Hur man läxar upp borgenärer.

Med anledning av att min blogg Bonus på Banken blev rätt uppskattad, så fortsätter jag sprida tips om hur vi kan sprattla emot i kommersialismens fångstgarn.

Jag bifogar därför ett helt autentiskt fall ur mitt brokiga liv som rättshaverist:

Det började med att jag befann mig i ett trångmål, och därigenom handlade oförståndigt. Jag höll på med ett arbete som fordrade att jag kopplade upp mig mot Internet. Nu var saken den att jag någon vecka tidigare hade sagt upp mitt alltför dyra surf-abonnemang hos Telenor. Men jag hade kvar mitt USB-modem från dem, så jag var lättsinnig nog att använda det utan att kolla vad det skulle kosta. Tidigare hade jag betalat 499:-/månad, och då kunde jag tanka ned obegränsat med data från nätet.

Nu hade jag sagt upp det avtalet, men eftersom det bara handlade om att skicka och ta emot post så tänkte jag att det inte kunde kosta många kronor. Vad jag inte var medveten om var att datorn var inställd på att automatiskt hämta hem uppdateringar så snart jag kopplade upp mig.

När räkningen kom en månad senare fick jag en smärre chock: Jag hade omedvetet tankat ned 374 Mb - á 15 kronor! Min vanliga samtalskostnad låg som vanligt runt tusenlappen. Men ovanpå det hade jag således surfat för drygt fem tusen kronor!

Det här är några år sedan, och priserna var betydligt högre då. Men att surfa för fem tusen är ändå lite magstarkt. I synnerhet som jag månaden innan hade tankat ned över 13 Gb och endast betalat ett fast pris om 499:-.

Fem tusen kronor är mer än min ekonomi klarar av som ”oförutsedd” utgift på en månad, så räkningen gav mig ett huvudbry. Men jag kom då ihåg hur min far, som var av den gamla stammen, brukade yla: ”Ocker!” när han ansåg någonting var för dyrt. Jag hade således det ordet i min vokabulär, och när jag i min förtvivlan försökte finna en utväg ur mitt dilemma dök minnesbilden av hans protester upp. Så jag sökte efter ocker i Rixlex, detta utmärkta verktyg för alla som vill se vilka lagrum som definierar vårt samhälles gränser.

Jag fann snart den lagtext som brukar kallas ockerlagstiftningen. Brottsbalkens nionde kapitel, § 5 lyder:

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1986:123).

Döm om min glädje över att finna en lagtext som, enligt min tolkning av texten, uppenbarligen skulle rädda mig ur den prekära situationen. Jag skrev således ett brev till Telenor (Se nedan) där jag förklarade att jag betalat in det jag ansåg vara skäligt – den del av fakturan som utgjordes av den vanliga telefonin. Men jag förklarade också att jag inte avsåg att betala den del av räkningen som utgjordes av mitt surfande, med hänvisning till ockerlagstiftningen. När jag betalat 499 kronor för att tanka ned 13 Gb månaden innan, kan det inte betraktas som ett skäligt pris att ca 3% av den informationsmängden skulle kosta över 1000% mer nästa månad.

Dessutom gick jag in på närmaste polisstation med fakturan i högst hugg. Det blev ett visst rabalder innan jag fick göra någon polisanmälan alls - de menade att jag hade ingått ett avtal med Telenor och att jag därför fick skylla mig själv. Men när jag hotade med att polisanmäla dem för att jag inte fick göra en polisanmälan gav de upp och tog emot min polisanmälan.

Jag gjorde en rejäl researsh också - kontaktade Konsumentverket (som var mycket intresserade eftersom de polisanmält en smslånetjänst för ocker), jurister på Handelshögskolan, Jytte Guteland i SSU (som också polisanmält ett sms-låneföretag) samt riksåklagaren. Taggad till tänderna förberedde jag mig på en rättegång som jag insåg skulle göra mig skuldsatt i resten av mitt liv om jag förlorade. 

Då kom det ett brev från Telenor där de bestämt hävdade att de hade rätten på sin sida, men att de - liksom för att vara schyssta - avskrev hela det aktuella beloppet: 5544,16.

Jojo.

De är ju kända för att låta nåd gå före rätt. Not.

Nå, det blev ett happy end för mig den här gången. Men för att förhindra att det blir Happy End för Telenor och andra skurkbolag i framtiden har jag tagit på mig uppgiften att missionera om ockerlagstiftningen.

Tyvärr finns det ännu smolk i bägaren.

Åklagare vill inte ta i fallen med sms-lånen, utan hänvisar till att det måste drivas som privatmål. Men man kan inte få rättshjälp för belopp på mindre än ett halvt basbelopp, så då riskerar man sin ekonomi för resten av livet om man skulle förlora.

Och att åklagaren vägrar ta i fallen beror på, anar jag, att de är livrädda för att behöva sätta en gräns för vad som är skäligt - det är mot den fria marknadens princip. Finns det en idiot som är beredd att betala ex 1000 % i ränta så är det väl ok enligt marknadsprincipen, men inte enligt ockerlagstiftningen. Så den lag som följt oss sedan vikingatiden har således satts ur spel, eller övergått från att vara ett skydd för vanliga människor till att skydda företag istället.

Vi måste alla gemensamt bekämpa det, och det är därför jag delar med mig av mina erfarenheter.

Jag hoppas att det kan inspirera just dig som läser det här, att börja jävlas tillbaka mot dem som bara ser oss som lättlurade konsumenter.  

Här följer mitt brev till Telenor:

"                                                                                       Göteborg den 26 juli 2007

Bäste handläggare å Telenor.

Undertecknad bestrider härmed faktura nr: 5003263XXXX, utställd på Johan Löfquist, kundnummer: XXXXXXX-01. Fakturan bestrids på följande grunder:

Av den debiterade summan, 6521:-, anser jag att följande poster är rimliga:

 - abonnemang                                            748,75

 - samtal till mobil utomlands, 2 st                 67,83

 - särskilda samtal, 3 st                                 88,00

 - SMS, in och utrikes, 3 st                            22,50

Summa:                                                       927,08

 Den sista fakturaposten, GPRS/3G - 372,43 MB, till en summa av totalt 5 544,16 anser jag vara oskäligt. En del av kostnaderna kan jag förvisso se att jag är skyldig att betala, eftersom jag har utnyttjat en tjänst. Men majoriteten av kostnaden är debiterad för två tillfällen när jag kopplade upp min lap-top för att kolla min mail. Under den tiden skedde en uppdatering av något program som låg och tickade på utan att jag vare sig uppmärksammade det, eller på något sätt förvarnats av Er om att det var en orimligt kostsam uppkoppling. Jag uppskattar att nästan all volym tankats ned vid dessa två tillfällen.

Jag anser att Ni begagnat Er av mitt trångmål, oförstånd och lättsinne och beroende ställning till Er, och att Ni kräver ett vederlag som står i ett uppenbart missförhållande till motprestationen.

Ni och andra operatörer går ut i marknadsföring med att man kan få obegränsad nedladdning för ca 200 kronor i månaden, eller max 9 kronor per dygn. Den vara som i det ena fallet kan fås i obegränsad mängd till en kostnad av 199:-/månad eller 9:-/dygn, kan orimligen kosta nära sextusen för ett par timmars uppkoppling.

Jag ser således Er faktura som en kriminell akt i enlighet med Brottsbalken (1962:700), 9 kap., 5 §.

Vidare anser jag att Ni inte i tillräcklig grad informerat mig om de orimliga kostnaderna för att surfa genom mitt mobilabonnemang, och att ni således bryter mot konsumenttjänstlagen alt konsumentköplagen.

Jag är dock villig att förhandla om en rimlig prissättning av den ifrågasatta fakturaposten.

Jag kommer också att, å det snaraste, betala den del av fakturan som jag anser vara skälig.

Övrigt belopp kommer jag sätta in hos Länsstyrelsen i väntan på att ärendet avgörs.

Jag ber Er också notera att jag i fortsättningen kommer att debitera 1200:-/timme (minimidebitering 2 timmar) för all vidare korrespondens i ärendet, om Ni inte vill förhandla om priset.

Hälsningar

Johan B. Löfquist

"Ett litet tillägg:

Tack för alla uppmuntrande kommentarer.

