Om ledarskap och ansvar.

I dessa dagar kommer jag helt osökt att tänka på en historia jag hörde eller läste för mycket länge sedan:

Det hade skett en större flygplansolycka i Japan med ett par hundra döda som följd. Chefen för flygbolaget blev bestört när haverikommisionen kom fram till att olyckan orsakats av en mekaniker som glömt ett verktyg i en av motorerna. Chefen för flygbolaget var japan, och som den högste ansvarige var det därför hans plikt att ta på sig skulden, även om han inte hade något direkt ansvar för haveriet.

Han packade därför en väska, tog passagerarlistan med sig och åkte sedan hem till var och en av de drabbade familjerna, ringde på deras dörr och bad dem personligen om förlåtelse. När alla namnen på listan var avprickade så åkte han hem och begick harakiri på traditionellt vis.

Nu kan ju jag anse att de sista var lite väl magstarkt (en kniv i magen är just det - magstarkt...), man annars är det en intressant historia om en ledares ansvarskänsla. Om alla chefer tänkte som denne japan så skulle det minimera antalet arbetsplatsolyckor till ett minimum, för alla chefer skulle vara så måna om att ingen skadade sig att de verkligen åtgärdade problemen i samma ögonblick som farorna uppdagades.

Det är en bra historia - så bra att jag misstänker att det egentligen är en modern myt. Men oavsett om det är sant eller inte så väcker den en del frågor om en ledares ansvar.

Nu är det nio månader sedan regeringen lovade se över reglerna efter att vapenexporten till diktaturer ifrågasattes förra våren när de arabiska revolutionerna inletts. Nio månader senare har ingen utredning tillsatts, inte heller har regeringen presenterar några direktiv till en utredare.

Nu lovar regeringen dock bot och bättring efter den senaste veckans skandal; där det visat sig att Svenska regeringen har gått med på att vara behjälpliga vid bygget av en vapenfabrik i Saudiarabien - en av världens mer hårdföra diktaturer. När det gäller själva sakfrågan - att det bildats ett bulvanföretag för att undanhålla det svenska folket turerna i affären - visar det sig att ingen vill ta på sig ansvaret.

Låt oss titta närmare på vilka det gäller.

Först har vi Socialdemokraten Leni Björklund. Hon vill inte kommentera affären, hon har lämnat det där bakom sig nu.

Att vi, det svenska folket, ännu får dras med det avtal hon skrivit under i vårt namn, tycks inte spela någon roll - för henne är det ett avslutat kapitel.

Högsta hönset i dagens regering är Fredrik Reinfeldt. Han har legat rätt lågt, men har dock konstaterar att Sverige inte kan bryta ett ingånget avtal - det skulle skada Sveriges anseende, och negativt påverka vapenexporten, och därmed också den svenska arbetsmarknaden. Jag måste säga att det var modigt av honom att vara så rak. Allt stöd till demokratidemonstrationerna i den arabiska våren, och alla vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter i världen, visar sig ändå ha ett pris. Om det kostar Sverige för mycket när det gäller vapenexporten, och om det leder till att vi förlorar ett par tusen arbetstillfällen så har vi i Sverige inte råd att stå för dessa ord, säger Reinfeldt. Indirekt åtminstone.

Sedan har vi utrikesminister Carl Bildt. Han har ju vant sig vid hetluften genom sin högst tveksamma gärning i Lundin Oil, och har på sedvanligt arrogant sätt kommenterat vapenexporten med att världen inte ser ut som Skövde! (Phu. Så skönt. Jag som trodde att det var som att sälja vapen till Skövde när vi säljer dem till världens diktaturer.)

Men att få ett vettigt ord ur Bildt är knappast möjligt, jag hoppas att den åklagare som förhoppningsvis ställer honom inför rätta för hans delaktighet i ett folkmord. lyckas bättre än journalister har gjort. 

Så har vi då slutligen den ytterst ansvarige ministern, Sten Tolgfors - Sveriges försvarsminister. Det intressanta med honom är att han faktiskt var vapenvägrare när samhället ville ta hans tjänster i bruk i det militära. Men sedan har han berättat, såg han en film om hur Saddan Hussein gasade ihjäl kurder i norra Irak. Det fick honom att inse att han varit naiv - att det finns konflikter som måste lösas med vapenmakt. Skurkar som Saddam blir man inte av med annars, konstaterade han. Och därför blev han försvarsminister, och dessutom den "försvars"-minister under vars styre svensk vapenexport nått alla tiders rekordnivåer!Tyvärr såg lille Sten bara utanpåverket - han insåg inte att Saddam Hussein använde sig av amerikanska vapen när han mördade sina egna. Sten insåg inte att utan USAs hjälp hade Saddam inte kunnat gasa kurder. Inte heller tycks han ha förstått att USA fortsatte exportera vapen och krigsmateriel till Saddam även efter den hårt kritiserade gasningen. Eller så lärde sig Sten Tolkfors att pengar inte luktar. Under hans ledning har Sverige exporterat massvis med vapen till en av världens grymmaste diktaturer. Tre av dessa svenska vapensystem har använts mot folket när Sauriarabien förra året skickade in styrkor för att mörda den demokratitörstande befolkningen i grannlandet Bahrain.

Och nu är således Sten Tolgfors ytterst ansvarig för det departement under vilket det planerats med bulvanföretag för att hjälpa Saudiarabien bygga en vapenfabrik - bakom ryggen på folket som valt honom. 

Och vad gör han?

Jo, han skyller ifrån sig!

Först skyller Sten Tolgfors på den som undertecknade avtalet - Leni Björklund. Detta trots att vapenfabriken började planeras under hans eget välde, och trots att den borgerliga regeringen förlängde avtalet 2010.

Sedan skyller Tolgfors på FOI-chefen - sin underlydande.

Och Tolgfors ljuger. Han slingrar sig och han lägger ut dimridåer genom att förneka påståenden som aldrig yttrats. Han vägrar ställa upp på intervjuer, och när han väl tvingas dit så vägrar han svara på frågor.

Är det verkligen sådana ledare vi vill ha i Sverige? 

Sten Tolgfors har redan hittills visat upp så många dåliga ledaregenskaper att det borde diskvalificera honom från alla former av chefsposter för resten av hans liv - även om det skulle visa sig att han i det här fallet faktiskt blivit lurad av en underordnad.

Och låt oss också se på den ekonomiska sidan av det hela. Sten Tolgfors och andra ministrar har en mycket hög lön i förhållande till vanliga knegare, och dessutom löneförmåner som andra bara kan drömma om. Och det är säkert ett tufft arbete - att alltid vara övervakad och påpassad. Men det är också därför de får så furstligt betalt, inbillar jag mig. Då anser jag att de också måste vara skyldiga att svara på frågor, vara öppna och berätta om bakgrunder till beslut. Leni Björklunds inställning kan jag bara föraktfullt spotta på. I samma ögonblick som hon svarade att hon "lämnat det där bakom sig" skulle alla hennes förmåner från riksdagsarbetet dras in - pension och hela slanten, anser jag.

 - Gå och ställ dig i kön på arbetsförmedlingen, satkärring, om du inte är beredd att stå för dina gärningar i det svenska folkets namn!

Och Tolgfors... Fy fan för en krake!

En fjant som inte är beredd att stå upp för sin gärning, som är försvarsminister men inte försvarar sig själv utan skyller på andra - kan man tänka sig en mer patetisk figur? 

Och så till sist - vi - det svenska folket: Ska vi verkligen tolerera ledare som ljuger, som hycklar, som går bakom ryggen på folket och som inte är beredda att ta ansvar för sin politiska gärning? Jag tycker inte det.

Jag anser att vi är värda ett bättre ledarskap.

80 % av vårt folk säger nej till att exportera vapen till diktaturer, och jag är övertygad om att vårt rika land klarar sig utan de ca 14 miljarder som vi fick in genom vapenexporten förra året. I synnerhet som vi överlevt skattesänkningar på över 100 miljarder - däribland förmögenhetsskatten som bara "drabbade" de rika.

Skulle vi då inte ha råd att inte exportera vapen till diktaturer?

