Flygresefundering...

Jag sitter på planet mellan Istambul och Mumbay och skriver och tecknar för att få tiden att gå. I lurarna har jag ljudet från en typisk Bollywoodrulle som visas på skärmen ett par meter framför mig, och på det skrangliga bordet framför mig står en whiskey. Killen med nyckeln till barskåpet ombord är definitivt inte svensk; jag uppskattar att jag fått en rejäl åtta i glaset, och då är det ändå den andra jag fått. Jag har arbetat som en blådåre de senaste veckorna, för att hinna klart med Hurtigrutsfilmen innan resan. De senaste tre veckorna har det bara blivit tre till fem timmars sömn per natt, med något enstaka undantag, så den här whiskyn kommer att garantera mig en god sömn under resan.

Vi har just avslutat den sedvanliga flygplansmåltiden, lika spännande som vanligt. Det är lika intressant varje gång, att se hur man ska hantera alla de olika små portionsförpackningarna; hur man ska balansera grejorna på det alltför snålt tilltagna utrymmet på den rangliga plastbrickan framför sig; hur man ska klara av att äta utan att spilla och kladda ned sig, eller stöta till grannen så denne gör detsamma. Dessutom är det spännande att se vad det blir för mat, hur det ser ut och hur det smakar.

Det senare kan skilja sig väsentlig mellan olika flygbolag. Den här gången flyger jag med Turkish Airlines och har blivit serverad klassiskt flygplanskäk – det vill säga; bukfylla.
Andra gånger, med andra bolag, har det varit mer eller mindre oätligt, men ibland kan det vara riktigt gott. Exempelvis de gånger jag flugit med Emirates, men så har de också vunnit den årliga utmärkelsen ”bästa flygplansmat” flera år på rad. Jo, det finns faktiskt en sådan utmärkelse, och det vittnar antagligen om hur absurd den här världen egentligen är.

Låt mig förklara hur jag menar: Jag reser ganska mycket, och eftersom jag inte arbetar för något stort företag som betalar min biljett utan själv får stå för kostnaden med mina surt förvärvade, skattade pengar, vill jag givetvis resa så billigt som möjligt. Det bli därför buss eller tåg när jag reser inrikes, och gärna lågprisflyg på mina utlandsresor. Ofta är det relativt korta flygresor om sex timmar eller mindre. Det är ungefär detsamma som när jag reser med buss eller tåg på mina inrikesresor. Jag vet att jag klarar dessa resor utan att ens vara i närheten av att svälta ihjäl.
Men så snart jag ska flyga lika länge, så är det en hel stab av personal som ska ha betalt för att servera mig mat som jag normalt aldrig skulle betala för. Jag går sällan på lyxrestauranger, helt enkelt därför att jag anser att det kostar för mycket. Visst, det är underbart att emellanåt kunna unna sig lyxen med riktigt god, vällagad mat som man slipper tillaga själv. Men samtidigt vet jag att jag kan äta fantastiskt god mat i en hel månad under min Indienvistelse, för samma pengar som jag annars får betala för ett besök på en bättre restaurang i Europa. Valet är således rätt lätt för mig; det blir få besök på lyxrestauranger för min del.

Men när det kommer till mina flygresor tvingas jag betala lyxrestaurangspris för mat som jag vissa gånger ratar helt. Förutom personalen som ska servera maten ombord, tillkommer kostnaderna för en hel industri som tillagar och förpackar maten i lämpliga portionsförpackningar.
Jag kan förstå att om det är flygresor på mer än åtta-tio timmar så kan det vara gott att få i sig en bit. Men personligen skulle den akuta hungern kunna avhjälpas med en eller ett par rejäla mackor. En baguette med fyllning som jag betalar trettio kronor för i Sverige hade varit ett fullödigt alternativ för mig. Jag skulle föredra om flygplansmaten, och alla kostnader som därtill hör, betalades av dem som vill ha den servicen.

Chefen för Ryan Air, Michael O'Leary, har sagt att han vill avdramatisera flygresor; att det inte ska vara krångligare eller dyrare att flyga än att resa med buss.
Jag gillar den tanken. Flygresor har gjorts onödigt dyra och krångliga. Säkerhetskontrollerna liknar mest ett skämt, och varierar från land till land. På en flygplats plockar de alla spetsiga föremål, och plockar av mig min kam av metall - samtidigt som man får bestick av metall att äta med. På en annan flygplats släpper igenom en morakniv som jag glömt flytta från handbagaget till resväskan, men snor mig på mina fyra tändare – varav en mer exklusiv i metall. På en tredje beslagtog de alla mina reservbatterier till kamera och min ljudinspelare. Jag har tvingats lämna ifrån mig tandkräm och schampo, oöppnade vattenflaskor från det egna flygbolaget vid en direkttransfer. Och så vidare.

Därtill kommer att jag tvingas betala dyrt för en måltid jag inte beställt, inte vill ha och ofta ratar. Det vore intressant att få veta hur mycket det egentligen kostar – såväl i faktiska pengar som i miljöförstöring. Det senare är givetvis helt försumbart i förhållande till vad själva flyget kostar miljön. Men jag hade definitivt hellre sett att de pengar jag idag får betala för maten ombord, lades på miljöförbättrande åtgärder.

O’Leary verkar för övrigt vara en skojfrisk person. När han vid en presskonferens fick frågan om interkontinentala flygresor så beskrev han Ryan Airs kommande satsning på långflygningar och förstaklasspassagerare: "free beds and blowjobs."
Måhända är det ett vinnande koncept i striden om flygpassagerare.
Eller nåt.

Parningslek

För så länge sedan att det nu är preskriberat, bevistade jag ett antal vilda studentfester som hölls i Göteborgsområdet, i en stor timrad stuga vid en liten frisk insjö. Varje vår och höst hölls festerna där, och en av orsakerna till ställets popularitet var förmodligen att det fanns en mycket stor vedeldad bastu där, med en liten rutschkana rätt ned i sjön.

Strategin hos festkommittén var det inget fel på: Efter middagen, med sedvanligt dryckesslag, skulle folk vara lagom berusade för att släppa hämningarna och slänga av sig kläderna för att bada bastu. Det slog aldrig fel, snart var det ett femtiotal nakna ungdomar som bastade, badade och dansade mer eller mindre nakna på dansgolvet. Vad jag minns så var det alltid rätt jämnt könsfördelat på dessa fester, antagligen en medveten strategi även det.
Jag, som var ett par år yngre än de flesta andra, tyckte upplägget var kanon: Mycket av den juvenila energi som annars skulle behövas för att få av tjejen kläderna, kunde nu läggas på att försöka få omkull henne istället. Kanske inte så ädelt, men unga killars hormonstinna hjärnor (och pungar) fungerar ofta så.

Vid en av dessa fester minns jag att de hade en speciell ”parningslek” – det vill säga det sätt på vilket man parade ihop gästerna vid bordet. När vi anlände till festen fick vi varsin välkomstdrink och så fick vi ta en lapp ur en av två stora skålar – fördelat efter kön. På lappen var det hon- respektive handjur av olika slag, exempelvis sugga – galt; tik – hund; eller stenbit – kvabbso.
Nu blev uppgiften att härma parningslätena och –beteenden hos respektive djur, i avsikt att tillkalla en partner till middagen. Antagligen var det fler än jag som hoppades att parningsleken så småningom skulle leda till en dito akt också.

Jag vill minnas att vi var runt femtiotalet festdeltagare, och det är säkert inte svårt att tänka sig synen av dessa personer strutta runt på de mest märkliga sätt under en kakofoni av märkliga strupljud. Själv skrapade jag med foten, sträckte på halsen och råmade jag bäst jag kunde; jag hade fått härk – det vill säga en rentjur. Som det här var på västkusten så var det väl en tur att jag, med mina norrländska rötter, fick just det kortet – få andra hade vetat vad en härk är. Min skådespelarinsats kan inte ha varit så dålig för snart kom det en vaja, eller renko, och stötte mulen i min sida. Det visade sig att jag fått en gammal vän till bordet, också hon från norr, så hon visste vad en vaja kan tänkas vilja ha för sorts partner. Eller nåt.

Tack och lov slapp vi käka samma mat som vårt animaliska alter ego - renlav och granskott har aldrig tillhört mina favoriter. Nå, middagen avlöpte relativt lugnt, med undantag för att bartendern/diskjockeyn inte riktigt klarade frestelserna – han blev snart för full och utbytt, och hans efterträdare skulle gå samma öde till mötes någon timma senare. Efter kaffe och avec – många sådana – började dansen. Samtidigt ropade någon att bastun var klar, så följden blev att drygt hälften av festdeltagarna började dra av sig kläderna i samma takt som de drog sig mot bastun. För den som inte visste var bastun låg var det bara att följa spåret av persedlar.

