Har inte kommit at min mail pa over en vecka. Sitter nu pa ett internetcafe och forsoker dels kolla min post och dels publicera en veckas bloggar. Igar var vi har ocksa, men da lag linan nere. I dag funkar den, men jag har problem med att publicera bloggarna och min mailbox kommer jag inte in pa. Kanner pa mig att ladan svammar over och jag kan inget gora at det. Kanns minst sagt frustrerande.
Skriver detta som en forklaring till varfor jag inte hor av mig till dem som mailar. A andra sidan har det inte direkt drallt av kommentarer till mina tidare blogar heller...
Kanner mig som att jag amputerat en del av mig sjalv nar jag inte kan kommunicera med folk. Forsoker dessutom fa kontakt med Paul, for att fa honom att fora over pengar for jag ar fullstandigt ren just nu. Lite kris med andra ord. Men jag behover inte tigga pa gatan annu. Far se hur det gar till helgen...
17 mars, 2006
Friday prayer
Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.
Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.
Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.
Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.
Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.
En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.
En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.
Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.
Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.
Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.
Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.
En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.
En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.
Turbulens i Kenya
Förra torsdagen gjorde polisen en raid på Standard, ett medieföretag i Nairobi. Antagligen har det hörts om detta övergrepp mot pressfriheten även i Sverige. Men det blir liksom mer dramatiskt när man dessutom får alla snaskiga detaljer. Det påstås att det var ryska legosoldater med på raiden, de bar ut utrustning från TV-stationen och på tidningstryckeriet brände de delar av upplagan. Antagligen var det en hämnd för att Standard varit mycket kritisk mot Kibakis regering, för alla korruptionsaffärer. Raila Odinga, ledaren för Orange, ett nytt oppositionsparti i Kenya, har blivit som en böld i baken på Kibaki, och följaktligen har han blivit mordhotad, trakasserad och smutskastad å det grövsta. Det verkar i förstone vara en reko politiker, som protesterar och för ett djävla liv i medierna hela tiden. Det går nästan inte en dag utan att han i ett eller annat sammanhang figurerar i medierna. Men med tanke på Mr Odingas tidigare position i samhället, han var vägminister förut, och hur vägarna ser ut i det här landet kan man nog räkna ut att även han är en mutkolv.
Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.
Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.
Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.
Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.
09 mars, 2006
Tidskollaps
Idag är det en mellandag. Gårdagens fisketur var tröttande, en hel dag i solen kräver sin tribut. Jag brände mig dessutom lite på ryggen, bröstet och benen. Och öronen. I själva verket ser jag ut som en kräfta idag, utom på bröstet för där har det illröda övergått i en blålila nyans. Men jag har inte särskilt ont - visst stramar det lite här och var, men jag smörjer mig regelbundet med en Aloe vera-gel så jag reder mig. Däremot måste jag hålla mig i skuggan idag, vilket är lite synd. En inspelningsdag försvinner. Men jag tror att jag har en bra början på Shee. Nu måste vi bara fånga lite mer framtidsvisioner också.
Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.
Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.
Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.
Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.
”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)
Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.
Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.
Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.
Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.
”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)
Ursäkta. Kommunikationsproblem...
Får en rapport hemifrån. Minus 11 grader. Det känns overkligt på nåt sätt, men jag vet inte riktigt vad som är mest osannolikt; att jag är här medan det är så kallt hemma eller att hemma är det precis som vanligt, fastän jag är här – inte där. Nu måste jag byta spår för det här börjar ju likna Fem myror är fler än fyra elefanter.
Nåväl. Här är varm och skön. Vårt swahilihus som vi hyrt är förnämligt utformat. På något sätt har man konstruerat huset så att det alltid drar en skön, svalkande bris genom det, dag som natt. Det är också byggt av korallsten som innehåller miljontals små luftfickor som isolerar och håller rummen något svalare än temperaturen ute. Trots det står takfläktarna och surrar mest dygnet om. Här är gott att vara, med andra ord.
Jag har fått en massa arga mail från människor i min omgivning som klagat på att jag minsann har tid att skriva på min blog, men inte svara på deras mail. Orsaken är given. Här är det så långsam uppkoppling att idag tog det över förtio minuter att kolla saldot på ett bankkonto. Att sitta och besvara mail efter mail är således en baggis om man har förmågan att meditera en stund efter varje musklick man gör. När jag mätte igår var det en genomsnittshastighet för att ladda om en sida på ca tre minuter.
Det blir således lite rimligare att skriva en blog, som alla kan läsa istället. Sorry.
Nåväl. Tidigt i morse tog kapten Shee med mig ut i båten med sin för dagen två man starka besättning, och vi kajkade tvärs över sundet till mangroveträsken. Fick några fina bilder på bland annat någon sorts storkar, men främst några fina seglingsbilder. Nu gäller det att ligga på för att få ihop tillräckligt material på Shee innan vi måste dra norrut igen.
När vi kom hem igen satte vi igång att laga lunch. Vi mötte en polare till Shee igår kväll som råkade ha en påse med läckra bläckfiskar. Jag köpte omkring ett kilo för en dryg tia till dagens lunch. Shee visade mig hur han brukar laga bläckfisk, och det blev riktigt gott. Vi har kommit överens om att ha ett rullande schema med matlagning respektive disk, och det funkar bra. Det sparar otroligt mycket pengar på att ha självhushåll, trots att vi måste fylla ”skafferiet” från grunden.
Nu ska jag koppla av med att se på en film på datorn och sen sova rejält. I morgon ska Shee ta oss ut på Indiska Oceanen för att bedriva lite djuphavsfiske. Så det blir att stiga upp sex i morgon också. Men det ska bli spännande.
Nåväl. Här är varm och skön. Vårt swahilihus som vi hyrt är förnämligt utformat. På något sätt har man konstruerat huset så att det alltid drar en skön, svalkande bris genom det, dag som natt. Det är också byggt av korallsten som innehåller miljontals små luftfickor som isolerar och håller rummen något svalare än temperaturen ute. Trots det står takfläktarna och surrar mest dygnet om. Här är gott att vara, med andra ord.
Jag har fått en massa arga mail från människor i min omgivning som klagat på att jag minsann har tid att skriva på min blog, men inte svara på deras mail. Orsaken är given. Här är det så långsam uppkoppling att idag tog det över förtio minuter att kolla saldot på ett bankkonto. Att sitta och besvara mail efter mail är således en baggis om man har förmågan att meditera en stund efter varje musklick man gör. När jag mätte igår var det en genomsnittshastighet för att ladda om en sida på ca tre minuter.
Det blir således lite rimligare att skriva en blog, som alla kan läsa istället. Sorry.
Nåväl. Tidigt i morse tog kapten Shee med mig ut i båten med sin för dagen två man starka besättning, och vi kajkade tvärs över sundet till mangroveträsken. Fick några fina bilder på bland annat någon sorts storkar, men främst några fina seglingsbilder. Nu gäller det att ligga på för att få ihop tillräckligt material på Shee innan vi måste dra norrut igen.
När vi kom hem igen satte vi igång att laga lunch. Vi mötte en polare till Shee igår kväll som råkade ha en påse med läckra bläckfiskar. Jag köpte omkring ett kilo för en dryg tia till dagens lunch. Shee visade mig hur han brukar laga bläckfisk, och det blev riktigt gott. Vi har kommit överens om att ha ett rullande schema med matlagning respektive disk, och det funkar bra. Det sparar otroligt mycket pengar på att ha självhushåll, trots att vi måste fylla ”skafferiet” från grunden.
Nu ska jag koppla av med att se på en film på datorn och sen sova rejält. I morgon ska Shee ta oss ut på Indiska Oceanen för att bedriva lite djuphavsfiske. Så det blir att stiga upp sex i morgon också. Men det ska bli spännande.
05 mars, 2006
Avstressad
Nu börjar vi falla in i lunken här på Lamu. Det händer inte mycket här, dagarna bara går av sig själv och det är lätt att tappa tidsbegreppet. Idag var jag med Shee på en promenad genom stan och tog lite bilder. Överallt där han drar fram kommer det fram människor till honom, i alla åldrar, skakar hand och byter några ord. Han verkar vara populär här på ön. Det blir lite knepigt med översättningen – jag gissar att vi måste göra intervjuerna på swahili för hans engelska är inte tillräckligt bra för att göra honom rättvisa. Men det får bli ett senare problem. Just nu ska jag bara följa honom ett par dagar. Han och Becky på Upper Hill Campsite blir två mycket bra personligheter i filmen.
Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.
Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.
Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…
Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.
Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.
Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…
Paradis - ett tag till...?
Efter att ha stannat i turisthålet Watamo i en natt – enkom för att filma turist-eländet – har vi nu nått ett paradis – ön Lamu. Jag gissar och tror att det tyvärr bara är några få år kvar innan det här blivit som Koh Samui i Thailand – sönderexploaterat.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.
Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.
Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.
Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.
Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.
Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.
Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.
Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.
Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.
Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.
Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.
Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.
Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.
Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.
Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.
Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.
Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.
04 mars, 2006
Hett värre
Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.
Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!
Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.
Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!
Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…
Mombasa
Sitter på hotellet och svalkar mig under takfläkten som med ett sövande gurgel får den byxljumma luften att cirkulera. Varje pust är välkommen. Klockan är framåt tio på kvällen och gatans ljud utanför har övergått från dagens larm till nattens mildare, lugnare och varmare ljud. En bil som startar, en annan kör förbi – inte så många. I kvarteret intill är det någon som spelar reggae och längre bort skäller några hundar. Människor ropar till varandra, tvärs över gatan och förbipasserande kan lägga sig i diskussionen bara så där. Så olikt Sverige. För några timmar sedan hörde jag på böneutroparen som mässade över staden. Jag tycker om det sövande mässandet. Kanske för att jag inte förstår vad som sägs, vad vet jag?
På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.
I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.
När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.
Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?
På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.
I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.
När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.
Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?
28 februari, 2006
Kaffekassa-insamling i Kenya
Ett stormavbrott har forhindrat mig att skriva pa datorn pa hotellet sa jag far fylla i med en ao- ae- och oe-los historia fran det lokala haket Blue Room i Mombasa:
Idag traffade jag en svensk foralder som var mycket orolig. Hans unga son (nanstans i 20-knycket) hade ringt fran en polisstation. Han var arresterad for narkotikainnehav, hade polisen sagt, och det skulle kosta honom 6000 Ksh (ungefar 750 Skr) att bli frislappt. Pappan var mycket orolig, men satte sig i en taxi och hamtade sin son fran polisstationen. Senare i eftermiddags fick jag hora hela historien:
Grabben hade gatt ut med tva kenyanska vanner, de var pa vag till nagon beach for att sola och bada, och tydligen hade de plotsligt befunnit sig pa fel plats vid fel tidpunkt. Ett par civilsnutar rusade fram till dem, tryckte upp tva pistoler i deras ansikten och vralat att de var under arrest.