Nej, det ligger en hund begraven här. Reinfeldt brukar vara en försiktig general, men nu har han stuckigt ut hakan igen, genom att förklara att vi inte kan bryta avtalet med Saudiarabien.

Jag anar att det ligger många fler sekretessbelagda avtal och underhandlingar bakom Reinfeldts politik. Antagligen har det redan tecknats så långtgående avtal med USA och Nato att vi inte längre är riktigt självbestämmande - det finns andra makter som drar i trådarna till våra politiska marionetter, gissar jag.

Och skulle dessa avtal komma fram, tror jag att de kan vara så långtgående att det skulle kunna handla om krigsrätt för förräderi om de kom fram. (Men jag har inte ett enda bevis för att mina teorier är sanna - så i det här fallet kan jag kanske avfärdas som en konspirationsteoretiker. Åtminstone ännu ett tag.Även de mest hemliga hemligheter har ju en viss förmåga att förr eller senare leta sig ut i ljuset. Information wants to be free...) 

När det gäller vapenexport så anser jag att kan inte våra politiker göra affärerna i offentlighetens ljus, då skall de inte göras alls. Fast egentligen är det moraliskt förkastligt att alls tillverka och sälja vapen, anser jag. De har aldrig lett till lycka för någon i världen, såvitt jag vet.

Det finns en verklighet bakom rubrikerna.

Tidningen Dagens Arena rapporterar (söndag, 11 mars 2012) att antalet avslag på ansökningar om socialbidrag ökar i hela landet. Bara i Sundsvall har avslagen ökat med trettio procent.

" – Det är många faktorer som påverkar kommunens utgifter för ekonomiskt bistånd. Men ska vi prata om de större orsakerna är det framför allt arbetslöshet och förändringarna av socialförsäkringssystemet som har spelat in, säger Mikael Lindberg, verksamhetschef på individ- och familjeomsorgen på Sundsvalls kommun."

[...]

" – Jag tror att en del människor tror att det kommunala försörjningssystemet är som en trygghetsförsäkring, precis som a-kassan eller sjukförsäkringen. Men det är ett biståndsbeslut. Om du har tillgångar måste du först avyttra dem, försörjningsstödet är samhällets yttersta skyddsnät, det är folk inte riktigt medvetna om, fortsätter han."

Den här artikeln fick mig att fundera:

 Tänk dig att du har arbetat hårt i över trettio år för ett företag. Under åren har du byggt upp ett helt liv med pengarna du arbetat in. Du har en villa, en bil, båt och en sommarstuga - nå, du är fortfarande skyldig banken större delen av kostnaden...

Så en dag lägger det företag som du lojalt arbetat för i tre decennier plötsligt ned sin verksamhet i Sverige och flyttar till ett låglöneland. Som tack för din lojalitet blir du arbetslös. Du närmar dig sextio och är, trots all din kunskap och erfarenhet, inte det minsta attraktiv på arbetsmarknaden. Du är för gammal och för dyr i drift jämfört med alla arbetslösa ungdomar som, tack vare Jan Björklund, kan göra exakt samma jobb som du för bara 75 % av lägstalönen i ditt yrke.

Du blir plötsligt dubbel så dyr att ha anställd.Ditt lilla sparkapital rinner mellan fingrarna.  

Tiden går men du hittar inget nytt jobb. Du tvingas genom den ena kursen efter den andra, får sitta och skriva CV och jobbansökningar hela dagarna under ett par år - varvat med praktik på frälsningsarmén och ett lager för en klädinsamling.Nu får du problem med avbetalningarna till banken. När du tog lånen bjöd de på kaffe och kaka. Nu när du oförskyllt hamnat på obestånd är de hjärtlösa och tvingar dig att sälja av ditt hus - med en rejäl förlust. 

Till sist hamnar du i fas 3. Där tvingas du arbeta gratis för en företagare vars enda produkt är att sätta arbetslösa i "sysselsättning". Chefen lyfter en lön på nära en miljon om året, och får aktieutdelning på ytterligare tre, fyra miljoner. Men du är utförsäkrad, och får därför endast samma ersättning som din chef får från den svenska staten för att han sysselsätter dig - 5200:-/ månaden. 

Naturligtvis kan du inte försörja dig på 5 200, utan tvingas gå till soc. Men där blir du nekad hjälp - du äger ju ännu en massa kapitalvaror - även om banken ännu har ett strupgrepp om din hals. Så du tvingas sälja av allt du jobbat ihop under dina dryga trettio år på företaget - och du tvingas dessutom sälja det till underpris, för att du är i ekonomiskt trångmål.

När du väl fyller sextiofem och går i pension slipper du äntligen ifrån förnedringen med att "sysselsättas" i fas 3 - ja, då är alla dina tillgångar slut. Allt du jobbat ihop under ett helt liv är borta!Och genom att du varit arbetslös under de sista tio åren av ditt liv har din pensionsgrundande inkomst också sjunkit till en ren förolämpning. Du blir fattigpensionär, medan de som äger företaget som du lojalt arbetat för så länge blir stormrika - trots att de svikit såväl dig som ditt land.

Så här djävligt ser det ut för många idag. Det finns tio gånger fler arbetslösa i Sverige än det finns lediga jobb - ändå har vi en regering som lägger ett strukturellt problem på individnivå.

Men själva behöver politikerna som beslutat om det här inte oroa sig - de kan få upp till 60 % av sin furstliga lön, eller 30 - 40 000 i månaden (vilket är betydligt mer än du någonsin fått ut när du arbetat 160 timmar i månaden) - och det kan politikerna lyfta i upp till femton år efter det att de slutat fatta de beslut som gjort dig till fattigpensionär.

Men vår Statsminister, Fredrik Reinfeldt tycker att det här är helt i sin ordning: " - Det skall löna sig att arbeta!", säger han i TV-nyheterna - som en ren käftsmäll till dig och alla andra som kasserats av ett omänskligt samhälle.

Så länge jag lever kommer jag att fortsätta kämpa för ett rättvist samhälle, en rättvis värld! 

Blodröda rosor på Alla hjärtans dag?

Snart är det den fejkade "högtiden" "Valentines Day" igen.
Som medborgare i den 51 delstaten ska vi naturligtvis härma moderkakan i väst, göra precis som dem. Amerikansk lättuggad skit är lätt att sälja in i Sverige, och det ger handlarna lite extra klirr i kassan så att vi håller hjulen snurrande.
Ekorrhjulen som vi förväntas hålla igång. Springa så vi får råd att konsumeramera.
Men vad kan jag nu ha emot Alla hjärtans dag?
För visst är det fint att köpa en ros till sin älskade, eller hur?