Nå, utan att lämna några skabrösa detaljer kan jag meddela att festen avlöpte utan några större incidenter – det var bara killen som skurit sig i tummen på en kapsyl, och som helt naken hängde i knävecken och gungade i takkronan och stänkte blod över hela dansgolvet. Takkronan ska sägas, var av det rustikare slaget – ett vagnshjul som hängde från taket i starka kedjor. Ja, så var en idiot som slog sönder en ölflaska i bastun, och lämnade den utan att plocka upp glasbitarna. En annan kille kom in och satte sig där, och fick glasbitar i ena skinkan och blödde som en gris.

En betydligt äldre granne, tysk till börden, brukade dyka upp på de här festerna. Han kom och gick som en skugga. Ingen visste vem han var, men olika vittnesmål, mer eller mindre grumliga, visste att berätta att han varit där på än den ena festen, än den andra. Han kom helt anonymt, för att tjuvbasta, men antagligen också för att kolla in unga, vackra, nakna flickor, och han passade på när alla var så berusade att ingen skulle märka något. I en bastu med trettio-fyrtio berusade, nakna personer, varav många träffats för första gången bara ett par timmar tidigare, var det inte så svårt uppenbarligen. Flera personer brukade fråga vem han var, att de inte sett honom tidigare på kvällen, men det var sällan någon kunde beskriva honom. Hans strategi fungerade således utmärkt. Men han gjorde aldrig annat är att basta en stund, så det var ingen som egentligen motsatte sig hans besök. Snarare var det kuriosa som ytterligare bidrog till festernas kultstatus.

Även den här kvällen satt tysken i ett hörn utan att någon lagt märke till honom. När blodbadet började – när killen med glasbitarna i skinkan vrålade rakt ut och blodet forsade - försvann tysken som en blixt, och någon anmärkte att den där kanske inte tålde att se blod. Men tysken var strax tillbaka, nu med en stor, svart necessär ur vilken han fiskade fram såväl en pincett, en liten flaska jod och ett rejält plåster. Han beordrade killen som blödde att lägga sig på en lave, och gjorde snabbt och skickligt ett närmast kirurgiskt ingrepp med pincetten, baddade med jod, tejpade ihop såret och satte på plåstret. Sedan sköljde han av blodet från händerna, hämtade massor med vatten från sjön och sköljde bort blodet i bastun. Allt detta utan att yttra ett ord.
När han var klar satte han sig lugnt ned och bastade en stund till innan han återigen försvann lika omärkligt som han kommit. Först dagen efter, när vi hjälptes åt att försöka rekonstruera vad som egentligen hänt, insåg vi att denne person måste ha varit tysken som alla pratade om, men som ingen kunde beskriva. Nu hade han tagit ett steg ut ur den totala anonymiteten, men i det stora hela förblev han snarast en mytisk person. Det var inte ens någon som kunde berätta varför han misstänktes vara tysk – ingen hade någonsin hört honom prata.

Jag minns att jag under kvällen hittat en synbarligen villig hona – jag minns inte av vilken sort, men hon var från Tjörn. Vid den aktuella tiden på kvällen var härken varm i särken och jag kunde tänka mig att para mig med vilken sorts hona som helst. Nå, efter det sedvanliga bökandet i varandras bakgrunder tog jag med mig honan ifråga till dansgolvet för att försöka vinna hennes gunst med en parningsdans. Det var nu långt efter middagen och det inte många personer kvar i lokalen – bastun lockade hett, antar jag.

Jag tubbade den nu höggradigt berusade bartender/DJ-ersättaren att spela ett par smäktande tryckare för att kunna komma åt att klämma lite här och var på min partner. Nu var vi ensamma så när som på plattvändaren, men han var alltför förälskad i flaskorna som omgav honom för att bry sig om oss. Han blandade den ena drinken efter den andra - till sig själv. Jag pressade runt min partner på dansgolvet, men med allt mindre steg. Hon var varm och villig, följsam i dansen och generös med att dela med sig av sina fysiska attribut. Jag hade redan börjat planera vart vi kunde ägna oss åt själva akten utan alltför mycket publik. Vi bodde i småstugor på området, med upp till fyra bäddar i varje rum, och några tältade eller sov i sina bilar. Jag hade en underslaf, men delade rummet med bland annat den nu tungt sovande, först abdikerade bartendern. Lite mer privat än så hoppades jag på.

Så plötsligt avbröts mina funderingar av att hon – föremålet för min heta åtrå – viskade i mitt öra, samtidigt som hon smekte upp över mitt bröst – innanför min skjorta:
”Vill du veta en hemlighet?”
”Visst” svarade jag, i tron om att få höra något om hur upphetsad hon var, hur gärna hon ville ha mig, och att han ville ha mig nu direkt.
”Jag ska gifta mig…”
Här lämnade hon en lång konstpaus under vilken mina tankar stannade, liksom mina händer. (Den ena handen höll då ett fast grepp om hennes bakdel och den andra pillade med hennes bröstvårta, men mina tankar hade hunnit betydligt längre än så.)
”… nästa lördag.”
”Jaha” sade jag. Jag har ännu inte, trots att det gått ca 30 år sedan dess, kommit på något bättre att säga i motsvarande situation. Nå, motsvarande situationer har inte heller uppstått särskilt ofta måste jag medge.
Så tog hon ledningen i dansen, svängde mig runt 180 grader, och pekade över sin axel och tillade:
”… Med honom där!”
I dörröppningen stod en stadig biff, lika lång som jag men bred som en lagårdsdörr mellan axlarna, alldeles svart i synen av ilska, och med hårt knutna nävar. När våra blickar möttes frasade det som av elektricitet i rummet. Så började han gå med bestämda steg mot oss. Jag fann det för gott att tacka för dansen, lämna tillbaka hennes bröstvårta och bege mig mot närmsta utgång. Det råkade vara ett öppet fönster, bakom borden där vi tidigare ätit.

Nå, jag gjorde ingen större succé som härk, vad jag minns. Men det var en rolig kväll, även om det inte blev någon parningsakt för min del. Och bruden från Tjörn vågade jag knappast snegla på igen, för att hennes blivande make vaktade henne som en hök resten av kvällen. Småningom så slocknade han emellertid, och när jag gav upp i sextiden på morgonen och begav mig till mitt rum för att sova, låg han utslagen över ett bord i storstugan.

När jag kom in i mitt rum låg det ett par på golvet och knullade vilt och högljutt. Hon låg underst, med benen om livet på honom och han ovanpå, pumpandes för högtryck. Att jag var tvungen att stiga över dem för att komma till min säng bekom dem inte det minsta.
I samma ögonblick som jag steg över dem såg jag hennes ansikte:
Det var hon från Tjörn, bruden som skulle stå brud nästa lördag.
Tyvärr var killen över henne inte jag, utan någon annan, som antagligen funnits på bekvämt avstånd när hennes blivande make somnat. Nu fick jag nöja mig med soundtracket den morgonen…

Jo, jag fick sedermera höra att paret verkligen gift sig, och att de väntade barn något år senare. Om de fortfarande är gifta har jag inte en aning. Men jag kan ju gissa. Not.
Dessutom fick jag långt senare veta att härk egentligen är en kastrerad rentjur - sålunda är det inte konstigt att jag inte lyckades få till någon parningsakt den kvällen. Egentligen borde jag leta upp arrangören och kräva någon form av ersättning. I natura, kanske?

Slå dank

Uttrycket ”slå dank” har alltid tilltalat mig. Förutom själva sysslan, som är högst eftersträvansvärd, så är det inte alla som vet vad det betyder nu för tiden. Det innebär att man kan ägna sig åt det utan att folk har en aning om vad man gör. I mina öron låter uttrycket lite kamratligt; ungefär som en knuff på axeln från en god vän. Jag associerar uttrycket till hur jag ligger i gräset under ett stort träd på en höjd, med huvudet lutat mot stammen. Jag blickar lojt ut över nejden samtidigt som jag tuggar på ett strå, totalt ovetande om vilken tid eller ens dag det är. Solen står högt över mig och lärkorna slår i skyn, mot en fond av skinande vita bullmoln och klarblå himmel.
Humlesurr och fågelkvitter hörs över ett svagt vindsus.
Sommar.
Somnar.

