Vi har inga batterier.
Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:
- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället.
Han visade stolt upp en av de nya dosorna.
- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…
- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!

I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt godtagbart i Sverige.
- Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya dosor som är säkrare?! Är du seriös?!
För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig:
- Nja, jag menar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annorlunda…
- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.
- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…

Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikttrogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden.
Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.

Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier.
Slutdiskuterat!

Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget.
Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.
- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?
- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.

Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall:
- Tyvärr, vi för inga batterier här.

Chefen var lika kort i tonen som valpen (sådan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.
Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som man fick om ens dosa gick sönder; etc.

Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.
- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.
- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltelefon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.
- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.
Jag påpekade då att Nordbanken minsann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det.
Han tittade nedlåtande på mig och sa:
- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.

Det svaret retade gallfeber på mig.
Jag hade läst någonstans att under förra bankkraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållandena de omvända; de stod för 80 % av bankernas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.
Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar hans lön.
Jag blev helt enkelt förbannad.
- Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.
- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…
- Jo, titta här!
Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;
- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?
(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick därför hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)

Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.
- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.
All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:
- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just.
- Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju…
- Men du sa ju att om dosan är trasig så får jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?
Den tidigare så behärskade, myndiga bankchefen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.
- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…
Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.
Han sträckte fram handen och röt:
- Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!
- Vad ska du med den till? frågade jag överdrivet vänligt.
- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!
- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.
- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.
- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?

Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:
- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket motstånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:
- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!

Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrättade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.

Oj, så trasig den är!

Dagen efter begav jag mig återigen till kontoret vid Brunnsparken. Jag stannade till utanför entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.
- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.
- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovanligt, sade hon och tittade klentroget på mig.
Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.

Den nya, säkrare dosan.

Jag fick till sist min nya dosa utan vidare protester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.
Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.


Epilog:
Jag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör.
Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bonusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.
Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.

En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i.
Kanske har hon rätt.
Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.

Tomma hylsor skramlar mest.

Bäste försvarsminister Tolgfors.

Jag protesterar mot att Sverige har trupper i Afghanistan.
Jag anser kriget vara omoraliskt och oetiskt – och från början startat på orimliga grunder - nämligen att få tag på Usama Bin Laden och ställa honom inför rätta för 9/11-angreppet på WTC.
Talibanregimen lovade att lämna ut Bin Laden så snart USA presenterade tillräckligt starka bevis för att han var skyldig. Hittills har USA dock inte presenterat några bevis, vare sig för talibanledare eller för resten av världen, som styrker att BinLaden verkligen låg bakom.

Jag är ingen talibankramare, men jag anser att alla folk måste – i demokratins namn – få välja vilka ledare man vill. Även om vi inte gillar deras val måste vi respektera det. Och även om ett lands befolkning förtrycks av en diktator eller en despot så måste omvärlden i första hand se det som interna problem. Det ger oss inte rätt att med vapenmakt försöka förändra detta.
Givetvis skall vi och andra hjälpa till – men inte genom att skicka krigförande trupper som dödar stora delar av den redan förtryckta befolkningen. Det är något som strider mot internationell rätt, och det sunda förnuftet säger att det blir svårt att övertyga befolkningen om det fina i vårt statsskick, om vi skickar våra soldater att döda dem.

Enligt de flesta internationella bedömare finns det ingen möjlighet att vinna ett så orättfärdigt krig. För varje talibankrigare som dödats av amerikanska drönare har det, enligt uppgifter från Pakistan, dödats över etthundratrettio civila. De exakta siffrorna kan säkert diskuteras, men klart står att den höga andelen civila offer väcker en enorm vrede bland den Afghanska och Pakistanska befolkningen, och det gör att rekryteringen till frihetsarmén – de som vill kasta ut de främmande ockupationsstyrkorna – är outsinlig.

Således tycks kriget vara både lönlöst och orättfärdigt. Jag, och många med mig, är övertygad om att man vinner betydligt mer på att satsa på fredliga hjälpinsatser.