Förutom den uppenbara kommersialismen i firandet, så handlar det också om symboler och moral.
Rosen är ju en symbol för kärlek, och i vår kultur är det en fin symbolhandling att ge en ros till den man älskar.
Men dessa rosor odlas i allmänhet under rent vidriga omständigheter. Arbetarna slavar för en lön som de inte kan försörja en familj på. Många äter bara ett mål om dagen, och då är stapelfödan ugali - majsgröt.  Försöker de ta med en flaska vatten ut från farmerna får de sparken på stört - utan att få ut innestående lön. Utanför grindarna sitter det varje dag ett dussin arbetare och hoppas på att få jobb - trots att det är ett illa lönat slit.
De får arbeta långa arbetsdagar och -nätter, för farmerna sover aldrig. De besprutar blommorna med bekämpningsmedel som varit förbjudna i över trettio år i Sverige, tvingas göra jobbet utan skyddsutrustning. Dimman av gift hinner knappt lägga sig innan de skickar in personal att rensa blommorna - trots att det är krav på att man måste vänta i upp till 48 timmar efter en besprutning med de starkaste gifterna. Inte heller dessa har någon skyddsutrustning, de sticker sig på de giftiga törnena när de rensar blommorna. Såren är svårläkta och de förgiftas sakta till döds.
Jag har sett mycket av det här själv, och har filmat intervjuer med arbetare, läkare, fackföreningsfolk som misshandlats, hotats till livet och jagats för att de försöker förbättra villkoren. Flera av fackledarna har mördats för att skrämma andra.
Vi gjorde en intervju med en av de tidigare anställda vid en av farmerna. Han hade en stor puckel - utväxt - på ena sidan av ryggen, en stor utväxt på bröstet, han var tunn som en vidja och näsan droppade oavlåtet; och hans lungor hade nästan helt givit upp.
Den här mannen var 36 år, cirka tio år yngre än jag själv, men såg ut som sjuttio. Han var gift och de hade två små barn, det yngsta bara tre år. När vi träffade honom var han döende, och han visste om det. Han frågade retoriskt vem som skulle ta hand om dem, nu när han inte kunde det.
Han var så sjuk och svag att han bara kunde väsa fram sin berättelse, medan näsan droppade oavlåtet. Det var en plåga att filma honom, och jag grät bakom kameran - trots att han talade swahili och jag först efteråt fick det översatt för mig.
Han hade börjat på blomsterfarmen på 80-talet. 1998 blev han befordrad till besprutare. Sedan dess blev hans hälsa allt sämre hela tiden. Blomsterfarmen skröt i sin reklam att alla anställda fick gratis sjukvård, och en hälsokontroll två gånger per år. Den här arbetaren visade sina handlingar - han hade blivit full friskförklarad varje år, trots att han bara blivit sjukare och sjukare. Läkarpapperen var bara en bluff - läkaren var mutad till att friskförklara alla utan att undersöka dem. De som verkligen var sjuka vågade inte gå till företagsläkaren för han skulle rapportera till cheferna och var någon sjuk så fick de sparken direkt. Så vår man hade under sex år blivit sämre och sämre, tills den dag då han föll ihop på jobbet. Då fick han sparken direkt. Han fick inte ens ut den sista veckans lön. Hans liv var inte vatten värt för ägarna av farmen. Nu låg han hemma och hostade livet ur sig i det mycket spartanska skjul de bodde i, och de hade inte råd med några mediciner.
Två veckor efter vårt möte dog han.
Mördad av den europeiske ägaren till blomsterfarmen.

En läkare som arbetat för en av farmerna bekräftade historien i en annan intervju (som vi fick göra i en liten skrubb, för han var rädd att ens synas med oss - farmarna har spioner; de betalar för upplysningar om folk som snokar.) Själv fick denne läkare nog av arbetet på farmen och öppnade en privatklinik istället - och det kommer en ström av patienter från farmerna till honom, och tvingas alltså betala för att få den läkarvård de borde få på farmerna.

En av våra vänner hade supit med ägarens revisor, och när denne blivit full och började skryta om sitt jobb, berättade han att chefen lyfte 11 miljoner dollar i årslön. Hans arbetare fick motsvarande 400 kronor i månaden för sina liv.

Pelikaner vid Lake Naivasha, en tidig morgon.

Så har vi naturen: Lake Naivasha - för ett par decennier sedan en av världens fågelrikaste sjöar, är nästan helt död redan. Tömd på vatten. Förgiftad av bekämpningsmedel och övergödd av konstgödsel. Dessutom har det flyttat in flera hundratusen arbetare i området längs Lake Naivasha. De har avverkat skogen för att få träkol, och som inte längre trädrötterna binder jorden, leder det till en omfattande erosion när regnen vräker ned. Det har hänt att hela bergssidor har kalvat ut i sjön den redan tidigare så grunda sjön.

Och det jävligaste är att de odlar snittblommor till den rika världen medan deras egen befolkning dör av svält bara några mil därifrån, i ett av världens fattigaste och hårdast torkdrabbade områden. Varje ros består av 70 - 90 % vatten, och varje dag flygs det alltså tonvis med vatten från det området till den rika världen!
Det här gäller inte bara blommor från Kenya. Köper ni tulpaner från Holland kan de mycket väl vara uppdrivna i Naivasha, ha flugits till Holland och packats om där så att det ser ut som om det är en holländsk produkt.
Det finns mer än en orsak till att rosor kan vara blodröda.


Läs mer:
http://rattvishandel.net/Fairtrade/inte.aspx

Veta-mer-ida Wikipedia.

Wikipedia är en så jäkla bra idé - att skapa ett lexikon som bygger på vanliga människors kunskap, istället för att bara förlita sig på "de lärde"! 

Wikipedia är ett dynamisk verktyg för att distribuera kunskap i ett demokratiskt system.

Uppslagsverket har kritiserats för att det förekommer många felaktigheter. Orsaken är dels att det haft barnsjukdomar - precis som de flesta andra nya sidor, men också för att man söker fel mer aktivt i Wikipedia. Vad som står i exempelvis Nationalencykopedin förutsätts vara sanningen; det ifrågasätts inte eftersom författarna bakom har så hög kredibilitet.

Men Wikipedia misstänkliggörs av journalister och auktoriteter för att det är sammanställt av "vanligt folk". De lider av en överdriven auktoritetstro - eller tycks åtminstone vilja få oss att tro på alla dessa experter, och att misstro människor utan akademiska meriter.

Wikipedia skapas av vanliga människor som författar, fyller på, korrigerar varandra och rättar till. Och översätter. Wikipedia är ett levande verk. Ett uppslagsverk som är en spegling av just den dynamiska tid av kunskapsspridning vi lever i. Information vill vara fri, brukar det heta. 

Jag anser att det bara är bra om man är medveten om att det förekommer fel i ett uppslagsverk; det gör att man förhåller sig kritisk till vad man läser. Precis så kritisk som man alltid bör vara - oavsett vilken källa det handlar om, eller vilka auktoriteter som uttalat sig. 

Dessutom kan man anmäla fel på Wikipedia, korrigera eller tillföra kunskap om man vill. 

Finns den möjligheten på NE?
Inte vad jag vet åtminstone. Men så har jag aldrig haft råd med ett så dyrt uppslagsverk heller. 

Jag nöjer mig med Wikipedia, och ska även donera en slant till dem då och då som jag använder det rätt ofta. Alla borde förresten läsa grundprinciperna för sidan:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Grundprinciperna

Det är dessutom schyssta regler för upphovsrätten: 

"All text på Wikipedia lyder under copyleftlicensen Creative Commons. Det innebär att varje bidragsgivare innehar upphovsrätten till sina egna bidrag men Creative Commons garanterar att innehållet på Wikipedia förblir fritt att distribuera och hela tiden kan redigeras av andra."

Jag gillar det här. Man delar med sig av sin kunskap. Gratis. Är det så att det kan hjälpa andra - javisst, varför inte?

Jag har haft ett uppslagsverk, Nordisk familjebok från 1920-talet, där alla som författat var med på bild i början av det första bandet. Idel herrar med diverse fina doktors-, jurist- och professorstitlar, den ena finare - eller värre - än den andra.
Högst respektingivande, eller hur? 

Den tidens intelligensia delade med sig av sin oändliga kunskap till massan - i alla fall till dem som hade råd att investera i ett uppslagsverk, för dessa var minsann inte billiga.

Men när man med dagens ögon läser den rent rasistiska dynga som dessa herrar snickrat ihop under uppslagsord som exempelvis "jude", "tattare" eller "zigenare" så förstår man att dessa titlar inte på något sätt gjorde dessa herrar immuna mot dumhet - liksom de flesta andra var de offer för tidsandan. Mitt uppslagsverk gick på en loppis för några år sedan i samband med en flytt, så jag kan tyvärr inte citera något, men tro mig; det var saker som författarna hade åtalats och fällts för idag.

Jag fann det så intressant att jag gjorde det till en lektion i mediekritik för mina gymnasieelever ett år. Jag tog med mig hela uppslagsverket till skolan (Ja, det var lika tungt som det låter - två kartonger och åtskilliga kilon!) och lät eleverna dra ett band på måfå. Sedan var uppgiften att de skulle hitta diverse tokerier i det. Jag hade i förväg gjort en lista på intressanta uppslagsord som de kunde utgå från. Det var uppslagsorden jag nämnde här ovan, men också ord som suffragett och kommunist; eller att slå upp fakta om historiska personer; eller se om familjen Wallenberg fanns omnämnd, och i så fall hur de skildrades.