Sprid gärna den här sidan; jag vill att folk känner till den här lagen och börjar protestera mot ett i grunden sjukt system, där vi degraderats från medborgare till konsumenter. Jag vill också visa att man inte behöver vara rädd för att ringa runt och tala med människor. Ljug och säg att ni är frilansjournalister och håller på att skirva en story - då pratar de flesta. Man kan vara ärlig också och säga att man bara är en nyfiken medborgare som har rätt att veta - men jag är inte säker på att ärlighet varar längst i det här fallet.

Med lite fräckhet kommer man långt.

Om man säger att man är journalist kommer man högre upp i hiarkierna, anar jag. Det är heller ingen skyddad titel, så man begår inget brott. Det är mer än vad man kan säga om alla dem som försöker undanhålla oss gräsrötter fakta om hur vårt land styrs. 

Jag kan också tillägga att den lärare på Handelshögskolan i Göteborg, som sades vara den mest kunnige på området, Kristina Rammberg, är övertygad om att om ett sådant fall skulle drivas ända upp till HD så skulle domstolen komma fram till att lånet skulle förklaras ogiltigt, eller åtminstone räntan.

Så om nu staten anser att sms-lånen, som fört omkring 50 000 människor - främst unga - till Kronofogden, är ett så stort problem som man låtit göra gällande, varför har man då inte sett till att driva ett rättsfall? Nej, istället har åklagaren beslutat att lägga ned ärendet för att man bedömt att gärningen ej är ett brott, enligt en av de poliser jag talat med. Jag har också talat med personer på åklagarämbetet, och SSU-ordföranden Jytte Guteland sa att hon bara kunde beklaga att ärendet lagts ned: "Det är många unga som hamnar i skuldfälla, och sedan får en mycket lång uppförsbacke för att komma på fötter igen."

Men ockerföretagen finns kvar, även om skärpt till lagen en smula.Vad det handlar om egentligen, tror jag, är helt enkelt att man inte vågar försöka definiera vad "som står i uppenbart missförhållande till motprestationen." Det går nämligen stick i stäv med vad "marknaden" vill. På den fria marknaden finns inget oskäligt pris, där handlar det om att lura av sina medmänniskor så mycket pengar som möjligt. Kan man få någon att betala så är det skäligt, enligt marknadstänket.

Men enligt den uråldriga ockerlagen, som bygger på någon form av sund handelstradition där två i förhandlingen jämbördiga parter möts för att komma överens, så finns det en gräns för hur mycket man får ta betalt för en produkt eller tjänst. En förvisso diskuterbar, men ändå moralisk, etisk gräns för vad som kan accepteras.Den gränsen har satts ur spel, anser jag.

Och som värdemätare på vilket samhälle vi skapat tycker jag att det är rätt tragiskt. Människan kommer inte i första hand, företagens - marknadens - väl och ve kommer alltid först.

Jag hoppas att jag får uppleva en bättre värld än så innan min tid är ute. 

Frågor till Reinfeldt

I eftermiddagens frågestund i radions P1 med vår stadsminister Reinfeldt har jag ett par frågor som jag väldigt gärna vill ha besvarade.

Jag har hört att regeringen gång efter annan försvarat den svenska truppnärvaron i Afghanistan med att det dels är ett krig mot terrorismen, dels att det är ett krig mot knarket. Det hävdade bland andra Carl Bildt i en lördagsintervju i P1 för ca ett år sedan.
Men kan statsministern då förklara för oss väljare varför kriget mot terrorismen inte inkluderar den terroristdömde och internationellt efterspanade Luis Clemente Faustino Posada Carriles? Denne har bland annat fällts för det bombdåd som kostade 73 kubaner livet 1976, när han lät spränga ett kubanskt flygplan i luften.
Sedan 2005 befinner sig Carriles i USA på flykt undan ett fängelsestraff i Venezuela, men de amerikanska myndigheterna ställer honom inte till svars för terroristbrott, utan för brott mot immigrationslagarna. USA vägrar lämna ut honom till Venezuela med hänvisning till att han riskerar tortyr [sic!].
Är det skillnad på terrorister och terrorister tycker du?
Är det inte besvärande att Sverige har ett långtgående vapensamarbete med en stat som skyddar en av Latinamerikas mest notoriska terrorister?

Den andra frågar gäller kriget mot knarket:
Talibanregimen i Afghanistan hade i princip utplånat alla vallmo-odlingar när USA attackerade 2001, men idag står Afghanistan för ca 90 % av världshandeln med opium. 
Ryssarna har, juni 2010, givit amerikanska militärledningen exakta koordinater till 175 opiumlaboratorier, men hittills har man inte anfallit mer än en handfull av dessa, och då först sedan ryssarna legat på och själva deltagit i räderna.
Anser statsministern verkligen att "kriget mot knarket" är ett argument för svensk truppnärvaro i Afghanistan? Är det inte i själva verket ett kapitalt misslyckande i kriget mot knarket?

Med vänliga hälsningar,
Johan B. Löfquist
Göteborg

Ett par klipp som fördjupar bakgrunden till mina frågor: 
http://www.youtube.com/watch?v=tPBW0QxLGf0

The New York Times, May 20, 2001:
"The first American narcotics experts to go to Afghanistan under Taliban rule have 
concluded that the movement?s ban on opium-poppy cultivation appears to have wiped out 
the world?s largest crop in less than a year, officials said today."
http://www.nytimes.com/2001/05/20/world/taliban-s-ban-on-poppy-a-success-us-aides-say.html

Reuters, Feb 19, 2009:
"More than seven years after the U.S.-led invasion, Afghanistan still grows more than 90 
percent of the world?s illegal opium poppies, the source of heroin."
http://uk.reuters.com/article/idUKTRE51I2II20090219

En julbetraktelse.

1.
November.
Det är ännu bara november, men överallt på stan är det julpyntat redan, och julhandeln förväntas öka ännu ett år. Ekonomiska kriser är relativt, och nu har den senaste redan glömts, tycks det. Hushållen lånar återigen upp så att försiktiga ekonomer börjar varna för en ny lånebubbla.

65 miljarder: Det är den summa som vi förväntas lägga på julklappar i år. Eller drygt 6500 per person som bor i landet. Med tanke på hur många det blivit som är arbetslösa, sjukskriva och som går på socialbidrag – för vilka dessa 6500 i julklappsinköp är en ren utopi – blir det rejält med klappar för alla de barn som har välbeställda föräldrar. Det kan vara på sin plats att påpeka att våra barn redan nu har dubbelt så mycket leksaker som barnen på 90-talet hade.

Har man vistats en tid i ett slumområde i något av världens mindre lyckligt lottade länder, är det inte lika lätt att se en sådan köpfest med blida ögon. I synnerhet som en majoritet av de produkter vi konsumerar bygger på utnyttjande av arbetskraft i fattiga länder; ett gigantiskt överuttag av naturresurser, samt förödande föroreningar av vår gemensamma natur.

Antagligen är det få personer i vårt land som inte känner till att sånt förekommer, men majoriteten anar antagligen vare sig omfattningen av det, eller de kort- respektive långsiktiga konsekvenserna, för då skulle det krävas ren ondska att fortsätta konsumera som vanligt.
På något sätt blir därför julen som en jättelik symbol för människors strutsmentalitet: ”Det är ju så fint med julen, barnen blir så glada, och visst är det hemskt med alla som far illa i u-länderna men det är ju så långt borta och dessutom så kan ju inte lilla jag göra något… Men vi spelar faktiskt på Postkodlotteriet, och brukar skänka en slant till Greenpeace …”

Jordbävningar, översvämningar och andra naturkatastrofer – sånt som händer andra, där borta, på behörigt avstånd – är påminnelser som får oss att köpa ett avlatsbrev genom att skänka en slant och döva vårt gnagande samvete. Tsunamin kom bara för nära, blev en verklighet för oss också, en verklighet som annars bara drabbar där borta.
Låter jag cynisk?
Det är jag inte, men kanske lite krass. Och jag känner andra genom mig själv; de fel och brister jag pekar ut hos andra känner jag väl igen hos mig själv, så därför kan jag kosta på mig att vara hård i mina omdömen – udden är ständigt riktad mot mig själv också.