- For vadda? Hade de fragat.
- For innehav av droger, svarade polisen och drog fram ett paket med gras.
Sedan fortsatte polierna langs gatan och arresterade ett antal personer till, bland annat en flicka som grat hjartskarande och hennes pojkvan, en gammal tant och ytterligare ett par personer. Alla var tvugna att betala ”boter” annars skulle de bli skickade till polisstationen och bli protokollforda. Nar den svenske pappan kom till platsen blev han son slappt – mot betalning forstas, men inte sonens kenyanska vanner. Innalles lar eftermiddagsraden ha givit omkring 20 000 Ksh (ca 2 400:- Skr) till de hedervarda polisernas kaffekassa. Den som klarade sig billigast undan fick ”bota” 1000 Ksh – en avsevard summa for en ung kenyan som rakade befinna sig pa fel plats. Tanten fick betala hela 5000 Ksh, for det finns anda en rattvisa i orattvisan: Man far betala efter formaga nar man ar oskyldigt anklagad.
Ska man skratta eller grata?
Idag traffade jag en svensk foralder som var mycket orolig. Hans unga son (nanstans i 20-knycket) hade ringt fran en polisstation. Han var arresterad for narkotikainnehav, hade polisen sagt, och det skulle kosta honom 6000 Ksh (ungefar 750 Skr) att bli frislappt. Pappan var mycket orolig, men satte sig i en taxi och hamtade sin son fran polisstationen. Senare i eftermiddags fick jag hora hela historien:
Grabben hade gatt ut med tva kenyanska vanner, de var pa vag till nagon beach for att sola och bada, och tydligen hade de plotsligt befunnit sig pa fel plats vid fel tidpunkt. Ett par civilsnutar rusade fram till dem, tryckte upp tva pistoler i deras ansikten och vralat att de var under arrest.
- For vadda? Hade de fragat.
- For innehav av droger, svarade polisen och drog fram ett paket med gras.
Sedan fortsatte polierna langs gatan och arresterade ett antal personer till, bland annat en flicka som grat hjartskarande och hennes pojkvan, en gammal tant och ytterligare ett par personer. Alla var tvugna att betala ”boter” annars skulle de bli skickade till polisstationen och bli protokollforda. Nar den svenske pappan kom till platsen blev han son slappt – mot betalning forstas, men inte sonens kenyanska vanner. Innalles lar eftermiddagsraden ha givit omkring 20 000 Ksh (ca 2 400:- Skr) till de hedervarda polisernas kaffekassa. Den som klarade sig billigast undan fick ”bota” 1000 Ksh – en avsevard summa for en ung kenyan som rakade befinna sig pa fel plats. Tanten fick betala hela 5000 Ksh, for det finns anda en rattvisa i orattvisan: Man far betala efter formaga nar man ar oskyldigt anklagad.
Ska man skratta eller grata?
27 februari, 2006
Svart som kaffe...?
Mombasa den 27:e februari
Sitter i restaurangen på hotell Excelsior. Klockan är ännu inte nio på morgonen men skjortan klibbar redan fast på kroppen. Den färskpressade passionsfruktjuicen som jag dricker till frukost är som gudasänd. Och god – fantastiskt god. Ovanför baren står en TV på och skvalar CNNs nyheter från hela världen. Jag ser, inte utan en viss tillfredställelse, att det är kallt hemma i Göteborg. Inte för att jag önskar någon denna kyla, utan för att jag slipper befinna mig där denna senvinter.
Anders sitter bredvid och har en religiös diskussion med en av kyparna. Denne ville klå oss på pengar för att han ska starta ett barnhem för föräldralösa barn. Säger han i alla fall. Men vad jag lärt så här långt är att korruptionen i det här landet är så djupt rotad att man måste syna varenda söm hos dem man ska ha affärer med. Förhoppningsvis är han ärlig i sitt uppsåt.
Kenya är ett mycket rikt land i förhållande till de flesta andra i Afrika. Men liksom överallt annars är resurserna illa fördelade. Den dagen man får kontroll över korruptionen kommer det här att kunna bli ett paradisiskt land.
I lördags var vi på middag hos en av mina gamla polare från Göteborg från den tiden vi läste massmedia- och kommunikationsvetenskap. Det var en underbar barbequemiddag med grillat lamm, kyckling och kött och massor med grönsaker. Ojämförligt det bästa vi ätit sedan vi kom hit till Kenya. Vi kom också att prata om vilka möjligheter det finns att starta ett företag här. En sak som vi gemensamt kom fram till är att det är synd och skam att det inte finns ett riktigt kafferosteri här i Kenya. Allt kaffe man får här är pulverkaffe, oftast allderles för svagt dessutom.
En vanlig syn på Upper Hill Campsite i Nairobi är västerlänningar som sitter och spetsar sitt kaffe med eget pulverkaffe – i ett land som odlar bland de finaste kaffebönorna i världen! (Jag skriver konsekvent pulverkaffe - finns inget snabbkaffe. Minsta kopp tar en halvtimme.) En av de största kaffeförädlarna i världen lär vara Tyskland. De rostar, torkar och förpackar kaffet och skickar tillbaka kaffe i pulverform till ursprungslandet, där vi sitter och svär över det blask vi blir serverade.
Nä, ett kafferosteri i Nairobi, det är en given succé. Tro mig. Jag bjuder pa ideen till den som kommer forst.
Sitter i restaurangen på hotell Excelsior. Klockan är ännu inte nio på morgonen men skjortan klibbar redan fast på kroppen. Den färskpressade passionsfruktjuicen som jag dricker till frukost är som gudasänd. Och god – fantastiskt god. Ovanför baren står en TV på och skvalar CNNs nyheter från hela världen. Jag ser, inte utan en viss tillfredställelse, att det är kallt hemma i Göteborg. Inte för att jag önskar någon denna kyla, utan för att jag slipper befinna mig där denna senvinter.
Anders sitter bredvid och har en religiös diskussion med en av kyparna. Denne ville klå oss på pengar för att han ska starta ett barnhem för föräldralösa barn. Säger han i alla fall. Men vad jag lärt så här långt är att korruptionen i det här landet är så djupt rotad att man måste syna varenda söm hos dem man ska ha affärer med. Förhoppningsvis är han ärlig i sitt uppsåt.
Kenya är ett mycket rikt land i förhållande till de flesta andra i Afrika. Men liksom överallt annars är resurserna illa fördelade. Den dagen man får kontroll över korruptionen kommer det här att kunna bli ett paradisiskt land.
I lördags var vi på middag hos en av mina gamla polare från Göteborg från den tiden vi läste massmedia- och kommunikationsvetenskap. Det var en underbar barbequemiddag med grillat lamm, kyckling och kött och massor med grönsaker. Ojämförligt det bästa vi ätit sedan vi kom hit till Kenya. Vi kom också att prata om vilka möjligheter det finns att starta ett företag här. En sak som vi gemensamt kom fram till är att det är synd och skam att det inte finns ett riktigt kafferosteri här i Kenya. Allt kaffe man får här är pulverkaffe, oftast allderles för svagt dessutom.
En vanlig syn på Upper Hill Campsite i Nairobi är västerlänningar som sitter och spetsar sitt kaffe med eget pulverkaffe – i ett land som odlar bland de finaste kaffebönorna i världen! (Jag skriver konsekvent pulverkaffe - finns inget snabbkaffe. Minsta kopp tar en halvtimme.) En av de största kaffeförädlarna i världen lär vara Tyskland. De rostar, torkar och förpackar kaffet och skickar tillbaka kaffe i pulverform till ursprungslandet, där vi sitter och svär över det blask vi blir serverade.
Nä, ett kafferosteri i Nairobi, det är en given succé. Tro mig. Jag bjuder pa ideen till den som kommer forst.
Svamlade tankar fran Kenya
Antligen...
Nu ar jag pa ett internetcafe dar de kan tanka av min sticka, som jag i min tur tankat av Anders dator, dar jag tidigare tankat av en del tankar... eller hur det nu var. Kommer har:
Sitter på en veranda utanför min ”hytte” – en ranglig barack byggd av någon slags vassliknande gräs. Klockan är runt sju och det börjar skymma. Temperaturen ligger runt 24 – 25. Det har varit osedvanligt varmt och även kenyaner i Nairobi klagar över värmen, och då är det ändå den svalaste staden i Kenya.
Uppe i nordvästra hörnet av landet lär det vara outhärdligt. Svälten härjar, något som ändå inte märks här, förutom att man kan köpa mat i affärerna och lämna direkt till hjälpsändningar.
Mitt första intryck av Nairobi är att det är ett rätt utvecklat land, men tidningarna bokstavligen dignar av rapporter från den senaste mutskandalen. Hittills har fyra ministrar fallit och ytterligare ett par tvingas förmodligen avgå. Nairobiborna är mycket politiskt intresserade och diskuterar mer än gärna politik. Borta är rädslan för att tala högt om vissa saker, som flera av våra nyvunna kenyanska vänner vittnat om. De luftar gärna sin ilska över korruptionen och verkar i det förstone rätt desillusionerade, men när man kommer att tala om större perspektiv inser man att här har människorna en orubblig framtidstro.
Till en början var jag överraskad över att det var så många kenyaner bland gästerna i baren här på Upper Hill Campsite som var välutbildade och vältaliga – det är långt ifrån alla som talar en begriplig engelska. Det här är ju ändå inget annat än en campingplats med backpackers, globetrotters och biståndsarbetare. Sedemera erfor jag dock att ägaren gift sig med en välsituerad dam från gräddan av Nairobis kulturelit. Det innebär att de flesta av de kenyanska besökarna tillhörde den elit som myglade och skodde sig under Moi-regimen. Och visst märker man att flera av dem har mycket konservativa idéer. De har hittat Upper Hill Camp genom ägarens fru, och få journalister känner till baren, så här slipper de den vanliga bevakningen. Det kryper i skinnet ibland när man anar att man sitter och dricker öl med storförbrytare av värsta sorten – de som stulit av de pengar som borde gått till att utveckla landet.