Häromnyss slog det mig emellertid att jag inte ens vet vad en dank är? Jag som har gått och slagit såna i hela mitt liv! Tänk om gjort helt fel – att dankarna är något man ska klappa ömt och säga rara saker till; inte spöa skiten ur, gång efter annan. Som jag funderade gick det plötsligt upp ett ljus. Eller, som man sade förr; en talgdank. En talgdank är ju ett ljus av talg. Kan det vara så att den dank helt enkelt är ett ljus? Men det förklarar inte varför man ska slå dank. Idag kan man förvisso säga: ”Slå på lyset”. Men det har antagligen kommit med elektriciteten, för taljdankar slog man inte på, de tände man.

Jag rådfrågade Svensk etymologisk ordbok. Där bekräftas att en dank är ett smalt ljus, men att det också kan ha samma betydelse som dingla. Det är lätt att föreställa sig att ett smalt ljus gör just det; dinglar, när man håller på att stöpa det. Förr sa man också ”dankar” - som sedermera utvecklades till dangla; som i ”dingla och dangla” - om något som hänger och slänger.
Samma källa anger också att uttrycket ”slå dank”, eller ”driva dank” som man också kan säga, betyder just det: Att hänga och dingla - till ingen nytta. Uttrycket kan härledas tillbaka till 1640, dessförinnan slog man väl inte dank så ofta. Eller åtminstone skröt man inte om det i böcker. Det var ju inte så vanligt att man kunde läsa och skriva på den tiden, och även om man kunde det så var det säkert skönare att slå dank än att skriva om att göra det.

Vidare sökning på Internet ger vid handen att talgdanken var, enligt Vimmerby Tidning, det sista man fick ut när man stöpte ljus förr i tiden. Det blev korta, knotiga ljusstumpar som inte var något att hänga i granen - bokstavligen. Så därför eldade man antagligen upp dem istället.

Allt detta, mitt sökande, har tröttat mig. Men tro nu inte att jag ska slå dank… Jag lurar bara på att ta en liten lur.

(I mitt sökande får jag också två andra svar: En dank kan också vara en spelkula av järn eller liknande material, och på engelskt slang betyder det förstklassig marijuana. Men ingen av dessa förklaringar slår an hos mig.)

Synvilja?

Jag minns min första 3D-filmupplevelse.
Tror jag, åtminstone. När det gäller minne är jag inte så vass; hälften av det lilla jag kommer ihåg visar sig vara falsarier och efterhandskonstruktioner, måhända en kombination av dåligt minne och livlig fantasi. Eller kanske en överlevnadsstrategi – när livet är för tungt kan det vara bra att retuschera, förstärka och förgylla de grå minnesbilderna. Det är dock inte en medveten förvrängning jag ägnar mig åt, utan det sker undermedvetet; som om mitt jag anser att jag förtjänat ett bättre öde än vad fortuna vill ge mig. Eller nåt.

Nå – tillbaka till filmen. Eller det jag minns av den.
Det var i slutet av det glada 70-talet, och biografen i Järpen gav en skräckfilm i 3D – jag har för mig att det handlade om mumier eller om det var Frankensteins monster. Alla besökare fick glasögon i kartong, med ett rött och ett grönt plastfilter. För mig, som även då hade vanliga glasögon, var det ett helsike att hålla dem på plats när jag skulle vissla i biljetten, förutom att det gav mig huvudvärk att se genom dem. Filmen sög dessutom. 3D-effekterna var billiga, sökta och inte särskilt realistiska. Det enda jag kommer ihåg från filmen var när ett gäng fladdermöss flög ut genom en tunnel – mot kameran, och fick några lättskrämda småtjejer att skrika och huka sig i bänkraderna.

Nå, så där är det ofta när jag minns något. I allmänhet brukar det handla om just den typen av lösryckta fragment, utan dramatik eller ens någon poäng. (Med ett sånt minne: Är det konstigt att jag föredrar att leva i nuet?)

Nå, filmtekniken utvecklas, och 3D-filmer har uppenbarligen blivit bättre om man får tro tidningarna. Nu är det storfilmen Avatar som lockar med en 3D-version, och de har polaroidfilter i glasögonen istället för den rödgröna röran. Jag tillhör antagligen en av de sista som inte sett den filmen ännu, så jag tänkte att det kanske är hög tid att se min andra 3D-långfilm på bio.

Nu har det emellertid uppstått ett nytt problem.
Jag ser dubbelt. Jag har gjort så de senaste tio - femton åren, och trots två ögonoperationer har det inte blivit bättre. Mitt dubbelseende består. Normalt sett (no pun intended) så ser jag två bilder av allt. Jag brukar skämtsamt säga att jag ser dubbelt så bra som andra, men det är naturligtvis inte sant. Men jag ser dubbelt så mycket som andra, fast av samma sak. Same, same but different, som man säger på utrikiska.
Jag ser övernog, skulle man kunna säga. Eller, då det handlar om visioner: Jag har översyn?

Nå, denna problematik föranleder några frågor. Om jag nu går på filmen, ser jag den då i 3D även utan polaroid-glasögon? Eller, om jag tar på mig glasögonen – får jag då se filmen i 6D istället? Det borde vara dubbelt så bra som 3D, kan man tycka.
Kanske blir jag ändå först med att se filmen - i 6D! Men en fråga kvarstår: Kommer personerna i filmen att behålla kläderna på, även i 6D, eller blir den barnförbjuden då?

Vardagsfundering...

Jag har just köpt ett nytt schampo. Barnängen Creme. Ett normalt schampo för ett normalt hår, påstås det på förpackningen. Och ändå inte…

Det är något med det här schampot som Barnängen är så stolta över att de skriver ut det med fet stil på framsidan. Det har 100% styrka!

Fantastiskt, eller hur! Sånt imponerar!

Men det är en sak som jag undrar över. Kanske gör jag mig bara dum, men jag måste ändå be om lite hjälp att förstå det här… (Alla som känner mig sedan skoltiden vet att jag aldrig varit något mattegeni direkt, men jag förstod åtminstone att om man inget frågar så får man inget veta.)

Om det här schampot hade varit en aning svagare, hade det då bara varit exempelvis 90% styrka då?

Jag förstår att det skulle man inte gärna skriva ut i så fall, för 90% är ju inte ett lika tungt vägande säljargument som 100%. Alla vet ju att 100% ska det vara för att vara riktigt bra – det är liksom full effekt, på nåt sätt. (Lite imponerande är dessa tekniker, eller kemister, eller vilka det nu är som blandar ihop schampot, att de lyckas få exakt 100% styrka i förpackningen varje gång. Eller hur?)

Men 120% är ju ännu mer. För att inte tala om 200%, för det är ju dubbelt så mycket. Tänk er själva, ett schampo med 200% styrka – vore inte det häftigt? Dubbelt så mycket styrka måste ju ändå smälla högre än att det bara är så starkt som det är.

Men ok, jag kan leva med att tekniken inte kommit därhän ännu.

Men mitt problem slutar inte där.

När jag så vänder på förpackningen inser jag att jag måste ha missat något väsentligt om det där med procent på mattelektionerna, för där står det att det här eminenta schampot också ger 100% glans. Nu blir jag minst sagt lite fundersam, för jag vet ju så lite om glans.

Krom glänser, det vet jag. Liksom lack. Eller ett nydiskat glas. Men jag vill ju inte se ut som om jag stigit rakt ut ur diskmaskinen när jag tvättat håret. Jag tycker ju att mitt hår ska se ut som just hår, inte som något på motormässan på Elmia i Jönköping.

Dessutom försäkrar Barnängen att schampot ska tillföra håret synbar glans. Jag, som är lite blyg av mig och inte vill sticka ut för mycket, föredrar nog icke synbar glans i så fall. Eller åtminstone lite mindre glans än 100%. Kanske 20 – 25% eller nåt.

Men om jag tar bara en fjärdedel så mycket schampo som normalt – det är ju 25% - så missar jag ju också tre fjärdedelar av styrkan, och då blir nog inte håret riktigt rent tror jag. Och om jag tar hälften så mycket schampo som vanligt så blir håret antagligen halvglansigt och halvrent, och det känns ju heller inte som någon bra kompromiss.

Antagligen är det här bara ett i-landsproblem, men jag är ändå lite orolig; Hur ska jag bete mig?

Så snälla ni, kan ni inte hjälpa mig med detta dilemma.

”Spindelvävsborttagare” bör nu ge en träff på Google.

A-korsordet i Allers, snillrikt konstruerat av salig(?) George Skogberg och stilfullt illustrerat av sonen Gerard Skogberg, är en utmaning varje vecka. En uppgift som vanligen är mig övermäktig – om jag inte rådfrågar Google.

Den här veckan är det bland annat frågan om ett yrke som endast innehas av fyra personer i hela Europa som jag går bet på. Men de associationer som ett finurligt korsord ger upphov till är ofta nog belöning ändå.