Jag har även hört din kollega, utrikesminister Carl Bildt, uttala sig i Ekots lördagsintervju (i slutet av förra året), att våra trupper behövs i kriget mot knarket. Vad jag inte kan få ihop med det argumentet är att talibanerna i princip hade utplånat vallmo-odlingarna när USA startade sitt orättfärdiga anfallskrig mot Afghanistan.
Idag står Afghanistan för nästan 90 % av världens opiumproduktion enligt trovärdiga bedömare. Kriget mot knarket har således misslyckats totalt.
Det är nu dessutom flera månader sedan Victor Ivanov, chefen för Rysslands statliga drogkontrollorgan, försåg USAs trupper med exakta koordinater över 175 knarklaboratorium i Afghanistan, men trots att de dagligen skickar ut sina ”drönare” på sina dödliga uppdrag mot ”misstänkta talibanledare”, har de hittills inte attackerat ett enda av dessa laboratorier.
Det är nästa så man kan misstänka att det inte finns någon ambition att vinna kriget mot knarket. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, har tidigare avslöjats som aktiva aktörer i knarkhandel (Iran-Contrasaffären), och det får åtminstone mig att inte utesluta möjligheten att det kan vara så även i det här fallet.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken så ekar argumenten om ett krig mot knarket väldigt tomt, med tanke på den utveckling som skett sedan 2001, när USA startade sitt anfallskrig mot Afghanistan.

Bäste herr försvarsminister. Jag vet ju att du själv vapenvägrat en gång i tiden, så du bör har tänkt igenom det här med krig och elände mer än en gång.
Enligt en artikel jag läste, var det bilder från Saddam Husseins gasattacker på sin egen kurdiska befolkning i Hajabja som fick dig att tänka om; att inse att ”det inte alltid är tillräckligt att prata med ord.” (Dina egna ord enligt: http://militarareflektioner.wordpress.com/2007/09/07/sten-tolgfors-vapenvagraren-osm-kom-pa-andra-tankar/)

Men om du har läst på din historia ordentligt måste du i rimlighetens namn känna till att folkmordet i Hajabja utfördes delvis med vapen som sålts till Saddam Husseins totalitära regim, av bland annat USA och Storbritannien. Du borde även känna till att dessa vapenaffärer inte upphörde ens efter Hajabja, trots all internationell kritik.
Vill man motverka krig bör man således inte liera sig med länder som USA och Storbritannien.
Men du är idag ytterst ansvarig för att Sverige fortsätter ett långtgående vapenutvecklingsprogram med just dessa länder, i strid med svensk lag som säger att Sverige inte skall exportera vapen till krigförande länder.

USA är, om man ser till tiden efter andra världskriget, det land i världen som varit inblandat i flest krig; som stått för några av de värsta övergreppen mot civilbefolkningar som världen sett (bl. a. användningen av Agent Orange i Vietnam och användningen av utarmat uran i Irak och Bosnien); som är den enda stat som dömts för terrorism (terrorbombningarna av Nicaragua); som aktivt sett till att störta demokratiskt valda ledare i land efter land.
Den senaste tidens avslöjande av WikiLeaks visar på ytterligare övergrepp och råheter som är helt oförsvarliga med de värderingar och den neutralitetspolitik som Sverige har en lång tids erfarenhet av att bedriva.

Om Sverige, trots sådana avslöjanden, ändå fortsätter med den militära närvaron i Afghanistan, och med vapensamarbetet med USA, innebär det att också Sverige blir medskyldiga till de övergrepp och grymheter som begås. Det är ovärdigt ett land med en så lång och ärofull fredsambition som vi har.

För övrigt anser jag att det är ovärdigt att Sverige alls tillverkar och säljer vapen. Vi, som varit förskonade från krig och elände i ett par hundra år, borde veta bättre än att förse världen med vapen. Det finns inget moraliskt försvarbart med det, det är bara ett stort hyckleri.

Om du, som försvarsminister, inte gör allt i din makt för att avsluta allt vapensamarbete med en sådan skurkstat, innebär det att du också blir direkt medskyldig till de upprörande grymheter, brott och övergrepp som avslöjas. Jag hoppas att du i egenskap av medmänniska och ledare tänker om, och ser till att Sverige genast avslutar alla oheliga allianser med krigförande länder.

I annat fall kommer jag – och många med mig – att aktivt verka för att du en dag ställs inför rätta för brott mot Sveriges vapenexportlagar och för brott mot mänskligheten.

Hälsningar,

Johan B. Löfquist

Urtidsdiet

Jag är född och uppvuxen i Järpen, ett litet samhälle i Republiken Fria Jemtland. Järpen ligger vackert beläget i ena änden av Liten, som är just en liten sjö; en mil lång och halvannan kilometer bred. Egentligen är det Indalsälven som, lite matt efter den fartfyllda färden nedför först Tännforsen och sedan Ristafallet, avslappnat breder ut sig lite på sin färd österut.  