Jag gav också eleverna en hemläxa jag var rätt svår: De skulle under veckan försöka komma på något i dagens uppslagsverk som människor om 50 eller 100 år kommer att säga är rena stollerier, ungefär som vi idag ser på frenologi - skallmätningar.  

("Frenologi (av grekiska phren, sinne, själsförmögenheter, och logia, lära), läran attsjälsegenskaper är lokaliserade i hjärnan vid vissa organ samt att man kan utläsa dessa egenskaper på kraniets utsida."

Wikipedia)

 
Jag gav dem också i uppgift att fråga sina föräldrar hur man blev "expert" inom ett område; vilken utbildning som krävs, vilken examen man ska ha etc. 

("Expert - Person som är kvalificerad inom något ämne. I akademiska sammanhang är en expert någon som har skrivit en avhandling^{[källa behövs]} på den specifika frågeställningen."

Wikipedia

Här är jag tveksam till Wikipedias förklaring. Svaret är naturligtvis att man inte kan gå någon utbildning för att bli expert - det är ett epitet man oftast får av medierna. De vill öka trovärdigheten i sina egna utsagor genom att använda sig av personer som folk kan lita på, som man förstår kan sitt ämne, och kallar därför en person för expert. Men det finns inga formella regler för vem som får kallas expert.)
 

Eleverna skulle också ta hjälp av familj, vänner och bekanta för att lösa sina hemuppgifter. Jag hade en kanske naiv idé om att få inte bara mina elever att tänka till, utan att få även andra människor runt omkring dem att inte blint lita på auktoriteter. 

Istället hände det att dessa människor ringde en auktoritet; min rektor, och frågade honom vad de hade för konstig lärare egentligen, som inte kunde ge normala hemläxor.

Men jag tror åtminstone att eleverna fattade poängen med min pedagogik, för de slutade lyssna på mig.
Det är vad jag kallar en god lärargärning!


Till sist: Om någon som läser det här skulle ha ett gammalt lexikon liggande skulle jag uppskatta om ni dammade av det och ville dela med er av några minnesvärda citat. 

Bara som en påminnelse om att vi inte ska lyssna noggrannare till titelns klang än till innehållet i vad som sägs.

Jag har ingen passande bild, men så kom jag på att
påminna om att vi måste se på lagboken med samma
kritiska ögon: Vem har skrivit lagarna, och för att
skydda vems intresse?
Inte är det de fattiga som värnas i första hand.
Så därav illustrationen: Lagboken tjänar bäst
som stöd för en soffa som misshandlats. 

Att vara frilansjournalist ...

... är ingen dans på rosor, men väl på törnen.
Det är många som frågat mig varför jag inte skickat in mina texter till någon tidning. Ibland gör jag det, när jag känner mig optimistisk och glad. Tyvärr är det ofrånkomligen ett säkert sätt att bota sig från såväl optimism som glädje.
För att illustrera vad jag menar så publicerar jag här min senaste korrespondens med en redaktör. Jag kallar honom för NN så ingen behöver veta att det var ETC som refuserade mig och mina båda banktexter den här gången:

"Hej igen NN.
Det här är nu den fjärde gången jag skickar samma förfrågan till dig. Efter tre mail och ett telefonsamtal har jag ännu inte fått något svar av dig.
Det börjar nu kännas besvärande; hade jag varit inne i en existentialistisk kris hade jag antagligen tvivlat på min egen existens vid det här laget.

Jag skickade ett par texter till dig den 25:e november. Det var den första gången. När jag inte hört någonting efter två veckor, inte ens en bekräftelse på att du alls mottagit mitt mail, så skickade jag det återigen den 8:e december. Men inte heller den här gången får jag något svar.
Jag väntar i en vecka och ringer sedan, den 14:e december, och frågar. Du berättar lite ursäktande att Ni haft problem med Er mailserver ett tag.
Jag lovade därför att genast skicka samma förfrågan igen, vilket jag också genast gjorde - och konstaterar idag, den 21:a december, att det gått nästan en månad sedan jag skickade artiklarna till Er för första gången. Jag har ännu inte ens fått en enda rad från er, inte ett enda ord som ens kan bekräfta att Ni nåtts av mitt erbjudande.

Kanske har jag för stora krav. Kanske är jag för självcentrerad.
Kanske har jag för bråttom - det finns säkert en hel armé av folk som tror att de kan skriva, som inbillar sig att deras tankar och texter är någonting värt, och det är säkert massor av dem som dagligen hör av sig till Er. Så hur kan jag ens inbilla mig...
Men jag får ursäkta mig med att jag är lite hungrig, det är svårt att få ihop till sitt dagliga bröd idag.

By the way - skall Ni någon gång skriva om hur svårt det är att vara frilansjournalist i Sverige idag så ställer jag upp på en intervju...

Hälsningar,
Johan B. Löfquist"

Jodå. Den här gången fick jag svar från redaktören ifråga:

"Hej Johan.

Jag ber om ursäkt för sent svar. Jag får tack nej till dina 
texter. 
Det handlar om genre och inte kvalitet. Tyvärr har vi sällan den här 
typen av texter i tidning. 

Ämnet är dock intressant. Kan du gör 
nyehtsjournalistik av det? Kan du berätta om bankjättarnas ovilja service, från 
ett kundperspektiv? 

Återkom gärna om du har en idé åt det hållet. 

Vänlig hälsning
NN"

Suck.

Så försvann den skrivarglädjen.

Dödad av en redaktör som inte ens bevärdigar sig att skriva korrekt svenska.

Insättningsinsats på banken.

Det är verkligen inte så att jag går omkring och söker bråk med bankerna. Jag vill förtydliga det, för den som tidigare läst om min förra bankstrid,  http://zenigen.blogspot.com/2010/10/bonus-pa-banken.html kan lätt få det intrycket.
Däremot är jag både retsam och olydig - av födsel och ohejdad vana - och när jag stöter på något som jag inte gillar eller förstår nyttan av så vågar jag säga ifrån. Högt.

Nu senast var det en väninna som var pank och bad mig sätta in hundra kronor på hennes personkonto i Nordbanken, för att hon var tvungen att betala en räkning samma dag. För en majoritet av er som läser det här kanske det är en absurd situation – att vara i femtioårsåldern och trots att man har ett heltidsarbete bli så pank mellan varven att man inte ens har en hundralapp kvar på kontot...
Så är dock verkligheten för många i vårt samhälle – även om våra folkvalda inte tycks inse det, utan skamlöst kan hävda att alla borde ha en årslön på banken. Men att vara pank är så ”skämmigt” att ingen vill berätta om det. Jag vet dock att jag inte är ensam om att någon gång tvingats lämna tillbaka varor i snabbköpet för att pengarna inte räckt. Det värsta är att man skäms över det!
Trots att man jobbar och sliter lika många timmar som någon annan, men har råkat välja ett kvinnodominerat yrke, eller ett lågstatusarbete som ingen kan bli rik på, så är vi fostrade att skämmas för att inte pengarna räcker!
Egentligen är det ju alla andra som står där i kön med oxfiléer och hummer i sina matkorgar, och som tjänar lika mycket i månaden som jag får in på ett år, som borde skämmas för att vi inte skapat ett mer jämställt samhälle. Alla borde kunna leva drägligt på sin lön – för att inte nämna förhållandena för dem som vill arbeta men inte får något jobb, eller alla sjuka som Försäkringskassan jagar med piska…

Det är många som tycker att jag är ute och cyklar ...

Nåväl. Min väninna var alltså pank och jag fick i uppdrag att hjälpa henne. (De som känner mig personligen finner historien kanske mer osannolik för att de vet hur sällan jag kan låna ut pengar till någon annan, om det så bara rör sig om hundra kronor...)

Jag begav mig således till det lokala Nordeakontoret, tog en nummerlapp och väntade lydigt på min tur i nära nog en halvtimme. Det var, provocerande nog, bara två av fyra kassor öppna trots att lokalen var full av folk. Det tog således sin tid – men det gav mig samtidigt gott tid att studera bankens egenannonser där de skryter med sina förmånliga fonder, pensionssparande och – absurt nog – även sin förstklassiga service.

