Hett värre

Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.

Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!

Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…

Mombasa

Sitter på hotellet och svalkar mig under takfläkten som med ett sövande gurgel får den byxljumma luften att cirkulera. Varje pust är välkommen. Klockan är framåt tio på kvällen och gatans ljud utanför har övergått från dagens larm till nattens mildare, lugnare och varmare ljud. En bil som startar, en annan kör förbi – inte så många. I kvarteret intill är det någon som spelar reggae och längre bort skäller några hundar. Människor ropar till varandra, tvärs över gatan och förbipasserande kan lägga sig i diskussionen bara så där. Så olikt Sverige. För några timmar sedan hörde jag på böneutroparen som mässade över staden. Jag tycker om det sövande mässandet. Kanske för att jag inte förstår vad som sägs, vad vet jag?

På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.

I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.

När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.

Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?

Kaffekassa-insamling i Kenya

Ett stormavbrott har forhindrat mig att skriva pa datorn pa hotellet sa jag far fylla i med en ao- ae- och oe-los historia fran det lokala haket Blue Room i Mombasa:

Idag traffade jag en svensk foralder som var mycket orolig. Hans unga son (nanstans i 20-knycket) hade ringt fran en polisstation. Han var arresterad for narkotikainnehav, hade polisen sagt, och det skulle kosta honom 6000 Ksh (ungefar 750 Skr) att bli frislappt. Pappan var mycket orolig, men satte sig i en taxi och hamtade sin son fran polisstationen. Senare i eftermiddags fick jag hora hela historien:
Grabben hade gatt ut med tva kenyanska vanner, de var pa vag till nagon beach for att sola och bada, och tydligen hade de plotsligt befunnit sig pa fel plats vid fel tidpunkt. Ett par civilsnutar rusade fram till dem, tryckte upp tva pistoler i deras ansikten och vralat att de var under arrest.
- For vadda? Hade de fragat.
- For innehav av droger, svarade polisen och drog fram ett paket med gras.
Sedan fortsatte polierna langs gatan och arresterade ett antal personer till, bland annat en flicka som grat hjartskarande och hennes pojkvan, en gammal tant och ytterligare ett par personer. Alla var tvugna att betala ”boter” annars skulle de bli skickade till polisstationen och bli protokollforda. Nar den svenske pappan kom till platsen blev han son slappt – mot betalning forstas, men inte sonens kenyanska vanner. Innalles lar eftermiddagsraden ha givit omkring 20 000 Ksh (ca 2 400:- Skr) till de hedervarda polisernas kaffekassa. Den som klarade sig billigast undan fick ”bota” 1000 Ksh – en avsevard summa for en ung kenyan som rakade befinna sig pa fel plats. Tanten fick betala hela 5000 Ksh, for det finns anda en rattvisa i orattvisan: Man far betala efter formaga nar man ar oskyldigt anklagad.
Ska man skratta eller grata?

Svart som kaffe...?

Mombasa den 27:e februari
Sitter i restaurangen på hotell Excelsior. Klockan är ännu inte nio på morgonen men skjortan klibbar redan fast på kroppen. Den färskpressade passionsfruktjuicen som jag dricker till frukost är som gudasänd. Och god – fantastiskt god. Ovanför baren står en TV på och skvalar CNNs nyheter från hela världen. Jag ser, inte utan en viss tillfredställelse, att det är kallt hemma i Göteborg. Inte för att jag önskar någon denna kyla, utan för att jag slipper befinna mig där denna senvinter.
Anders sitter bredvid och har en religiös diskussion med en av kyparna. Denne ville klå oss på pengar för att han ska starta ett barnhem för föräldralösa barn. Säger han i alla fall. Men vad jag lärt så här långt är att korruptionen i det här landet är så djupt rotad att man måste syna varenda söm hos dem man ska ha affärer med. Förhoppningsvis är han ärlig i sitt uppsåt.

Kenya är ett mycket rikt land i förhållande till de flesta andra i Afrika. Men liksom överallt annars är resurserna illa fördelade. Den dagen man får kontroll över korruptionen kommer det här att kunna bli ett paradisiskt land.

I lördags var vi på middag hos en av mina gamla polare från Göteborg från den tiden vi läste massmedia- och kommunikationsvetenskap. Det var en underbar barbequemiddag med grillat lamm, kyckling och kött och massor med grönsaker. Ojämförligt det bästa vi ätit sedan vi kom hit till Kenya. Vi kom också att prata om vilka möjligheter det finns att starta ett företag här. En sak som vi gemensamt kom fram till är att det är synd och skam att det inte finns ett riktigt kafferosteri här i Kenya. Allt kaffe man får här är pulverkaffe, oftast allderles för svagt dessutom.

En vanlig syn på Upper Hill Campsite i Nairobi är västerlänningar som sitter och spetsar sitt kaffe med eget pulverkaffe – i ett land som odlar bland de finaste kaffebönorna i världen! (Jag skriver konsekvent pulverkaffe - finns inget snabbkaffe. Minsta kopp tar en halvtimme.) En av de största kaffeförädlarna i världen lär vara Tyskland. De rostar, torkar och förpackar kaffet och skickar tillbaka kaffe i pulverform till ursprungslandet, där vi sitter och svär över det blask vi blir serverade.

Nä, ett kafferosteri i Nairobi, det är en given succé. Tro mig. Jag bjuder pa ideen till den som kommer forst.

Svamlade tankar fran Kenya

Antligen...
Nu ar jag pa ett internetcafe dar de kan tanka av min sticka, som jag i min tur tankat av Anders dator, dar jag tidigare tankat av en del tankar... eller hur det nu var. Kommer har:

Sitter på en veranda utanför min ”hytte” – en ranglig barack byggd av någon slags vassliknande gräs. Klockan är runt sju och det börjar skymma. Temperaturen ligger runt 24 – 25. Det har varit osedvanligt varmt och även kenyaner i Nairobi klagar över värmen, och då är det ändå den svalaste staden i Kenya.
Uppe i nordvästra hörnet av landet lär det vara outhärdligt. Svälten härjar, något som ändå inte märks här, förutom att man kan köpa mat i affärerna och lämna direkt till hjälpsändningar.

Mitt första intryck av Nairobi är att det är ett rätt utvecklat land, men tidningarna bokstavligen dignar av rapporter från den senaste mutskandalen. Hittills har fyra ministrar fallit och ytterligare ett par tvingas förmodligen avgå. Nairobiborna är mycket politiskt intresserade och diskuterar mer än gärna politik. Borta är rädslan för att tala högt om vissa saker, som flera av våra nyvunna kenyanska vänner vittnat om. De luftar gärna sin ilska över korruptionen och verkar i det förstone rätt desillusionerade, men när man kommer att tala om större perspektiv inser man att här har människorna en orubblig framtidstro.

Till en början var jag överraskad över att det var så många kenyaner bland gästerna i baren här på Upper Hill Campsite som var välutbildade och vältaliga – det är långt ifrån alla som talar en begriplig engelska. Det här är ju ändå inget annat än en campingplats med backpackers, globetrotters och biståndsarbetare. Sedemera erfor jag dock att ägaren gift sig med en välsituerad dam från gräddan av Nairobis kulturelit. Det innebär att de flesta av de kenyanska besökarna tillhörde den elit som myglade och skodde sig under Moi-regimen. Och visst märker man att flera av dem har mycket konservativa idéer. De har hittat Upper Hill Camp genom ägarens fru, och få journalister känner till baren, så här slipper de den vanliga bevakningen. Det kryper i skinnet ibland när man anar att man sitter och dricker öl med storförbrytare av värsta sorten – de som stulit av de pengar som borde gått till att utveckla landet.