2.
December.
Jag har inte alltid varit julhatare.
Det var en gång när jag också med förväntan såg fram mot julen, när jag som liten knatte med tindrande ögon gick från fönster till fönster på julskyltningen, som alltid inföll den första advent och kallades Skyltsöndagen.

Skyltsöndagen. Jag tyckte som barn att det lät sakralt; som något kyrkligt likt Palmsöndagen eller Bönsöndagen. Det var inte så långsökt som det kanske kan förefalla yngre läsare, då julen på den tiden var en kristen högtid. Den föregicks av fyra adventssöndagar, och i min familj var det självklart att minst en skulle genomlidas vid ett besök i kyrkan. Och i åtminstone en handfull skyltfönster stod det en julkrubba uppställd. (Jag vill minnas att den lokale järnhandlaren ett år hade tillverkat en julkrubba i naturlig storlek av de saker han saluförde, med sopar, skyfflar och andra varor strategiskt placerat i scenografin. Men det kan också vara ett utslag av det dåliga minne jag tidigare beskrivit: http://zenigen.blogspot.com/2010/04/po-om-po-bleknar-minnesbilderna.html ) Det var således ganska logiskt att tro att också skyltsöndagen var en religiös högtid. Hur rätt jag hade, på sätt och vis, skulle jag dock inte förstå förrän många år senare, när det blivit uppenbart att Mammon blivit vår nya Gud.

Advent var något jag som barn såg fram emot. Dels blev det så mysig stämning när vi i familjen tände ljus till frukosten och kvällsfikat, och dels var det en så praktisk nedräkning mot årets höjdpunkt: Julafton.
I skolan satte fröken fram julkrubban fredagen före första advent, tände ljus och läste valda delar ur bibeln. Så fick vi fick sjunga julsånger och psalmer ackompanjerade av tramporgeln som stod på podiet, bredvid katedern.

På den tiden julen var jul.

Kristendomskunskapen i skolan var för övrigt en ren propagandakampanj för kyrkan och något ifrågasättande av auktoriteter ingick inte i utbildningen på den tiden. Sekulariseringen hade förvisso börjat få grepp om Sverige, men mer som en välfärdseffekt – att folk söker sig till högre makter i svåra tider när de behöver hjälp, inte när allt är som det ska - än som ett aktivt ifrågasättande av det kristna samhället. Min fröken de första två åren var en äldre kvinna som jag av någon orsak kommer att tänka på när jag ser damen i barnprogrammet Babar et de la vieille dame, eller kanske lite som Fru Prussiluskan i Pippi Långstrump – fast mycket snällare och lite längre. Men det där sista kan ju bero på att jag var kortare då, och med mina nära två meter är totalt sett inte många år i mitt liv som jag har tvingats se upp till folk, rent bokstavligt.

Min fröken hade ett milt och vänligt ansikte, om är rätt fårat, som också var en avspegling av hennes sinnelag. Men hennes namn, som jag så många gånger som barn uttalat, är nu förpassat till glömskans arkiv. Jag har inte många minnen från dessa två första skolår egentligen, men fröken var snäll och så gjorde hon smör en gång, av riktig bonnagrädde som hon vispade för hand i en evighet innan hon kunde bjuda på Mariekex med det hemgjorda smöret på. De är fortfarande en favorit – även om jag inte gör smör så ofta.
Jag kommer också ihåg att varje skoldag inleddes med att fröken trampade igång en psalm på tramporgeln, och vi fick sjunga som en godmorgonhälsning. Om man bortser från musikvalet på den tiden kan jag inte låta bli att tänka att det var en fin start på dagen, som borde införas på alla skolor och arbetsplatser: En gemensam morgonsång, för att påminna oss om att vi faktiskt hör ihop och ska arbeta för en bättre värld för våra barn och barnbarn. Men sånt är ju flumpedagogik, anar jag att Björklund skulle säga.

Nå, kristendomens påverkan på samhället var vid den här tiden fortfarande stor, och att vi alls fick läsa om andra religioner var antagligen mest för att vi skulle få veta hur konstigt ”de andra” betedde sig. För oss barn var det givetvis rätt svårt att värja sig. Ett år gick jag till och med i söndagsskola, anmäld av välmenande men okritiska föräldrar. Antagligen var jag alltför ogudaktig, för det enda resultatet av all kristen propaganda blev att jag – tio år senare - började läsa om alla andra religioner istället.
Men det är en annan historia.

När skyltsöndagen äntligen infann sig var den efterlängtad. Alla skyltfönstren i hela samhället hade förvandlats över en natt; från vardag till en kittlande påminnelse om vad julaftonen skulle kunna komma att medföra. (Egentligen var det över en eftermiddag och en natt, för på den tiden stängde affärerna klockan ett på lördag, och då gällde det att man hade det man behövde för helgen.)

Järpen hade på den tiden en bygata där i huvudsak alla butiker fanns, likt en stad i någon av alla de amerikanska westernfilmer som visades i den statskontrollerade televisionens enda svart-vita kanal. Fast Järpen var inte lika dramatisk förstås, även om vi några år senare som mopedburen ungdom kom att hävda att Järpen låg väster om lagen. (Snutarna från Östersund som emellanåt kom och såg sig om i provinsen var betydligt mer fruktade än Järpens motsvarighet till Kling & Klang – Aspholm och Hallebratt.)

Järpens alla butiksinnehavare tog julskyltningen på fullaste allvar, och lördagen innan var det gardiner och målarpapp för alla fönster, och det var stort hemlighetsmakeri kring hur skyltningen skulle se ut. Skyltsöndagen var årets höjdpunkt för alla landets dekoratörer, men jag betvivlar att det fanns några utbildade sådana i Järpen. Istället var det personalen, eller chefen själv, som efter bästa förmåga och fantasi komponerade något som de trodde skulle framkalla ahhh:n och ohhh:n hos betraktarna.

Vad jag då inte visste, var att Skyltsöndagen var en tämligen färsk tradition. Den första julskyltningen i Sverige skedde i Stockholm 1953, men eftersom det var en så brilliant, säljande idé blev det genast succé, och kopierades och spreds med en för den tiden imponerande snabbhet. Man ska komma ihåg att det här var på den tiden människor fortfarande skrev brev för hand, stoppade dem i kuvert som förseglades, försågs med en mottagaradress, frankerades och lades på brevlådan. Tänk så många moment för att skicka ett mail! Och trots allt arbete kunde det ta dagar innan brevet nådde sin mottagare.
(Men det kanske märkligaste av allt är att på den tiden kunde avsändaren vara förvissad om att ingen i transportledet fram till adressaten någonsin skulle komma på tanken att öppna brevet och ta del av dess innehåll: Tänka sig – en tid när staten inte skyllde på terrorister och pedofiler för att få en orsak att spionera på folket!)

Eftersom jag är en sann Löfquistare har jag faktiskt inte en aning om när julskyltningen började. Det var antagligen en officiell öppning, med blåsorkester och kommunfullmäktiges ordförande som höll tal eller möjligen någon präst som fick påminna oss om julens egentliga syfte och mening; att vi borde ägna de svältande barnen i Biafra en tanke, och stoppa en peng i Lutherhjälpens sparbössa i papp som stod på köksbordet i snart sagt vart och vartannat hem, med bilder på bruna barn med uppsvällda magar och flugor parkerade i hela ansiktet – bilder som gav oss barn dåligt samvete på något märkligt sätt när vi åt frukost. Men all sådan eventuell underhållning missade jag, för Löfquistarna är kända, med enstaka undantag - genetiska ”mishaps” eller mutationer? - för att ligga i osynk med allt vad mätbar tid heter.

Mina minnesbilder av Skyltsöndagen är att det var mörkt och kallt, oftast rätt höga snödrivor så tidigt på vintern, och ofta stjärnklart. Hela byn pulserade av ”good vibrations”, människor var uppklädda, rosenkindade och glada, stannade mest varannan meter för att byta några kommentarer med vänner och bekanta. Utanför alla butiker och skyltfönster brann det marschaller, och andedräkterna stod som ljusa plymer ut från folks munnar.
Så där gick vi, hela familjen, genom hela byn och tittade i fönster efter fönster, hejade på vänner, pratade om julklappar och önskelistor. Vi barn kunde ibland hinna med ett smärre snöbollskrig med klasskamrater och andra, medan våra föräldrar kallpratade i kylan.