Här samlas också biståndarbetare. Idag var jag ute och filmade i Kibera, ett gigantiskt slumområde som påstås vara Afrikas största, och uppges ha omkring en miljon innevånare. Vi var där tillsammans med ett läkarteam från www.carehighway.org. De arbetar gratis och behandlar tusen och åter tusen fattiga kenyaner varje vecka under sin vistelse här. Ingen av dem i organisationen får betalt, de betalar till och med sina egna resor till de platser de besöker. Daniel, en ung holländsk läkare, säger att han inte vill jobba i Europa. Istället ägnar han sig åt att försöka leva på ingenting och ge gratis behandling åt människor som annars ingen vård kan få. Mille, en 72-årig pensionerad lärare, berättade att hon efter att ha slutat arbeta tagit hand om sin svårt sjuke man i sex år innan han dog. Sen fortsatte hon in i Care Highway av bara farten. Hon menade att hon försökt hjälpa människor i hela sitt liv, och bara för att hon pensionerats finns det ingen orsak till att hon ska sluta bry sig om andra. Chris, som har startat organisationen, är så utarbetad att han blivit sjukskriven i Sverige, men tar ändå varje chans att skapa ett nätverk som leder till att de skall kunna ta emot fler patienter och rädda fler liv.
- Varje barn vi kan rädda är värt allt arbete, säger han.
Själv är han inte läkare, men irländare som han påpekar med ett snett leende, och syftar på en illröd tjurskallighet. Det är den egenskapen som gjort det möjligt att starta organisationen.
- I början kunde jag ingenting om välgörenhet. Men jag har en medfödd förmåga att dels ta saker och ting i rätt ordning, dels att undgå att se några hinder. Ofta när människor säger något om att saker och ting inte går, handlar det mer om att de beskriver sin egen oförmåga att genomföra det – inte om saken eller projektet i sig.
Chris är intensiv och snabbtalande, byter snabbt fokus från en sak till en annan, blir avbruten av folk som frågar om saker men hittar direkt tillbaka till ämnet. Kort sagt, det märks att han är rena kärnreaktorn när det gäller att projektleda. Han försörjer sig som reseguide för rika turister, främst amerikanska, över hela Europa. Fyra månader av det försörjer honom resten av året när han förutom de rena biståndsinsatserna också åker runt och föreläser om sina erfarenheter från 15 års praktiskt biståndsarbete för att samla in pengar. Intäkterna går oavkortat till Care Highway.
I Kibera är det svettigt och dammigt. Skjulen står och lutar sig mot varandra i en slum som är nästan obegriplig för våra västerländska ögon. Gatorna – om man kan kalla dem så – är meterbreda lerstigar bredvid halvmeterdjupa öppna avlopp. När regnen kommer måste det bli rena lervällingen i hela området. Det är inte svårt att föreställa sig hur snabbt bakterier förökar sig i den här värmen, och i avsaknad av vatten att tvätta sig med måste det vara rena dödsfällorna.
Samtidigt är läget ännu värre i svältområdena, så många NGOs (Non Governmental Organisations) har riktat om en del av sina resurser till de norra delarna, och det drabbar Kiberas innevånare. Det blir helt enkelt ännu mindre hjälp kvar till dem.
Här finns många föräldralösa barn – inte sällan är AIDS boven i dramat, men ännu vanligare är malaria och bristsjukdomar. Det finns förvisso också ett hundratal hjälporganisationer, men de räcker inte till på långa vägar – fattigdomen är förödande. Liksom brottsligheten. I många delar av Kibera är det få som vågar sig ut efter mörkrets inbrott, och om det alls finns några poliser där nattetid så kommer de i stora, tungt beväpnade grupper. Om man kommer hem för sent föredrar de flesta att sova ute istället för att ge sig in i Kibera, berättar en katolsk nunna. Hon berättar också hur den katolska kyrkan protesterat högljutt i många år mot att myndigheterna faktiskt tar betalt för ett skjul i den illegalt uppbyggda slummen. Hon påstår att det kan kosta upp till 2000 SEK i månaden för att hyra ett skjul, och det kan därför vara ett tiotal personer som bor i ett rum på några få kvadratmeter. Det låter ändå otroligt i mina öron, att det ska kunna figurera såna summor bland dessa smutsiga trashankar.
Efter en hel dags filmande bland smutsen och eländet är jag både fysiskt och psykiskt utmattad, och helt täckt av ett lager av det smutsigaste damm man kan tänka sig. Samtidigt är jag ödmjuk över den livsgnista och – tro det eller ej – glädje jag sett i ögonen hos många av barnen i Kiberas slum. Och lika ofattbart är det att det finns människor som kan med att stjäla landets tillgångar och bygga egna personliga förmögenheter.
Med den bakgrunden blir det lättare att avstå från att dricka en öl i baren med någon av Mois mutkolvsgarde.
Nej, ikväll blir det en flaska vatten.
Ensam.
Nu ar jag pa ett internetcafe dar de kan tanka av min sticka, som jag i min tur tankat av Anders dator, dar jag tidigare tankat av en del tankar... eller hur det nu var. Kommer har:
Sitter på en veranda utanför min ”hytte” – en ranglig barack byggd av någon slags vassliknande gräs. Klockan är runt sju och det börjar skymma. Temperaturen ligger runt 24 – 25. Det har varit osedvanligt varmt och även kenyaner i Nairobi klagar över värmen, och då är det ändå den svalaste staden i Kenya.
Uppe i nordvästra hörnet av landet lär det vara outhärdligt. Svälten härjar, något som ändå inte märks här, förutom att man kan köpa mat i affärerna och lämna direkt till hjälpsändningar.
Mitt första intryck av Nairobi är att det är ett rätt utvecklat land, men tidningarna bokstavligen dignar av rapporter från den senaste mutskandalen. Hittills har fyra ministrar fallit och ytterligare ett par tvingas förmodligen avgå. Nairobiborna är mycket politiskt intresserade och diskuterar mer än gärna politik. Borta är rädslan för att tala högt om vissa saker, som flera av våra nyvunna kenyanska vänner vittnat om. De luftar gärna sin ilska över korruptionen och verkar i det förstone rätt desillusionerade, men när man kommer att tala om större perspektiv inser man att här har människorna en orubblig framtidstro.
Till en början var jag överraskad över att det var så många kenyaner bland gästerna i baren här på Upper Hill Campsite som var välutbildade och vältaliga – det är långt ifrån alla som talar en begriplig engelska. Det här är ju ändå inget annat än en campingplats med backpackers, globetrotters och biståndsarbetare. Sedemera erfor jag dock att ägaren gift sig med en välsituerad dam från gräddan av Nairobis kulturelit. Det innebär att de flesta av de kenyanska besökarna tillhörde den elit som myglade och skodde sig under Moi-regimen. Och visst märker man att flera av dem har mycket konservativa idéer. De har hittat Upper Hill Camp genom ägarens fru, och få journalister känner till baren, så här slipper de den vanliga bevakningen. Det kryper i skinnet ibland när man anar att man sitter och dricker öl med storförbrytare av värsta sorten – de som stulit av de pengar som borde gått till att utveckla landet.
Här samlas också biståndarbetare. Idag var jag ute och filmade i Kibera, ett gigantiskt slumområde som påstås vara Afrikas största, och uppges ha omkring en miljon innevånare. Vi var där tillsammans med ett läkarteam från www.carehighway.org. De arbetar gratis och behandlar tusen och åter tusen fattiga kenyaner varje vecka under sin vistelse här. Ingen av dem i organisationen får betalt, de betalar till och med sina egna resor till de platser de besöker. Daniel, en ung holländsk läkare, säger att han inte vill jobba i Europa. Istället ägnar han sig åt att försöka leva på ingenting och ge gratis behandling åt människor som annars ingen vård kan få. Mille, en 72-årig pensionerad lärare, berättade att hon efter att ha slutat arbeta tagit hand om sin svårt sjuke man i sex år innan han dog. Sen fortsatte hon in i Care Highway av bara farten. Hon menade att hon försökt hjälpa människor i hela sitt liv, och bara för att hon pensionerats finns det ingen orsak till att hon ska sluta bry sig om andra. Chris, som har startat organisationen, är så utarbetad att han blivit sjukskriven i Sverige, men tar ändå varje chans att skapa ett nätverk som leder till att de skall kunna ta emot fler patienter och rädda fler liv.
- Varje barn vi kan rädda är värt allt arbete, säger han.
Själv är han inte läkare, men irländare som han påpekar med ett snett leende, och syftar på en illröd tjurskallighet. Det är den egenskapen som gjort det möjligt att starta organisationen.
- I början kunde jag ingenting om välgörenhet. Men jag har en medfödd förmåga att dels ta saker och ting i rätt ordning, dels att undgå att se några hinder. Ofta när människor säger något om att saker och ting inte går, handlar det mer om att de beskriver sin egen oförmåga att genomföra det – inte om saken eller projektet i sig.
Chris är intensiv och snabbtalande, byter snabbt fokus från en sak till en annan, blir avbruten av folk som frågar om saker men hittar direkt tillbaka till ämnet. Kort sagt, det märks att han är rena kärnreaktorn när det gäller att projektleda. Han försörjer sig som reseguide för rika turister, främst amerikanska, över hela Europa. Fyra månader av det försörjer honom resten av året när han förutom de rena biståndsinsatserna också åker runt och föreläser om sina erfarenheter från 15 års praktiskt biståndsarbete för att samla in pengar. Intäkterna går oavkortat till Care Highway.
I Kibera är det svettigt och dammigt. Skjulen står och lutar sig mot varandra i en slum som är nästan obegriplig för våra västerländska ögon. Gatorna – om man kan kalla dem så – är meterbreda lerstigar bredvid halvmeterdjupa öppna avlopp. När regnen kommer måste det bli rena lervällingen i hela området. Det är inte svårt att föreställa sig hur snabbt bakterier förökar sig i den här värmen, och i avsaknad av vatten att tvätta sig med måste det vara rena dödsfällorna.
Samtidigt är läget ännu värre i svältområdena, så många NGOs (Non Governmental Organisations) har riktat om en del av sina resurser till de norra delarna, och det drabbar Kiberas innevånare. Det blir helt enkelt ännu mindre hjälp kvar till dem.
Här finns många föräldralösa barn – inte sällan är AIDS boven i dramat, men ännu vanligare är malaria och bristsjukdomar. Det finns förvisso också ett hundratal hjälporganisationer, men de räcker inte till på långa vägar – fattigdomen är förödande. Liksom brottsligheten. I många delar av Kibera är det få som vågar sig ut efter mörkrets inbrott, och om det alls finns några poliser där nattetid så kommer de i stora, tungt beväpnade grupper. Om man kommer hem för sent föredrar de flesta att sova ute istället för att ge sig in i Kibera, berättar en katolsk nunna. Hon berättar också hur den katolska kyrkan protesterat högljutt i många år mot att myndigheterna faktiskt tar betalt för ett skjul i den illegalt uppbyggda slummen. Hon påstår att det kan kosta upp till 2000 SEK i månaden för att hyra ett skjul, och det kan därför vara ett tiotal personer som bor i ett rum på några få kvadratmeter. Det låter ändå otroligt i mina öron, att det ska kunna figurera såna summor bland dessa smutsiga trashankar.