Här samlas också biståndarbetare. Idag var jag ute och filmade i Kibera, ett gigantiskt slumområde som påstås vara Afrikas största, och uppges ha omkring en miljon innevånare. Vi var där tillsammans med ett läkarteam från www.carehighway.org. De arbetar gratis och behandlar tusen och åter tusen fattiga kenyaner varje vecka under sin vistelse här. Ingen av dem i organisationen får betalt, de betalar till och med sina egna resor till de platser de besöker. Daniel, en ung holländsk läkare, säger att han inte vill jobba i Europa. Istället ägnar han sig åt att försöka leva på ingenting och ge gratis behandling åt människor som annars ingen vård kan få. Mille, en 72-årig pensionerad lärare, berättade att hon efter att ha slutat arbeta tagit hand om sin svårt sjuke man i sex år innan han dog. Sen fortsatte hon in i Care Highway av bara farten. Hon menade att hon försökt hjälpa människor i hela sitt liv, och bara för att hon pensionerats finns det ingen orsak till att hon ska sluta bry sig om andra. Chris, som har startat organisationen, är så utarbetad att han blivit sjukskriven i Sverige, men tar ändå varje chans att skapa ett nätverk som leder till att de skall kunna ta emot fler patienter och rädda fler liv.
- Varje barn vi kan rädda är värt allt arbete, säger han.
Själv är han inte läkare, men irländare som han påpekar med ett snett leende, och syftar på en illröd tjurskallighet. Det är den egenskapen som gjort det möjligt att starta organisationen.
- I början kunde jag ingenting om välgörenhet. Men jag har en medfödd förmåga att dels ta saker och ting i rätt ordning, dels att undgå att se några hinder. Ofta när människor säger något om att saker och ting inte går, handlar det mer om att de beskriver sin egen oförmåga att genomföra det – inte om saken eller projektet i sig.

Chris är intensiv och snabbtalande, byter snabbt fokus från en sak till en annan, blir avbruten av folk som frågar om saker men hittar direkt tillbaka till ämnet. Kort sagt, det märks att han är rena kärnreaktorn när det gäller att projektleda. Han försörjer sig som reseguide för rika turister, främst amerikanska, över hela Europa. Fyra månader av det försörjer honom resten av året när han förutom de rena biståndsinsatserna också åker runt och föreläser om sina erfarenheter från 15 års praktiskt biståndsarbete för att samla in pengar. Intäkterna går oavkortat till Care Highway.

I Kibera är det svettigt och dammigt. Skjulen står och lutar sig mot varandra i en slum som är nästan obegriplig för våra västerländska ögon. Gatorna – om man kan kalla dem så – är meterbreda lerstigar bredvid halvmeterdjupa öppna avlopp. När regnen kommer måste det bli rena lervällingen i hela området. Det är inte svårt att föreställa sig hur snabbt bakterier förökar sig i den här värmen, och i avsaknad av vatten att tvätta sig med måste det vara rena dödsfällorna.
Samtidigt är läget ännu värre i svältområdena, så många NGOs (Non Governmental Organisations) har riktat om en del av sina resurser till de norra delarna, och det drabbar Kiberas innevånare. Det blir helt enkelt ännu mindre hjälp kvar till dem.

Här finns många föräldralösa barn – inte sällan är AIDS boven i dramat, men ännu vanligare är malaria och bristsjukdomar. Det finns förvisso också ett hundratal hjälporganisationer, men de räcker inte till på långa vägar – fattigdomen är förödande. Liksom brottsligheten. I många delar av Kibera är det få som vågar sig ut efter mörkrets inbrott, och om det alls finns några poliser där nattetid så kommer de i stora, tungt beväpnade grupper. Om man kommer hem för sent föredrar de flesta att sova ute istället för att ge sig in i Kibera, berättar en katolsk nunna. Hon berättar också hur den katolska kyrkan protesterat högljutt i många år mot att myndigheterna faktiskt tar betalt för ett skjul i den illegalt uppbyggda slummen. Hon påstår att det kan kosta upp till 2000 SEK i månaden för att hyra ett skjul, och det kan därför vara ett tiotal personer som bor i ett rum på några få kvadratmeter. Det låter ändå otroligt i mina öron, att det ska kunna figurera såna summor bland dessa smutsiga trashankar.

Efter en hel dags filmande bland smutsen och eländet är jag både fysiskt och psykiskt utmattad, och helt täckt av ett lager av det smutsigaste damm man kan tänka sig. Samtidigt är jag ödmjuk över den livsgnista och – tro det eller ej – glädje jag sett i ögonen hos många av barnen i Kiberas slum. Och lika ofattbart är det att det finns människor som kan med att stjäla landets tillgångar och bygga egna personliga förmögenheter.

Med den bakgrunden blir det lättare att avstå från att dricka en öl i baren med någon av Mois mutkolvsgarde.
Nej, ikväll blir det en flaska vatten.
Ensam.

Mombasa

Idag har vi tillbringat hela dagen pa en buss fran Nairobi till Mombasa. Det var en laaaang resa. Temperaturen har legat runt trettio under atta timmers resa. Och nar vi val var framme och steg var det som att ga emot en hetvagg (??! Eller var det en semla?). Nu ar klockan omkring halv nio och det ar bara lite over trettio. Det blir antagligen en vat natt (och jag syftar inte pa vata drommar...).

Nagot som slog mig under dagens bussresa var hur embarmeligt daliga vagar de har har i Kenya. Dagens fortiomilaetapp var kantade av gummi. Overallt langs vagrenarna lag det angande heta, svarta skelett i de mest fantastiska former. Det var resterna av trasade bildack. Lite drygt halva strackan ar prima vag (efter Kenyanska matt matt...) - sponsrad av EU.
De vagar som Kenyanerna sjalva bygger ar av betydligt samre kvalitet. Antagligen beror det pa korruptionen som paverkar allt har. Nagon har gjort en vinst genom att kopa sekunda material, en annan minskar vagens bredd med fem centimeter. Ytterligare nagon bestammer att asfaltstjockleken kan minskas. Sa haller det pa, i alla arenden.

Och de storsta skurkarna sitter i regeringen. Nar de tilltradde hade Kenya en ny lag som innebar att alla ministrar etc skulle gora en formogenhetsdeklaration nar det tilltradde, och darefter varje ar. Alla har gjort det - en gang. Nu ar det brak for att manga ministrar - som innan utnamningen korde runt i gamla skrotbilar - har 10 - 15 lyxbilar staende pa sina parkeringar, aven om de ar stallda pa alla mojliga slaktingar. Harom dagen var det en karavan pa 63 luftkonditionerade Mercedesbilar som forde regeringsmedlemmar pa ett besok i de svaltdrabbade omradena i vast. Herregud - hur ar de funtade? Bryr de sig inte ens om vilka signaler de skickar ut?

Jag fragar mig: Hur kan det komma sig att ministrarna skaffar sig sa manga bilar nar det knappt finns nagra korbara vagar. Hade de alla bara avstatt fran halften av dem hade de kunna bygga ut vagnatet och fa nagonting att kora pa ocksa. Da hade ocksa Kenyanerna fatt tillbaka nagot av utsugarna.

Narobi februari 2006

Solen hanger tung over Nairobi. Aven Kenyanerna gar tungt i hettan. Alla vantar pa regnen - inte minst de som befinner sig i de svaltdrabbade omradena i vast och norr. Nu har till och med Kenyanerna blivit sa matta pa svaltnyheter att det ar svart att na ut. Jag talade igar med, Bob, en kenyansk TV-journalist som fran mandag skall tillbringa fyra dagar med en svaltdrabbad familj ut i buschen, och ocksa ata och dricka samma sak som dem - i den man de har nagot alls. Det ska han gora for att fa manniskor att skicka mer pengar till katastrofens offer. Bob har sjalv bott i Europa i 12 ar - knappt halva sitt liv, och verkar vara djupt engagerad i att inte bara rapportera utan aven att gora nagot konkret sjalv.
Men metoden... att bo hos dem som svalter och rapportera om det - i vetskapen om att det bara ar en roll som man nar som helst kan kliva ur... som nagon sorts ufo som bara mellanlandar pa en soptipp for att se hur det ser ut...
Kanhanda ar uppsatet arligt, men jag skulle nog ha svart for att gora det sjalv.
Vad tycker du?

Bil-ligt?

Bästa blog-vänner.
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.

En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)

Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.

- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.

Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.

Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…

Änglar - finns dom?

Min dotters dagis är längst upp på Masthuggsberget. Cykelturen dit på morgonen är tung, minst sagt. Först är det riktigt brant uppför. Sedan stiger det ytterligare, för att sedan bli en backe i hjärtinfaktsklassen, som slutligen övergår i en mördarbacke.
Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.

Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?

 

Beviset: Änglar finns. Här med läppstift för första gången.