Naturligtvis var hemvärnet med – det var en av årets stora manövrar, och ett gyllene tillfälle få visa upp sig och att rekrytera nya medlemmar. De hade smällt upp ett stort militärtält, tänt upp i kaminen och serverade korv och glögg – alkoholfri till barnen och starkglögg till de vuxna. Det var inte heller ovanligt att man också kunde få en sup ljumsktempererad Renat eller Explorer ur någon medhavd fickplunta, men det var förbehållet de vuxna. Naturligtvis var det Lottakåren som stod för trakteringen, medan männen förevisade vapen, bandvagnar och annat. Och bjöd på en sup.

Jag hoppas nu att ni kan föreställa er det här doftriket som man möttes av när man från det snökalla vintermörkret steg in i ett varmt, vedeldat tält. Först är det militärlukt från tältet; den tunga, bruna, lätt mögliga doften av välanvända maskeringsnät och kraftigt rökimpregnerad tältduk; kåddoft från det täta lagret av nybrutet granris på den snötäckta marken; den inbjudande doften av björkved och näver; de varma dunsterna från serveringen - kaffe, glögg, saft; icke att förglömma de långa, bleka, kokta varmkorvarna, nedkladdade med senap och ketchup och serverade au naturell i ett glättigt smörpapper. Och med alla andra dofter blandade sig då och då små moln av alkohol, utskickade med andedräktsplymer från munnarna på rödkindade herrar, och en och annan dam som huttat i smyg - men då med en lite sötare, mildare dunst.

Nog ger doftminnet de starkaste minnesbilderna. Långt efter det att de riktiga bilderna bleknat bort och ersatts av idylliserade skenbilder, sitter dofterna ännu kvar i näsan och kolorerar minnena.

3.
Eftertanke.
Mina så starka julminnen hänger starkt ihop med alla dofterna, och så fungerar vi nog alla. Doftminnet ger de starkaste bilderna.
Jag tänker på dagens barn, och sörjer den doftskatt de går miste om i halvfabrikatens tidevarv.
Alla veckorna före jul som förr var fyllda av vardagsbestyr inför julen som alla doftade på olika sätt. Visst är det bekvämt och ”sparar” mycket tid att köpa halvfabrikat och färdiglagat. Men den tid vi sparar måste betalas med arbete, så i slutändan är den köpta inlagda sillen, den färdiglagade Janssons frestelsen och alla de andra färdigrätterna vi ställer fram på julbordet en ren förlust - framför allt ur ett doftperspektiv. På samma sätt förhåller det sig med bullarna, kakorna och brödet; med köttbullarna och julkorven, med skinkan, revbensspjällen – ja, kort sagt allt vi äter till jul. Vi offrar en värld av dofter när vi i vår ambition att spara tid och förenkla julstöket.

Om man nu vill ge sina barn en riktigt minnesvärd jul, så tror jag att det enklaste sättet är att bjuda dem på en helt fantastisk doftvärld genom att laga all maten själv, med riktiga råvaror. Och helst ekologiskt, förstås. Samtidigt kan man lära sina barn hur man lagar mat från grunden, och därigenom visa dem hur gott det egentligen ska smaka. Och att lära dem att man ska laga mat med kärlek – det är alltid den bästa kryddan.
Kan man ge sina barn en bättre julklapp?

Nå, nu ska jag återigen erkänna att jag själv inte varit den bästa på det här. Det har tagit mig mycket filosoferande och egna erfarenheter att komma fram till dessa självklarheter. Och kanske är gör jag mig bara skyldig till ett fåfängt romantiserande – minnet är ett dåligt sanningsvittne.

Det skulle vara kul att höra om någon i min generation känner igen sig, eller är det bara mina minnesier (en blandning av minnen och fantasier)?

Storsola och Templet av Sture Kjellström (foto från julkort)

Modest julpyntning

Nu är den förbannade förjulen här igen. Det är nästan omöjligt att gå ut och shoppa utan att blir mentalt våldtagen av julens köpbudskap. Den där lille parveln i krubban är det knappt någon som minns längre, än mindre det budskap parveln stod för senare i livet.

Förutom skyltningen så har vi alla förbannade julsånger: Det spelar faktiskt ingen roll hur finstämda och vackra de är, hur fina budskap de bär eller vilken vacker poesi texterna är - jag är övertygad om att de skrivits för att framföras i något bättre passande sammanhang än som muzak på ett varuhus, och när man hört dem tillräckligt många gånger får man till sist lust att begå lustmord på julsångskompositörer.

Kan man begära att få julfria zoner om man är överkänslig mot kommersialism?

Julskyltning på Coop i Göteborg - i mitten av november!

Julen är som ni anar ingen favorit längre i mitt liv.
För mig har det blivit som den utltimata symbolen för människans misslyckande med att bygga upp en gemensam värld för allas bästa.

Men jag måste erkänna – även jag har julpyntat:

 
Vadå ser inte? Hela julpyntet står ju där, mitt i hyllan!
 

 
Fast, det är klart - eftersom det är en riktig ekogris får han springa lös året om. Så antagligen är nästa års julpynt också redan ordnat. Och året därpå. Och året därefter ...

Drömmar och Tristlotter

En av mina väninnor är allmänt känd för att vara varm, generös och medkännande, och jag känner knappast någon som inte kommit att tycka om henne från första stund. Jag har funderat lite över det, och kommit fram till att det beror på att hon är fullständigt chosefri och naturlig, samtidigt som hon aldrig räds att säga sin ärliga mening när hon blir tillfrågad. Denna underbara människa har lärt mig mycket om både ödmjukhet och kurage – ja, om livet självt.
Döm därför om min förvåning när hon en dag utbrast:
- Näää, Gud så vidrigt!
Hon pekade på en rubrik i tidningen på bordet framför henne, som berättade om en man som vunnit på en Trisslott.
- Vad då? frågade jag oförstående.
- Trisslotter, menar jag! svarade hon. Det är ett vidrigt spel. Det finns ingenting annat som kan få mig att känna mig så avundsjuk… Tänk att vinna tjugofem tusen i månaden i tjugofem år!

Jag förstod precis vad hon menade.
Trisslotterna är ett oerhört lockande spel och det är ingen slump att min väninna kände sig så provocerad av dem. Men varför? Vad är det som lockar så mycket med just Trisslotterna egentligen?

När jag var barn talade man om miljonärer som något fantastiskt, något sällsynt - som ett närmast ouppnåeligt mål i livet. På den tiden fanns det knappast någon miljardär i vår sinnevärld, förutom Joakim von Anka.
Men precis som pengar, devalveras också ord.
En miljon är inte längre vad det varit. Miljonvinster är idag vardagsmat – det tillkommer massor av nya spelmiljonärer varje vecka, och var och varannan vd har en miljon eller mer i årsinkomst.
Ordet miljonär tycks idag närmast lite larvigt – en miljon är väl ingenting att skryta med… Dessutom rör sig många vanliga knegare idag med miljonbelopp - oavsett om det har pengar eller inte – genom bostadslån och andra skulder.

Så även om en miljon fortfarande är väldigt mycket pengar så är det ändå inte någon drömvinst längre. Folk inser att de antagligen skulle göra av med en miljon relativt snabbt, så idag krävs det mer, betydligt mer, innan man kan göra anspråk på att locka med en drömvinst.
Det är här Trisslottens genialiska konstruktion kommer in. Istället för att vara en engångssumma som, trots att den kan vara relativt hög, ändå på något sätt är ändlig, symboliserar Trisslotten ekonomiskt oberoende!

Att varje månad få en inkomst på tjugofemtusen, vare sig man lagt två strån i kors eller inte, är en frihetssymbol. De tjugofem åren är, till skillnad från engångssumman, oöverskådliga, närmast oändliga. När man är tjugo är en fyrtiofemåring en gubbe eller kärring – något som är en själv lika främmande som en utomjording. När man fyllt fyrtio, och antagligen fått ett annat perspektiv på tiden, innebär de tjugofem åren att man inte behöver arbeta mer – om man inte vill – tills man fyller sextiofem och ändå ska gå i pension. Och är man sextio år fyllda innebär det att man antagligen inte behöver oroa sig ekonomiskt mer i sitt liv.