Jag drar mig till minnes en notis jag läste för drygt tio år sedan. Det engelska kungahuset beslutade sig då för att avskeda en massa folk när de drabbades av stora besparingar (stackarna …). Bland annat sparkades (eller friställdes, som det heter på neoliberalska) den kungliga spindelvävsborttagaren på Buckingham Palace. Han var då drygt 50 år och hade haft sin tjänst i hela sitt vuxna liv. Han bodde ensam i ett litet kyffe under en trapp på Buckingham Palace, och hade som enda uppgift att ta bort all spindelväv som bildades i slottet. Han torde för övrigt vara tämligen ensam om sitt yrke i Europa, men helt osannolikt är det inte att det finns ytterligare några, med tanke på hur många slott det står och skräpar överallt. Hur som helst passar det inte in i korsordet, så jag är föga hjälpt av denna annars så kuriösa kunskap.

Men det föranleder dock några frågor för alla som tittar bortom rubrikerna:

1. Vem tar bort spindelväven på Buckingham Palace idag, eller får den helt enkelt hänga kvar? (Det vore i och för sig symboliskt för ett statsskick som är minst sagt totalt otidsenligt och synnerligen absurt för VARJE sann demokrati ...)

2. Den sparkade spindelvävsborttagaren - när han gick till arbetsförmedlingen för att söka sig ett nytt jobb, hur såg hans CV ut egentligen?

3. En sökning på ”spindelvävsborttagare” ger noll träffar i resultat. (Fast sedan jag publicerat den här bloggen så bör det komma upp minst en länk.) Spindelvävssanerare ger lika dålig utdelning. Av det kan man sluta sig till att det i Sverige inte finns något sådant yrke. Kanske har vi för små slott eller för fattiga slottsherrar.

När jag istället söker på engelska går det bättre. Eller snarare får jag fler träffar. ”Spider’s web remover” ger bara en träff – en snubbe som undrar varför han alltid får ett spindelnät på den högra backspegeln på sin bil. Det något slarvigare "Spider web remover" ger hela 6880 träffar, men de flesta tycks handla om de lackskador som kan uppstå på exempelvis en bil och som ser ut som ett spindelnät, eller om dammvippor på långa skaft som förtjänstfullt kan användas för att ta bort spindelväv. Men inget om yrket. (Erkänner dock att jag inte gick igenom alla träffarna.)

Blandar man in latinet, för att göra det elegantare, och söker på ”Cassis remover” blir det fyra träffar på Google – samtliga spanska. Således undrar jag:

Vad är den korrekta titeln på engelska?

Finns det någon alls, eller kallar han sig helt enkelt för webmaster?

4. Hur kan jag låta drygt tio år gammal nonsenskunskap uppta en hel kväll av mitt liv?

On a train in India

Sent omsider, drygt 15 månader senare, har jag äntligen gjort något av alla de bilder och ljudklipp jag samlade under Indienresan förra året. Här är ett smakprov...

Fler fynd...

Den här storyn har jag själv fått i brevlådan. Jag har dock modifierat den något. Normalt sett är jag allergisk mot alla dessa självklara, förnumsmumsiga levnadsråd - men den här gör jag ett undantag för, eftersom det är en så fin sensmoral. ;-)

En professor i filosofi stod framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen började lyfte han, utan att säga något, fram en stor, tom syltburk och fyllde den med golfbollar. Han höll upp burken och frågade studenterna om burken var full, vilket de bekräftade. Så plockade professorn upp en låda med små färgade kulor och hällde dem i burken. Han skakade burken lätt så att kulorna fann vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Än en gång frågade han studenterna om burken var full. De skrattade lite men bekräftade att så var det.

Professorn tog då upp en påse med sand och hällde den i burken. Självklart fyllde sanden hålrummen mellan golfbollarna och kulorna. Återigen frågade han studenterna om burken var full och studenterna svarar lite förläget att nu är den minsann full.

Professorn plockade då fram en burk öl och hällde hela innehållet i syltburken, vilket effektivt fyllde upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.

- Nu, sade professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann och bara de sakerna återstod, så skulle våra liv fortsatt vara fullvärdigt.

- De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus, fortsatte han. Sanden är allt annat, de små sakerna. Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som verkligen betyder någonting för dig.
- Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, njut av livet. Det blir ändå alltid tid kvar till att städa huset, ta hand om soporna, och betala räkningar.
- Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera! Resten är bara sand.
En av studenterna sträckte då upp handen och undrade vad ölet representerade.
Professorn log.
- Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor, kall öl!

Hittegods.

Fann igen en text sedan förra våren, när jag reste runt i Indien och Nepal. Den är lite gammal, men ändå tidslös så jag lägger upp den:

Snart är det äntligen dags för vårsådden. Det är något speciellt med den tid när man återigen får stoppa ned de första fröna i jorden och se dem spira, som en långsam hyllning till livet. Men ännu är det lite tidigt.

I väntan på våren tar jag en tur till Indien. Efter ett kort möte med den hektiska metropolen Mumbai tar jag mig med tåg ned till Colva, Goa. För min bleka och vinterfeta kropp är det en drastisk förändring, närmast att likna vid vinterbadet efter någon timme i bastun – fast omvänt. Min kropp hinner inte med. För att lindra chocken håller jag mig helst i skuggan, läsande vadhelst jag kommer över. Idag råkar det bli den lokala dagstidningen.

En rubrik som fäster handlar om en 97-årig man som får livstid för att ha dräpt en kvinna.
Vid närmare läsning förstår jag att rättvisans kvarnar mal långsamt här i Indien. Brottet begicks redan 1993, och mannen, Kartar Singh, var då 83 år. Han hade kommit i en ”mindre dispyt” med sin granne, en kvinna, om en grönsaksodling. Den ”mindre dispyten” ledde till att han stack ned sin granne med en käpp. Kvinnan dog omedelbart, men det tog hela fem år innan Mr Singh 1998 blev förhörd och arresterad för dråp. Tre år senare, 2001, blev han fri mot borgen i väntan på rättegång, och samtidigt lämnade han in en vädjan om straffbefrielse med anledning av sin höga ålder.

Först nu, 15 år efter att han begått sitt fasansfulla brott, har alltså domstolen tagit upp hans fall. Det första de gjorde var att undersöka om Mr Singh fortfarande var vid liv. Således ringde de till den lokala polisstationen där han bodde. Av en händelse var Mr Singh just då på polisstationen för att höra hur det gick i ett annat mål. Nu blev han således häktad på stående fot. Eftersom han befanns vara i högsta grad levande, avslog domstolen hans begäran om straffbefrielse, och dömde honom alltså till livstid – vid 97-års ålder.

Nu kan man på olika sätt ironisera över den långsamma rättsskipningen, mannens ålder och hur han antagligen ”tjänat” flera år på rättsväsendets saktfärdighet. Men kanske har mannens väntan på rättsskipning varit straff nog. Måhända har ruelse och fruktan för det förestående straffet förmörkat hans dagar under dessa 15 år. Eller så är han en samvetslös illgärningsman, bara lite äldre än de flesta. Oavsett vilket, måste det vara hårt att avrunda en så lång livstid i fängelse. Samtidigt är det klart att Mr Singh förtjänar någon form av tillrättavisning då den dräpta kvinnan alltjämt är död – åtminstone enligt vårt sätt att se på saken. Hinduerna tror dock på återfödelse, och har man inte levt sitt liv på ett värdigt sätt så kan man återfödas som en lägre stående varelse. När Mr Singh till sist avrundar sina dagar kanske han som gudomligt straff kommer att återuppstå i skepnad av en snigel. En mördarsnigel, må hända.

Det här ger perspektiv på min lilla trädgård. Nog för att min täppa för mig är helig mark, men att döda en medmänniska för att försvara den … Nä, det är att gå till överdrift. Men med sniglar är det en annan sak. I synnerhet mördarsniglar. Och det kan jag säga: Om Mr Singh en dag återföds i den skepnaden, i min trädgård, blir han inte långlivad. Vad det i sin tur kan rendera för typ av straff för mig, enligt det hinduistiska synsättet, är fördolt för alla utom gudarna.

Piratgärning?

Stjäl den här haikun!
Men akta så jag inte
knycker den tillbaks.

Erkänner! Jag har stulit haikun. Det är egentligen en "Henke" som har skrivit den på bloggen Nyhetshaiku: http://nyhetshaiku.blogspot.com/2009/04/stjal-den-har-haikun.html

Man får förvisso citera ett annat verk, men ett citat får inte omfatta hela verket. Så, frågan som inställer sig är: Har jag begått en kriminell handling nu? Dels kan jag ha brutit mot citaträtten, dels lägger jag upp den för andra att läsa - och, hemska tanke - kopiera.