Till vardagshjältarna

Sitter och gruvar mig för morgondagen.
Jag har föräldravecka på min dotters dagis. Det innebär att jag ska komma dit - helst med ett leende - i ottan, följa andra människors barn till skolan, ta emot varor och packa upp, laga lunch till 25 personer, diska undan, fixa mellanmål till 45 pers, skura golv och städa i största allmänhet, hjälpa till och servera, äta bland odjuren, leka med dem och vara mysfarbror...
I dag tog det 12 timmar. Två gånger under dagen lyckades jag smyga mig undan för att ta en cigg, annars var det full rulle hela tiden. Jag är helt slut nu, och om bara sex timmar börjar det om igen...

Missförstå mig rätt - jag ynkar mig inte å mina egna vägnar. Jag bara blir full av beundran över de (företrädesvis kvinnor) som jobbar på heltid med att ta hand om andras ättelägg. Till en skitlön dessutom.

Jag ska inte ens försöka komma med någon form av poäng.
Jag vill bara hedra dessa vardagens superhjältar.

Den lede fi...

Det blåser upp till storm.
Efter Katarinas härjningar i New Orleans är det nu dags för Maria att röra om i Norden. Maria är långt ifrån lika kraftig naturligtvis. Men det är ändå otrevligt, för hon blåser bort sommaren.

Jag undrar vem det är som sitter och döper dessa olika stormar. Och varför får de hela tiden kvinnonamn? Är det någon bitter, frånskild meterolog som sitter på någon vindpinad ödslig ö i Atlanten och tar sin gruvliga hämnd på kvinnosläktet?
Vad säger FI - Feministiskt Initiativ - om det? Är det inte dags att ändra på det här nu. Om vi nu plötsligt ska ha könsneutrala namn, varför ska då inte stormarna lika gärna kunna heta Gustav, Sture eller Nils-Bertil?

Men jag är inte den som kommer att ta strid i frågan. Jag minns vad Dostojevskij sa:
"Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i storm..."

Osynad dumhet

Härom veckan presenterades det en undersökning som visade att företagare inte är så intresserade av att anställa människor som tagit ut friår. Frågan engagerar mig eftersom jag är en av de lyckligt lottade.
Först hörde jag om undersökningen på radion, sen såg jag att såväl Rapport och Aktuellt förmedlade nyheten. I TV hade man dessutom gjort en intervju med en snobbig reklambyråchef som sa att det visade på att man inte var 100% engagerad i sitt arbete om man tar ut friår.

Undersökningen var beställd av TCO och uppenbarligen av stort medieintresse eftersom den kablades ut så stort.
Men… Hallå!!!
Vart är allt sunt förnuft i rapporteringen?
Varför beställer man alls en undersökning med den frågeställningen? De som har tagit ut friår är inte arbetslösa – man måste vara fastanställd sedan minst två år för att komma i åtnjutande av friåret. Varför då fråga företagare om de skulle anställa en person som redan har ett jobb?
Jag blir rätt rörd av denna omtanke om oss friårslediga, men det känns lite felriktat.

Hade det inte varit mer intressant att fråga samma företagare om de skulle anställa en av de vikarier som gått från långtidsarbetslöshet till ett friårsvikariat - men som efter den perioden åter går ut i arbetslöshet?
Syftet med friåret är ju att ge arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden, och arbetande människor en chans att göra något helt annat – studera, starta företag, eller bara vara ledig.

Nej, naturligtvis är det en mediefejk, en spin.
Nu satsar borgerliga krafter allt på att smutskasta friåret, för att avskaffa det så snart de kommer till makten. Friåret är en symbol för lättja i deras ögon, och lättja ska straffas – inte belönas. Om man inte är journalist förstås – där ska man helst inte dra någon egen slutsats alls, utan bara vara megafon åt Dumheten…

Förbudstider

I en vildvuxen slänt vid ett hyreshus, i närheten av Stigbergstorget, brukar småungarna på gården rassla omkring som torra skinn. Där är näppeligen ansat på hela sommaren, och det växer vilt; träd, buskar och snår omvartannat.
Över natten har något annat också vuxit upp: En förbudsskylt.

"Förbjudet att beträda gräsmattan" står det i myndiga bokstäver på en gul skylt. För att understryka budskapet är dessutom symbolen för gångtrafik förbjuden applicerad på skylten. En gående man i en röd cirkel med ett rött streck tvärs över mannen.
Vad menas?
Jag förmodar att det inte är promenerande herrar som är det inbillade problemet. Antagligen vill man inte att barnen springer där. Men dels saknas varje ansats till gräsmatta. Där är ordentligt vildvuxet som sagt. Dels är det en stor asfalterad innergård, och det enda gröna, förutom några rabatter, är denna slänt. De asfaltsblommor som växer upp på en sådan gård ska väl inte förvägras att leka i det lilla gröna som finns.

Lyckligtvis är de flesta barn som växer upp där ännu så små att de inte kan läsa.
Och jag kommer inte att läsa för dem.

Höstkänning

Idag drog jag på mig shortsen med en föraning om att det är den sista sommardagen. Även om man i norrländsk tjurskallighet kan härda ut i kortbrallor ett par månader till så är sommaren slut. När jag så lämnade den paradisiska Änggårdskolonin, där jag huserat ett par nätter, och cyklade genom allén på Vasagatan kände jag en försmak av höst. Trots att solen stod i pull prakt på en klarblå himmel var det en för året ny råhet i luften. Augustifukten hade stannat kvar långt in på förmiddagen. Cykelvägen kantades av fallna löv: Stora, gula symboler för den sommar som aldrig riktigt var. Några få veckor med riktigt skön värme, sedan mest kalla vindar och otaliga regnskurar.

När jag flyttade från Republiken Fria Jemtland i början av 80-talet, var det med en fast övertygelse om att Göteborg bara var den första etappen på väg söderut. Det blev en lång etapp, men drömmen lever kvar: Halva året i Sverige, halva någon annanstans.

Någonstans där man arbetar mindre, umgås mer, och lever längre.
Har Ni några förslag?

Väderfundering

En väninna från Jämtland berättade för något år sedan om sin skilsmässa. Trots att det varit en lång och utdragen process hade hon förmågan att se på det med lite distans och självironi. Hon berättade följande historia för att illustrera hur bonnig hennes före detta varit, och hur korkad hon själv varit som bott ihop med honom under så många år:

Det var hon som lämnade honom.
Vad hon från början sett hos honom begrep hon allt mindre av ju längre tiden gick. Hans något grova fysionomi och oslipade konversationskonst, som hon från början tyckt vara så manlig, charmig och naturlig, blev med åren allt mer outhärdlig i hennes ögon. Hon insåg med tiden att han var en oborstad tölp. De hade dessvärre ett barn tillsammans (om man nu kan säga så om den gudagåva det innebär att få ett barn), vilket gjorde att hon i det längsta drog sig för att separera.

Till sist tog hon dock steget och lämnade honom. Det var inte lätt, och inte blev det lättare av att han var gruvligt svartsjuk. Inte så att han tog till handgripligheter, men det var nog så krävande att hantera alla hans snokande telefonsamtal. Och hon kunde inte kapa honom helt, eftersom de hade gemensam vårdnad om sonen.

Småning om började hon emellertid träffa en annan man, men var försiktig för att exet inget skulle få veta. Tiden gick, och något halvår senare var hon tvungen att ha ett längre samtal med exet angående sonen. De bestämde att avklara mötet i hennes bil.

När sonen var avhandlad dröjde sig ändå mannen kvar. Hon såg att han hade något på hjärtat och avvaktade en stund. Till sist sade han försiktigt:
- Ja hörd att du träff en annan...
- Jo, medgav hon tveksamt.
- Jaha...
Lång tystnad.
Så tog han till orda igen:
- Känn da varann väl?
- Nja, svarade hon undvikande. Hur menar du?
- Ja, känn da varann väl? upprepade han, betydligt envetnare den här gången.
Hon bestämde sig för att inte göra det lättare för honom:
- Nja, vi har träffats några gånger. Eller vad menar du...?
- Men, känn da varann väl?! Fis da högt?!!

Bonnig - ja, må så vara.
Men hans logik var klockren:
Fiser man högt inför varandra - ja, då har man sannolikt gått hela vägen med det andra också.