Trisslotten är alltså en dröm om frihet:
Friheten att slippa arbeta; att få äga sin tid.
Paradoxalt nog fortsätter många av dem som vunnit en större vinst, att arbeta och leva som tidigare, men med högre konsumtion och fler utlandssemestrar. Det tyder på att det sociala sammanhanget man verkar i egentligen är viktigare än vad man tjänar eller vad man producerar.

Den här tankekedjan borde mana till eftertanke: Vad är det egentligen som är viktigt i våra liv? Jo, att vi känner oss fria och att ingå i ett socialt sammanhang. En undersökning som nyligen publicerades i DN visade att 80 % av de tillfrågade önskade att de kunde arbeta mindre. Således stick i stäv med regeringens arbetslinje. Samtidigt presenteras också handelns prognos för årets julhandel: en ökning med tre procent förutspås, till totalt 65 miljarder svenska kronor.
Konstigt - att folk inte inser att om de konsumerar mindre kan de istället arbeta mindre och få mer tid till livet. Men, det är klart, det vore ju rent samhällsfientligt i ett samhällssystem som bygger på evig tillväxt.


Jag erkänner. Jag köper en trisslott jag också, emellanåt. På något sätt lindrar det lite, när man är som fattigast, att veta att man åtminstone ha en chans – om aldrig så liten – att slippa ur den ekonomiska rävsax som håller oss alla fångna. Rent förnuftsmässigt vet jag att alla spel skapats för att berika spelarrangören, och att chansen för att just jag ska dra rätt lott är en på miljonen. Dubbeltriss är extra korkat. Där säljs två lotter i en, och det räcker med att man får tre lika belopp eller symboler i de två fälten tillsammans. Dessutom är det tolv belopp i varje fält, istället för nio på de vanliga lotterna.
Som om det skulle göra chansen att vinna större!
Vi vet att vi blir blåsta, och ändå fortsätter vi köpa lotterna: Har jag en lott, så har jag en chans. Har jag ingen lott har jag ingen chans. Den enkla retoriken fungerar.

Potentiell vinstlott.

När jag emellanåt köper en Trisslott brukar jag skrapa alla fälten utom ett, och sedan ställa lotten på fläkten, som en ständig påminnelse om att jag är en potentiell mottagare av tjugofem tusen i månaden i tjugofem år. På så vis räcker lotterna länge, även om det endast i undantagsvis utfaller med någon vinst - och då aldrig högre än 75 kronor.

Det bedrägliga med alla lotterier med ”drömvinster” är att det får oss att fokusera på en brist och på en framtida eventuell lösning – en dröm, istället för att fokusera på det man har och vad som gör en lycklig i nuet.
Man ska jämföra sig med dem som har det sämre, inte med dem som har det bättre, brukar det heta. Men kanske är det bara en av alla dessa floskler som skapats av de rika, för att få fattiga människor att acceptera orättvisorna i världen.
Som Seneca den yngre, en av Roms rikaste och mäktigaste män, som strödde kloka ord och sentenser omkring sig – inte sällan om dygden av att vara fattig. Han konstaterade:
”Fattig är inte den som har lite; fattig är den som vill ha mer.”

Stämmer Senecas påstående kan vi konstatera att världen är fattig, och styrs av världens fattigaste människor.

Hjärnsläpp på efterrättsfronten!

Ifall det råkar ha undgått er, kära läsare, så kan jag nu meddela att mänskligheten har tagit ännu ett stort steg in i framtiden. Tidigare oöverstigliga hinder har forscerats, barriärer har rivits och nya rön har gjort att den totala njutningen, paradiset, nu kommit oss ännu närmare.
Varför? Jo, nu har nyheten vi alla väntat på kommit:

Ekströms Fresta – Pannacotta med bärsås!

Låt mig förklara:
En av mina favoritefterrätter är just Pannakotta. Den är så enkel att göra och smakar fantastiskt som den är, men kan även varieras på oändligt många sätt. Man behöver:
· 5 dl grädde
· 3/4 dl socker
· 1/2 vaniljstång
· 2,5 gelatinblad

Gör så här:
Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg gelatinbladen i lite kallt vatten. Koka upp grädden, sockret och vaniljen i en kastrull. Ta av från plattan och låt svalna en stund. Lägg i gelatinbladen och rör ordentligt tills de löst sig.
Skölj 4 – 5 låga glas eller skålar med kallt vatten och häll i pannacottasmeten. Ställ in dem i kylen i tre, fyra timmar, eller en dryg halvtimme i frysen (de ska vara kalla, man inte frusna).
Klart!
Den kan med fördel smaksättas med miljoner olika smaker, men au naturell är utsökt det också. Man kan också servera den med exempelvis varma hjortron (Mmmmm…) eller andra bär, choklad, frukt… ja, det kan varieras i det oändliga.

Kostnaden för den här efterrätten landar runt 20 kronor, eller 5 kronor per portion, inklusive en klick björnbärssylt (eller vad man nu vill ha). Det tar tio snabba att vispa ihop en Pannacotta, och det kan man med fördel göra innan man lagar maten, så den kallnar i kylen lagom tills den ska serveras.
Kan det bli bättre än så?

Döm därför om min förvåning när jag idag besökte ett marknadstempel, och på en av livsmedelsavdelningens hundratals hyllor fann pannacotta-mix med bärsås!
Fantastiskt, tänkte jag, hur kan man ha förenklat något så enkelt som Pannacotta.
Jag vänder på paketet och finner följande recept:
"Blanda ned pannacotta-påsens innehåll i 3 dl grädde och 2 dl mjölk.
Koka upp blandningen (gärna i en teflonkastrull) under omrörning.
Rör om och häll den varma pannacotta-blandningen i fyra portionsformar. Var försiktig då blandningen är mycket varm.
Ställ portionsformarna i kylskåp i ca 40 min."

Hmmmm…, tänker jag. Om man själv ska stå för grädde och mjölk – då borde Ekströms geniala pulver bestå av pulvriserat gelatin och vaniljpulver – och antagligen kemikalier som får det att stelna snabbare än vanligt gelatin.
Gelatin och vaniljpulver för 220 kr/kg…
Men vänta nu… Ekströms Pannacotta var ju med bärsås! Förvisso odefinierat vilken typ av bär, men bär brukar ju vara gott. När jag tittar närmare på paketet ser jag receptet:
”Tillagning bärsås
Blanda ned bärsås-påsens innehåll i 1,5 dl kallt vatten och låt stå svalt i några minuter.”

Så, denna fantastiska efterrätts-mix innebär således att man ändå måste koka upp gräddmjölk, tillsätta okända livsmedelstillsatser och smakämnen, hälla upp i skålar och kyla ned. Och bärsåsen – vilket skämt! Pulver som man löser upp i vatten…
Men vart ligger då vinsten? Att man slipper skära upp vaniljstången och blöta två gelatinblad!
Och för det betalar folk 16:50!
Fantastiskt. Att det är så lätt att lura människor!

Längst ned på paketet med pannacotta-mixen bjuder Ekströms frikostigt på ett tips:
”För en Pannacotta med färre kalorier byt ut vispgrädden mot mellangrädde.”
Jag kan ge er ett annat tips:
Byt ut Ekströms mot äkta vara så slipper du livsmedelstillsatser, får den naturliga smaken och sparar pengar.

Jag undrar slutligen; det sägs ju att de föds en idiot varje minut – men frågan är om de finns hos Ekströms eller bland kunderna?

Ett brev betyder så mycket!

Brev till Migrationeverkets handläggare, Pia Wiklund Magnusson, skickat den 23:e november, 2010.

Ang. ärendet med journaliststudenten vid JMK i Stockholm, Anwar Hossain.

Efter att ha lyssnat på Publicerat i radions P1 (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=2792) känner jag att det är mitt ansvar att markera att jag, som svensk medborgare, protesterar å det skarpaste mot den handläggning och det beslut som drabbat Anwar Hossain.
Det är för mig uppenbart att Migrationsverkets personal verkligen gör allt för att få så många som möjligt avvisade - att man hänvisar till att det blir för dyrt att göra ordentliga utredningar är bara ett bevis för hur cynisk inställning som råder. Att inte ens ett hotande dödsstraff gör att man bekostar en ordentlig utredning är en skam och antagligen ett brott mot internationella överenskommelser.