Efter en hel dags filmande bland smutsen och eländet är jag både fysiskt och psykiskt utmattad, och helt täckt av ett lager av det smutsigaste damm man kan tänka sig. Samtidigt är jag ödmjuk över den livsgnista och – tro det eller ej – glädje jag sett i ögonen hos många av barnen i Kiberas slum. Och lika ofattbart är det att det finns människor som kan med att stjäla landets tillgångar och bygga egna personliga förmögenheter.
Med den bakgrunden blir det lättare att avstå från att dricka en öl i baren med någon av Mois mutkolvsgarde.
Nej, ikväll blir det en flaska vatten.
Ensam.
26 februari, 2006
Mombasa
Idag har vi tillbringat hela dagen pa en buss fran Nairobi till Mombasa. Det var en laaaang resa. Temperaturen har legat runt trettio under atta timmers resa. Och nar vi val var framme och steg var det som att ga emot en hetvagg (??! Eller var det en semla?). Nu ar klockan omkring halv nio och det ar bara lite over trettio. Det blir antagligen en vat natt (och jag syftar inte pa vata drommar...).
Nagot som slog mig under dagens bussresa var hur embarmeligt daliga vagar de har har i Kenya. Dagens fortiomilaetapp var kantade av gummi. Overallt langs vagrenarna lag det angande heta, svarta skelett i de mest fantastiska former. Det var resterna av trasade bildack. Lite drygt halva strackan ar prima vag (efter Kenyanska matt matt...) - sponsrad av EU.
De vagar som Kenyanerna sjalva bygger ar av betydligt samre kvalitet. Antagligen beror det pa korruptionen som paverkar allt har. Nagon har gjort en vinst genom att kopa sekunda material, en annan minskar vagens bredd med fem centimeter. Ytterligare nagon bestammer att asfaltstjockleken kan minskas. Sa haller det pa, i alla arenden.
Och de storsta skurkarna sitter i regeringen. Nar de tilltradde hade Kenya en ny lag som innebar att alla ministrar etc skulle gora en formogenhetsdeklaration nar det tilltradde, och darefter varje ar. Alla har gjort det - en gang. Nu ar det brak for att manga ministrar - som innan utnamningen korde runt i gamla skrotbilar - har 10 - 15 lyxbilar staende pa sina parkeringar, aven om de ar stallda pa alla mojliga slaktingar. Harom dagen var det en karavan pa 63 luftkonditionerade Mercedesbilar som forde regeringsmedlemmar pa ett besok i de svaltdrabbade omradena i vast. Herregud - hur ar de funtade? Bryr de sig inte ens om vilka signaler de skickar ut?
Jag fragar mig: Hur kan det komma sig att ministrarna skaffar sig sa manga bilar nar det knappt finns nagra korbara vagar. Hade de alla bara avstatt fran halften av dem hade de kunna bygga ut vagnatet och fa nagonting att kora pa ocksa. Da hade ocksa Kenyanerna fatt tillbaka nagot av utsugarna.
Nagot som slog mig under dagens bussresa var hur embarmeligt daliga vagar de har har i Kenya. Dagens fortiomilaetapp var kantade av gummi. Overallt langs vagrenarna lag det angande heta, svarta skelett i de mest fantastiska former. Det var resterna av trasade bildack. Lite drygt halva strackan ar prima vag (efter Kenyanska matt matt...) - sponsrad av EU.
De vagar som Kenyanerna sjalva bygger ar av betydligt samre kvalitet. Antagligen beror det pa korruptionen som paverkar allt har. Nagon har gjort en vinst genom att kopa sekunda material, en annan minskar vagens bredd med fem centimeter. Ytterligare nagon bestammer att asfaltstjockleken kan minskas. Sa haller det pa, i alla arenden.
Och de storsta skurkarna sitter i regeringen. Nar de tilltradde hade Kenya en ny lag som innebar att alla ministrar etc skulle gora en formogenhetsdeklaration nar det tilltradde, och darefter varje ar. Alla har gjort det - en gang. Nu ar det brak for att manga ministrar - som innan utnamningen korde runt i gamla skrotbilar - har 10 - 15 lyxbilar staende pa sina parkeringar, aven om de ar stallda pa alla mojliga slaktingar. Harom dagen var det en karavan pa 63 luftkonditionerade Mercedesbilar som forde regeringsmedlemmar pa ett besok i de svaltdrabbade omradena i vast. Herregud - hur ar de funtade? Bryr de sig inte ens om vilka signaler de skickar ut?
Jag fragar mig: Hur kan det komma sig att ministrarna skaffar sig sa manga bilar nar det knappt finns nagra korbara vagar. Hade de alla bara avstatt fran halften av dem hade de kunna bygga ut vagnatet och fa nagonting att kora pa ocksa. Da hade ocksa Kenyanerna fatt tillbaka nagot av utsugarna.
25 februari, 2006
Narobi februari 2006
Solen hanger tung over Nairobi. Aven Kenyanerna gar tungt i hettan. Alla vantar pa regnen - inte minst de som befinner sig i de svaltdrabbade omradena i vast och norr. Nu har till och med Kenyanerna blivit sa matta pa svaltnyheter att det ar svart att na ut. Jag talade igar med, Bob, en kenyansk TV-journalist som fran mandag skall tillbringa fyra dagar med en svaltdrabbad familj ut i buschen, och ocksa ata och dricka samma sak som dem - i den man de har nagot alls. Det ska han gora for att fa manniskor att skicka mer pengar till katastrofens offer. Bob har sjalv bott i Europa i 12 ar - knappt halva sitt liv, och verkar vara djupt engagerad i att inte bara rapportera utan aven att gora nagot konkret sjalv.
Men metoden... att bo hos dem som svalter och rapportera om det - i vetskapen om att det bara ar en roll som man nar som helst kan kliva ur... som nagon sorts ufo som bara mellanlandar pa en soptipp for att se hur det ser ut...
Kanhanda ar uppsatet arligt, men jag skulle nog ha svart for att gora det sjalv.
Vad tycker du?
Men metoden... att bo hos dem som svalter och rapportera om det - i vetskapen om att det bara ar en roll som man nar som helst kan kliva ur... som nagon sorts ufo som bara mellanlandar pa en soptipp for att se hur det ser ut...
Kanhanda ar uppsatet arligt, men jag skulle nog ha svart for att gora det sjalv.
Vad tycker du?
07 februari, 2006
Bil-ligt?
Bästa blog-vänner.
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.
En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)
Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.
- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.
Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.
Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.
En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)
Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.
- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.
Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.
Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…
26 september, 2005
Änglar - finns dom?
Min dotters dagis är längst upp på Masthuggsberget. Cykelturen dit på morgonen är tung, minst sagt. Först är det riktigt brant uppför. Sedan stiger det ytterligare, för att sedan bli en backe i hjärtinfaktsklassen, som slutligen övergår i en mördarbacke.
Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.
Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?
Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.
Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?
 |
| Beviset: Änglar finns. Här med läppstift för första gången. |
20 september, 2005
Till vardagshjältarna
Sitter och gruvar mig för morgondagen.
Jag har föräldravecka på min dotters dagis. Det innebär att jag ska komma dit - helst med ett leende - i ottan, följa andra människors barn till skolan, ta emot varor och packa upp, laga lunch till 25 personer, diska undan, fixa mellanmål till 45 pers, skura golv och städa i största allmänhet, hjälpa till och servera, äta bland odjuren, leka med dem och vara mysfarbror...
I dag tog det 12 timmar. Två gånger under dagen lyckades jag smyga mig undan för att ta en cigg, annars var det full rulle hela tiden. Jag är helt slut nu, och om bara sex timmar börjar det om igen...
Missförstå mig rätt - jag ynkar mig inte å mina egna vägnar. Jag bara blir full av beundran över de (företrädesvis kvinnor) som jobbar på heltid med att ta hand om andras ättelägg. Till en skitlön dessutom.
Jag ska inte ens försöka komma med någon form av poäng.
Jag vill bara hedra dessa vardagens superhjältar.
Jag har föräldravecka på min dotters dagis. Det innebär att jag ska komma dit - helst med ett leende - i ottan, följa andra människors barn till skolan, ta emot varor och packa upp, laga lunch till 25 personer, diska undan, fixa mellanmål till 45 pers, skura golv och städa i största allmänhet, hjälpa till och servera, äta bland odjuren, leka med dem och vara mysfarbror...
I dag tog det 12 timmar. Två gånger under dagen lyckades jag smyga mig undan för att ta en cigg, annars var det full rulle hela tiden. Jag är helt slut nu, och om bara sex timmar börjar det om igen...
Missförstå mig rätt - jag ynkar mig inte å mina egna vägnar. Jag bara blir full av beundran över de (företrädesvis kvinnor) som jobbar på heltid med att ta hand om andras ättelägg. Till en skitlön dessutom.
Jag ska inte ens försöka komma med någon form av poäng.
Jag vill bara hedra dessa vardagens superhjältar.
14 september, 2005
Den lede fi...
Det blåser upp till storm.
Efter Katarinas härjningar i New Orleans är det nu dags för Maria att röra om i Norden. Maria är långt ifrån lika kraftig naturligtvis. Men det är ändå otrevligt, för hon blåser bort sommaren.
Jag undrar vem det är som sitter och döper dessa olika stormar. Och varför får de hela tiden kvinnonamn? Är det någon bitter, frånskild meterolog som sitter på någon vindpinad ödslig ö i Atlanten och tar sin gruvliga hämnd på kvinnosläktet?
Vad säger FI - Feministiskt Initiativ - om det? Är det inte dags att ändra på det här nu. Om vi nu plötsligt ska ha könsneutrala namn, varför ska då inte stormarna lika gärna kunna heta Gustav, Sture eller Nils-Bertil?
Men jag är inte den som kommer att ta strid i frågan. Jag minns vad Dostojevskij sa:
"Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i storm..."
Efter Katarinas härjningar i New Orleans är det nu dags för Maria att röra om i Norden. Maria är långt ifrån lika kraftig naturligtvis. Men det är ändå otrevligt, för hon blåser bort sommaren.
Jag undrar vem det är som sitter och döper dessa olika stormar. Och varför får de hela tiden kvinnonamn? Är det någon bitter, frånskild meterolog som sitter på någon vindpinad ödslig ö i Atlanten och tar sin gruvliga hämnd på kvinnosläktet?