Det fina med Liten är att den är full av fisk. När jag var barn sades det vara en av Sveriges fiskrikaste sjöar med ett digert bestånd av öring, röding, sik, harr, gädda, abborre och lake. En sommar var det till och med en kille i Mörsil - i andra änden av sjön - som hittade en kräfta. Det var så ovanligt i dessa trakter att det resulterade en tidningsartikel med bild och allt, i Östersundsposten.

Idag har gäddorna och abborrarna tagit över till stor del; rödingen och harren är mest utfiskad; lake får man aldrig numera. Och ingen sörjer väl det, misstänker jag. Men sik finns det ännu gott om och ibland fastnar det en och annan öring i näten. Och nyrökt abborre är en delikatess.

I början av sextiotalet arrenderade min far en liten strandtomt vid Liten, knappt tre kilometer från Järpen. Tomten ligger bara ett hundratal meter från Europavägen mot Trondheim, men är helt omgiven av skog, och runt denna är det ängar. När man står på stranden kan man se tvärs över sjön, till skogen som reser sig tvärt upp på ett litet berg. En liten skogsbilväg ringlar sig längs sjöns södra sida och bryter av den annars kompakta skogsväggen som reser sig ur sjön. Det är på den sidan som strömmen går, där Indalsälven forsar fram starkast, och där är det tvärdjupt.

Längs den långsträckta sjön ligger små skogsbeklädda öar som det är väldigt lätt att förälska sig i; i väster ser man Indalsälvens inlopp vid Tossön, och strax norr om den ligger bron i Järpen. I fonden syns porten mot fjällvärlden, Undersåker, med Renfjällets mjuka rundning, och lite längre norrut; Åreskutan som gärna speglar sig på sjöspegeln mellan öarna, när fjällvindarna emellanåt stillar sig.

Till den så vackert belägna tomten lät min far släpa en gammal kiosk, som han placerade endast femton meter från vattnet. Med åren byggdes kiosken ut till en liten stuga med kök, sovrum, öppen spis, en farstu och en stor, fin altan som vätte mot sjön. Det var ett genialt drag av honom att bygga en sommarstuga så nära hemmet, för då kunde familjen få "semester" i princip vilken helg som helst: Bara "komma bort" för en kväll, sitta vid sjön och njuta stillheten, kanske elda i den öppna spisen. För mig var det väldigt skönt att komma hemifrån, och bo lite mer primitivt, närmare naturen - men ändå på bekvämt avstånd från civilisationen. Mer fjällräv än så blev jag nog aldrig.

Som barn fiskade vi ofta och mycket; med kastspö, metspö, utter och nät. På två, tre nät fick vi ofta en trettio, fyrtio firrar av bästa kvalitet, mest sik och harr. Lakar och gäddor gav vi till en grannar, en bonde som utfodrade sina grisar med dem. De smakade bara sumpigt och träigt, tyckte vi. Antagligen hade det en del med tillagningen att göra, men ingen i vår bekantskapskrets ansåg att gäddor och lakar var värda att lägga någon tid på. Annars var det ofta fisk på menyn, och det kunde vara stekt, kokad, rökt, halstrad, ungstekt, folibakad... Kort sagt, alla sätt vi kunde komma på.
Och jag kom att älska fisk. Insjöfisk, alltså.

Så småningom flyttade jag till Göteborg, och plötsligt var det allsköns konstiga fiskarter. De enda arter jag kände igen var torsk, sej och lax, som jag ofta ätit på våra familjesemestrar i Norge. Men tillagat havsfisk - utom lax - hade jag aldrig gjort tidigare. I början blev i princip varje försök mer eller mindre ett misslyckande - för mina bortskämda smaklökar. Inget kan ju mäta sig med färsk fjällfisk.

Så kom det sig en dag att en vän från vidderna i norr beslutade sig för att flytta till Göteborg - efter visst tjat från min sida. Jag erbjöd honom att till en början dela min renoveringslägenhet, en trea på Sankt Pauligatan, vilket han gladeligen accepterade. Han var en av fem bröder och hade kanske inte fått så mycket fostran i husliga göromål, var en inbiten ungkarl i trettioårsåldern och hade inte tillbringat särskilt mycket tid framför spisen.