När väl mitt nummer plingade till stegade jag fram till kassan och hejade käckt på kassören - en ung, välkammad kille i tjugoplusårsåldern.
”Halloy! Jag skulle vilja sätta in hundra kronor på det här kontot”, sade jag muntert och sträckte fram en lapp med min väninnas personnummer tillsammans med en hundralapp.

”Javisst” svarade den unge mannen lika glatt. ”Då får jag be dig om din legitimation.”
”Eh... Nja, jag vill bara sätta in pengar...”, svarade jag försiktigt.

”Jo, men då måste jag ha din legitimation”, förklarade killen.
”Varför då?”
”Jo, jag måste logga in med din legitimation om jag ska kunna göra transaktionen.”

”Men varför? Jag vill sätta in pengarna anonymt.”
”Jo, det kan du göra, för mottagaren behöver inte se vart pengarna kommer ifrån.”
”Ursäkta mig”, svarade jag med illa återhållen irritation, ”men anonymt för mig innebär att jag inte alls vill röja min identitet. Inte för mottagaren, inte för banken och inte heller för dig.”
Jag sade det sista sävligt och övertydligt för att han skulle förstå att jag inte tänkte ge mig utan strid.

”Men jag måste ha en legitimation för att kunna öppna en transaktion. Annars kan jag inte göra något alls...”

”Varför då?” frågade jag igen.
”Tja... Systemet bara är sånt....” Nu tvekade han lite; uppenbarligen hade han vare sig fått frågan förut, eller ens själv ställt sig den frågan. (Märkligt nog, anser jag.)
Med risk för att verka tjatig upprepade jag nu mitt ”varför då”, varpå den unge mannen erkände att han inte visste, att ”systemet bara är sådant”. I all sin oskuld anade den unge mannen sannolikt inte att sådana svar har en negativ inverkan på min sinnesfrid, i synnerhet när jag står upp för värderingar jag vill försvara. Jag riktigt kände hur adrenalinet började rusa till, och jag höjde antagligen rösten ett snäpp när jag irriterat frågade:

”Men varför är systemet så? Jag är kund i banken, och jag vill inte ha det så! Finns det någon lag som säger att ert system måste vara så?”

Nu började killen se uppgiven ut, och jag anade att han var beredd att kasta in handduken. Men i samma ögonblick seglade det fram en kvinna i fyrtioårsåldern, med ett kroppsspråk som skrek auktoritet. Jag gissade att hon var någon form av kontorschef, och nu kom hon till sin underlydandes undsättning. Jag kände hur hjärtat började bulta hårdare och jag gjorde mig beredd sig på en hård fight.

Hon ställde sig beskäftigt bakom den unge mannens kontorsstol och upprepade vasst vad den unge mannen nyss sagt:

”Man måste legitimera sig för att kunna göra en transaktion här. Man måste logga in ett personnummer innan man kan göra någonting alls i systemet.”

”Men varför?” frågade jag, och sket fullständigt i ensidigheten i min konversationskonst.

”Det bara är så!” Svarade damen ännu vassare, uppenbarligen ovan att bli ifrågasatt i sin yrkesroll.

”Men finns det någon lag som säger att alla bankkunder måste legitimera sig?”

”Nej. Men vårt system är uppbyggt så. Det går inte göra någonting utan att man först loggar in ett personnummer.” upprepade hon irriterat.

”Men varför? Om det inte är lag på det, utan det är en regel som banken har kommit på själva så måste du väl kunna förklara orsaken för mig?”

”Det är för att vårt datasystem är uppbyggt på det sättet! Det bara är så!” Nu var hon uppenbart irriterad på mina återkommande ”varför”. (Jag måste säga att frågan ”varför” är väldigt underskattad i vårt samhälle.)

Den unge mannen var nu helt överspelad. Han bara satt och såg besvärad ut. Antagligen visste han inte hur han skulle bete sig. Kommandoran stod bakom honom och förde diskussionen över hans huvud, bokstavligen. Jag tyckte lite synd om honom, men nu hade det gått så långt att jag inte längre kunde backa. Hade det bara varit grabben hade jag kanske givit upp och slängt fram legget, för jag hade ju lovat min väninna att sätta in pengarna. Det var nu så nära stängningsdags att jag inte skulle hinna till något annat kontor.
Men nu stod alltså Kommandoran där bakom honom och såg så fisförnäm ut att jag tänkte; ”Fan heller, de får hellre ringa polisen och som får dra ut mig med våld än att jag ger upp den här striden.”

Jag tog ny sats, nu med betydligt högre röst, för jag ville dela med mig av den här upplevelsen till övriga bankkunder. Om inte annat för att hon, Kommandoran, skulle finna hela situationen så pinsam att hon skulle backa, på något vis.

”Så du menar jag inte kan sätta in ett hundra kronor på ett konto utan att först legitimera mig?!”

Jag tog upp hundralappen och höll demonstrativt upp den i luften.
”Det handlar om ett hundra kronor! Får jag inte sätta in ett hundra kronor anonymt?!”

Jag såg att min offensiv tog på hennes försvar, men hon gjorde åter ett försök att skylla på systemet:

”Vi kan inte, för man måste logga in för att komma åt att göra något alls i systemet.”

”Men vem är systemet till för egentligen? Är det inte för kunderna?! kontrade jag snabbt. ”Jag är ju kund här i banken, och om ni har byggt upp ett system som inte passar mig så måste jag ju protestera emot det!”
Min bredsida tog hårt, det såg jag. Hon flackade med blicken och scannade antagligen av läget bland de otåligt väntande kunderna bakom mig.

”Men vi får inte...” började hon när jag bryskt avbröt henne och med hög röst frågade:

”Kunden har alltid rätt brukar det ju heta, men det kanske inte gäller Nordbanken?” Nu kom min retsamma sida fram. Jag kände att hon var på defensiven, och det sporrade mig.

”Jo, men... vårt system...”

”Kom inte med det där om systemet igen. Om ni har ett system som inte kunderna vill ha så får ni väl ändra det!” högg jag av, och fortsatte: 
”Jag vet att det finns en lag som säger att alla som sätter in 10 000 eller mer måste legitimera sig och förklara vart pengarna kommer från - för att man ska försvåra penningtvätt.” Jag tog åter min hundralapp och höll upp den i luften med båda händerna, och fortsatte ilsket:

”Men det här handlar om ett hundra kronor! Tror ni att jag håller på att tvätta pengar - hundra kronor åt gången?”

Nu rodnade hon faktiskt lite – men antagligen mer av ilska än av skam.
”Så... Får jag sätta in mina hundra kronor anonymt eller inte?”
”Men det går inte, har jag ju förklarat!”, svarade hon argt.

”Ursäkta mig, men jag är journalist och jag vet vad jag talar om. Vi lever i ett kontrollsamhälle som inte står George Orwells 1984 efter. Vi lämnar hela tiden elektroniska spår efter oss, genom varenda transaktion vi gör, varje gång vi köper något med ett kort, varje gång vi gör ett bankärende. Och Ni, bankerna, sitter som spindeln i nätet och samlar in all information om oss vanliga människor.
Jag vill inte ha det så!
Ni hjälper till att bygga upp ett 1984, och som kund i banken måste jag ha rätt att protestera. Det är klart att jag kan byta bank själv, men jag kan inte byta bank för den som jag vill sätta in pengar till.”

Kommendoran blev allt rödare i ansiktet och hennes ögon sköt flammande blixtar, men hon kom sig inte för att svara något, så jag vände mig åter till den unge grabben i kassan:

”Unge man! Jag ser ju att du har huvudet på skaft och förstår vad jag menar, så du kan säkert hjälpa mig. Om du loggar in med ditt personnummer så kan jag ändå göra insättningen anonymt.”

Nu hade chefen samlat sig igen och protesterade högljutt:
”Men så kan han inte göra, han är ju tjänsteman i banken!”

”Jaså”, svarade jag retsamt, ”har Nordea regler som säger att era egna tjänstemän inte får nyttja bankens tjänster?