Inget chefsämne precis...

...
" När vi sätter oss ned för att skriva, så ser vi framför oss de tacksamma läsarna, deras vänligt intresserade anleten, suddiga i konturen kanske, men definitivt vänliga och positivt inställda. Förväntansfulla. Och vi bereder oss att generöst låta dem få njuta av vår tankemödas ljuva frukter.

Där gör vi första felet!
Huvudparten av våra läsare är varken tacksamma, vänliga eller positivt inställda. Dom är från början obestämt irriterade av att få sig förelagda en massa text som kräver deras tid och uppmärksamhet."

Aha, det är så det är.
Nu börjar jag äntligen förstå ett och annat...

Ovanstående citat är hämtat ur en bok jag köpte häromdagen:
"Optimum. En bok för chefer."
Det är en liten vit bok med titeln och underrubriken i sobert rött längst ned på framsidan. Där är också en silhuett av en mansperson som man anar är korrekt klädd i kostym, och som självsäkert står med benen ganska brett isär och händerna på ryggen. Illustrationen är i guld.

Det skall erkännas: Mitt exemplar är något solkig på utsidan för jag köpte den begagnad - hade turen att finna den i en boklåda på Andra Långgatan. Den har alltså ägts av någon förut. Det måste ha varit en ansvarsfull ägare, som till och med bemödat sig att slå in den med en tjock transparant plastfolie för att skydda dess pärmar. Det är lite fumligt gjort och passar inte riktigt i hörnen; det ser ungefär ut som när jag skulle klä mina skolböcker i småskolan. Mellan sidorna 66 och 67, vid mellanrubriken "Kinesisk tortyr", ligger ett gammalt kassakvitto. Två mat, á 14:75 och vin för 22:75 - totalt 59:05, varav oms 6:80. "Trafikrestauranger" står det präntat med versaler längst upp på kvittot, och det är daterat 4:e april 1976. Det var lägre priser då.

Jag kan för mitt inre se bokens förre ägare, en relativt nyutnämnd avdelningschef med karriärambitioner. Hur han sitter vid lunchrestaurangens vita perstorpsskiveklädda bord, mitt emot en av de nyanställda flickorna på åkeriets kontor. Han har bjudit ut henne för att, som han säger, förklara de oskrivna reglerna inom företaget. För att tydligt markera sin position lägger han upp boken på bordet brevid sig. De dricker vin till den panerade snitseln trots att det bara är lunch - på hans initiativ förstås. Hon är ung och söt, men reserverad - på gränsen till avvisande. Han kommer av sig och blir generad, och när han inte längre vet vad han ska säga öppnar han boken och låtsas läsa. Lunchträffen bli betydligt kortare än han förväntat: Hon äter snabbt upp maten och ursäktar sig - mycket att hinna med, och svårt när man är ny...
Han sitter kvar, besviken. Röker en cigg medan han avslutar vinet - han har nästan druckit upp hela flaskan själv. Så tar han kvittot som ligger på träbrickan, stoppar in det som bokmärke, slår igen boken, reser sig upp och lämnar restaurangen på ostadiga ben. Boken kommer han aldrig mer öppna - den blir liggande i en skrivbordslåda i många, långa år.

Boken är skriven och ederad 1974. Jag var då 13 år, mitt i bokslukaråldern. Men tyvärr missade jag denna dyrgrip - då. Och, som Ni antagligen förstått vid det här laget, för gammal för att lära om - nu.

Svag Dag

Goa gubbar röker heroin. Eller nåt.
Fast så här års är det mer turister än goa gubbar.
Göteborgskalas...
Gillar att hålla mig borta från eländet, men valde ändå att göra ett kort besök för att se Dag Vag på Kungstorget. Tja, va fan, man hörde ju deras musik i flera år i ungdomen, och lite nostalgi kan man väl tillåta sig.

Nåväl.
När de väl stegade upp på scenen kände jag igen dem - men fan va gråa alla blivit...

Tja, vid närmare eftertanke: Från slutet av sjuttiotalet har det ju faktiskt gått snart trettio år, och även hjältar blir gamla, som Mikael Wiehe sjöng en gång.
När jag såg mig om i folkhavet insåg jag att tiden flytt inte bara för bandet: Det var förskräckligt många gråa huvuden - för att inte tala om alla de som helt saknade hår.

Musiken lät iallafall precis som då.
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.

Ohörbart... partytips?

En väninna berättade härförleden att hon varit med sin dotter till en äldre släkting. Väl där hade de givit sig ut på upptågsfärd på vinden, ett sällsamt äventyr för en femåring. Dottern, Mira, hade snart hittat en gammal bakelit-telefon, en sån där med roterande nummerskiva. Mira frågade sin mamma:
- Vad är det här för konstig sak?
- Det är en telefon, svarade mamman förvånat. Men hon insåg i samma stund att eftersom hon inte har någon hemtelefon, utan bara mobil, var det inte så konstigt att Mira inte såg någon koppling mellan telefonmodellerna.
Mira pillade en stund på telefonen, och försökte bland annat trycka i hålen på nummerskivan.
- Mamma, hur ringer man på den?
För en femåring som aldrig sett en sån telefonmodell var det inte självklart att man skulle snurra på nummerskivan för att ringa. Och ljudet imponerade stort på Mira:
- Det låter ju as-coolt! utbrast hon förtjust.

Den här episoden fick mig osökt att tänka på hur en annan vän berättat om Kalles campingsemester - ni vet den där filmen vi sett så många gånger på julafton, när Kalle, Musse och Långben åker på husvagnssemester. När Långben äter majskolv är det illustrerat med ett skrivmaskinsljud, ljudet från en gammal handjagare, komplett med plinget som anger att valsen närmar sig radslut och att det är dags att mata ned en rad. Min vän konstaterade att barn av idag vet inte vad det är för ett ljud. För oss gamla stötar är det ett självklart skrivmaskinsljud, men för dem är det ett "Långben-äter-majskolvsljud".
Tanken svindlar.
Vi delar inte längre samma begreppsvärld som våra barn.

Eftersom vi är reflekterande varelser, där en tanke följer en annan, fick denna min tanke mig att minnas att jag hört talas om ett kreativt tilltag på ett av våra museer. Man har där startat en avdelning för utrotningshotade ljud.
Ja, just det - inte djur, ljud!
Man har insett att en hel del av de ljud som omgivit oss under decennier nu plötsligt, i vår nya sköna värld, helt håller på att försvinna.
Så här i sommartider är det lätt att se hur gamla sjöbusar i skärgården får ett milt, drömmande uttryck i ansiktet när man nämner tändkulemotorn. Men när hörde man en sådan senast? Eller nämnda skrivmaskin och bakelit-telefon? Ljuden från en smedja? Hur är det med gnisslet från en gammal däckdemonteringsmaskin (okey då, det är fusk - jag är född och uppvuxen på en bilverkstad...). Eller ens ljudet av hur man poppar popcorn i kastrull (- för att inte tala om doften...).

Och nu kommer vi till slut till det enda som fått dig att läsa vidare: Partytipset. Det gäller att komma på så många utrotningshotade ljud som möjligt: Försten att komma på tio ljud får en gratis drink i baren.
Och nästa vecka blir det gratis bier i tävlingen "dofter vi minns".
Fan va gamla vi börjar bli...

Blogsida med självcensur

När jag just publicerade min senaste meningslösa notering upptäckte jag att jag samtidigt blev av med min förra, faktiskt minnesvärda, tankevurpa som handlade om ljud.
Så läser Ni någonstans en riktigt bra blog om ljud som är så är den min. Snodd.
Det var här ni kunde ha läst den först.

Fåglar

Det var någon som påstod att det finns för få bloggar om fåglar.
Ja, det kanske det gör - men herregud, vem bryr sig? Personligen anser jag att den enda intressanta fågeln är kaffegöken, och den är det inte någon som nämnt de senaste tjugo åren.
Fast det är klart, det vore ju rätt kul att veta vilka fåglar som väcker mig i gryningen, hur de ser ut och vilken sorts gift man ska använda.
Nä, tacka vet jag bloggar om snöleoparder. Visste ni t ex att de kan hoppa fem meter rakt upp från stillastående! Sånt borde det finnas fler bloggar om.
Och härmed har jag bidragit till att räta upp statistiken över bortglömda djur.
Men vem kommer att minnas det om hundra år?
Eller ens i morgon?
Ibland känns livet bra meningslöst...