För att ytterligare förvärra mitt brott ber jag nu alla som läser haikun skicka en slant till mig, för att jag har givit den spridning. Vilken summa ni skickar är egalt, men ju mer desto bättre. Jag lovar att inte betala Henke någonting.
Så, nu har jag dessutom försökt tjäna pengar på mitt upphovsrättsintrång.
Polisanmäl mig!
Undrar om jag också kan få böter, om än det inte lär bli några 30 miljoner för en haiku.
Undrar i så fall hur mycket av mina böter kommer Henke tillgodo?

Associationsproblem på ledarplats

Hanne Kjöller gör en elegant bakåtvolt på ledarsidan i DN, den 29 april 2009:
http://www.dn.se/opinion/signerat/sjo-och-natrovare-kanalen-mellan-somalia-bay-och-pirate-bay-1.854752
Tyvärr råkar hon landa på huvudet. Eller nåt.
Huvudlöst var det åtminstone.
Men svaren lät inte vänta på sig. Här är ett av dem (och jag kunde inte hålla mig från att kommentera, längst ned på sidan):
http://www.second-opinion.se/so/view/384

Återuppstånden efter påsk...

Ja, det kan man åtminstone säga om mig, som bloggare.
Jag ska nu försöka skriva lite mer regelbundet igen, bara för att hålla nöjesskrivandet igång. När jag jobbar är det mindre fria alster jag skriver, så bloggandet blir ett andningshål för mina eventuella litterära gener. Eller nåt.

Är rubriken blasfemisk? Det som föranleder frågan är minnet av att jag för en del år sedan ringde upp en nära anhörig, som råkar vara fundamentalistiskt tokreligiös, för att önska glad påsk. Till min förvåning blev jag uppläxad och bannad för mitt tilltag. Jag ringde nämligen på långfredagen och fick veta att det var en sorgens dag, för det var då Jesus dog på korset.

Nå, numera har jag lärt mig. Nu brukar jag artigt lyfta på hatten, nicka och mumla fram ett "Kondolerar" när jag möter folk på långfredagen. Bara utifall de är kristna.
Själv tycker jag att varje ledig dag är glad, fastän historien är full av människor som dött samma dag, årtusenden tillbaka.
Om inte annat kan man glädja sig åt att man själv inte blir offer för någons snickarglädje och uppmonterad på ett kors.
Och därmed har jag med all sannolikhet passerat gränsen för vad som är blasfemiskt, antar jag.

Sitter återigen på internet-stället i EU-skrapan i Nairobi. Idag är det hyfsat snabbt, men annars brukar det mest vara en pina att sätta sig här. Jag har heller inte haft så mycket tid att ägna åt skriverier på grund av inspelningar och alla möten. Idag träffade jag den kenyanske ambassadören för att göra lite reklam för www.kidogoconcept.org
Tidigare i dag hade jag ett möte med en ung skådespelerska som jag ska filma lite - en av de tänkbara kandidaterna för filmen, Crossroads.
I lördags gjorde vi en intervju med de islamistiska domstolarna i Somalia, förhoppningsvis går den att sälja till TV runt om i Europa. Anders fick med sig allt material när han åkte hem igår. Själv har jag två veckor kvar, då jag bland annat ska träffa William och Jackson, två masaier som jag ska följa och bo hos i Masai Mara. Men först måste jag få in lite pengar på mitt konto - nu är jag råpank och har inte ens till telefonkort. Sedan ska jag till Naivasha igen. Vi var där i förra veckan och gjorde ett reportage om blomsterodlarna där. Rena maffiafigurerna. Och det värsta är att det är europeiska företag som fortsätter att suga ut alla resurser i gammal god kolonial anda. Isak som guidar oss där har redan blivit mordhotad tre gånger, och alla som talar med oss är rädda. Jag är lite rädd själv också, men mest för att någon som jag filmar ska råka illa ut. Jag kan ju alltid lämna landet, men de har hel sitt liv där. Det räcker med att de får sparken så är det kört för dem. Det är liksom svårt att föreställa sig ett så sårbart liv. Vi hoppas på att kunna göra någonting för de stackarna som sitter i skiten där.
Speciellt en man som vi träffade har etsat sig fast på min näthinna. Han var betydligt yngre än mig, och hade två barn - 1 och 3 år gamla. Själv var han ett ras, med döden avspeglande sig i hans ögon. Han snörvlade och hostade hela tiden. Och han är mördad, fastän ännu ett tag vid liv. Mördad av de skrupelfria människor som låter arbetarna bespruta de blodröda rosorna i Naivasha med förbjudna bekämpningsmedel. Några skyddskläder har de naturligtvis inte.
Rosor som vi i västvärlden köper för att glädja någon, för att uppvakta en kvinna, eller som en hälsning till en sjuk vän på sjukhus. Det kanske är lättare att avstå från att köpa dem om man vet att de kostar hälsa och liv för de underbetalda arbetare som odlar dem. Arbetare som arbetar i skift, dygnet runt, året runt, och som bor i slummen, utan tillgång till vatten, medan sprinklersystemen håller rosenodlarnas grsmattor gröna året om...
Det kommer mer om det här, var så säkra...

Postkodsbedrägeriet?

Göteborg den 12 maj 2006


Öppet brev till Rickard Sjöberg, programledare PostkodMiljonären



Hej Rickard!

Så glad jag blev när jag fick ett brev från dig. Jag visste inte ens om att du kände till mig!
Gissa hur förvånad jag blev då jag såg att Du har reserverat hela tre lotter till mig i Ert finfina lotteri. Lotterna ser så rejäla ut, nästan som gamla tiders obligationer, och det kändes verkligen att det är en fin gåva eftersom Ni också skrivit dit mitt namn på dem. Och underskrifterna sen… Världsnaturfonden WWF, Barncancerfonden, Rädda Barnen och Ingela Thalén – ja, hon är väl nån sorts politiker tror jag. Socialdemokratisk, tror jag, har suttit i regeringen eller nåt. Ja, jag känner inte till den organisation som hon skrivit på för: Svenska PostkodFöreningen. Jag har aldrig hört talas om den, visste inte ens om att det finns en sådan förening. Men två ordföranden och två generalsekreterare! Jag tror inte att jag ens pratat med en generalsekreterare. Det var verkligen förtroendeingivande. Det känns nästan som om jag är en vinnare i lotteriet redan nu. Men det är klart, det där med miljonen och bilen man kan vinna på postkoden… Nej, det vågar jag inte ens hoppas på.

Det var verkligen hyggligt att reservera lotterna för mig, även om jag måste betala dem själv. Och att hela överskottet går till så behjärtansvärda ändamål är ju helt fantastiskt! Jag har länge tänkt skänka en mindre summa till Rädda Barnen, men det brukar för det mesta inte finnas kvar så mycket att leva på när alla räkningar är betalda.
Desto tarvligare känns det för mig att behöva fråga om några saker som inte framgår av Ditt brev. Du vet, när man måste vända på alla slantar vill man ju gärna veta att man lägger dem på rätt saker.

Jo, först undrar jag hur stort överskottet är från Ert lotteri, det som WWF, Barncancerfonden och Rädda Barnen skall dela på. Jag har vänt och vridit på ditt brev och på lotterna och det bifogade svarskuvertet (fint förresten att man inte ens behöver sätta på frimärke på det!), men jag har inte hittat någon information alls om det. Men det är klart: Jag, min dumsnut, fattade inte ens att jag skulle riva upp ytterkuvertet för att se de allmänna villkoren för lotteriet – där stod ju nästan allt jag först undrade över. Det var lite svårläst för att texten var så liten, men med ett förstoringsglas så gick det bra!

Förlåt, förresten att jag är så tetig! Men jag vill ju veta hur mycket av mina pengar som går till de fina hjälporganisationerna. Jag räknade ut att om jag köper de tre lotterna, för 150 kronor styck, varje månad i ett år så blir det tillsammans 5 400 kronor. Det är mycket pengar, ungefär lika mycket som jag och barnen brukar spendera på semestern (ja, vi brukar inte göra några långresor direkt…). Men eftersom pengarna går till välgörande ändamål, och att vi dessutom har chansen att vinna på de tre lotterna, så tänkte jag att om vi stannar hemma i sommar istället så har vi råd med lotterna.
Men när jag berättar det för barnen så måste jag veta ungefär hur mycket av våra pengar som går till hjälporganisationerna, det blir lättare för dem att förstå då och så att de känner solidaritet med de som har det värre i samhället, både människor och djur.