”Nej, men han är ju i tjänst!”, svarade hon uppretat, högröd i ansiktet.

”Ja, om han är i tjänst är det väl bara än större anledning att han gör mig en tjänst!” replikerade jag både snabbare och fyndigare än jag trodde mig vara kapabel till.

Sedan ignorerade jag henne och vände mig återigen till grabben i kassan:

”Hörru, grabben. Kan inte du fråga chefen här bakom om du inte kan få ledigt i två minuter – säg att du ska på muggen eller nåt – och så kommer du ut på den här sidan av disken, tar min hundralapp och sätter in på det här kontot. Då visar du att det faktiskt ligger något i ert skryt om god service!”
Det var bredsidan som besegrade kontorschefen. Hon vände på klacken och försvann fort som en avlöning in på närmaste kontor bakom kassorna.

Grabben såg uppgiven ut och visste antagligen inte hur han skulle göra (han hade antagligen inte uppfattat att Kommandoran flytt fältet), men han väste fram något som jag inte uppfattade. Samtidigt stegade nu en myndig kostymnisse i trettioårsåldern tvärs genom lokalen bakom kassadiskarna, ställde sig bakom grabben och låtsades pilla på en mynträknare samtidigt som han med ett högt, men vänligt, tonfall tog sin arbetsgivare i försvar – som för att återställa lugnet på bankkontoret:

”Jo, där är faktiskt så att man måste logga in med kundens personnummer för att kunna göra några transaktioner.”

”Jo tack”, svarade jag syrligt, ”jag har förstått att systemet är sådant. Jag markerade citattecknen i luften för att förstärka ironin, och fortsatte:
”Men då kanske du kan framföra till dina chefer och de som ansvarar för systemet att det åtminstone finns en kund som inte uppskattar ert system!”

Nu föll grabben in igen med en ny väsning, och jag uppfattade denna gång att han frågade vilket kontonummer jag ville få pengarna insatt på. Jag förstod att han ville vara diskret för att inte chickanera sin chef, men jag var vid det här laget adrenalinstinn och ville inte bespara henne ett sista nålstick, så jag tackade honom med hög röst:

”Tack. Det var hyggligt av dig att låta mig sätta in mina hundra kronor anonymt! Det finns kanske ändå lite hopp för den yngre generationen!”
Grabben såg inte det minsta tacksam ut, och kostymnissen bakom honom vände ryggen till och låtsades inte om något alls. Själv kände jag hur det blossade av upphetsning i mina kinder över den turbulens jag förorsakat under de dryga tio minuter mitt ärende tagit.

När jag fått mitt kvitto, tackat och vände mig om förväntade jag mig bara hatfyllda blickar från ilskna, otåliga kunder. Men i kassan bredvid min stod det en liten rar dam i 70-årsåldern som log vänligt mot mig och sakta nickade bifall.

”Yes”, tänkte jag, ”jag är inte helt ensam, det finns en del som förstår!”

Ingen annan mötte min blick när jag segerrusig stegade ut från kontoret med insättningskvittot i min hand.

Men samtidigt hade jag en bitter smak i munnen – grabben i kassan och kostymnissen var båda minst 20 år yngre än mig, men ingen av dem begriper att det är deras frihet jag tar strid för.

American Graffiti - 35 år senare.

Av en ren slump zappar jag igenom TV-kanalerna mitt i natten. Plötsligt är det en scen i TV 3 som får mig att haja till, lägga ifrån mig fjärrkontrollen och bli sittande - trots att jag egentligen sällan ser på TV, och aldrig brukar titta på någon av de kommersiella kanalerna eftersom jag tycker så illa om reklam. Men nu blir jag sittande, reklam eller inte.
Efter cirka trettiofem år ser jag om en av min ungdoms absoluta favoritfilmer: American Graffiti, eller Sista natten med gänget, som den hette på svenska. Det blir en märklig upplevelse, en riktig tidsresa där minnen från förr plötsligt ger filmen en extra dimension.

American Graffiti skildrar den första riktiga ungdomskulturen - amerikanska kids i början av 60-talet - och är en orgie i vräkiga, bensinslukande amerikanare, tonårsförälskelser, tidstypisk musik och vardagsintriger - utan att ha någon egentlig handling.

Men trots allt är det en filmhistorisk klassiker.
 

Ron Howard bakom ratten i filmen.

Filmen producerades av Francis Ford Coppola, och regisserades av George Lucas. Det var Lucas andra film, efter "THX-138". Filmnördar som jag noterar att det också är registreringsnumret på karaktären John Milners bil i American Graffiti.
Skådespelarna i filmen; Ron Howard, Harrison Ford och Richard Dreyfuss, har det gått rätt bra för senare också, och radiorösten Wolfman Jack var en radioprofil från Lucas skoltid som också fick ett rejält uppsving genom fimen.   

Filmen, som hade premiär 1973 men visades i på biografen i Järpen först tre, fyra år senare. 

Lite filmnördsfakta: Efter Dennis Hopper och Peter Fondas formidabla succé med lågbudgetproduktionen Easy Rider beslutade sig Universal Studios att satsa på fem filmer med en budget på under en miljon dollar. (Det kan nämnas att det ändå var en högre budget är en svensk normalfilm på den tiden.)
Bolaget skulle ge lovande regissörer chansen att arbeta efter independentmodellen - där regissörerna själva skulle få full konstnärlig frihet - final cut. De fem filmerna var Peter Fondas western "The Hired Hand"; Dennis Hoppers "The Last Movie"; Milos Formans komedi "Taking Off"; science fiction-filmen "Silent Running" av special effects-mästaren Douglas Trumbull (som bland annat medverkat till titlar som 2001, Närkontakt av tredje graden och Blade Runner.) samt American Graffiti. Historien visar att det var en lönsam satsning.

George Lucas spenderade den runda summan  777 777.77 dollar för hela produktionen, och filmen spelades in under 29 dagar. Vid en förhandsvisning i San Francisco dömde Universals representant ut filmen som icke visningsbar, trots att publiken gillade den. Producenten Coppola, som just haft en personlig framgång med den första delen av Gudfadern, blev då så förbannad att han erbjöd sig att köpa ut filmen - ryktet säger att han drog fram checkblocket och ville köpa filmen på plats och ställe. 

Nu förlikades de emellertid, men Universal Studios lät klippa om tre scener - till Lucas stora förtret. När denne några år senare, 1977, gjort succé med första delen av Star Wars beslutade han att göra ett nysläpp av American Graffiti (1978), och klippte då in de bortklippta scenerna igen. Producenten Coppola gillade filmen - men inte namnet. Han föreslog istället "Another Slow Night in Modesto" eller "Rock Around the Block", men Lucas stod på sig. 

Filmen blev en stor framgång, delvis tack vare soundtracket med dess 41 låtar. Egentligen skulle det ha varit 80 låtar med i filmen, men budgeten tillät inte det. Lucas ville också ha en eller flera Elvis-låtar i filmen, men Elvis manager, Tom Parker, var för girig och ville ha för mycket betalt - en låt lär ska ha kostat 50 000 dollar att köpa loss.

Egentligen är American Graffiti en rätt banal feel-good film för främst ungdomar, med lagom mycket hjärta och smärta till lättsmält (smörig?) musik. Men när jag var en finnig tonåring gick den rätt in i hjärtat. När jag nu ser filmen på nytt efter alla dessa år, är det som rena tidsresan. Minnesbilder, låt vara ganska dimmiga och oskarpa i kanterna, fullkomligt sköljer över mig.
Jag såg filmen på bion i Järpen två gånger samma vecka - och jag älskade den. Den slog an en sentimental sträng i mitt hjärta och fick mig att drömma mig bort från det lilla samhället och önska mig ut i världen. 