Höstdepression i juni

Sommarsolståndet kallas den tidpunkt då solen antar sin största deklination, d.v.s. står som högst på himlen på norra halvklotet. Brukar inträffa runt 21 juni. Det innebär att nu är det alltså bara två dagar kvar innan solen vänder igen. Och det innan årets sommar ens börjat. Det är en stimulerande depressiv tanke.

Jo, jag vet, juli och augusti är de riktiga sommarmånaderna i det här landet. Men ändå. Solen vänder och dagarna blir kortare - redan innan den riktiga sommaren tagit fart. Det lägger liksom sordin på glädjen. När man borde jubla över att slippa bylta på sig lager på lager med kläder så gnager den där tanken: Det blir mörkare och mörkare för varje dygn. Snart är den här, hösten. Bland oss självplågare är det en sport att börja höstdepressionen så tidigt som möjligt. Enligt en annan norrlänning, estradören Ronnie Eriksson, är de riktiga depressionsproffsen redan inne på hösten 2009.

Någon skald, minns inte vem, sade om hösten; "Nu börjar den vår som de svagsinta kallar höst." Såna poeter borde censureras. Jävla glädjespridare.

Nej, låtom oss fröjdas över den ångest vi kan självsuggerera över solens orubbliga gång, och låt intet lysa upp den skugga vi lägger över de heta julidagar som eventuellt ligger framför oss. Vi kan bara hoppas på en lika blåsig och kall sommar som förra året: Bättre gödsel för en höstdepression finns inte.

Madame Saddam på Försäkringskassan

Jag är en av de lyckligt lottade som beviljats friår. Förvisso bara till årsskiftet eftersom min chef slarvade bort fem månader för mig, genom sin saktfärdighet. Antagligen, med tanke på min egen saktfärdighet, beror det på någon form av instant karma.

Nåiallafall.
Eftersom min inkomst sänkts från ca 14 papp netto i månaden till 9, tänkte jag att det måste påverka underhållet också. Eftersom jag betalar fullt, nästan 3 500 i månaden för mina tre barn till Försäkringskassan, tänkte jag att jag under mitt friår borde kunna sänka den summan åtskilligt. Förvisso handlar det bara om ett lån, för jag tvingas naturligtvis att återbetala mellanskillnaden när jag kommer upp i normal lön igen.

Jag stegade således med gott mod in på Försäkringskassan för att dryfta mitt ärende. Jag blev lite förvånad av att se två manliga receptionister bakom disken, det var första gången jag sett det. Det hör liksom till att det är kvinnor som sitter bakom receptioner. Gärna också lågavlönade. Jag fick senare veta att det beror på att det har förekommit så många hotfulla situationer i mottagningen, och att det blir lite lugnare om man placerar ett par biffiga karlar där istället.

Nåväl. Jag fick småningom tala med den kvinna som hade hand om underhållet. Jag förklarade mitt ärende, att jag ville ansöka om att sänka återbetalningen av mitt underhåll under friåret. Döm om min förvåning när kvinnan, mycket beskäftigt, säger:
- Du får skylla dig själv. När du har sökt friår är din inkomstminskning självförvållad, och då beviljas du ingen sänkning.
Jag tappade hakan över svaret. Visst, det finns en viss logik i hennes resonemang, det ser jag också. Men det var inte upp till henne att med en så tydlig irritation i rösten föregripa ett myndighetsbeslut. Jag försökte lite försiktigt:
- Men underhållet är ju inkomstbaserat, och nu sänks min inkomst med 5 000 i månaden... Dessutom är det pengar jag måste betala tillbaka när jag får tillbaka min ursprungliga lön igen.
- Det spelar ingen roll. Du skulle ha räknat på det innan du sökte friår. Först av allt måste du ju göra rätt för dig. Hur skulle det se ut om staten betalade för alla?
Nu började adrenalinet rinna till och jag kände hur min ansiktsfärg började stiga.
- Hörrudu, nu är det så att jag har låtit en långtidsarbetslös ta min plats under ett år för att själv driva eget företag. Det kommer alltså att komma in mer pengar till staten under det här året. Dessutom är det inte fråga om något bidrag, det handlar om pengar som jag måste betala tillbaka, ett lån alltså, och det till en högre ränta än jag får låna på banken för.
Hon envisades dock:
- Men det spelar ingen roll. Din situation är självförvållad så vi godkänner ingen sänkning av återbetalningen. Staten kan inte ligga ute med pengar för alla som vill ha friår.
Mitt tålamod tröt och jag väste vasst:
- Mitt friår är en vinst för staten. Och staten, det är ju jag, och alla andra skattebetalare i landet. Det är inte dina pengar du hanterar, det är mina skattepengar. Jag har jobbat och betalat skatt i över 20 år. Så kom inte dragande med staten här. Dessutom har jag bara begärt en blankett av dig. Det är inte din sak att stå här och på förhand avslå min ansökan, utan du ska bara ge mig den djävla blankett jag begärt.
Nu rätade damen bakom disken upp sig, blev mycket stram och korrekt.
- Jag ville bara ge dig en föraning om hur vi brukar göra bedömningar. Men givetvis skal du få en ansökan.
Hon skrev under tystnad ut blanketten och räckte mig den.
- Vill du att jag visar dig hur du ska fylla i den, frågade hon surt.
- Nejtack, det klarar jag nog själv, svarade jag lika surt och avlägsnade mig.

Min första reflektion var att jag nu förstod varför de behövde manliga receptionister - om det var det vanliga kundbemötandet kunde det vara på sin plats med ett par gorillor bakom disken.

Men efter det korta mötet började jag fundera. Mitt buddistiska högre jag försökte få mig att tycka synd om satkärringen eftersom hon antagligen lever ett liv som framkallar ett behov av att sätta sig på de som hon tror befinner sig i underläge. Det är henne det är mest synd om, inte de stackare som hamnar i hennes händer. Tröst för ett tigerhjärta, sa mitt lägre jag.

Men kanske är det inte hennes vanliga beteende. Kanske var det något hos mig som lockade fram aggressionerna hos henne. Och vad hade jag som kunde locka fram hennes, förhoppningsvis, sämsta sidor? Jo, naturligtvis:
FRIÅR.
Jag inser nu att det måste vara det som triggade henne. Jag har beviljats friår. Jag har frivilligt valt tid framför pengar. Jag har hoppat av ekorrhjulet, jag har brutit med arbetslinjen, jag föredrar att lata mig. Jag lever på bidrag.
Friåret är säkert ett rött skynke för många. Dels för alla de som av olika skäl inte beviljas friår, dels för alla de som inte anser sig ha råd att ta ut ett friår.

Jag har talat med flera av mina tidigare kollegor, som närmar sig 60 och som är trötta på lärarjobbet, men som inte anser sig ha råd att ta ut friår. Egentligen kan det knappast handla om det. Barnen är utflugna, huset är betalt, de lever ihop två personer och de anser ändå inte att de har råd att ta friår. Jag får det inte att gå ihop. Men jag inser att det är provocerande att det finns personer som vill, vågar, kan ta ut friår.

Finns det någon lösning på denna diskriminering av oss priviligerade? Jovisst, svaret är enklet. Inför medborgarlön direkt, och avskaffa förtidspensioner, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialbidrag. Gör alla medborgare till bidragstagare, och låt dem som vill ha en högre inkomst jobba som de vill. Pengarna finns. Men tyvärr finns det inte någon vilja att befria oss från löneslaveriet.

Elegi över Nationaldagsfirande

I dag ska vi fira.
Nationaldagen, Fosterlandet, Knugen och hela hans dj*vla familj.
I morgon hoppas jag att någon tar ifrån honom hela hans apanage, sparkar ut honom och familjen och öppnar upp slottet för oss svenska skattebetalare. Låt den f*n börja jobba som vanligt folk, och begrav alla gamla symboler för forna tiders förtryck djupt ned i berggrunden.
Hurra, hurra, hurra, hurra!

Slopa upphovsrätten!