Vad säger FI - Feministiskt Initiativ - om det? Är det inte dags att ändra på det här nu. Om vi nu plötsligt ska ha könsneutrala namn, varför ska då inte stormarna lika gärna kunna heta Gustav, Sture eller Nils-Bertil?
Men jag är inte den som kommer att ta strid i frågan. Jag minns vad Dostojevskij sa:
"Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i storm..."
11 september, 2005
Osynad dumhet
Härom veckan presenterades det en undersökning som visade att företagare inte är så intresserade av att anställa människor som tagit ut friår. Frågan engagerar mig eftersom jag är en av de lyckligt lottade.
Först hörde jag om undersökningen på radion, sen såg jag att såväl Rapport och Aktuellt förmedlade nyheten. I TV hade man dessutom gjort en intervju med en snobbig reklambyråchef som sa att det visade på att man inte var 100% engagerad i sitt arbete om man tar ut friår.
Undersökningen var beställd av TCO och uppenbarligen av stort medieintresse eftersom den kablades ut så stort.
Men… Hallå!!!
Vart är allt sunt förnuft i rapporteringen?
Varför beställer man alls en undersökning med den frågeställningen? De som har tagit ut friår är inte arbetslösa – man måste vara fastanställd sedan minst två år för att komma i åtnjutande av friåret. Varför då fråga företagare om de skulle anställa en person som redan har ett jobb?
Jag blir rätt rörd av denna omtanke om oss friårslediga, men det känns lite felriktat.
Hade det inte varit mer intressant att fråga samma företagare om de skulle anställa en av de vikarier som gått från långtidsarbetslöshet till ett friårsvikariat - men som efter den perioden åter går ut i arbetslöshet?
Syftet med friåret är ju att ge arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden, och arbetande människor en chans att göra något helt annat – studera, starta företag, eller bara vara ledig.
Nej, naturligtvis är det en mediefejk, en spin.
Nu satsar borgerliga krafter allt på att smutskasta friåret, för att avskaffa det så snart de kommer till makten. Friåret är en symbol för lättja i deras ögon, och lättja ska straffas – inte belönas. Om man inte är journalist förstås – där ska man helst inte dra någon egen slutsats alls, utan bara vara megafon åt Dumheten…
Först hörde jag om undersökningen på radion, sen såg jag att såväl Rapport och Aktuellt förmedlade nyheten. I TV hade man dessutom gjort en intervju med en snobbig reklambyråchef som sa att det visade på att man inte var 100% engagerad i sitt arbete om man tar ut friår.
Undersökningen var beställd av TCO och uppenbarligen av stort medieintresse eftersom den kablades ut så stort.
Men… Hallå!!!
Vart är allt sunt förnuft i rapporteringen?
Varför beställer man alls en undersökning med den frågeställningen? De som har tagit ut friår är inte arbetslösa – man måste vara fastanställd sedan minst två år för att komma i åtnjutande av friåret. Varför då fråga företagare om de skulle anställa en person som redan har ett jobb?
Jag blir rätt rörd av denna omtanke om oss friårslediga, men det känns lite felriktat.
Hade det inte varit mer intressant att fråga samma företagare om de skulle anställa en av de vikarier som gått från långtidsarbetslöshet till ett friårsvikariat - men som efter den perioden åter går ut i arbetslöshet?
Syftet med friåret är ju att ge arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden, och arbetande människor en chans att göra något helt annat – studera, starta företag, eller bara vara ledig.
Nej, naturligtvis är det en mediefejk, en spin.
Nu satsar borgerliga krafter allt på att smutskasta friåret, för att avskaffa det så snart de kommer till makten. Friåret är en symbol för lättja i deras ögon, och lättja ska straffas – inte belönas. Om man inte är journalist förstås – där ska man helst inte dra någon egen slutsats alls, utan bara vara megafon åt Dumheten…
24 augusti, 2005
Förbudstider
I en vildvuxen slänt vid ett hyreshus, i närheten av Stigbergstorget, brukar småungarna på gården rassla omkring som torra skinn. Där är näppeligen ansat på hela sommaren, och det växer vilt; träd, buskar och snår omvartannat.
Över natten har något annat också vuxit upp: En förbudsskylt.
"Förbjudet att beträda gräsmattan" står det i myndiga bokstäver på en gul skylt. För att understryka budskapet är dessutom symbolen för gångtrafik förbjuden applicerad på skylten. En gående man i en röd cirkel med ett rött streck tvärs över mannen.
Vad menas?
Jag förmodar att det inte är promenerande herrar som är det inbillade problemet. Antagligen vill man inte att barnen springer där. Men dels saknas varje ansats till gräsmatta. Där är ordentligt vildvuxet som sagt. Dels är det en stor asfalterad innergård, och det enda gröna, förutom några rabatter, är denna slänt. De asfaltsblommor som växer upp på en sådan gård ska väl inte förvägras att leka i det lilla gröna som finns.
Lyckligtvis är de flesta barn som växer upp där ännu så små att de inte kan läsa.
Och jag kommer inte att läsa för dem.
Över natten har något annat också vuxit upp: En förbudsskylt.
"Förbjudet att beträda gräsmattan" står det i myndiga bokstäver på en gul skylt. För att understryka budskapet är dessutom symbolen för gångtrafik förbjuden applicerad på skylten. En gående man i en röd cirkel med ett rött streck tvärs över mannen.
Vad menas?
Jag förmodar att det inte är promenerande herrar som är det inbillade problemet. Antagligen vill man inte att barnen springer där. Men dels saknas varje ansats till gräsmatta. Där är ordentligt vildvuxet som sagt. Dels är det en stor asfalterad innergård, och det enda gröna, förutom några rabatter, är denna slänt. De asfaltsblommor som växer upp på en sådan gård ska väl inte förvägras att leka i det lilla gröna som finns.
Lyckligtvis är de flesta barn som växer upp där ännu så små att de inte kan läsa.
Och jag kommer inte att läsa för dem.
Höstkänning
Idag drog jag på mig shortsen med en föraning om att det är den sista sommardagen. Även om man i norrländsk tjurskallighet kan härda ut i kortbrallor ett par månader till så är sommaren slut. När jag så lämnade den paradisiska Änggårdskolonin, där jag huserat ett par nätter, och cyklade genom allén på Vasagatan kände jag en försmak av höst. Trots att solen stod i pull prakt på en klarblå himmel var det en för året ny råhet i luften. Augustifukten hade stannat kvar långt in på förmiddagen. Cykelvägen kantades av fallna löv: Stora, gula symboler för den sommar som aldrig riktigt var. Några få veckor med riktigt skön värme, sedan mest kalla vindar och otaliga regnskurar.
När jag flyttade från Republiken Fria Jemtland i början av 80-talet, var det med en fast övertygelse om att Göteborg bara var den första etappen på väg söderut. Det blev en lång etapp, men drömmen lever kvar: Halva året i Sverige, halva någon annanstans.
Någonstans där man arbetar mindre, umgås mer, och lever längre.
Har Ni några förslag?
När jag flyttade från Republiken Fria Jemtland i början av 80-talet, var det med en fast övertygelse om att Göteborg bara var den första etappen på väg söderut. Det blev en lång etapp, men drömmen lever kvar: Halva året i Sverige, halva någon annanstans.
Någonstans där man arbetar mindre, umgås mer, och lever längre.
Har Ni några förslag?
14 augusti, 2005
Väderfundering
En väninna från Jämtland berättade för något år sedan om sin skilsmässa. Trots att det varit en lång och utdragen process hade hon förmågan att se på det med lite distans och självironi. Hon berättade följande historia för att illustrera hur bonnig hennes före detta varit, och hur korkad hon själv varit som bott ihop med honom under så många år:
Det var hon som lämnade honom.
Vad hon från början sett hos honom begrep hon allt mindre av ju längre tiden gick. Hans något grova fysionomi och oslipade konversationskonst, som hon från början tyckt vara så manlig, charmig och naturlig, blev med åren allt mer outhärdlig i hennes ögon. Hon insåg med tiden att han var en oborstad tölp. De hade dessvärre ett barn tillsammans (om man nu kan säga så om den gudagåva det innebär att få ett barn), vilket gjorde att hon i det längsta drog sig för att separera.
Till sist tog hon dock steget och lämnade honom. Det var inte lätt, och inte blev det lättare av att han var gruvligt svartsjuk. Inte så att han tog till handgripligheter, men det var nog så krävande att hantera alla hans snokande telefonsamtal. Och hon kunde inte kapa honom helt, eftersom de hade gemensam vårdnad om sonen.
Småning om började hon emellertid träffa en annan man, men var försiktig för att exet inget skulle få veta. Tiden gick, och något halvår senare var hon tvungen att ha ett längre samtal med exet angående sonen. De bestämde att avklara mötet i hennes bil.
När sonen var avhandlad dröjde sig ändå mannen kvar. Hon såg att han hade något på hjärtat och avvaktade en stund. Till sist sade han försiktigt:
- Ja hörd att du träff en annan...
- Jo, medgav hon tveksamt.
- Jaha...
Lång tystnad.
Så tog han till orda igen:
- Känn da varann väl?
- Nja, svarade hon undvikande. Hur menar du?
- Ja, känn da varann väl? upprepade han, betydligt envetnare den här gången.
Hon bestämde sig för att inte göra det lättare för honom:
- Nja, vi har träffats några gånger. Eller vad menar du...?
- Men, känn da varann väl?! Fis da högt?!!
Bonnig - ja, må så vara.
Men hans logik var klockren:
Fiser man högt inför varandra - ja, då har man sannolikt gått hela vägen med det andra också.
Det var hon som lämnade honom.
Vad hon från början sett hos honom begrep hon allt mindre av ju längre tiden gick. Hans något grova fysionomi och oslipade konversationskonst, som hon från början tyckt vara så manlig, charmig och naturlig, blev med åren allt mer outhärdlig i hennes ögon. Hon insåg med tiden att han var en oborstad tölp. De hade dessvärre ett barn tillsammans (om man nu kan säga så om den gudagåva det innebär att få ett barn), vilket gjorde att hon i det längsta drog sig för att separera.
Till sist tog hon dock steget och lämnade honom. Det var inte lätt, och inte blev det lättare av att han var gruvligt svartsjuk. Inte så att han tog till handgripligheter, men det var nog så krävande att hantera alla hans snokande telefonsamtal. Och hon kunde inte kapa honom helt, eftersom de hade gemensam vårdnad om sonen.
Småning om började hon emellertid träffa en annan man, men var försiktig för att exet inget skulle få veta. Tiden gick, och något halvår senare var hon tvungen att ha ett längre samtal med exet angående sonen. De bestämde att avklara mötet i hennes bil.