Som ansvarig handläggare på Migrationsverket anser jag att du, Pia Wiklund Magnusson, har ett stort personligt ansvar för Anwars liv - och jag förstår inte hur du kan sova gott om nätterna, med ett sådant ansvar på dina axlar. Men det är ditt liv.
Jag noterar också att du uttalar dig i en annan intervju (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=643978); om ensamkommande flyktingbarn. Jag citerar:

"I ett fall krävde den asylsökande att få genomgå en läkarundersökning för att visa att han är 16 år, inte 19, som Migrationsverket hävdar, men det fick han inte.
Pia Wiklund Magnusson var beslutsfattare i ärendet.
– Det är för dyrt. Verket har inte råd och det är inte vår uppgift att bevisa hur gammal någon är utan det är den sökandes uppgift att visa det, säger Pia Wiklund Magnusson.
Bör man inte få chansen att visa det genom en kompletterande undersökning?
– Vem ska betala det? Om man betalar det själv, möjligen, säger hon.
Hur ska en ungdom som kommer ensam ha råd att betala det?
– Nej, det har de ju inte, säger Pia Wiklund Magnusson."

Det är ingen smickrande bild som ges av dig direkt, och jag kan bara hoppas att du inte är som du framstår i intervjun. Jag vill inte döma dig, jag känner dig inte och du har säkert skäl till att du agerar som du gör.
Men jag känner att det är min personliga plikt som medmänniska att protestera och låta dig veta att du inte har mitt mandat för ditt agerande.

Du är en tjänsteman som i förlängningen arbetar för folket, och jag tror att en stor majoritet av folket skulle motsätta sig din inställning och dina beslut i dessa båda fall - och antagligen i flera andra fall också.
Även om din arbetsgivare beordrar dig att göra saker som du inte själv anser är ok, eller som bryter mot lagen så kommer du inte undan ditt ansvar.
Det räcker inte att säga att jag bara lydde order.

Jag ber dig begrunda: Utför du ett arbete som representerar den stora svenska folkviljan? Det måste väl ändå vara det som är det viktigaste när man bygger ett demokratiskt samhälle?
Om du inte gör det, anser jag att du bör säga upp dig.

Hälsningar,
Johan B. Löfquist
Svensk medborgare
Göteborg

En prick betyder så mycket.

Jag har en prick.
Det är märkligt hur något så litet som en liten prick kan förändra ens liv.
En prick är ju inte särskilt stor – det ligger ju i dess natur att vara just liten. Men ändå kan den betyda så mycket, beroende på vilken typ av prick det är och i vilket sammanhang den förekommer.

En prick, ett sjömärke, kan vara väldigt stort när man står bredvid det på land, men när den väl är på plats är den ändå bara en prick i havet. Och hade jag inte satt en prick - punkt - efter förra meningen hade det blivit fel med stor bokstav i  ordet och.
Just att sätta punkt för något, betyder ju att man sätter dit en prick som markerar ett slut. Rent logiskt kan man tycka att tre prickar då borde betyda att det är definitivt bom stopp, men se så logiskt ska man inte tro att det är… Det tre pickarna förebådar en fortsättning, oftast en icke angiven; något som läsaren själv får föreställa sig.

En punktinsats är något väldigt begränsat, geografiskt och/eller handlingsmässigt. Om jag råkar missa att sätta punkt i en mening och någon redigerar min text och sätter dit en prick kan man säga att det är en punktinsats.
Pricken över i innebär att en del tillförts, som gör helheten perfekt. Pricken gör i:et fulländat: Ett i utan prick är tydbart medan i:et med prick är tydligt.

En prick i protokollet är det aldrig roligt att få, medan det däremot kan vara kul att träffa en trevlig prick. Fast befinner man sig i England och träffar en "prick" behöver det inte vara lika trevligt.
Prick kan också vara ett förtydligande av en tidpunkt: ”Vi träffas där prick klockan ett". Får man en prick på huden som inte håller sig i skinnet, utan börjar växa, kan det vara idé att konsultera en läkare. Men det bör då vara en läkare som inte är prickad.

Det är emellertid ingen av dessa prickar som utgör föremålet för dessa rader.
Min prick finns hos kronofogden.
Jag har aldrig sett den själv, så jag vet inte hur den ser ut.
Men jag vet däremot vad den gör:
Den gör att jag inte kan byta bostad, inte handla någonting på avbetalning, inte kan få ett lån i banken, inte heller något kreditkort eller ens byta till ett billigare telefonabonnemang. Den lilla pricken har stor påverkan på mitt dagliga liv.

Den lilla pricken hos kronofogden placerar mig i en särskild kategori människor: De som inte går att lita på. I den gruppen hamnar alla vi som inte fullt ut hanterat vår ekonomi på ett tillfredställande sätt. Det spelar ingen roll om man helt enkelt inte haft råd att betala alla räkningar en månad, eller om man är en notorisk ekonomisk manschettbrottsling som svindlar miljonbelopp från staten och fordringsägare: Alla hamnar i samma grupp. Det är antagligen det enda sammanhang där jag nämns tillsammans med några av de rikare människorna i vårt land.

Nu kan ju alla landets Bror Duktig ställa sig upp, peka finger och ropa fula tillmälen åt mig och alla andra som inte har så bra koll på ekonomin: Som har en prick hos fogden.
Är det någonting som är fult i vårt janteland så är det nämligen att ha dålig koll på pengarna. Man är liksom inte riktigt fullvärdig medborgare om man inte vet att hålla koll på de där upptryckta papperslapparna med ett tryckt värde på. Att det i själva verket är bara papperslappar som tillskrivs ett fiktivt värde är det få som tänker på. "Fiktivt", för att när man har en bunt sedlar för ögonen är det inte lätt att komma ihåg de sanna värdena i livet. När det väl kommer till kritan är det färre människor som på sin dödsbädd önskar att de arbetat mer i sitt liv, än de som önskar att de spenderat mer tid tillsammans med de människor som betytt något för dem.

Att jag fick min prick berodde på att jag inte fått pengarna att räcka till alla utgifter, inte på att jag inte haft för avsikt att smita ifrån mina plikter eller göra något brottsligt. Mina inkomster räckte helt enkelt inte till för att betala mina utgifter. Det går inte att pressa blod ut en sten – finns där inget, så spelar det ingen roll hur mycket man klämmer.

Om man lever på marginalen behövs det inte någon stor oväntad utgift för att välta hela lasset. Och har man väl hamnat i underskottsdiket är det svårt att komma upp på hanka-sig-fram-stigen igen. Påslag, räntor, förseningsavgifter och liknande gör att det blir som att fastna med båda fötterna i gungfly – ju mer man drar upp den ena foten, desto djupare sjunker den andra.


Det märkligaste med den här pricken är att den tycks har ett eget liv. Det spelar ingen roll om man betalat hela sin skuld – pricken lever kvar i två år ändå. De finns de som hävdar att bankerna experimenterar med att hålla dem vid liv i fem år, ja upp till tio års ålder, i slutna labbförsök på bankerna. Bankerna förnekar bestämt all kännedom om något sådant, men ryktena är seglivade. Å andra sidan – vad kan de säga? Att hålla prickarna vid liv mer än två år är olagligt, så om bankerna håller på med det kan man inte förvänta sig att de ska berätta om det.

Den här elakartade pricken kan man säga är som en cancersvulst på privatekonomin. Den har inte bara ett eget liv, den är dessutom omöjligt att utplåna innan det gått två år. Inte ens när pricken uppkommit genom att man felaktigt beskylls för att inte ha gjort rätt för sig, eller när det blir en rättssak och man i slutänden blir frikänd, går det att ta bort den där elaka lilla pricken.
Pricken, som jag och hundratusentals andra svenskar utsatts för, finns nämligen inte på riktigt. Det vill säga att pricken är inget strafföreläggande som utdöms av någon rättvis och allvetande juridisk samhällsinstans. Juridiskt sett finns den inte, utan är bara en officiell notering om att man inte betalat en skuld i tid. Däremot finns den hos kreditbedömningsföretag och banker, som i praktiken styr en påfallande stor del av vår vardag.