Även jag begriper att det kan vara svårt att bolla med alla siffror, speciellt när det rör sig om så stora belopp. Och det måste ju vara nästan omöjligt att veta i förväg hur många som köper lotter. Men Ni måste väl ha räknat på det där, förstår jag. Det står ju i brevet att Ni betalar ut minst 86 miljoner i vinster under det första året, men det står ingenting om hur stort överskottet blir. Antagligen han Ni väl bara glömt att skriva ut det.

Jag uppskattar förresten verkligen att Ni skickat med en sådan där autogirotalong. Det innebär att man aldrig behöver tveka från gång till gång om man har råd med lotterna just den här månaden, eller om något annat ska få gå före. Bra också att Ni drar pengarna den 26:e varje månad - samma dag som lönen kommer in, för när man sen sätter sig med räkningarna så vet man att de pengar som finns kvar på kontot, ja det är vad man har att bolla med. Man behöver alltså inte oroa sig för att man betalat för många räkningar så att det inte räcker till för det som ska dras senare via autogiro.

Min andra fråga rör bilderna på de lotter Ni reserverat för mig. På en av lotterna är det en bild på en panda, så det förstår jag att det är djur som får hjälp av WWF. Men på de andra två lotterna är det bilder på barn. Nu undrar jag om det är barn som redan har fått hjälp eller som kommer att få hjälp om tillräckligt många köper en lott? Har barnen cancer eller är det någon annan sjukdom de lider av? Det är fruktansvärt när barn och djur lider, tycker jag.

Min sista fråga är hur många lotter som lotteriet omfattar. Du förstår, mina barn kan vara så negativa ibland, och jag kan redan höra dem säga att det är hopplöst att vinna. Men jag har ju faktiskt sett på tv att det är folk som vinner varje vecka! Men för att ta udden av barnens kritik vill jag därför förbereda mig och verkligen kunna berätta för dem hur stor chans man faktiskt har att vinna. Det står ju tydligt att redan nu har en tredjedel av alla postnummer i Sverige vunnit, och eftersom det är ett rätt nytt lotteri måste det innebära att snart har alla postnummer i landet vunnit. Men sånt där förstår inte mina barn, de vill bara ha siffror på allt!

Slutligen vet jag att jag är lite sent ute. Egentligen borde jag ha betalat lotterna redan idag för att samtidig få den där filmen med Julia Roberts. Förresten, är hon också inblandad i någon av hjälporganisationerna, eller är det bara en slump att ger bort en film med henne alldeles gratis? Men jag skickar de här frågorna idag, och när Ni svarat mig kan jag betala in för lotterna. Om Ni har någon film kvar du vore jag tacksam om jag kan få den, även om jag svarar för sent. Jag har förvisso ingen DVD-spelare, men det är ju alltid bra att tänka på julklappsinköpen i tid!

Snälla, svara snabbt så jag kan börja betala och känna att jag hjälper till i världen. Och vinner vi bilen, ja då kanske det blir en semester i alla fall för mig och barnen!

Med vänliga hälsningar,

Johan B Löfquist

Stötande el-diskussion...

Egentligen borde man vara så härdad vid det här laget att man inte längre bryr sig, men alla som känner mig vet att jag gillar att tampas med väderkvarnar. Nu var det Vattenfall som jag länge retat upp mig på. Att man ska behöva vara civilekonom för att förstå en vanlig elräkning, det är illa nog. Att man dessutom blir skinnad in på bara benen av dessa halvstatliga, helgiriga miljardvinstföretag - ja, det finner jag provocerande. Nu gällde det en räkning för el i huset i Skene under en period när huset stått tomt. Över 900 spänn - och då har jag inte ens Vattenfall som elleverantör, utan de står bara för nätet.

Jag ringde och bråkade, - nä förresten, jag har slutat att bråka med telefonister, jag är tvärtom mycket vänlig och skämtsam när jag talar med de stackars satarna - jag ringde upp Vattenfall, talade med en Anders och frågade honom om det verkligen inte var något fel på min räkning.
- Nä, försäkrade han stillsamt. Det ska vara så.
- Men 900 i nätkostnad när ingen bott i huset under den här perioden, tycker du inte själv att det låter lite magstarkt?
Nä, du förstår... Man måste ju ta betalt för säkringen, för att det alls går att ta ut el i huset.
- Men är det inte lite väl mycket att betala nästan 1000 spänn för något man inte använder...?
- Nää, du förstår inte, förklarade Anders tålmodigt, man måste ju ta betalt för att man drar fram el till alla hushåll...
Här avbröts han av ett spontant gapskratt från min sida.
- Du menar inte allvar... Det var ju för fan på 30-talet man drog in el i den där kåken. Menar du att jag - och alla andra tidigare ägare till kåken - ännu inte hunnit betala av den installationen. Det har ju gått 60 - 70 år sedan dess!
Nu blev Anders tyst en stund, och jag riktigt hörde hur han tänkte så att det knakade.
Till sist sade han lungt:
- Jo, men vi har fått veta att det är så. Allting kostar ju...

Här avbröt jag diskussionen och konstaterade att jag ska betala, utan vidare diskussion... Mot såna argument biter inget.

Myror i huvudet...

När jag var hemma hos en vän en gång höll han på att bädda rent. Nymanglade, friskt doftande rena sängkläder är en billig lyx som jag alltför sällan kostar på mig, insåg jag då. Men min vän tog fram ett nytt påslakan som förundrade mig. Det var vitt med bruna myror på. Alltså fullt av dem - fem, sex centimeter stora bruna myror.

Plötsligt slog det mig: Hur i hela friden är den person skapt som går in i en affär och köper sängkläder med myror på. Där hänger alla möjliga andra påslakansset; enfärgade, tvåfärgade, kulörta, randiga, rutiga, mönstrade på alla möjliga sätt. Sen kommer alla med motiv: moln, nallar, ankor, fjädrar, landskap etc. Slutligen har vi alla barnset med Disney-motiv, Spiderman, Nalle Puh och alla andra populära figurer. Utbudet och variationerna är i det närmaste obegränsat.

Frågan är alltså: I detta enorma utbud, med alla dessa alternativ – hur kan det finnas människor som frivilligt väljer dessa stora, fula, bruna myror på sitt påslakansset? Alltså, som fattar ett aktivt val: "Waow, myror. Det där ska jag ha!"
Som ratar alla goa, mjuka motiv, sånt som får en att bara vilja krypa ned i bingen och gosa lite... Som kallt och hårdhudat konstaterar: "Ha! Velourfetischister... Nä, myror, det är grejjer det."

Blotta tanken på att som avslutning på dagen dra över sig ett täcke fullt av stora brunmyror avskräcker. Att det sista man ser innan man släcker lampan för dagen är dessa enorma, gnagande myrkäftar – ja, hur kan det påverka ens drömliv… Tänk om det dessutom finns några myggor i rummet – AAAAhhhgg! Klådan attackerar med full styrka…

Jo, man blir faktiskt både förundrad och ödmjuk när man tänker på att det finns folk till allt.

Nairobi, slutet av mars 2006

Jag forsoker komma pa vilket datum det kan vara, men vet inte ens vilken dag det ar. African Time... Jag ar assimilerad. Trivs ypperligt har, skulle mycket val kunna tanka mig att spendera halva aret har, halva i Sverige.

Nu ar dagarna fyllda med moten och forberedelser infor fortsattningen av vara projekt. Traffade den Somaliske ambassadoren forra veckan, sedan dess har han ringt oss tva ganger. Verkar mycket intresserad sa det ar inte omojligt att jag kan skriva kontrakt innan jag atervander. Men pengarna ar slut sa det ar lite anstrangt lage just nu. De underbara manniskor vi traffat har staller upp till 200%. I gar sa Karanja, en fotograf jag traffat har, att han vill ta mig pa en tur till hans hemby och stalla till en fest for oss. Han ska kopa en get for ett par hundra kronor, massor med ol och ha en bbq-fest. De skar halsen av geten, tappar den pa blod, rensar och fyller den med en massa jox, binder ihop den och grillar den over en oppen eld. Nar det ar klart doppar man det grillade getkottet i blodet och ate med ett tillkampat artighetleende. Later mumma. Hoppas att vi hinner med det ocksa.

Internet fungerar sa sporadiskt att vi kallar det internjet, sa det ar bast att jag skickar det har nu.

Zedekia

Mombasa den 14 mars 2006
Så är vi tillbaka i Mombasa. Resan från Lamu började sex i morse när vi begav oss till hamnen för att ta båten in till fastlandet. Jag med full packning; ryggsäck, kameraväska och stativväskan. Det blir några kilon tillsammans och begreppet ”news mules” (om de TV-fotografer som står för nyheternas utlandsbevakning, de jobbar hårt, bär tungt och till låg lön…) får nu ytterligare en dimension för mig – även om det inte är nyheter jag pysslar med.