När sonen var avhandlad dröjde sig ändå mannen kvar. Hon såg att han hade något på hjärtat och avvaktade en stund. Till sist sade han försiktigt:
- Ja hörd att du träff en annan...
- Jo, medgav hon tveksamt.
- Jaha...
Lång tystnad.
Så tog han till orda igen:
- Känn da varann väl?
- Nja, svarade hon undvikande. Hur menar du?
- Ja, känn da varann väl? upprepade han, betydligt envetnare den här gången.
Hon bestämde sig för att inte göra det lättare för honom:
- Nja, vi har träffats några gånger. Eller vad menar du...?
- Men, känn da varann väl?! Fis da högt?!!
Bonnig - ja, må så vara.
Men hans logik var klockren:
Fiser man högt inför varandra - ja, då har man sannolikt gått hela vägen med det andra också.
Inget chefsämne precis...
...
" När vi sätter oss ned för att skriva, så ser vi framför oss de tacksamma läsarna, deras vänligt intresserade anleten, suddiga i konturen kanske, men definitivt vänliga och positivt inställda. Förväntansfulla. Och vi bereder oss att generöst låta dem få njuta av vår tankemödas ljuva frukter.
Där gör vi första felet!
Huvudparten av våra läsare är varken tacksamma, vänliga eller positivt inställda. Dom är från början obestämt irriterade av att få sig förelagda en massa text som kräver deras tid och uppmärksamhet."
Aha, det är så det är.
Nu börjar jag äntligen förstå ett och annat...
Ovanstående citat är hämtat ur en bok jag köpte häromdagen:
"Optimum. En bok för chefer."
Det är en liten vit bok med titeln och underrubriken i sobert rött längst ned på framsidan. Där är också en silhuett av en mansperson som man anar är korrekt klädd i kostym, och som självsäkert står med benen ganska brett isär och händerna på ryggen. Illustrationen är i guld.
Det skall erkännas: Mitt exemplar är något solkig på utsidan för jag köpte den begagnad - hade turen att finna den i en boklåda på Andra Långgatan. Den har alltså ägts av någon förut. Det måste ha varit en ansvarsfull ägare, som till och med bemödat sig att slå in den med en tjock transparant plastfolie för att skydda dess pärmar. Det är lite fumligt gjort och passar inte riktigt i hörnen; det ser ungefär ut som när jag skulle klä mina skolböcker i småskolan. Mellan sidorna 66 och 67, vid mellanrubriken "Kinesisk tortyr", ligger ett gammalt kassakvitto. Två mat, á 14:75 och vin för 22:75 - totalt 59:05, varav oms 6:80. "Trafikrestauranger" står det präntat med versaler längst upp på kvittot, och det är daterat 4:e april 1976. Det var lägre priser då.
Jag kan för mitt inre se bokens förre ägare, en relativt nyutnämnd avdelningschef med karriärambitioner. Hur han sitter vid lunchrestaurangens vita perstorpsskiveklädda bord, mitt emot en av de nyanställda flickorna på åkeriets kontor. Han har bjudit ut henne för att, som han säger, förklara de oskrivna reglerna inom företaget. För att tydligt markera sin position lägger han upp boken på bordet brevid sig. De dricker vin till den panerade snitseln trots att det bara är lunch - på hans initiativ förstås. Hon är ung och söt, men reserverad - på gränsen till avvisande. Han kommer av sig och blir generad, och när han inte längre vet vad han ska säga öppnar han boken och låtsas läsa. Lunchträffen bli betydligt kortare än han förväntat: Hon äter snabbt upp maten och ursäktar sig - mycket att hinna med, och svårt när man är ny...
Han sitter kvar, besviken. Röker en cigg medan han avslutar vinet - han har nästan druckit upp hela flaskan själv. Så tar han kvittot som ligger på träbrickan, stoppar in det som bokmärke, slår igen boken, reser sig upp och lämnar restaurangen på ostadiga ben. Boken kommer han aldrig mer öppna - den blir liggande i en skrivbordslåda i många, långa år.
Boken är skriven och ederad 1974. Jag var då 13 år, mitt i bokslukaråldern. Men tyvärr missade jag denna dyrgrip - då. Och, som Ni antagligen förstått vid det här laget, för gammal för att lära om - nu.
" När vi sätter oss ned för att skriva, så ser vi framför oss de tacksamma läsarna, deras vänligt intresserade anleten, suddiga i konturen kanske, men definitivt vänliga och positivt inställda. Förväntansfulla. Och vi bereder oss att generöst låta dem få njuta av vår tankemödas ljuva frukter.
Där gör vi första felet!
Huvudparten av våra läsare är varken tacksamma, vänliga eller positivt inställda. Dom är från början obestämt irriterade av att få sig förelagda en massa text som kräver deras tid och uppmärksamhet."
Aha, det är så det är.
Nu börjar jag äntligen förstå ett och annat...
Ovanstående citat är hämtat ur en bok jag köpte häromdagen:
"Optimum. En bok för chefer."
Det är en liten vit bok med titeln och underrubriken i sobert rött längst ned på framsidan. Där är också en silhuett av en mansperson som man anar är korrekt klädd i kostym, och som självsäkert står med benen ganska brett isär och händerna på ryggen. Illustrationen är i guld.
Det skall erkännas: Mitt exemplar är något solkig på utsidan för jag köpte den begagnad - hade turen att finna den i en boklåda på Andra Långgatan. Den har alltså ägts av någon förut. Det måste ha varit en ansvarsfull ägare, som till och med bemödat sig att slå in den med en tjock transparant plastfolie för att skydda dess pärmar. Det är lite fumligt gjort och passar inte riktigt i hörnen; det ser ungefär ut som när jag skulle klä mina skolböcker i småskolan. Mellan sidorna 66 och 67, vid mellanrubriken "Kinesisk tortyr", ligger ett gammalt kassakvitto. Två mat, á 14:75 och vin för 22:75 - totalt 59:05, varav oms 6:80. "Trafikrestauranger" står det präntat med versaler längst upp på kvittot, och det är daterat 4:e april 1976. Det var lägre priser då.
Jag kan för mitt inre se bokens förre ägare, en relativt nyutnämnd avdelningschef med karriärambitioner. Hur han sitter vid lunchrestaurangens vita perstorpsskiveklädda bord, mitt emot en av de nyanställda flickorna på åkeriets kontor. Han har bjudit ut henne för att, som han säger, förklara de oskrivna reglerna inom företaget. För att tydligt markera sin position lägger han upp boken på bordet brevid sig. De dricker vin till den panerade snitseln trots att det bara är lunch - på hans initiativ förstås. Hon är ung och söt, men reserverad - på gränsen till avvisande. Han kommer av sig och blir generad, och när han inte längre vet vad han ska säga öppnar han boken och låtsas läsa. Lunchträffen bli betydligt kortare än han förväntat: Hon äter snabbt upp maten och ursäktar sig - mycket att hinna med, och svårt när man är ny...
Han sitter kvar, besviken. Röker en cigg medan han avslutar vinet - han har nästan druckit upp hela flaskan själv. Så tar han kvittot som ligger på träbrickan, stoppar in det som bokmärke, slår igen boken, reser sig upp och lämnar restaurangen på ostadiga ben. Boken kommer han aldrig mer öppna - den blir liggande i en skrivbordslåda i många, långa år.
Boken är skriven och ederad 1974. Jag var då 13 år, mitt i bokslukaråldern. Men tyvärr missade jag denna dyrgrip - då. Och, som Ni antagligen förstått vid det här laget, för gammal för att lära om - nu.
07 augusti, 2005
Svag Dag
Goa gubbar röker heroin. Eller nåt.
Fast så här års är det mer turister än goa gubbar.
Göteborgskalas...
Gillar att hålla mig borta från eländet, men valde ändå att göra ett kort besök för att se Dag Vag på Kungstorget. Tja, va fan, man hörde ju deras musik i flera år i ungdomen, och lite nostalgi kan man väl tillåta sig.
Nåväl.
När de väl stegade upp på scenen kände jag igen dem - men fan va gråa alla blivit...
Tja, vid närmare eftertanke: Från slutet av sjuttiotalet har det ju faktiskt gått snart trettio år, och även hjältar blir gamla, som Mikael Wiehe sjöng en gång.
När jag såg mig om i folkhavet insåg jag att tiden flytt inte bara för bandet: Det var förskräckligt många gråa huvuden - för att inte tala om alla de som helt saknade hår.
Musiken lät iallafall precis som då.
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.
Fast så här års är det mer turister än goa gubbar.
Göteborgskalas...
Gillar att hålla mig borta från eländet, men valde ändå att göra ett kort besök för att se Dag Vag på Kungstorget. Tja, va fan, man hörde ju deras musik i flera år i ungdomen, och lite nostalgi kan man väl tillåta sig.
Nåväl.
När de väl stegade upp på scenen kände jag igen dem - men fan va gråa alla blivit...
Tja, vid närmare eftertanke: Från slutet av sjuttiotalet har det ju faktiskt gått snart trettio år, och även hjältar blir gamla, som Mikael Wiehe sjöng en gång.
När jag såg mig om i folkhavet insåg jag att tiden flytt inte bara för bandet: Det var förskräckligt många gråa huvuden - för att inte tala om alla de som helt saknade hår.
Musiken lät iallafall precis som då.
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.
Ohörbart... partytips?
En väninna berättade härförleden att hon varit med sin dotter till en äldre släkting. Väl där hade de givit sig ut på upptågsfärd på vinden, ett sällsamt äventyr för en femåring. Dottern, Mira, hade snart hittat en gammal bakelit-telefon, en sån där med roterande nummerskiva. Mira frågade sin mamma:
- Vad är det här för konstig sak?
- Det är en telefon, svarade mamman förvånat. Men hon insåg i samma stund att eftersom hon inte har någon hemtelefon, utan bara mobil, var det inte så konstigt att Mira inte såg någon koppling mellan telefonmodellerna.
Mira pillade en stund på telefonen, och försökte bland annat trycka i hålen på nummerskivan.
- Mamma, hur ringer man på den?
För en femåring som aldrig sett en sån telefonmodell var det inte självklart att man skulle snurra på nummerskivan för att ringa. Och ljudet imponerade stort på Mira:
- Det låter ju as-coolt! utbrast hon förtjust.
Den här episoden fick mig osökt att tänka på hur en annan vän berättat om Kalles campingsemester - ni vet den där filmen vi sett så många gånger på julafton, när Kalle, Musse och Långben åker på husvagnssemester. När Långben äter majskolv är det illustrerat med ett skrivmaskinsljud, ljudet från en gammal handjagare, komplett med plinget som anger att valsen närmar sig radslut och att det är dags att mata ned en rad. Min vän konstaterade att barn av idag vet inte vad det är för ett ljud. För oss gamla stötar är det ett självklart skrivmaskinsljud, men för dem är det ett "Långben-äter-majskolvsljud".