Jag var inte ensam om att gilla filmen - och musiken. Flera av mina vänner hade vältrimmade epa-traktorer som vi åkte runt i, med musiken från American Graffiti på högsta möjliga volym och närde drömmar om att få riktigt körkort och en riktig amerikanare. De äldre av mina kompisar hade redan körkort, men någon jänkare var det ingen av dem som hade. Jag hade vare sig epa-traktor eller bil, utan var hänvisad till mina kompisars fordon. Men jag inhandlade dock soundtracket på vinyl, en platta som sedan snurrade på skivtallriken under ett par år och blev en stående ljudkuliss i tonårsrummet - främst när jag var olyckligt kär. Det var jag tyvärr mest jämt på den tiden. Jag blev ofta god vän med de tjejer jag för tillfället var kär i, och det resulterade i att föremålet för mitt hjärtas heta låga kunde gråta ut mot min axel och berätta om hur olyckligt kära de var i någon av mina vänner.

Jag minns särskilt en gång när jag satt i en av mina vänners bilar som stod parkerad utanför det dansställe vi tagit oss till. Vart det var minns jag inte längre; kvar finns bara en ögonblicksbild, berövad alla detaljer. Möjligen var det utanför Böle loge, eller Folkets Hus i Mörsil eller Undersåker. Jag var omkring 17 år och fullständigt nedkärad i en något år yngre tjej. Hon satt bredvid mig och håll hårt om mig och lutade sitt rödgråtna, av rinnande mascara nedsmetade ansikte mot mitt bröst. Men hon var ändå den vackraste flickan på jorden för mig. Hon grät floder och kladdade ned min tröja med svarta mascarafläckar, och hulkande berättade hur kär hon var i min vän - som också ägde bilen vi satt i. Hon hade varit ihop med honom i ett par månader, något som fått svartsjukan att rasa i mitt bröst. Men tidigare samma kväll hade han plötsligt gjort slut med henne. Nu stod han tjugo meter bort och grovhånglade med en annan tjej. Han hade träffat den nya samma kväll, och nu stod han i skenet från ett par bilstrålkastare, höggradigt berusad, hånglade ogenerat med henne samtidigt som hans ena hand letade sig in under sin nya flickväns blus - väl medveten om att hans ex satt i hans bil och såg på. 

Jag förbannade honom. Jag förbannade min vän som fått den unga kvinna som jag älskade, men som nu gjorde henne så illa. Jag förbannade honom för att han såg så bra ut; jag förbannade honom för att hade ett sådant kvinnotycke. Och jag förbannade honom för att han behandlade tjejerna som skit. Själv var jag lång och mager, såg inte särskilt bra ut och var antagligen ganska nördig. Således var jag i princip okysst. Jag hade aldrig blivit ihop med någon av de tjejer jag varit kär i, och jag avundades grovt mina vänner som - den ene efter den andre - blev ihop med någon av dem.

Men nu satt jag alltså där i bilen med henne, förbannad på min vän, olyckligt kär - och samtidigt överlycklig. Jag var överlycklig över att få sitta och hålla om mitt hjärtas stora kärlek. Äntligen. Äntligen - efter flera månader - var det slut mellan dem. Mitt hjärta bultade hårt och jag svämmade nästan över av kärlek, samtidigt som jag led av att se henne så olycklig. Nu var hon olycklig - men fri. Nu var det kanske min tur ändå, tänkte jag. 

Det blev aldrig så. 

När jag ser tillbaka på den tiden kan jag än idag känna ett stygn av smärta i mitt bröst - som ett sår som aldrig läkt. Hela min tonårstid var en enda lång utdragen olycklig kärlekshistoria - låt vara att det var flera föremål för min heta kärlekslåga, men den fick alltid brinna i sin ensamhet.

Här var jag nitton år och hade just börjat röka. Sitter och festar med en polack och Bertil.

Och Republiken Fria Jemtland ligger långt från Kaliforniens ständiga sol och varma klimat. Vare sig min fantasi eller mitt motorintresse räckte egentligen till för att jag skulle kunna identifiera mig med mina vänners drömmar om de stora, vräkiga bilar som glider fram i American Graffiti - det var egentligen bara stämningen i filmen, och den smöriga musiken som jag aldrig fick dansa tryckare till med den flicka jag var kär i, som gjorde att jag tyckte så mycket om den.
I dag, i vuxen ålder och med ett halvt livs perspektiv - och därtill en filmvetenskaplig utbildning bakom mig, försöker jag se filmen med andra ögon än jag gjorde då. Jag tycker fortfarande om den, men det är nu uppenbart att det är en ungdomsfilm som lyckats anlägga en skön stämning. Dialogen är som handlingen; vardaglig och egentligen rätt ointressant - men just därför så naturlig och stämningsskapande.

Men minnesbilderna som framkallas när jag ser om filmen, drygt trettio år senare, gör att jag inte kan sätta på mig filmvetarens skarpa, analytiska glasögon. Mina egna minnen ger idag filmen ytterligare en dimension, och jag inser att jag aldrig kommer att objektivt betrakta den här filmen. Den har integrerats med mitt eget liv, mina minnen har blivit ytterligare en dimension i upplevelsen - ungefär som 3-D, fast för minnet istället för synen. Men i det här fallet är det en dimension av vemod som får mig att sörja den jobbigaste perioden i mitt liv - tonåren. 

Tänk om man kunde få leva om sin tonår, men med det vuxne jagets erfarenheter och distans - inte minst självdistans. Någon konstaterade att ungdomen allt är en fin tid i livet - men den kommer bara alldeles för tidigt i livet. 

Å andra sidan är det den, tonårstiden, som format mycket av den jag är idag. Kanske mer än jag vill tro.

Det blev aldrig något Kalifornien för mig. Jag packade min ryggsäck och åkte ut i Europa istället, och fann att resandet ger mig min livsluft. Tågen som alltid är på väg någonstans passade mig bättre än de vräkiga amerikanarna. Och Järpen kändes alltför litet och trångt när jag kom hem efter den första tågluffen - det var självklart att jag skulle ut i världen. Och rest har jag gjort hela mitt liv, både i verkligheten och genom alla filmer jag sett från jordens alla hörn.
Men aldrig förr har det blivit så tydligt att det faktisk går att resa i tiden också - under natten har jag genom American Graffiti tagit en tur tillbaka till ett ögonblick tonåren.

Med fullpackad ryggsäck, väntande på tåget någonstans i Danmark. 

P.s: Det ironiska är att när jag nu ser om filmen går den i TV3, och avbryts ständigt av reklamavbrott. Så filmens största styrka - den sköna stämningen - hackas sönder och förstörs gång efter annan av den förbannade reklamen. 

Jag ska nog aldrig igen se en film i en TV-kanal som väljer att avbryta den för reklam - det är som en ren förolämpning mot såväl publik som filmskapare.
 

Öppet brev till migrationsminister Tobias Billström

Bäste migrationsminister Tobias Billström.

Angående utvisningen av Ganna Chyzhevska, ärendenummer 6944314.

Du är ytterst ansvarig för beslutet att utvisa denna gamla, dementa dam till ett land där hon inte har någon som kan ta hand om henne. Just du är den som kan agera på ett sätt så utvisningsbeslutet hävs - om inte annat än av ren medmänsklighet, för att hon ska få tillbringa sina sista år under något så när värdiga former. Jag vet att vi i Sverige inte kan hjälpa alla som vill ha en bättre tillvaro, men i det här fallet har kvinnan hela sin släkt här och hon kan inte ha så många år kvar så jag är övertygad om att vi har råd att låta medmänsklighet gå före en synnerligen hård och hjärtlös lagtolkning. 

Försök nu inte gömma dig bakom att det är Migrationsverkets beslut och att du inte får utöva ministerstyre - den regeln är till för att politiker inte ska missbruka sin makt - i det här fallet handlar det om att bruka makt för det som är moraliskt och etiskt rätt - att markera för nämnda myndighet att de gör en hård och omänsklig tolkning av lagen.

Jag anar att du gärna hade sett att Ganna Chyzhevska fått stanna om det rört sig om din egen farmor eller mormor, och att du då gjort allt som stått i din makt för att uppnå detta. 

Nu sitter du på en sådan position att just du kan påverka. Om det hade rört sig om din farmor - hade du då inte önskat att någon i en sådan position hade gjort det som du tycker är moralist och etiskt rätt och riktigt? 

Hade du nöjt dig med att den ytterst ansvarige ministern hade ryckt på axlarna och konstaterat att denne inget kunde göra, för att det vore ministerstyre? 