"Straffet" för att man har betalat en räkning för sent - att inte kunna fungera normalt i samhället, inte öppna ett telefonabonnemang, inte hyra en lägenhet etc - överstiger med råge det för en misshandel eller ren stöld, som brukar rendera i villkorligt eller i värsta fall ett par månader i fängelse; när man avtjänat sitt fängelsestraff är man fullvärdig medborgare igen.

Men den som inte haft råd att betala alla räkningar i tid, straffas – utan någon juridisk process - i minst två års tid, även efter det man betalat alla kostnader och gjort rätt för sig.

Visst måste den som ska låna ut pengar, borgenären, få veta om låntagaren, gäldenären, verkar seriös. Om den senare vid upprepade tillfällen misskött sin ekonomi och hamnat i en ekonomiskt besvärlig situation, så är det klart att borgenären blir misstänksam och ifrågasätter gäldenärens uppsåt eller kompetens. Och naturligtvis har borgenären rätt att neka något lån.
Det är synd bara det tycks vara en enkelriktad rättighet.

Historien visar tydligt att även bankernas kreditvärdighet borde bedömas.
Med tanke på de senaste decenniernas upprepade bankkrascher är det märkligt att våra banker inte blir prickade. Det är också märkligt att skattebetalarnas representanter, våra politiska ledare, är så korkade att de ställer upp och räddar bankerna gång efter annan – de har ju gång efter annan visat sig vara fullständigt oansvariga; kortsiktiga och inkonsekventa; rent kriminellt generösa med löner och bonusar till styrelser och chefer även i kristider - listan kan göras lång.
Varför prickas inte bankerna, och beläggs med näringsförbud på ett par år – så blir det ju i praktiken för oss gräsrötter? Varför ska företag behandlas bättre än människor?
Varför straffas man hårdare för att man missat en inbetalning på en hundralapp till ett stort multinationellt företag än när man misshandlar eller rånar en medmänniska?

Vad är det för samhälle vi skapat egentligen?

Att alla borde ha en årslön på banken, är ju ett klassiskt uttalande som illustrerar avståndet mellan dem som leder vårt land och oss vanliga medelsvenssons. Men själva grundtanken är det inget fel på: Det är skönt att slippa behöva oroa sig ekonomiskt.


Masai Mbili har två prickar i sin logo.


Men om man nu aldrig kommer att få den där årslönen som buffert i livet, vad gör man då?
Min egen ekonomi är sannerligen inte någon upplyftande historia, så jag har helt enkelt lärt mig att ignorera den - strutsmetoden är klart underskattad. Jag har också insett att pengar är rätt överskattade – de är ju bara till någon nytta om man ska betala räkningar eller köpa något, annars är de rätt värdelösa.
Beaktar man därtill att sannolikt 98 % av alla saker vi erbjuds att konsumera (livsmedel borträknat) tillverkats på ett för naturen skadligt sätt, och av människor som arbetar under förhållanden som vi själva aldrig skulle acceptera, så blir det lättare att lägga band på konsumtionslusten.
Många i min omgivning anser nog att jag är oansvarig och lättsinnig, men jag ser det på ett annat sätt: Att oroa sig för vad framtiden eventuellt kan komma att bära med sig, är att slösa bort Nuet, den enda verklighet som finns.
Det om något är lättsinnigt och oansvarigt!

Men visst drömmer jag om en prickfri framtid, när jag inte behöver känna mig som en halvkriminell ekobrottsling för att jag varit sent ute med att betala en skuld. När det känns det jobbigt någon gång emellanåt, brukar jag påminna mig själv om ett råd jag fick från en vän från Kanada. Han sade:
- Do you have problems? Well, ask yourself: Can I solve it? If so, why worry? And if you can’t solve it, why worry?

Stendött i Delhi.

Februari 2008.

Sitter på en takterass i Delhi, Indien.
Här är nästan plågsam varmt trots att det ännu är tidigt på morgonen, men ändå att föredra framför den gråkalla göteborgsvintern. Likt en reptil sitter jag mest orörlig och lapar morgonsol för att samla energi inför mötet med Delhis minst sagt intensiva trafik. För att förströ mig bläddrar jag i en illa tummad upplaga av en åldrad Indienguide, tjock som en bibel.
En av bilderna i guiden fångar mitt intresse: Det är från något som beskrivs som en ”statykyrkogård” över brittiska kolonialhjältar, och visar en kullvält staty som ligger i gräset. Enligt bildtexten är det är den engelske regenten George V.

En kyrkogård över statyer.
Tanken fascinerar mig. Efter kort konferens med mitt ressällskap är dagens program satt, och sent på förmiddagen kommer vi iväg. En kort resa under jorden med den nya utopiska, nästan Orwellska tunnelbanan för oss snabbt till stadens norra utkanter. Där tar vi en cykelriksha, framtrampad av en äldre man som får slita hund i middagshettan.

Det tar honom en dryg kvart att ta oss till rätt gata där han flämtande släpper av oss, tar furstligt betalt och pekar längs vägen: ”Ditåt, gå bara ditåt…” Så försvinner han åt andra hållet, snabbare än en avlöning. Det visade sig bara vara början på den långa gata som leder till Colonation Durbar Site. En lång, och mycket svettig, promenad för oss långt bortom de kvarter som vanligen bevistas av turister.

Småningom avtecknar sig dock en vit pelare mot himmelen. Likt en gigantisk fallossymbol höjer den sig över horisonten. Snart är vi framme vid en gigantisk dammig plan, och mitt på den – den marmorvita obelisken. På planen framför monumentet spelar några indiska tonårskillar cricket.
För övrigt är det fullständigt övergivet. Inte en turistbuss, inte en rörelse avslöjar något liv.
- Verkligen en passande plats för en statykyrkogård, för här verkar stendött, konstaterar mitt ressällskap torrt.
Några tomma socklar antyder att han har rätt - här är så händelsefattigt att till och med statyerna tröttnat och dragit härifrån.

Vi går upp till obelisken och läser inskriptionen på minnestavlan:

På andra sidan obelisken ligger ett cirkulärt mur- och staketomgärdat område.
En vaktmästare dyker upp från ingenstans och öppnar välkomnande grinden för oss. På insidan av muren löper en upphöjd stenbelagd väg, kantad av socklar för statyer – de flesta tomma. Men på fyra socklar står okända eminenser resta. Numera anonyma och tigande, men ändå stolta och vita står de där, huggna i marmor. Inga namn.
Bara kritvita, tysta, stolta poser som längtande blickar ut i rymden.
På två av de många andra socklarna står byster, men resten är tomma.

I mitten av området, på den högsta sockeln, står Kung George V själv, iklädd en enorm mantel.
Om han själv rest sig ur gräset och förnedringen eller om någon förbarmat sig och lyft upp honom, berättar han inte.

Vi letar runt i området efter andra statyer, men inte heller i vegetationen finner vi några spår efter de försvunna högdjuren. En skabbig byracka letar sig in mellan spjälorna på staketet, går fram till en sockel som härbärgerar en byst och lyfter vanvördigt på benet. Tydligare kan det väl inte sägas. De engelska hjältarna från förr är passé.

Jag går fram till bysten som hunden använt som toalett. Där står faktiskt ett namn ingraverat i sockeln; Sir John Jenkins. För mig okänd; men vem han än var så hade han dock gjort något som förlänade honom en marmorbyst. Nu står han dock glömd och ensam, längtansfullt blickande ut över muren. Är det månne en längtan tillbaka till svunna tider jag ser i hans stela marmorblick?



Sir John Jenkins


Den andra bysten på området är försedd med namnet Sir Guy Fleetwood Wilson. Jag noterar namnen innan vi tvingas retirera undan den obarmhärtiga middagssolen. När vi kommer fram till grinden dyker vaktmästaren åter upp ur tomma intet, öppnar grinden och sträcker fram en hand. Givetvis måste han få betalt för att han öppnat grinden för oss två gånger. Han tar emot en normal indisk veckolön utan att göra en min som röjer hurvida han anser att det är en skälig lön eller inte.