Å andra sidan är det mesta här nytt för mig. Brottsligheten här tar sig lite våldsammare uttryck än hemma i gamla Svedala. Varje vecka är det notiser i tidningarna om hur en ”mob” lynchar någon fasttagen brottsling, slår denne halvt medvetslös, trär ett bildäck över honom, häller på bensin och tänder på. I går natt var det fyra typer som försökte bryta sig in i ett risförråd någonstans i de norra delarna av landet. En nattvakt upptäckte dem och slog larm. Genast samlades en folkmassa och de lyckades gripa en av dem medan de tre andra kom undan. Den gripne avrundade sin jordiska tillvaro på precis det grymma sätt jag beskrivit.

I Nairobi händer det ännu idag att biltjuvar mitt på ljusa dagen helt enkelt sliter upp förardörren på någon förbipasserande bil, skjuter föraren och sticker med bilen. Jag ska i sanningens namn säga att det är rätt ovanligt, men jag inser att jag bör vara försiktig med att skylta för mycket med en förtiotusenkronorskamera. Igår berättade Shee att det finns motsvarigheten till biltjuvar även på Lamu. Ön som har ca 70 000 innevånare har inga bilproblem, som jag tidigare berättat om, eftersom det inte finns några vägar. Men åsnor dräller det av. Alla åsnor är märkta med ägarens signatur eller bomärke. Ibland händer det att när en åsna släpps ut för att beta i sophögarna (de äter allt, tycks det, till och med plastpåsar som man ibland får se den skita ut…) efter en hård dags arbete, så kommer någon och kidnappar dem. Sen får de jobba hela natten också. När ägaren kommer på morgonen är givetvis åsnan trött, men tvingas ändå fortsätta arbeta eftersom ägaren inte vet vad som hänt. Fortsätter tjuvlånandet blir givetvis åsnan sjuk och får sättas på åsne-sanatoriet i hamnen.
Ibland händer det också att någon tjuvar en åsna för att ta sig tillandra sidan ön, och då kan de ta upp till en vecka innan den hittar hem igen. Mitt på ön finns också ett stort grönt fält där det ständigt återfinns åsnor som är ”på rymmen”.

Här i Mombasa är det lite mindre våldsamt än i ”Nairobbery”, men även här händer det saker. En av servitriserna här på hotellet blev utsatt för ett rånförsök när hon var på väg hem efter jobbet i går kväll, men lyckades skrämma iväg rånarna efter att ha fått en mindre blessyr på ena armen. Och Zedikia, restaurangchefen på hotellet vi bor på, berättade att han inte vågar åka hem på kvällarna när han jobbat sent, för kyffet där han bor ligger ca 200 meter från huvudvägen, och det är mycket farligt att gå där på kvällarna. Hotellchefen är tydligen en snålvarg så även om det finns lediga rum så får inte personalen utnyttja dem. Så Zedekia brukar helt enkelt lägga sig på några stolar i restaurangen och sova när han jobbat sent. Chefen betalar mycket låg lön dessutom, berättar Zedekia. Dels för att han är girig, men också för att han är rädd att om han betalar en dräglig lön kan hans personal spara pengar för att starta en egen, konkurrerande verksamhet. Dessutom, skulle någon klaga så får denne genast sparken, och ersättare finns det gott om. Varje dag kommer det runt 15 personer och söker arbete på hotellet, och en del är till och med beredda att arbeta för halva den redan tidigare oanständigt låga lönen.

Zedekia är enbart han en fullgod dokumentärhistoria. Pastor i kyrkan i sin hemby, och förtroendevald representant för sex kyrkor i det distriktet. Men han har inte råd att stanna där och jobba med det, för någon lön får han inte – och dessutom förväntas han som pastor ta emot människor i sitt hem, bjuda på något och ge dem goda råd. Så han tvingades till Mombasa, fick ett jobb som diskare och när bartendern på hotellet ertappades med att förskingra pengar ur kassan fick denne sparken och Zedekia befodrades. Sedan blev han restaurangchef genom sitt goda huvud för matte. En tysk affärsman lyckades lura honom att ta sina sista pengar för att investera i en gemensam restaurangrörelse, och blåste honom sedan på ett mycket raffinerat sätt (lång historia… för ett annat tillfälle.). Zedekia blev bortkollrad i Zimbabwe, hörde inte av tysken mer, och stod utan en spänn i ett främmande land. Ett par muslimer tog dock hand om honom och gav honom mat under tre månader innan de lyckades skramla ihop till hans hemresa. Särskilt rörande är det att det var muslimer som gjorde så mycket för en kristen pastor, anmärkte jag, men Zedekia svarade snabbt:
- Not strange. Same God, different name.

Nåiallafall. Zedekia kom tillbaka till Mombasa, fick tillbaka sitt gamla jobb och jobbar nu återigen för att försörja sin familj som bor uppe vid Viktoriasjön. Nu funderar han på att ge sig in i politiken för att verka som ett alternativ till de korrupta MP som finns idag. Han berättade att under den förra och förrförra valrörelsen kom de besuttna politikerna farande i hans hemtrakter. De betalade folk rena kontanter för att de skulle rösta på dem, ibland upp till 500 ksh (ca 60 spänn) – vilket i Kenyas vildmarker är en avsevärd summa. Folk kunde inte motstå pengarna, och sedan sade deras samveten att det var ett brott mot Gud att inte rösta på dem som delat ut pengarna. Zedekia berättade hur de i kyrkan hade predikat om att det var rätt att ta emot ”gåvan”, men att de skulle se pengarna som en lite återbetalning av pengar som politikerna stulit från det Kenyanska folket och att de skulle rösta efter sitt hjärta – inte efter vem som givit dem pengarna. Det verkar ju som att han har fattat en del, så pastor han är.

Hapa Hapa

Tidig morgon på Lamu.
Ligger i min säng längre än vanligt.
I vanliga fall brukar jag stiga upp direkt och gå och ta lite frukost, eller åtminstone en dålig ursäkt för detsamma; en kopp vattenchoklad och en cigarett. Shee brukar komma över med lite nyinköpta badias och samosas. Jag är för övrigt hjärtligt trött på dessa indiska, friterade snabbmatsvarianter. Senare på morgonen brukar det bli en kort promenad till Hapa Hapa och avnjuta en avvokadoshake.

Men inte den här morgonen. Idag känns det lite tungt. Jag vill filma, men det finns inget läge. Egentligen skulle vi åka ut till Matondoni (swahiliord som betyder ”många snäckor”), en liten by på andra sidan ön där de bygger båtar. Att segla dit tar en timme, men att segla tillbaka tar tre fyra timmar. Shee skulle låna en båtmotor och hänga på sin dhow, men tyvärr var den trasig och inga reservdelar finns att komma över på flera dagar. Att ta en ”speed boat” dit skulle kosta ca 2500 ksh (nära 300 skr) och jag inser att min ekonomi inte klarar några extravaganta utgifter. Vi håller just nu på att planera huruvida vi ska ta bussen tillbaka till Nairobi, via Mombasa, eller om vi ska flyga. Det senare kostar omkring 800 skr och det ser mörkt ut. Men det vore en befrielse att slippa två dagar på buss.

Utanför mitt fönster ligger en av öns många skolor. Jag gjorde misstaget att gå upp på taket för att spela in lite av deras skönsång, men genast var lärarna ute på taket och vinkade åt mig att försvinna – jag skulle minsann inte filma deras skolbarn. Detta trots att de var inne i grannhuset allihop, och jag fick bara ett par bilder på några ungar som hängde i fönstret. Shee förklarade senare att det antagligen beror på att flickorna tar av sina slöjor inne i de könssegregerade klassrummen och att de var oroliga att jag – som man - skulle kunna se dem.
Tja, man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man själv går i skola eller inte.

Skolbarnens sånger, och rabblande av böneramsor, är minst sagt öronbedövande. Jag undrar vad de har för pedagogik, för dagarna i ände är det ett ständigt rabblande, skrikande och sjungande inifrån klassrummet – det låter ungefär som svenska skolbarn på rasterna. Jag kan bara ana hur trötta lärarna måste vara efter en dag i den ljudmiljön. Själv håller jag på att bli tokig av att bara höra dem tvärs över gården, och då är ändå jag ute en stor del av dagarna. Men när skoldagen är slut, frampå sena eftermiddagen, lägger sig lugnet som en välsignelse över området. Kanske är det därför det känns extra tyst på kvällarna.