När USA i början av innevarande sekel förhandlade med Kina om ett nytt handelsavtal var en av de viktigaste frågorna den om hur många amerikanska filmer som ska få distribution i Kina. Jag har för mig att det stannade på 12 filmer per år, men att USA såg detta som ett stort framsteg. Det ger en vink om hur högt de värderar filmernas genomslagskraft. Vad det handlar om är givetvis att manipulera, hjärntvätta, en ung kinesisk generation - att sälja in ”the Amerikan way of life”, och få dem att bli goda konsumenter. Kan man inte ta över ett land med våld eller infiltrera dess regering med CIA-metoder så gäller det att åtminstone sälja in budskapet till en uppväxande generation så att man på sikt kan lägga en ny marknad vid sina fötter. Och glöm det där med demokrati - det har väl aldrig varit så noga tidigare när USA har gjort affärer med olika stater. Nä, tvärtom har man fruktat demokratier och medvetet hjälpt till att störta folkvalda regeringar när folkets vilja har varit att stödja en vänsterorienterad regering.

Ja, det där är inget nytt. Men det är grunden till min ståndpunkt i en av den senaste tidens stora, till synes outtömliga ämnen – fildelning och nedladdning från Internet. Det kan tyckas vara lite långsökt, men egentligen är det två sidor av samma mynt; samma fenomen i olika proportioner.

Jag tillhör skurkarna. Med glädje och stolthet har jag tankat ned massor med musik och filmer utan att betala en enda krona. Visst, det innebär att det är ett antal upphovsmän som inte fått betalning för sitt arbete. Men främst innebär det att ett stort antal multinationella medieföretag inte kunnat öka på sina redan tidigare absurda vinster, att de inte fått ännu mer pengar att sprida sin angloamerikanska kulturimperialism för. Genom att dessa megaföretag äger allt från ax till limpa i nöjesproduktionen kan man med fog prata om en form av oligopol-liknande situation. Skivbolagen, reklamföretagen, radiostationerna, tv-bolagen, förlagen, musiktidningarna - allt ägs och styrs av samma lilla intressegrupp - om inte rent av samma moderföretag. Alla har samma intresse - att tjäna så mycket pengar som möjligt på de just nu hetaste artisterna. Genom massiva kampanjer för att lyfta fram "dagsländor" i alla medier blockerar dessa multinationella mediejättar samtidigt effektivt möjligheterna för små aktörer att synas och höras.

Men nu har mediemarknaden förändrats. Genom fildelning och nedladdningar från nätet har det blivit lättare att höra annan musik. De stora jättarna kverulerar och visar på siffror över hur många nedladdningar de uppskattar görs av deras artister, och hur mycket det representerar i utebliven försäljning.

Nu är det bara det att varje nedladdning inte motsvarar en försåld cd, som de försöker hävda. Dessutom är det knappast några förlustsiffror de redovisar, de har fortfarande en ohemul avans på varje såld cd och vägrar lyssna på konsumenternas krav på sänkta cd-priser. Det har aldrig varit billigare för producenterna att framställa kopior på den musik de säljer, men priserna har ändå inte sänkts. Och artisterna själva – nä, inte heller de har fått mer av kakan. Snarare är det så att bolagens ”marginaler” bara ökat hela tiden. I själva verket har de mindre artisternas realersättning sänkts, enligt en studie jag nyligen läst. Jag hörde också en siffra som sa att en skivartist får ut mellan 3 – 7 kronor per såld cd. (Jag har dock inte fått den siffran bekräftad, så ta det för vad det är – en uppskattning.) När priset för en cd ligger på ca 170:- inser var och en att bolagen håller på med en form av ockerverksamhet. Trots detta blir några, ett fåtal riktigt stora artister, rika långt bortom fattningsförmåga. Men det stora flertalet skapande musiker förblir dock fattiga, naturligtvis.

Hade jag vetat säkert att mina pengar går direkt till upphovsmannen, ja då skulle jag inte tveka att betala en eller ett par tior per cd jag laddar ner. Men det förhåller sig på samma sätt som med hjälporganisationer. Visst är vi alla (nästan i alla fall) beredda att hjälpa människor som drabbas av katastrofer och elände, det har insamlingarna till tsunamins offer visat. Men om man vet att det är en massa korrupta, snorrika mellanhänder som roffar åt sig merparten av det jag skänker bort – ja, då är det klart att viljan att hjälpa de nödställda minskar. Säg den hjälporganisation som överlever om man offentliggör att mindre än 10% av de insamlade medlen går till de nödställda, att resten fastnar i organisationens administration. Men så är det med skivbranschen. Mellanhänderna skor sig på upphovsmännens arbete, och försöker samtidigt skuldbelägga oss nätpirater för att inte vi betalar för oss.

En annan siffra jag hört – låt vara att även den är obekräftad, men dock ej orimlig – att skivbranschen egentligen inte alls tappat försäljning – totalt sett. Att det i själva verket är så att det säljs lika många skivor som förr, men att det har spritts över fler aktörer. Dvs. jättarna har tappat marknadsandelar till små, udda bolag som en följd av nedladdningar och fildelning. Ungdomar (den stora målgruppen för skivbolagen) har helt enkelt fått tillgång till musik de förutan Internet knappast ens skulle ha vetat att den fanns. Det har blivit en större variation på musikutbudet helt enkelt, tack vare nedladdningarna.

När det gäller film är det en liten skillnad. Där handlar det om en gigantisk industriprodukt på ett helt annat sätt, även om varje film emanerar från en enskild manusförfattares idé. Det är dock långt från denna skrivna historia till att se den manifesterad på vita duken, och således är det svårare att känna sympati och förståelse för en enskild upphovsman som skulle bli lidande av att jag laddar ned filmen gratis i stället för att betala för att se den. Men det kostar enorma pengar att göra en film, och de som investerar dessa pengar tar dessutom en stor risk eftersom långt ifrån alla filmer ens spelar in sina produktionskostnader. Givetvis måste någon betala kalaset. Och jag betalar gärna en femtiolapp för att se en film på bio (- bara jag slipper stanken av popcorn). Men då vill jag se de filmer jag tycker om, och de får sällan distribution eftersom de stora medieföretagen som äger filmbolagen också äger distributionsföretagen och därför kan blockera "smala filmer".
Resultatet blir att våra ungdomar blir så hjärntvättade att de inte ens vill se filmer som har ett annat ursprungsland än USA, Sverige eller Storbritannien.
Jag har stor erfarenhet av det, genom mitt arbete som rörlig-bildlärare.

De stora, företrädesvis amerikanska, företagen utövar en otäck kulturimperialism som hotar mångfalden genom att de utestänger mindre aktörer. När det gäller film så har Internet inneburit att filmälskare plötsligt kan hitta och se gamla klassiker som inte finns att köpa eller hyra. Vi kan se japanska filmer – när vi själva vill. Vi kan hitta filmer från Thailand, Burkina Faso eller Bolivia. Och när vi inte själv förstår språket kan vi hitta sidor som ex. ”undertexter.se”, där glada amatörer själva översatt och textat filmerna till svenska eller engelska.

Och dessutom (nu kan jag dock bara tala för mig själv), de amerikanska mainstream-filmer jag laddat ned och sett är nästan undantagslöst såna som jag aldrig skulle betala för att se på bio eller dvd. Möjligen skulle jag slötitta när de om några år kommer på någon skräpkanal på tv, perverst stympad av ideliga reklamavbrott.

Men tänk om Internet och nätpiraternas verksamhet faktiskt i själva verket är en väg runt de multinationella medieföretagens enformiga kulturimperialism. Tänk om fildelning och nedladdningar via Internet i själva verket är en genväg till ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Tänk om fler människor får vidgade vyer, får prova nya spännande smaker, uppleva helt andra, annorlunda saker. Tänk om människor upptäcker att det finns en annan värld, en värld som ligger utanför marknaden.
Det kan väl aldrig vara bra för den amerikanska formen av demokrati?

Nya rökridåer

Nu har jag gjort det,,, igen! Jag har sagt att jag ska sluta röka efter påsk.
Ja, ta det bokstavligt, jag har inte slutat ännu. Jag har bara sagt att jag ska det. Och efter påsk... (Vilket år nämnde jag aldrig...) Efter påsk är ju så obestämt så jag kan med gott (eller dåligt?) samvete dra på det ett tag till.