Tanken svindlar.
Vi delar inte längre samma begreppsvärld som våra barn.
Eftersom vi är reflekterande varelser, där en tanke följer en annan, fick denna min tanke mig att minnas att jag hört talas om ett kreativt tilltag på ett av våra museer. Man har där startat en avdelning för utrotningshotade ljud.
Ja, just det - inte djur, ljud!
Man har insett att en hel del av de ljud som omgivit oss under decennier nu plötsligt, i vår nya sköna värld, helt håller på att försvinna.
Så här i sommartider är det lätt att se hur gamla sjöbusar i skärgården får ett milt, drömmande uttryck i ansiktet när man nämner tändkulemotorn. Men när hörde man en sådan senast? Eller nämnda skrivmaskin och bakelit-telefon? Ljuden från en smedja? Hur är det med gnisslet från en gammal däckdemonteringsmaskin (okey då, det är fusk - jag är född och uppvuxen på en bilverkstad...). Eller ens ljudet av hur man poppar popcorn i kastrull (- för att inte tala om doften...).
Och nu kommer vi till slut till det enda som fått dig att läsa vidare: Partytipset. Det gäller att komma på så många utrotningshotade ljud som möjligt: Försten att komma på tio ljud får en gratis drink i baren.
Och nästa vecka blir det gratis bier i tävlingen "dofter vi minns".
Fan va gamla vi börjar bli...
- Vad är det här för konstig sak?
- Det är en telefon, svarade mamman förvånat. Men hon insåg i samma stund att eftersom hon inte har någon hemtelefon, utan bara mobil, var det inte så konstigt att Mira inte såg någon koppling mellan telefonmodellerna.
Mira pillade en stund på telefonen, och försökte bland annat trycka i hålen på nummerskivan.
- Mamma, hur ringer man på den?
För en femåring som aldrig sett en sån telefonmodell var det inte självklart att man skulle snurra på nummerskivan för att ringa. Och ljudet imponerade stort på Mira:
- Det låter ju as-coolt! utbrast hon förtjust.
Den här episoden fick mig osökt att tänka på hur en annan vän berättat om Kalles campingsemester - ni vet den där filmen vi sett så många gånger på julafton, när Kalle, Musse och Långben åker på husvagnssemester. När Långben äter majskolv är det illustrerat med ett skrivmaskinsljud, ljudet från en gammal handjagare, komplett med plinget som anger att valsen närmar sig radslut och att det är dags att mata ned en rad. Min vän konstaterade att barn av idag vet inte vad det är för ett ljud. För oss gamla stötar är det ett självklart skrivmaskinsljud, men för dem är det ett "Långben-äter-majskolvsljud".
Tanken svindlar.
Vi delar inte längre samma begreppsvärld som våra barn.
Eftersom vi är reflekterande varelser, där en tanke följer en annan, fick denna min tanke mig att minnas att jag hört talas om ett kreativt tilltag på ett av våra museer. Man har där startat en avdelning för utrotningshotade ljud.
Ja, just det - inte djur, ljud!
Man har insett att en hel del av de ljud som omgivit oss under decennier nu plötsligt, i vår nya sköna värld, helt håller på att försvinna.
Så här i sommartider är det lätt att se hur gamla sjöbusar i skärgården får ett milt, drömmande uttryck i ansiktet när man nämner tändkulemotorn. Men när hörde man en sådan senast? Eller nämnda skrivmaskin och bakelit-telefon? Ljuden från en smedja? Hur är det med gnisslet från en gammal däckdemonteringsmaskin (okey då, det är fusk - jag är född och uppvuxen på en bilverkstad...). Eller ens ljudet av hur man poppar popcorn i kastrull (- för att inte tala om doften...).
Och nu kommer vi till slut till det enda som fått dig att läsa vidare: Partytipset. Det gäller att komma på så många utrotningshotade ljud som möjligt: Försten att komma på tio ljud får en gratis drink i baren.
Och nästa vecka blir det gratis bier i tävlingen "dofter vi minns".
Fan va gamla vi börjar bli...
04 augusti, 2005
Blogsida med självcensur
När jag just publicerade min senaste meningslösa notering upptäckte jag att jag samtidigt blev av med min förra, faktiskt minnesvärda, tankevurpa som handlade om ljud.
Så läser Ni någonstans en riktigt bra blog om ljud som är så är den min. Snodd.
Det var här ni kunde ha läst den först.
Så läser Ni någonstans en riktigt bra blog om ljud som är så är den min. Snodd.
Det var här ni kunde ha läst den först.
Fåglar
Det var någon som påstod att det finns för få bloggar om fåglar.
Ja, det kanske det gör - men herregud, vem bryr sig? Personligen anser jag att den enda intressanta fågeln är kaffegöken, och den är det inte någon som nämnt de senaste tjugo åren.
Fast det är klart, det vore ju rätt kul att veta vilka fåglar som väcker mig i gryningen, hur de ser ut och vilken sorts gift man ska använda.
Nä, tacka vet jag bloggar om snöleoparder. Visste ni t ex att de kan hoppa fem meter rakt upp från stillastående! Sånt borde det finnas fler bloggar om.
Och härmed har jag bidragit till att räta upp statistiken över bortglömda djur.
Men vem kommer att minnas det om hundra år?
Eller ens i morgon?
Ibland känns livet bra meningslöst...
Ja, det kanske det gör - men herregud, vem bryr sig? Personligen anser jag att den enda intressanta fågeln är kaffegöken, och den är det inte någon som nämnt de senaste tjugo åren.
Fast det är klart, det vore ju rätt kul att veta vilka fåglar som väcker mig i gryningen, hur de ser ut och vilken sorts gift man ska använda.
Nä, tacka vet jag bloggar om snöleoparder. Visste ni t ex att de kan hoppa fem meter rakt upp från stillastående! Sånt borde det finnas fler bloggar om.
Och härmed har jag bidragit till att räta upp statistiken över bortglömda djur.
Men vem kommer att minnas det om hundra år?
Eller ens i morgon?
Ibland känns livet bra meningslöst...
19 juni, 2005
Höstdepression i juni
Sommarsolståndet kallas den tidpunkt då solen antar sin största deklination, d.v.s. står som högst på himlen på norra halvklotet. Brukar inträffa runt 21 juni. Det innebär att nu är det alltså bara två dagar kvar innan solen vänder igen. Och det innan årets sommar ens börjat. Det är en stimulerande depressiv tanke.
Jo, jag vet, juli och augusti är de riktiga sommarmånaderna i det här landet. Men ändå. Solen vänder och dagarna blir kortare - redan innan den riktiga sommaren tagit fart. Det lägger liksom sordin på glädjen. När man borde jubla över att slippa bylta på sig lager på lager med kläder så gnager den där tanken: Det blir mörkare och mörkare för varje dygn. Snart är den här, hösten. Bland oss självplågare är det en sport att börja höstdepressionen så tidigt som möjligt. Enligt en annan norrlänning, estradören Ronnie Eriksson, är de riktiga depressionsproffsen redan inne på hösten 2009.
Någon skald, minns inte vem, sade om hösten; "Nu börjar den vår som de svagsinta kallar höst." Såna poeter borde censureras. Jävla glädjespridare.
Nej, låtom oss fröjdas över den ångest vi kan självsuggerera över solens orubbliga gång, och låt intet lysa upp den skugga vi lägger över de heta julidagar som eventuellt ligger framför oss. Vi kan bara hoppas på en lika blåsig och kall sommar som förra året: Bättre gödsel för en höstdepression finns inte.
Jo, jag vet, juli och augusti är de riktiga sommarmånaderna i det här landet. Men ändå. Solen vänder och dagarna blir kortare - redan innan den riktiga sommaren tagit fart. Det lägger liksom sordin på glädjen. När man borde jubla över att slippa bylta på sig lager på lager med kläder så gnager den där tanken: Det blir mörkare och mörkare för varje dygn. Snart är den här, hösten. Bland oss självplågare är det en sport att börja höstdepressionen så tidigt som möjligt. Enligt en annan norrlänning, estradören Ronnie Eriksson, är de riktiga depressionsproffsen redan inne på hösten 2009.
Någon skald, minns inte vem, sade om hösten; "Nu börjar den vår som de svagsinta kallar höst." Såna poeter borde censureras. Jävla glädjespridare.
Nej, låtom oss fröjdas över den ångest vi kan självsuggerera över solens orubbliga gång, och låt intet lysa upp den skugga vi lägger över de heta julidagar som eventuellt ligger framför oss. Vi kan bara hoppas på en lika blåsig och kall sommar som förra året: Bättre gödsel för en höstdepression finns inte.
11 juni, 2005
Madame Saddam på Försäkringskassan
Jag är en av de lyckligt lottade som beviljats friår. Förvisso bara till årsskiftet eftersom min chef slarvade bort fem månader för mig, genom sin saktfärdighet. Antagligen, med tanke på min egen saktfärdighet, beror det på någon form av instant karma.
Nåiallafall.
Eftersom min inkomst sänkts från ca 14 papp netto i månaden till 9, tänkte jag att det måste påverka underhållet också. Eftersom jag betalar fullt, nästan 3 500 i månaden för mina tre barn till Försäkringskassan, tänkte jag att jag under mitt friår borde kunna sänka den summan åtskilligt. Förvisso handlar det bara om ett lån, för jag tvingas naturligtvis att återbetala mellanskillnaden när jag kommer upp i normal lön igen.
Jag stegade således med gott mod in på Försäkringskassan för att dryfta mitt ärende. Jag blev lite förvånad av att se två manliga receptionister bakom disken, det var första gången jag sett det. Det hör liksom till att det är kvinnor som sitter bakom receptioner. Gärna också lågavlönade. Jag fick senare veta att det beror på att det har förekommit så många hotfulla situationer i mottagningen, och att det blir lite lugnare om man placerar ett par biffiga karlar där istället.
Nåväl. Jag fick småningom tala med den kvinna som hade hand om underhållet. Jag förklarade mitt ärende, att jag ville ansöka om att sänka återbetalningen av mitt underhåll under friåret. Döm om min förvåning när kvinnan, mycket beskäftigt, säger:
- Du får skylla dig själv. När du har sökt friår är din inkomstminskning självförvållad, och då beviljas du ingen sänkning.