I går kväll gick jag och Jon till Hapa Hapa (hapa betyder här; hapa hapa betyder ”precis här”. Mycket bra namn, tycker jag.Skulle gärna låna det om jag skulle öppna en restaurant i Göteborg.) och tog ett par partier ”Bao” - ett brädspel som påminner om Kalaha, spelet från Nordafrikanska trakter. Det är ett kul spel. Kulspel. Påminner mig om den slogan som spelet Abalone har: ”Takes a minut to learn, a lifetime to master…” Det är ett utpräglat strategispel,och det tog några omgångar innan jag fattade galoppen. Men nu anser jag mig vara en duktig nybörjare. Jag har väl en viss fallenhet för spel, inbillar jag mig. Så länge det inte är några pengar inblandade, i alla fall.

Nåväl. Det var ju fredag kväll och jag och Jon hoppades att det skulle vara lite drag någonstans. Lugnet och stillheten är nog välgörande för själen, men allvarligt talat så börjar jag bli lite mätt på det. Jag börjar helt enkelt få lite lappsjuka. Skulle gärna se en orm skymta förbi i paradiset också, bara för spänningens skull. Men det var dött. Det var ovanligt folktomt på hamnpromenaden, och på Hapa Hapa var vi de enda gästerna. Vi satt där och tog ett par partier Bao och en öl innan de stängde - klockan tio.
Jaha. Då var det bara att knata hem och lägga sig igen…
Nåja. Den som sover syndar ej.

Stress...

Har inte kommit at min mail pa over en vecka. Sitter nu pa ett internetcafe och forsoker dels kolla min post och dels publicera en veckas bloggar. Igar var vi har ocksa, men da lag linan nere. I dag funkar den, men jag har problem med att publicera bloggarna och min mailbox kommer jag inte in pa. Kanner pa mig att ladan svammar over och jag kan inget gora at det. Kanns minst sagt frustrerande.
Skriver detta som en forklaring till varfor jag inte hor av mig till dem som mailar. A andra sidan har det inte direkt drallt av kommentarer till mina tidare blogar heller...
Kanner mig som att jag amputerat en del av mig sjalv nar jag inte kan kommunicera med folk. Forsoker dessutom fa kontakt med Paul, for att fa honom att fora over pengar for jag ar fullstandigt ren just nu. Lite kris med andra ord. Men jag behover inte tigga pa gatan annu. Far se hur det gar till helgen...

Friday prayer

Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.

Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.

Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.

Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.

Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.

En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.

En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.

Turbulens i Kenya

Förra torsdagen gjorde polisen en raid på Standard, ett medieföretag i Nairobi. Antagligen har det hörts om detta övergrepp mot pressfriheten även i Sverige. Men det blir liksom mer dramatiskt när man dessutom får alla snaskiga detaljer. Det påstås att det var ryska legosoldater med på raiden, de bar ut utrustning från TV-stationen och på tidningstryckeriet brände de delar av upplagan. Antagligen var det en hämnd för att Standard varit mycket kritisk mot Kibakis regering, för alla korruptionsaffärer. Raila Odinga, ledaren för Orange, ett nytt oppositionsparti i Kenya, har blivit som en böld i baken på Kibaki, och följaktligen har han blivit mordhotad, trakasserad och smutskastad å det grövsta. Det verkar i förstone vara en reko politiker, som protesterar och för ett djävla liv i medierna hela tiden. Det går nästan inte en dag utan att han i ett eller annat sammanhang figurerar i medierna. Men med tanke på Mr Odingas tidigare position i samhället, han var vägminister förut, och hur vägarna ser ut i det här landet kan man nog räkna ut att även han är en mutkolv.

Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.

Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.

Tidskollaps

Idag är det en mellandag. Gårdagens fisketur var tröttande, en hel dag i solen kräver sin tribut. Jag brände mig dessutom lite på ryggen, bröstet och benen. Och öronen. I själva verket ser jag ut som en kräfta idag, utom på bröstet för där har det illröda övergått i en blålila nyans. Men jag har inte särskilt ont - visst stramar det lite här och var, men jag smörjer mig regelbundet med en Aloe vera-gel så jag reder mig. Däremot måste jag hålla mig i skuggan idag, vilket är lite synd. En inspelningsdag försvinner. Men jag tror att jag har en bra början på Shee. Nu måste vi bara fånga lite mer framtidsvisioner också.

Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.

Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.

Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.

Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.

”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)

Ursäkta. Kommunikationsproblem...

Får en rapport hemifrån. Minus 11 grader. Det känns overkligt på nåt sätt, men jag vet inte riktigt vad som är mest osannolikt; att jag är här medan det är så kallt hemma eller att hemma är det precis som vanligt, fastän jag är här – inte där. Nu måste jag byta spår för det här börjar ju likna Fem myror är fler än fyra elefanter.

Nåväl. Här är varm och skön. Vårt swahilihus som vi hyrt är förnämligt utformat. På något sätt har man konstruerat huset så att det alltid drar en skön, svalkande bris genom det, dag som natt. Det är också byggt av korallsten som innehåller miljontals små luftfickor som isolerar och håller rummen något svalare än temperaturen ute. Trots det står takfläktarna och surrar mest dygnet om. Här är gott att vara, med andra ord.

Jag har fått en massa arga mail från människor i min omgivning som klagat på att jag minsann har tid att skriva på min blog, men inte svara på deras mail. Orsaken är given. Här är det så långsam uppkoppling att idag tog det över förtio minuter att kolla saldot på ett bankkonto. Att sitta och besvara mail efter mail är således en baggis om man har förmågan att meditera en stund efter varje musklick man gör. När jag mätte igår var det en genomsnittshastighet för att ladda om en sida på ca tre minuter.
Det blir således lite rimligare att skriva en blog, som alla kan läsa istället. Sorry.

Nåväl. Tidigt i morse tog kapten Shee med mig ut i båten med sin för dagen två man starka besättning, och vi kajkade tvärs över sundet till mangroveträsken. Fick några fina bilder på bland annat någon sorts storkar, men främst några fina seglingsbilder. Nu gäller det att ligga på för att få ihop tillräckligt material på Shee innan vi måste dra norrut igen.
När vi kom hem igen satte vi igång att laga lunch. Vi mötte en polare till Shee igår kväll som råkade ha en påse med läckra bläckfiskar. Jag köpte omkring ett kilo för en dryg tia till dagens lunch. Shee visade mig hur han brukar laga bläckfisk, och det blev riktigt gott. Vi har kommit överens om att ha ett rullande schema med matlagning respektive disk, och det funkar bra. Det sparar otroligt mycket pengar på att ha självhushåll, trots att vi måste fylla ”skafferiet” från grunden.

Nu ska jag koppla av med att se på en film på datorn och sen sova rejält. I morgon ska Shee ta oss ut på Indiska Oceanen för att bedriva lite djuphavsfiske. Så det blir att stiga upp sex i morgon också. Men det ska bli spännande.

Avstressad

Nu börjar vi falla in i lunken här på Lamu. Det händer inte mycket här, dagarna bara går av sig själv och det är lätt att tappa tidsbegreppet. Idag var jag med Shee på en promenad genom stan och tog lite bilder. Överallt där han drar fram kommer det fram människor till honom, i alla åldrar, skakar hand och byter några ord. Han verkar vara populär här på ön. Det blir lite knepigt med översättningen – jag gissar att vi måste göra intervjuerna på swahili för hans engelska är inte tillräckligt bra för att göra honom rättvisa. Men det får bli ett senare problem. Just nu ska jag bara följa honom ett par dagar. Han och Becky på Upper Hill Campsite blir två mycket bra personligheter i filmen.

Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.

Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.

Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…

Paradis - ett tag till...?

Efter att ha stannat i turisthålet Watamo i en natt – enkom för att filma turist-eländet – har vi nu nått ett paradis – ön Lamu. Jag gissar och tror att det tyvärr bara är några få år kvar innan det här blivit som Koh Samui i Thailand – sönderexploaterat.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.

Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.

Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.

Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.

Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.

Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.

Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.

Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.

Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.

Hett värre

Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.

Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!

Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…

Mombasa

Sitter på hotellet och svalkar mig under takfläkten som med ett sövande gurgel får den byxljumma luften att cirkulera. Varje pust är välkommen. Klockan är framåt tio på kvällen och gatans ljud utanför har övergått från dagens larm till nattens mildare, lugnare och varmare ljud. En bil som startar, en annan kör förbi – inte så många. I kvarteret intill är det någon som spelar reggae och längre bort skäller några hundar. Människor ropar till varandra, tvärs över gatan och förbipasserande kan lägga sig i diskussionen bara så där. Så olikt Sverige. För några timmar sedan hörde jag på böneutroparen som mässade över staden. Jag tycker om det sövande mässandet. Kanske för att jag inte förstår vad som sägs, vad vet jag?

På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.

I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.

När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.

Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?