Jag erkänner villigt att jag känner mig som en komplett idiot varje gång jag betalar 40 spänn för att förgifta mig själv. Det är därför jag numera helst köper ciggen på mitt shellkort. Då märks nämligen inte utgiften så tydligt - man bara drar kortet i kortläsaren, knappar in en kod så är det klart. Att det läggs på några hundra extra (nåja, det var lite i underkant...) på räkningarna som ändå ska betalas i slutet av månaden - det märks liksom inte så tydligt.

Å andra sidan är Shell ett djävla skitföretag som jag absolut inte vill stödja, vilket gör att jag känner dubbel skuld för min dyrbara last. Det är dyrt, farligt och så gynnar jag ett multinationellt skitföretag - kan det bli bättre?

En liten förklaring tarvas kanske. Om man nu har förmånen att äga laster så måste man ju se till att njuta av dem. Och laster som inte ger en dåligt samvete är väl inga laster utan rena nöjen. För att ens förlustelse skall kunna klassificeras som en last måste den således förorsaka dess ägare ett visst mått av lidande - så att man verkligen kan frossa i det exklusiva i att äga en last.

Förresten - det kan bli bättre! När man från och med i sommar inte längre får röka på krogen utan måste gå ut för att synda, ja det fulländar vår njutning. Vi tvingas allså schavottera med vår dumhet på gatan utanför krogen - det blir nästan som en modern stupstock! Att stå där till allas beskådande... Ha, det gör säker att en del veklingar slutar röka! Men vi verkliga livsnjutare kommer att skamset huka för smälek, gliringar och spottloskor.

Framför allt, gissar jag, kommer vi att bli häcklade för vår förmåga att hela tiden finna på nya försvar och ursäkter för vår dumhet.

På snedden

Äntligen kommer värmen smygande. Trots min tvåveckors time-out i Mali i januari tycker jag att den här vintern kännts osedvanligt lång och kall. Det måste vara mitt kall att söka mig söderut, åtminstone halva året. Jag har försökt gå i ide, men redan efter ett par dagar börjar det bli jobbigt att ligga. Dessutom är det alltid någon avundsjuk jävel som kommer och väcker mig på pin kiv.

Nåväl. Idag, på Gerda-dagen, passerar jag ännu en milstolpe. 44. Det låter som ett dålig skämt, men tyvärr är det sant. Jag har redan gått igenom förtioårskrisen men jag kan ändå inte riktigt acceptera den i mina öron alltför höga siffran. Förtiofyra. Sex år från femtio. Tjugofyra år från tjugo.
Men hallå...!
Jag känner mig ju inte så gammal!
Förvisso är väl inte de tjugo något att stå efter, men förtiofyra låter banne mig inte roligt direkt. Någon sade (Oscar Wilde?): "Ungdomen är nog en underbar tid. Synd bara att den kommer alldeles för tidigt i livet."
Precis så känner jag det också. Det är ju först nu som jag börjar bli mogen nog att veta hur jag borde använt mig av min ungdom!

Frälsning under galgen...

Nu har jag gjort det! Jag har verkligen rensat bland mina grejer. Tja, nåväl, låt vara - inte allt förvisso, men varje resa börjar med ett steg. Om man inte tar tåget förstås. Och om sanningen skall fram, i den mån den nu kan dras ur en förhärdad lögnare, så var det inte helt frivilligt.

Söndag förmiddag hade jag preockuperat för att sota pannan och fylla på pellets. Ute på gården står det en pall med närmare ett ton pellets som per skottkärra skall forslas in i källaren. Entrén till pannrummet håller en höjd av cirka 150 cm, och en bredd precis så stor att kärran går in. Det vill säga under normala omständigheter. Fem veckors bitande kyla anser inte undertecknad vara vare sig normala eller acceptabla omständigheter. (Tyvärr finns det ingen instans att vända sig till med klagomål - den enda som möjligen skulle kunna ha något inflytande svarar aldrig på vare sig böner eller förbnnelser.) Kylan har resulterat i att marken utanför källardörren rest sig och obönhörligt kilar fast dörren halvvägs när man söker öppna den. Sålunda har det under vintern varit en syn för skadeglada lyteskomiker att åse en tvåmeters gänglig figur, med ben så långa att de tycks sluta först i midjan, försöka bära in två sextonkilossäckar samtidigt, dubbelvikt som en fällkniv och genom en öppning hälften så stor som erforderligt. Dessa omständigheter har gjort att jag dragit mig för att ta in mer pellets åt gången än vad som ytterst nödvändigt varit. Vecka efter vecka har jag förbannat Kung Bore och hans iskalla sinne för humor, ständigt sökande efter tecken på takdropp förkunnande mark-isens återtåg.

Denna söndag vaknade jag dessutom hemsökt av influensa. Jag förpassade min feberheta lekamen ner till det gravkalla pannrummet bara för att upptäcka att det ekade tomt i pelletsbingen. Jag rafsade ihop spillet som fanns i botten av bingen och startade pannan i hopp om att det åtminstone skulle räcka till varm vatten. Shunten drog jag ned helt - ingen värme till elementen således. På vägen upp tog jag med mig allt brännbart jag hittade, kopplade in sticksågen och började såga upp det i passande längder. Vid det laget började mina frossbrytningar tillta på allvar - vid ett tillfälle upptäckte jag att jag helt glömt att sätta på sticksågen men likafullt sågade bräda efter bräda.

Jag tog mig upp på övervåningen, drog madrassen till kaminen och började elda. Den tidigare sotsvarta kaminen övergick snart i mörkrött och jag kastade in allteftersom det sjönk undan i eldstaden. De närmaste dygnen var en segdragen kamp mellan febertoppar, frossattacker och vedhämtning. Jag samlade in allt löst brännbart jag fann; först bräderna jag sparat på vinden för eventuella behov; därefter gick finvirket på nedervåningen; så överblivna golvplankor, prima 50 millimeters - brann som jädrar i det. Småningom blev det glesare; en bokhylla följdes av en tamburmajor; ett par gamla skoinlägg skonades heller inte; ett par böcker blev lågornas rov innan jag insåg att det blev för mycket aska.
Sista bränsleinsamlingsturen, nu på mycket svaga ben, fann jag en pall som sett sina bästa dar; en stol som med ytterst lite våld "redan var trasig ändå"; en utgammal maskäten kavel ochh ett par dito slevar i trä, och! - nu kommer det - mitt innanför dörren till drängkammaren hittade jag min korksamling!
Tusentals vinkorkar fördelat på tre omfångsrika plastkassar, tillsammans vittnande om ett stort socialt nätverk och många glädjerika år av glam och rus. Med tanke på vad jag tidigare utgjutit om vedermödorna med att flytta, och i vetskap om ännu en nära stundande flytt, var beslutet, om inte enkelt så åtminstone odiskutabelt (vem jag nu skule diskutera ett sånt beslut med...?) Korkarna följde med till offerbålet!

Jag måste erkänna att av allt jag eldade så brann korkarna bäst, värmde mest och gav mig mer välbefinnande än allt det övriga tillsammans. Kanske har jag just anträtt det första steget på en lång resa - utan packning!
Jo, jag erkänner att det är en hel del packning kvar att elda upp, men hur paradoxalt det än kan låta - korksamlingen vägde tungt!

Genusproblem i flyttbranschen?

Nu har jag äntligen flyttat klart. Det är ett veritabelt helvete att flytta. Jag undrar hur hjärnan är konstruerad på de som frivilligt blir flyttkarlar. Och här är den manliga genusbeteckningen inte fel. Det måste vara någon form av manliga primater som frivilligt väljer den födkroken (ursäkta att jag är fördomsfull, men jag håller kvinnan alltför högt för att ens kunna tänka mig en kvinna som flytt-... Ja, vad skulle det heta: Flyttkvinna? Flyttmatrona (en sådan borde ju vara rätt kraftig...)? Flyttbrud? Nä, snarare brutta då. Flyttkäring (hur nu någon skulle kunna älska en sån...)? Eller, med tanke på den intellektuella standarden hos en sådan - flyttvåp? Flyttkossa? Nä, nu håller jag på att bli rent tarvlig.