Bristen på serveringar och andra bekvämlighets- anrättningar i området är ett talande bevis för hur ovanligt det är med turistbesök. Det blir en lång, het promenad tillbaka innan det slutligen kommer en taxi som kan föra oss tillbaka till hotellet.

När jag sedan på kvällen rådbråkar det oumbärliga kunskapsskafferi som Internet kan vara, får jag en diger historielektion. En rolig detalj är att jag hittar en blogg med ättlingar till Sir John Jenkins, som besökt platsen dagen innan oss. Vaktmästaren hade antagligen fått ihop ett par månadslöner på två dagars hårt arbete...

 * * *
Delhi Coronation Durbar Site är den plats där britterna lät hålla sina kröningsceremonier i Delhi.
1877 utropades Queen Viktoria som regent över Indien, 1903 var det Edward VII som tog över tronen. Ingen av dessa närvarade dock högtidligheterna själva utan hade skickat sina respektive vicekungar att ta emot hedersbetygelserna från alla Indiska prinsar, furstar och andra potentater.

Men 1911 var det en annan sak. Då hölls den ståtligaste kröningen någonsin, och King George V kom tillsammans med sin drottning. Den senare lär - enligt brittiska källor - ha varit omåttligt populär. Man kan dock undra om den Indiska menigheten hade varit villig att skriva under på det. Kungaparet reste från England för att ta emot ovationerna från sina Indiska undersåtar vid kröningsplatsen i Delhi, och att det var en lyxig föreställning berättas i en tidningsartikel från den tiden:
   His Imperial Majesty wore the Imperial purple robe , a surcoat of purple, with white satin breeches and silk stockings, the Collar of the Order of the Garter and the Star of the Order of the Star of India. On his brow was the Imperial Crown, consisting of a band of diamonds ( 6000!!! ) , studded with four large emeralds and four large sapphires. Above this band were four crosses pateés with ruby centres, alternated by four fleurs de lys with emerald centres. From these sprang 4 diamond arches supporting the orb, or monde, which was surmounted by the Maltese cross in diamonds, with a large square emerald in the centre. His cap was of purple velvet turned up with ermine.

Jag är själv inte så imponerad av den pompa och ståt som omger våra makthavare, men ett sådant överflöd måste ändå noteras. Vad som intresserar mig mer är att Kung George V vid kröningsceremonien deklarerade flytten av Indiens huvudstad, från dåvarande Calcutta till Delhi.
Sir John Jenkins, en av männen från bysterna, lär ha varit arkitekten bakom detta beslut, som skulle markera britternas totala maktövertagande över det indiska imperiet. Med det historiska facit i hand visade det sig vara ett olyckligt drag, och något som lagt grunden till dagens oroligheter i de berörda områdena.
Men oavsett vilket, så står han på kröningsplatsen ännu idag, Sir John Jenkins.

Den andra bysten, Sir Guy Fleetwood Wilson (1850-1940), var en koloniadministratör som länge assisterade olika vicekungar i Indien, men dock utan att under sitt 90-åriga liv lämna några djupare avtryck. Måhända var han en av alla dem som verkar i det fördolda, en av de administratörer som får alla samhällsbyggen att rulla, men som inte är ”massmediala” nog att synas. Sir Guy fick åtminstone en byst uppförd över sig i Delhi, så något måste han ha gjort som imponerade på den tiden. Jag finner honom också avbildad på ett vykort när han läser upp den Indiska vicekungens tal vid någon ceremoni i början av förra seklet.

Av mina efterforskningar lär jag också att statyerna utan namn föreställer brittiska vicekungar. På den tiden de avbildades var de så kända att några namninskriptioner inte behövdes.
Men det var då, det.
De båda kamraterna, som inte fått hela sina kroppar huggna i sten utan endast förlänats en byst, har med tiden fått sin revansch:
Deras namn är ingraverade, och således är de inte helt dömda till glömska.

Nog är det lite tragikomiskt hur vi människor kämpar och sliter för att synas; för att bli bekräftade, älskade och hågkomna. För ära och berömmelse. Ändå hinner det knappt gå hundra år innan vi - nästan oavsett hur berömda vi blir - på sin höjd är en torr not i en historiebok.
När ingen längre lever som har känt till dig och kan berätta om den människa du varit, upphör du existera då?
Är det därför ledare i alla tider har låtit resa statyer över sig själva? För att få en liten tid extra i medvetandet hos andra människor? För att få några rader i en historiebok? Eller en biografi - som läses av några tusentals människor - som snart också är borta...?
Så fåfängt i så fall.

Själv drar jag mig till minnes några kloka ord, även om jag glömt vem som yttrat dem:
”När ni river statyerna, se till att spara socklarna – de kommer att behövas igen.”

Barnboksnostalgi...

En kollega stack en dag åt mig en intressant barnbok från det tidiga åttiotalet: De goda djuren – en bildberättelse för barn av Horst Tuuloskorpi (Gidlunds förlag 1982). Först trodde jag det var ett skämt, sen insåg jag att jag lagt vantarna på en raritet - en synnerligen intressant och unik tidsmarkör.

En sökning på författaren, Horst Tuuloskorpi, ger att denne givit ut en hel rad bildböcker för barn, med så upphetsande titlar som; När skog blir trä; Trålfiskarna; Ville och djuren; Ett år på landet; Varför arbetar mamma? Samtliga titlar med tillägget; en bildberättelse för barn.

Det här gör mig faktiskt både inspirerad och nyfiken: Ja, varför arbetar mamma egentligen?
Vad hade herr Tuuloskorpi för förklaring på den frågan 1981, när den boken utgavs? Skulle han hålla kvar vid samma analys idag?
Åtminstone jag ser fram en uppföljare på den boken: Varför arbetar mamma så mycket år 2010, trots att hon producerar dubbelt så mycket som på 70-talet?

Tyvärr är pedagogiska barnböcker med ett samhällskritiskt perspektiv inte inne längre, och i Björklund och Hägglunds nya skola gör snart Timbroproducerat, sponsrat läromedel att den sista förmågan till kritiskt tänkande stryps.

De goda djuren gavs ut 1982, när vegetarianer var övervintrande hippies och veganer ännu inte uppmärksammats i medierna. Den torrt dubbeltydiga titeln avslöjar att boken handlar om våra matvanor. Minns att strömningarna från 70-talet ännu var starka, när barn tidigt skulle göras till medvetna, politiska aktiva medborgare. Att göra en bilderbok om hur vi slaktar och äter upp våra medvarelser på denna planet, var alls inte kontroversiellt utan pedagogiskt och riktigt.

I torra, lakoniska texter redogör författaren för verkligheten. Bokens inledande ”Människan och katten är två djur, som gärna äter andra djur”, sätter ribban för vad som komma skall. Texten illustrerar en bild på ett barn i femårsåldern, som håller en katt i famnen.

Uppslaget därefter består av en sekvens om fyra bilder på en katt som jagar och fångar en mus. Sista bilden visar katten vällustigt tuggande på musen, vars bakkropp hänger ut ur kattens mun. Bilderna kommenteras enkelt och kärnfullt: Katter tycker om möss.
Och sedan blir det bara bättre och bättre:

Ett uppslag skildrar hästens öde i samma lakoniska stil. På ena sidan fyra illustrationer som visar hur hästar används som nyttodjur. På nästa sida hänger ett par hästkroppar med huvudena nedåt, och groteskt gapande sår där de avskurna öronen suttit.

De gulliga små kycklingar som på ena uppslaget näpet kravlar ur äggen, undgår heller inte detta öde. Ett par uppslag senare hänger kycklingkropparna på rad, uppochned, plockade och i ett nästan obscent naket tillstånd.
Bildtextern säger: Galgarna för fåglarna genom olika maskiner. De bedövas och blir av med fjädrar, huvuden, fötter och inälvor.

Fåren som misstänksamt betraktar fotografen; bonden som ömt håller ett litet lamm i famnen; slaktaren som med ett snett leende skjuter lammkroppar längs skenor i taket; arbetaren som koncentrerat styr maskinen som flår lammkropparna - allt är fullkomligt naturligt i Horst Tuuloskorpis värld.

Kanske är det inte konstigt att den generation som uppfostrades med den här typen av litteratur har blivit vegetarianer, veganer och djurrättsaktivister.
Som man sår får man skörda.