Jag tappade hakan över svaret. Visst, det finns en viss logik i hennes resonemang, det ser jag också. Men det var inte upp till henne att med en så tydlig irritation i rösten föregripa ett myndighetsbeslut. Jag försökte lite försiktigt:
- Men underhållet är ju inkomstbaserat, och nu sänks min inkomst med 5 000 i månaden... Dessutom är det pengar jag måste betala tillbaka när jag får tillbaka min ursprungliga lön igen.
- Det spelar ingen roll. Du skulle ha räknat på det innan du sökte friår. Först av allt måste du ju göra rätt för dig. Hur skulle det se ut om staten betalade för alla?
Nu började adrenalinet rinna till och jag kände hur min ansiktsfärg började stiga.
- Hörrudu, nu är det så att jag har låtit en långtidsarbetslös ta min plats under ett år för att själv driva eget företag. Det kommer alltså att komma in mer pengar till staten under det här året. Dessutom är det inte fråga om något bidrag, det handlar om pengar som jag måste betala tillbaka, ett lån alltså, och det till en högre ränta än jag får låna på banken för.
Hon envisades dock:
- Men det spelar ingen roll. Din situation är självförvållad så vi godkänner ingen sänkning av återbetalningen. Staten kan inte ligga ute med pengar för alla som vill ha friår.
Mitt tålamod tröt och jag väste vasst:
- Mitt friår är en vinst för staten. Och staten, det är ju jag, och alla andra skattebetalare i landet. Det är inte dina pengar du hanterar, det är mina skattepengar. Jag har jobbat och betalat skatt i över 20 år. Så kom inte dragande med staten här. Dessutom har jag bara begärt en blankett av dig. Det är inte din sak att stå här och på förhand avslå min ansökan, utan du ska bara ge mig den djävla blankett jag begärt.
Nu rätade damen bakom disken upp sig, blev mycket stram och korrekt.
- Jag ville bara ge dig en föraning om hur vi brukar göra bedömningar. Men givetvis skal du få en ansökan.
Hon skrev under tystnad ut blanketten och räckte mig den.
- Vill du att jag visar dig hur du ska fylla i den, frågade hon surt.
- Nejtack, det klarar jag nog själv, svarade jag lika surt och avlägsnade mig.
Min första reflektion var att jag nu förstod varför de behövde manliga receptionister - om det var det vanliga kundbemötandet kunde det vara på sin plats med ett par gorillor bakom disken.
Men efter det korta mötet började jag fundera. Mitt buddistiska högre jag försökte få mig att tycka synd om satkärringen eftersom hon antagligen lever ett liv som framkallar ett behov av att sätta sig på de som hon tror befinner sig i underläge. Det är henne det är mest synd om, inte de stackare som hamnar i hennes händer. Tröst för ett tigerhjärta, sa mitt lägre jag.
Men kanske är det inte hennes vanliga beteende. Kanske var det något hos mig som lockade fram aggressionerna hos henne. Och vad hade jag som kunde locka fram hennes, förhoppningsvis, sämsta sidor? Jo, naturligtvis:
FRIÅR.
Jag inser nu att det måste vara det som triggade henne. Jag har beviljats friår. Jag har frivilligt valt tid framför pengar. Jag har hoppat av ekorrhjulet, jag har brutit med arbetslinjen, jag föredrar att lata mig. Jag lever på bidrag.
Friåret är säkert ett rött skynke för många. Dels för alla de som av olika skäl inte beviljas friår, dels för alla de som inte anser sig ha råd att ta ut ett friår.
Jag har talat med flera av mina tidigare kollegor, som närmar sig 60 och som är trötta på lärarjobbet, men som inte anser sig ha råd att ta ut friår. Egentligen kan det knappast handla om det. Barnen är utflugna, huset är betalt, de lever ihop två personer och de anser ändå inte att de har råd att ta friår. Jag får det inte att gå ihop. Men jag inser att det är provocerande att det finns personer som vill, vågar, kan ta ut friår.
Finns det någon lösning på denna diskriminering av oss priviligerade? Jovisst, svaret är enklet. Inför medborgarlön direkt, och avskaffa förtidspensioner, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialbidrag. Gör alla medborgare till bidragstagare, och låt dem som vill ha en högre inkomst jobba som de vill. Pengarna finns. Men tyvärr finns det inte någon vilja att befria oss från löneslaveriet.
Nåiallafall.
Eftersom min inkomst sänkts från ca 14 papp netto i månaden till 9, tänkte jag att det måste påverka underhållet också. Eftersom jag betalar fullt, nästan 3 500 i månaden för mina tre barn till Försäkringskassan, tänkte jag att jag under mitt friår borde kunna sänka den summan åtskilligt. Förvisso handlar det bara om ett lån, för jag tvingas naturligtvis att återbetala mellanskillnaden när jag kommer upp i normal lön igen.
Jag stegade således med gott mod in på Försäkringskassan för att dryfta mitt ärende. Jag blev lite förvånad av att se två manliga receptionister bakom disken, det var första gången jag sett det. Det hör liksom till att det är kvinnor som sitter bakom receptioner. Gärna också lågavlönade. Jag fick senare veta att det beror på att det har förekommit så många hotfulla situationer i mottagningen, och att det blir lite lugnare om man placerar ett par biffiga karlar där istället.
Nåväl. Jag fick småningom tala med den kvinna som hade hand om underhållet. Jag förklarade mitt ärende, att jag ville ansöka om att sänka återbetalningen av mitt underhåll under friåret. Döm om min förvåning när kvinnan, mycket beskäftigt, säger:
- Du får skylla dig själv. När du har sökt friår är din inkomstminskning självförvållad, och då beviljas du ingen sänkning.
Jag tappade hakan över svaret. Visst, det finns en viss logik i hennes resonemang, det ser jag också. Men det var inte upp till henne att med en så tydlig irritation i rösten föregripa ett myndighetsbeslut. Jag försökte lite försiktigt:
- Men underhållet är ju inkomstbaserat, och nu sänks min inkomst med 5 000 i månaden... Dessutom är det pengar jag måste betala tillbaka när jag får tillbaka min ursprungliga lön igen.
- Det spelar ingen roll. Du skulle ha räknat på det innan du sökte friår. Först av allt måste du ju göra rätt för dig. Hur skulle det se ut om staten betalade för alla?
Nu började adrenalinet rinna till och jag kände hur min ansiktsfärg började stiga.
- Hörrudu, nu är det så att jag har låtit en långtidsarbetslös ta min plats under ett år för att själv driva eget företag. Det kommer alltså att komma in mer pengar till staten under det här året. Dessutom är det inte fråga om något bidrag, det handlar om pengar som jag måste betala tillbaka, ett lån alltså, och det till en högre ränta än jag får låna på banken för.
Hon envisades dock:
- Men det spelar ingen roll. Din situation är självförvållad så vi godkänner ingen sänkning av återbetalningen. Staten kan inte ligga ute med pengar för alla som vill ha friår.
Mitt tålamod tröt och jag väste vasst:
- Mitt friår är en vinst för staten. Och staten, det är ju jag, och alla andra skattebetalare i landet. Det är inte dina pengar du hanterar, det är mina skattepengar. Jag har jobbat och betalat skatt i över 20 år. Så kom inte dragande med staten här. Dessutom har jag bara begärt en blankett av dig. Det är inte din sak att stå här och på förhand avslå min ansökan, utan du ska bara ge mig den djävla blankett jag begärt.
Nu rätade damen bakom disken upp sig, blev mycket stram och korrekt.
- Jag ville bara ge dig en föraning om hur vi brukar göra bedömningar. Men givetvis skal du få en ansökan.
Hon skrev under tystnad ut blanketten och räckte mig den.
- Vill du att jag visar dig hur du ska fylla i den, frågade hon surt.
- Nejtack, det klarar jag nog själv, svarade jag lika surt och avlägsnade mig.
Min första reflektion var att jag nu förstod varför de behövde manliga receptionister - om det var det vanliga kundbemötandet kunde det vara på sin plats med ett par gorillor bakom disken.
Men efter det korta mötet började jag fundera. Mitt buddistiska högre jag försökte få mig att tycka synd om satkärringen eftersom hon antagligen lever ett liv som framkallar ett behov av att sätta sig på de som hon tror befinner sig i underläge. Det är henne det är mest synd om, inte de stackare som hamnar i hennes händer. Tröst för ett tigerhjärta, sa mitt lägre jag.
Men kanske är det inte hennes vanliga beteende. Kanske var det något hos mig som lockade fram aggressionerna hos henne. Och vad hade jag som kunde locka fram hennes, förhoppningsvis, sämsta sidor? Jo, naturligtvis:
FRIÅR.
Jag inser nu att det måste vara det som triggade henne. Jag har beviljats friår. Jag har frivilligt valt tid framför pengar. Jag har hoppat av ekorrhjulet, jag har brutit med arbetslinjen, jag föredrar att lata mig. Jag lever på bidrag.
Friåret är säkert ett rött skynke för många. Dels för alla de som av olika skäl inte beviljas friår, dels för alla de som inte anser sig ha råd att ta ut ett friår.
Jag har talat med flera av mina tidigare kollegor, som närmar sig 60 och som är trötta på lärarjobbet, men som inte anser sig ha råd att ta ut friår. Egentligen kan det knappast handla om det. Barnen är utflugna, huset är betalt, de lever ihop två personer och de anser ändå inte att de har råd att ta friår. Jag får det inte att gå ihop. Men jag inser att det är provocerande att det finns personer som vill, vågar, kan ta ut friår.
Finns det någon lösning på denna diskriminering av oss priviligerade? Jovisst, svaret är enklet. Inför medborgarlön direkt, och avskaffa förtidspensioner, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialbidrag. Gör alla medborgare till bidragstagare, och låt dem som vill ha en högre inkomst jobba som de vill. Pengarna finns. Men tyvärr finns det inte någon vilja att befria oss från löneslaveriet.
06 juni, 2005
Elegi över Nationaldagsfirande
I dag ska vi fira.
Nationaldagen, Fosterlandet, Knugen och hela hans dj*vla familj.
I morgon hoppas jag att någon tar ifrån honom hela hans apanage, sparkar ut honom och familjen och öppnar upp slottet för oss svenska skattebetalare. Låt den f*n börja jobba som vanligt folk, och begrav alla gamla symboler för forna tiders förtryck djupt ned i berggrunden.
Hurra, hurra, hurra, hurra!
Nationaldagen, Fosterlandet, Knugen och hela hans dj*vla familj.
I morgon hoppas jag att någon tar ifrån honom hela hans apanage, sparkar ut honom och familjen och öppnar upp slottet för oss svenska skattebetalare. Låt den f*n börja jobba som vanligt folk, och begrav alla gamla symboler för forna tiders förtryck djupt ned i berggrunden.
Hurra, hurra, hurra, hurra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)