Egentligen handlar det nog mest om min egen aversion mot hårt kroppsarbete. Men de senaste nätternas intensiva ryggvärk är den enda belöningen för mitt hårda slit. Dessutom är mina annars så mjuka och lena händer nu ett minne blott. Nariga, valkiga (ursäkta svordomen), fulla av torrsprickor, skrapsår och blånaglar - flyttamatörens otack.

Och, som om det inte var nog med kånkandet på gammal skit (se förra drapan), när det väl är gjort ska man dessutom städa. Helst både där man skall flytta in och den kvart man lämnar för att riktigt gotta sig i eländet. Ja körde ett stenhårt städrace i mer än 12 timmar. Klockan 4 på morgonen var jag klar och skulle då bära ut det sista till bilen. Den hade gömt sig under ca 30 cm nysnö och efter ytterligare en halvtimme kunde jag köra till huset. Där var svinkallt. Pannan hade stannat för pelletsen hade tagit slut. Så, fram med snöskyffeln, skotta till förrådet, skotta så bilen kom in på gården, bära in pellets, köra igån pannan igen... Halv sex kom jag i säng, men en knorrande maga. Jag hade glömt äta sedan frukost - och nu hade det gått ett dygn till. Upp klockan halv åtta, åka och lämna nycklarna...
- Vadå, städbesiktning? Näää, har jag inte hört något om...
Naturligtvis var det en del anmärkningar, trots att jag varit minutiöst noggrann - tyckte jag. Sisådär en trettio punkter!!! Nåväl, då jag inte ville betala ett par tusen för att en städfirma skulla skörda frukterna av mitt städslit var det bara att gå på det igen. Ytterligare tre timmar senare gjordes en ny besiktning - och nu var det bara cirka tio anmärkningar. Vid det här laget kände jag mig som Pelle Snusk.

Men det visade sig att när det stod: "golvet, sovrummet" - som jag torkat tre gånger handlade det egentligen om att jag missat ett hörn på ca en kvadratcentimeter. Och ventilen, jaha det räckte alltså inte att torka av den aldrig så noga, man var tvungen att skruva av den och diska den också. Ugnen, som jag värmt med såpa och sedan torkat aldrig så noga, - där skulle jag upp ovanför grillelementet och torka (arbetsställningen som krävdes för att utföra denna åtgärd var så kompicerad att jag funderade på att fotografera mig själv och skicka in bilden till Guiness World Records). Fönstren, noga torkade två gånger, ja där var det "flugskitar" som jag var tvungen att skrapa bort med ett rakblad. Och så vidare.

En timme senare var jag klar och besiktningsmannen var nöjd. Jag frågade honom då om det var vanligt att folk klarade sig utan anmärkningar.
- Näää, inte så. Under mina sju år som besiktningsman är det bara tre stycken, så vanligt kan man nog inte säga att det är.
- När jag själv flyttade för ett halvår sedan, fortsatte han, fick jag också göra två omstädningar...
Det kändes genast mycket bättre.

Botemedel...

Min senaste blog resulterade i ett par kommentarer varför jag känner mig manad att fortsätta på samma spår. Jag vill bara påpeka att jag nu funnit en sinekur för en blog-periodare: flytta! Och flytta till en adress som saknar såväl telefon som kabel-tv. Då tvingas man bli som den vedervärdige kusinen från landet som genast frågar om han inte får låna datorn och kolla posten när han kommer på besök. Sedan blir han sittande där, timme efter timme. Eller så får man sköta alla sina internet-ärenden på jobbet, smyga med vilka sidor man är inne på och genast klicka fram något meningslöst jobbdokument när en kollega närmar sig.

Nåväl. Flytta är just det jag gjort den senaste veckan. För mig tar det en vecka, minst, att flytta, och varje gång svär jag att nästa gång ska jag rensa bort allt gammalt mög som trängs på vinden Skänka bort böcker till behövande, kläder till fattiga i afrika, samla alla gamla dåliga diabilder och fotografier som man ändå aldrig kollar på till ett rejält minnesbål. Jag får vällustrysningar bara jag tänker på att sätta en tändsticka till allt gammalt skräp som jag nu för andra gången på drygt ett år kånkat på, trappa ner och trappa upp. Och varje gång jag sätter mig för att gå igenom och slänga så kommer den där samlardjävulen krypande över mig:
- Nja, den där transistorradion är förvisso gammal och antennen är avbruten, men jag ska nog försöka laga den - nån gång...
- Men titta, där ligger ju hela traven med filmtidningar från 80-talet. Jag har ju inte ens läst alla. De ska jag minsann göra - nån gång.
- Wow! Här ligger ju hela min vinkorkssamling! Det måste vara minst tre tusen korkar! De ska jag bygga nåt fint av - nån gång...
En förmildrande omständighet med korksamlingen är att den knappt väger något. Det gör däremot alla dessa förbannade författares alster. Böcker i lådor, böcker i kassar, böcker i travar, jag blir tokig! Men när jag ska ställa till med bokbål - ja då kommer den där samlardjävulen igen.
- Den där boken, den var ju så otroligt bra. Titta där är ju den där boken som nån som den och dens syster har skrivit, den måste jag spara (oläst...). Och den där har jag inte läst. Den ska jag läsa - nån gång.

En god vän, som är bättre buddist än jag, skulle på en långresa till Indien. Han skulle vara borta i minst ett halvår och inför resan slängde allt han hade. Det förstås - en del gammalt mög gav han bort till en idiot som såg någon form av värde i skräpet. Behöver jag berätta att det var jag? Så när jag nu flyttar är det inte bara all skit jag själv samlat, utan även en del av hans förflutna. En god buddist samlar inte mer saker än han kan bära på ryggen. Allt annat är ett negativt överflöd. Negativt i så motto att varje sak som man fäster sig vid är ett själsligt ankare som håller en fast vid jordelivet och därigenom hindrar en från att närma sig nirvana. Jag bara konstaterar att jag har förskräckligt mycket grejor och förskräckligt långt kvar till nirvana.

Periodare?

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev. Ibland går det bara inte, alla goda föresatser till trots. Oftast är jag som använder min tid på ett mindre tillfredställande sätt. (Jag tänkte först skriva att tiden inte räcker till, men så kom jag att tänka på vad jag tidigare skrivit om tid i blogen och insåg att det skulle verka menligt på min eventuella kredibilitet...) Men ibland, när jag väl sätter mig vid tangentbordet och sätter på datorn, är det som om jag på samma gång tryckt på av-knappen för hjärnan. Jag blir blank. Tom. Nada.
Tyvärr är det inte detsamma som att uppgå i nirvana (som jag också nuddat vid tidigare...) utan betydligt trivialare. Min kreativitet dör ut på en millisekund. Jag måste dock erkänna att det där med 'kreativitet' blott är en subjektiv uppfattning om sakernas tillstånd. En av mina tidigare bättre halvor frustade till när jag skröt om min kreativitet, och fnös sedan: - Kreativitet! Kreativitet, my ass!! Det där är bara allmän rastlöshet i hjärnan!

Ikväll flyter dock fingrarna lätt och ledigt över tangentbordet - så lätt det nu kan gå när man fortfarande inte lärt sig maskinskrivning utan haltande träder pekfingervalsen. Jag dryftade dock blogandet med en vän härförleden, och anklagade honom för att vara lite för slö i sitt bloggande. Han tittade oförstående på mig och svarade:
- Det märks att du är nybörjare, annars skulle du inte säga så. Det är med blogen som med spriten. En del tål inte smaken, vissa finner ingen mening med det, medan en del är helt torsk. Det är bara det att jag är periodare.

Jaa, kanske är det så det är för mig också. Jag är torsk, men inte heltorsk. Halvtorsk. (Och halvnorsk, men det är en annan historia... Coming up soon, at Your lokal screen...) Kanske måste man en dag hitta någon form av antabus för bloggare.
T ex att äta ostbågar medan man skriver - vem kan förmå sig att använda det tangentbordet efter en sån behandling???!

För att avrunda med lite allvar också: Nu är det rätt tid att sälja alla eventuella aktier i Iran och flytta investeringarna till corporate war-företagen i USA - Lockheed, The Carlyle Group, Boeing, Halliwell, Bechtel, General Electric, Kellogs, American Petroleum Institute m fl. Se länk:
http://www.ufppc.org/content/view/2295/