Hade du då inte önskat att ministern ifråga hellre stod upp för medmänsklighet och riskerade en KU-anmälan för att ha förbrutit sig mot reglerna om ministerstyre?  

Du kan väl hålla med om att principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad är en bra princip, oavsett om man är kristen eller inte? 

Om alla levde efter den skulle vi ha en betydligt bättre värld, eller hur?

Nu har du chansen att ta ställning i en fråga där ett statligt verk fattat ett beslut som uppfattas som rent inhumant av många människor - jag misstänker att en majoritet av det folk på vars mandat du agerar anser det vara en onödigt grym och ovärdig lagtolkning som Migrationsverket gjort. Dessutom är det antagligen ett för vårt lands internationella rykte direkt menligt beslut. 

Nu är det dags för dig att bekänna färg, anser jag.

Om du håller med mig, är det inte svårt. Då ser du till att Ganna Chyzevska får stanna. Punkt. 

Håller du inte med mig om detta, utan anser att Migrationsverket har gjort en riktig bedömning i det här fallet, så anser jag att du åtminstone borde ha ryggrad nog att säga det rent ut till oss väljare, så att vi vet vad vi har att ta ställning till inför nästa val. 

Allt annat är ovärdigt.

Jag vill mycket gärna veta vad du har för synpunkter i frågan, och ser fram mot ett utförligt svar.

Tack på förhand. 

Johan B. Löfquist

Brev till P1-morgons redaktör, Cecilia Roos

Hej Cecilia.

Jag är en lyssnare som förundras hur Ni på SR-koncernen ser på det här med att vara opartiska när det gäller rapporteringen om finanskrisen. Gång efter annan bjuder Ni in "experter" från våra största affärsbanker - ofta utan någon motpart som kan balansera upp deras bedömningar och påståenden. Nu senast i morse, var det en finanschef från SEB och en privatrådgivare från Nordea som oemotsagda fick lägga fram sina analyser.

Dessa banker har gjort miljardvinster de senaste åren - även under efterdyningarna av de finanskriser som påverkat oss alla, och gjort att småsparare tvingats hålla igen, och fått våra politiker att skära ned på välfärden.

Anser Ni verkligen att dessa representanter är objektiva bedömare?

Med tanke på hur olika finansexperter från dessa affärsbanker ständigt visat sig göra analyser och bedömningar som visat sig vara helt uppåt väggarna (annars skulle inte staten behöva täcka upp för deras misslyckade affärer) så kan åtminstone jag anse det vara lita oansvarigt att låta affärsbankernas "experter" framträda som om de vore opartiska sanningsvittnen.

Nu lyssnar jag inte på P1 morgon varje dag, så det kan tänkas att jag missat de gånger Ni tar med "experter" med andra, alternativa analyser och bedömningar av världsekonomin, eller från vår eget land. Men du kan säkert berätta för mig när Ni senast hade med sådana röster, och hur ofta det sker i förhållande till de gånger Ni tar med affärsbankernas parter.

Med förhoppning om ett utförligt svar,

vänligen,

Johan B. Löfquist

Nyfiken medborgare

Jodå, jag fick svar på min fråga denna gång:

"Hej! Du tar upp en viktig fråga, som vi också avhandlade på vårt eget utvärderingsmöte i morse. Det är dock viktigt att ha hela sammanhanget klart för sig. Det finns väldigt få ekonomer helt utan bindningar och det måste P1-morgon och övriga medier dagligen hantera. Därför bör vi tydligt ange vad de ekonomer vi använder har för "avsändare". De deltar visserligen som ekonomer i P1-morgon, men inte som "oberoende" eller "opartiska" experter, som du beskriver det. Robert Bergqvist, chefsekonom SEB och Ingela Gabrielsson, privatekonom Nordea deltog i morse och gav just den analys som de med sin bakgrund kan ge. Vi utger dem inte för att vara oberoende, fria från kopplingar till de banker de representerar. Även detta hade möjligen varit ett problem om P1-morgon alltid och enbart använde just dessa två ekonomer som förklarar den ekonomiska händelseutvecklingen. Men så är det inte. Hade du möjlighet att lyssna på P1-morgon varje morgon hade du hört diverse olika ekonomer med olika bakgrunder ge sina perspektiv. "Höger- som vänsterekonomer", nationalekonomer knutna till högskolor eller universitet, ekonomer knutna till regeringens finanspolitiska råd såväl som LO-ekonomer. Alla kommer - över tid - till tals i P1-morgon. Men inte samtidigt. Och inte varje morgon. Trevlig helg! Cecilia Roos" 

Jaha. Tack för det svaret.

Nu är frågan - ska jag bli imponerad av detta svar? 

"Det är dock viktigt att ha hela sammanhanget klart för sig." skriver hon lite lätt patroniserande - som om jag var ett barn. Ja, men det är ju just därför jag ställde mina frågor:
Varför talar de om den ekonomiska situationen som om det vore ett naturfenomen? Det är resultatet av ett ekonomiskt system som visar sig vara helt odugligt, som bara ökar klyftorna i världen, som berikar de redan rika och som förslavar arbetare i hela världen.
Varför talar de med dessa två partiska representanter som båda talar om hur man skall "rädda" ett system som enligt mig och många andra bedömare vare sig går eller är värt att försöka rädda. Dagligen kommer det rapporter från andra bedömare som vittnar om hur sjukt hela systemet är, men det berättar de inte ens.
I deras program låter det som om den nuvarande kapitalismen är det enda system som finns, och att allt måste göras för att rädda det.

"Vi utger dem inte för att vara oberoende, fria från kopplingar till de banker de representerar."
Nähä. Men om man nu har två parter från en och samma bransch som blir tillfrågade i samma program om vad de anser vara svaret på en problemställning, där branschen i sig är orsaken till problemet - vad får de då lyssnarna att tro?
Även om de båda bankerna är konkurrerande så kommer de båda från den sektor som orsakat problemen, vilket givetvis ingen av dessa två parter överhuvudtaget nämner.  

"Det finns väldigt få ekonomer helt utan bindningar och det måste P1-morgon och övriga medier dagligen hantera."
Jaha.

Det är det jag trodde det journalistiska uppdraget går ut på; att finna personer som representerar alla möjliga perspektiv och som kan belysa frågor ur alla tänkbara vinklar och redovisa det för mediekonsumenterna. Ska vi tycka synd om dem för att det är så svårt att finna dessa ekonomer?
Hur vore det om de höjde blicken lite utanför den inavlade bubbla av ekonomer som alla bekräftar samma världsbild, och istället bjöd in humanister, filosofer, historiker etc. som fick representera andra prespektiv och göra sina analyser?
Peter Englund har exempelvis skrivit en lysande essä om tulpanbubblan i Holland på 1600-talet, och han har inga svårigheter att dra paralleller med dagens finansbubblor. Och jag kan, utan att lyfta en hög journalistlön, på rak arm finna minst tio olika personer som är väl så kunniga på ekonomi, och som mycket väl skulle kunna klä av affärsbankernas representanter in på bara skinnet vad det gäller ekonomiska analyser.
Roos summerar:" "Höger- som vänsterekonomer", nationalekonomer knutna till högskolor eller universitet, ekonomer knutna till regeringens finanspolitiska råd såväl som LO-ekonomer. Alla kommer - över tid - till tals i P1-morgon."

Problemet som jag ser det är att i princip samtliga dessa utgår från fel världsbild, vare sig de politiskt står till höger eller vänster. De är alla produkter av en (handelshög-?) skola som begränsat deras synfält, som försett dem med skygglappar. De alternativa rösterna hörs mycket sällan, utan avfärdas allt som oftast som "konspirationsteoretiker" eller liknande.
Notera också att jag inte fick veta något om hur ofta affärsbankernas representanter förekommer i förhållande till andra "experter".

Nej, för mig låter det här svaret bara som goddag yxskaft. Om hon ens förstår vad jag avsåg med mina frågor, så undviker hon nogsamt att svara på dem.

Det är precis som det brukar vara med andra ord.