Jag däremot, var bara fem år när jag började koka gröt själv på morgonen, eftersom jag vaknade långt före alla andra. När jag var sju år fixade jag de mest läckra svampstuvningar, och tidigt kunde jag både rensa och tillaga fisken jag fångade. Vid tiden för den här händelsen hade jag ganska bra koll i köket, även om lättjan ofta valde halvfabrikat. (Idag, när jag lärt mig att kärlek är den viktigaste ingrediensen i all matlagning, är det sällan det kommer ett halvfabrikat in i mitt kök.)

Nå, när min vän flyttade ned från Jemtland beslutade jag mig för att bjuda honom på en riktig Västkustmeny. Jag begav mig till den lokale sillstryparen på Olskrokstorget, berättade om min förestående middag och frågade honom till råds. Fiskhandlaren, en jovialisk urgöteborgare med stor guppande mage, rekommenderade utan att tveka en stenbit. Det skulle vara bland det finaste man kunde få upp ur havet, försäkrade han mig förtroligt, samtidigt som han pekade ut den för mig.

Jag (sju)ryggade vid blotta anblicken av den vedervärdiga varelsen från havet.
Fiskmånglaren förklarade att den var förvisso ful, men man skall inte låta sig luras av utanpåverket: Den såg ut så för att det var en gammal ärrad överlevare; en art som var två miljoner år gammal, förklarade han vördnadsfullt. Han höll sedan en mindre föreläsning om stenbiten och dess förtjänster, antagligen för att snärja mig i sitt garn - så fiskare han var. Jag förklarade att jag inte hade en aning om hur man skulle hantera, filéa eller tillaga en sådan best. Men fiskhandlaren var mycket hjälpsam och berättade i detalj hur den skulle anrättas, medan han, säker på att få göra affär, filéade firren och elegant avlägsnade benen.

Jag lät mig till sist övertygas om stenbitens förträfflighet och fiskhandlaren skrockade förnöjt, packade ihop filéerna och skickade också med fiskhuvudet för att jag skulle kunna visa min norrländske vän hur en stenbit ser ut i fejset. Jag betalade och tackade entusiastiskt för hjälpen, uppfylld av den förestående lukulliska upplevelse som väntade mig och min vän. Lätt euforisk slank jag också in på systemet och inhandlade en flaska alltför dyrt, vitt vin för mina sista slantar - för att det skulle bli något att tala om efteråt.

Stenbit, eller sjurygg

Väl hemma tillagade jag stenbiten noggrant efter de instruktioner jag fått, kokade potatis och redde en sås - även denna efter fiskhandlarens recept. Jag dukade med linneduk, tände levande ljus, vikte servetter och lade på tallrikarna. Så korkade jag upp vinflaskan innan jag bjöd min vän att komma och sätta sig till bords.

Jag serverade vinet och berättade att det var en Château de la Rochemorin Blanc; lade upp en portion fisk, potatis och sås till honom medan jag berättade om stenbiten och dess uråldriga historia. Jag förmedlade så exakt jag kunde, mina egna nyförvärvade kunskaper om denna havets åldring; hur den var två miljoner år gammal och ansågs vara en delikatess.

Min vän, som är av den typen som inte låter sig imponeras så lätt, tog en smakbit, tuggade en stund med en uttryckslös min, innan han med en sur grimage svalde ned den med en stor klunk vin. Jag såg frågande på honom:
 - Nååå. Vad tycker du?
 - För min del hade den här fisken lika gärna få bli kvar i havet i två miljoner år till, konstaterade han torrt.

Sanningen att säga så höll jag med honom. Det var knappt ätbart och definitivt inte njutbart. Min övertygelse om fjällfiskens överlägsenhet rubbades inte av stenbitssupén. Och vinet... tja, det hade varit smartare att köpa tre flaskor rödtjut och få en fylla på köpet.

Nästa dag var det min väns tur att bjuda på middag. Fast fixa käk var en mer träffande beskrivning av vad han gjorde. Han serverade den ultimata ungkarlsmiddagen.
Här följer receptet:
Tag ett fruset fiskblock och lägg det i en eldfast form, häll över en burk krossade tomater, använd inga kryddor, sätt in i ugnen en timme eftersom det är så lätt att hålla reda på. När halva tiden gått sätter du på ris - som du inte ska ha sköljts först, och skall kokas i total avsaknad av salt eller andra smakförstärkare.
Min vän var av den rationella åsikten att salt och kryddor kan man ha på efteråt, för då får varje person precis så mycket salt respektive peppar som han eller hon ville ha. För honom inbegrep kryddor endast svart- eller vitpeppar, sak samma vilken av dem.

Han slängde fram två tallrikar, två vinglas och två gafflar. Ställde sedan fram ungsformen och kastrullen med ris direkt på bordet, samt en vinkaraff - med vatten.
Han slängde en skitig kökshandduk över ena armen, la den andra på ryggen och med överdriven servilitet hällde han upp vatten i mitt vinglas och sa:
 - Eau de la Sankt Pauli Blanc.

Nå, det får hänföras till de sena ungdomssynderna. Idag är även min vän rätt företagsam i köket, utan att vara någon Tore Wretman. Och själv har jag lärt mig uppskatta - och laga - diverse havsfisk också. Men lika god som fjällfisk, det blir den aldrig.

Finn fem fel. …

… är en lek som vi ofta stöter på i tidningarnas barnsidor.
Men det är ingalunda en oskyldig och bra lek, utan en demoraliserande och farlig hjärntvätt som korrumperar barns rättsuppfattning.
Jag skall härmed förklara varför:

Finn fem fel är helt fel därför att:

1. Det signalerar till barn att de ska söka efter fel. Det är bättre att berätta för barn att de ska söka efter det som är rätt, bra och riktigt i livet.

2. Gåtan utgår från ett på förhand bestämt mönster som skall vara det rätta, det sanna. Det är bättre att lära barn betrakta oregelbundenheter och avvikelser som något normalt och fullständigt godtagbart.

3. Ofta är det två bilder, där föremål eller detaljer har tagits bort på den ena. Men vad är det som säger att dessa föremål eller detaljer inte var för mycket redan från början? Låt oss istället lära våra barn att "less is more".

4. En bild som manipulerats visar att man inte kan tro på bilder överlag; att man ska vara kritisk till bilder. Att det är ”fel” på en bild är alltså rätt ur ett pedagogiskt perspektiv. Och ett fel som är rätt kan bara vara rätt.

5. Den som söker fel hos omvärlden i allmänhet, och hos sina medmänniskor i synnerhet, blir sällan älskade av andra – inte ens när det är rätt och riktigt det man säger. Felsökeri får aldrig förväxlas med kritiskt tänkande. Det förra kombineras anmärkningsvärt sällan med det senare – i synnerhet inte med självkritiskt tänkande.

Nå, det finns mycket här i världen som inte är bra, så Ni kanske anser att Finn fem fel-problemet är överdrivet.
Men ingalunda!
Ni vill väl inte att era barn ska bli odrägliga människor som alltid vet bäst, som alltid rättar minsta grammatiska fel, som alltid respekterar konventionens snäva ramar?! Ni ser säkert inte gärna att era barn blir sociala freaks, utstötta från samhället!

Nå, det finns ett botemedel:
Finn hur många rätt du vill!

Reglerna är enkla: Titta på bilden här ovan och berätta hur många rätt du ser.

Alla vinner!
Vinst varje gång!
Alla deltagare som kommer med minst ett rätt svar vinner förmågan att se ljust på tillvaron.
Eller nåt.

P.s. Till alla tvivlare: Jag talar av egen erfarenhet. Själv var jag alltid snabbast att hitta de fem felen.

Tidioter och andra.

                                              * * *         
Efter middagen tog de med sig en ryggsäck, knatade upp på en bergknalle i närheten av där de bodde, bredde ut en filt och tog fram varsin medhavd kall öl. De drack den under tystnad. Solen stod ännu högt på himlen fastän det var kväll, och värmde skönt ännu en stund. Bakom dem bredde staden ut sig med trafikleder, asfalt och betong, men på kullarna framför dem stod grönskan i sin fullaste prakt, med hela skalan från den tidiga, lite försiktiga bleka vårgrönskan till det mättade, tunga sensommargröna. Solljuset började skifta mot varmgult och bäddade in hela landskapet i en varm färgton.

En och annan mås kom inseglande över kullarna på pålandsvindarna från havet, skickligt navigerande med hjälp av minimala rörelser på fjäderpannorna längst ut på vingarna. Från grönområdena nedanför dem kom rop och skratt tillsammans med en förförisk doft av grillat.

Det enda som störde idyllen var bruset från biltrafiken på trafikleden nedanför berget.

Han ryckte loss några långa grässtrån, lutade sig bakåt och började lojt killa henne på ryggen. Hon rös av välbehag och sköt upp ryggen mot honom.

Länge, så länge; utan att yttra ett ord, tacksamma på varsitt håll över att ha någon att tiga tillsammans med.

Till sist sade han:

-         Ska vi gå hem?

-         Nu? Redan? Svarade hon förvånat.

-         Ja, det börjar på att bli lite kyligt i vinden.

-         Men vi kan väl ta en cigarett till först.

-         Javisst, svarade han. Bara för att jag säger ”nu”, behöver det inte betyda nu-nu.

-         Så du menar nu-sen?

Hon ställde frågan med ett leende, samtidigt som tände två cigaretter på en gång, för att sedan sträcka honom en av dem.

-         Ja, bara för att man säger nu behöver det inte innebära nu direkt, på stubben, nu genast. Nuet kan vara så långt.

Hon såg på honom och skrattade lite överseende:

-         Det svåra med dig är att man aldrig vet om du menar nu nu, eller nu om ett par timmar…

-         Nä, men det är ju för att folk inte frågar om jag menar nu-nu eller nu-sen. Kommunikation… Allt handlar om kommunikation!

Han tog ett djupt bloss, försökte förgäves göra en rökring i den lätta sommarbrisen, och suckade:

-         Dessutom är det inte mitt fel att alla andra tar fel på tiden.

-         Hörrudu! Det är väl inte alla andra som det är fel på? Det är ju du som aldrig kan passa tider!

Hon sade det lätt förebrående, men mest kärleksfullt.

-         Förvisso. Men vad beror det på? Ett tankefel som låser in oss alla i en fyrkantig värld. Människan försöker mäta det omätbara; att mäta tid med en linjär skala, som om den vore ett statiskt fenomen som alltid är konstant. I själva verket är tiden som en organisk kropp, en amöba som kan ändra form och utseende beroende på vilka betingelser den upplevs under.

-         Men tiden är ju konstant…

-         Inte då! Eftersom jag kan uppleva en och samma uppmätta tidsrymd som en evighet i en situation, och som blott en grisfjärt i en annan situation, så innebär det att skalan man mäter tid med måste vara korrupt, eller nåt. Annars skulle det ju innebära att det är fel i mitt huvud, och det är en mindre lockande teori.

Hon skrattade lätt, men undlät att kommentera det sista. I stället sträckte hon sig efter ännu en öl, öppnade den med ett pysande, varvid ölskum sprutade ut över hennes hand.

Han fimpade sin cigarett och fortsatte:

-         Hade jag varit helt ensam om min iakttagelse hade jag kanske övervägt det senare alternativet. Men nu råkar jag känna till att åtminstone de flesta människor har samma upplevelse av att tiden är svekfull och oberäknelig.

-         Ja, men det är ju bara den subjektiva upplevelsen av tid… som att tiden går fortare när man har kul.

-         Så du menar att min subjektiva upplevelse av mitt liv skulle vara felaktig, att det jag känner och upplever skulle vara underordnat en objektiv, saklig, bedömning av det som sker? Att det som är rätt är en sorts linjal för tid?

-         Nä, naturligtvis är den subjektiva upplevelsen viktigast i livet. Men den förhindrar väl inte att man samtidigt har en tidskonstant som är vägledande för vårt samhälle. Det skulle ju inte funka annars?

-         Vad är det som inte skulle funka? Jag skulle slippa ha dåligt samvete för att min subjektiva upplevelse av tidsförlopp inte är synkroniserat med klockan…

Nu tände hon ännu en cigarett, drog ett bloss och tittade på honom. Så sade hon långsamt:

-         Jag tycker mest att det där låter som en elegant ursäkt för att komma för sent.

-         För sent?! Vadå ”för sent”? Jag kan väl inte komma för sent. Jag befinner mig ju hela tiden där jag är, i min kropp, så när jag anländer till en plats så gör jag ju det just i rättan tid – just precis i det ögonblick jag kommer dit.

-         Men folk får ju vänta på dig…

Nu tystnade han, vände ut blicken mot de grönskande kullarna omkring dem, fångade en mås med blicken och följde den på dess ljudlösa färd genom tillvaron.

De satt tysta en stund, innan han huttrade till och sa:

-         Brrr. Det börjar bli kyligt i vinden. Ska vi gå ner nu?

-         Menar du nu-nu eller nu-sen?

-         Nu-nyss. 

                                                              ***