Bonus På banken?

Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.

Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storslagna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.

Först en resumé:

Jag är, liksom en stor majoritet av oss människor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mellanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.

Men snart förändrades det.

Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företagen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.

På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Norrmalmstorgsdramat.

Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontantflödet.

När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bankdosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.

Kalla mig gärna idiot, men jag är åtminstone inte ensam om att vara det.

Nå, det var dags för min månatliga incheckning på internetbanken för att pröjsa mobilräkningen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tänkte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.

Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjänstemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”befriade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.
När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräddad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.
- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…
- Va!? Utbrast jag, uppriktigt förvånad. Du menar inte allvar?!
- Jo, man får byta batteriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.
- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?
- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.
- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar dessutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?
- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får kunden själv stå för när de tar slut.
- Men då kan jag inte använda tjänsten…
- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…

Här avbröt jag lite ohövligt:
- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifterna säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.
- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gymnasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra småsparares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.
- Men jag kan inte göra något åt chefslönerna…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst boken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne.
- Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!

Kassören lät denna straffspark passera okommenterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:
- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?

Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men upprepade vänligt:
- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.

Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:
- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.
- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!
- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna…
Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.
- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.

Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast:
- Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny?
- Men... Det vore väl inte så bra…
Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.
- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått sönder?
Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.
- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?

Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tittade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:
- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.
Han lutade huvudet på sned och tittade vädjande på mig.
- Om jag fick bestämma… men jag får inte...

Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:
- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentligen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.
- … men jag kan inte. Vi har inga batterier.
Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:
- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället.
Han visade stolt upp en av de nya dosorna.
- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…
- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!

I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt godtagbart i Sverige.
- Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya dosor som är säkrare?! Är du seriös?!
För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig:
- Nja, jag menar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annorlunda…
- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.
- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…

Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikttrogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden.
Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.

Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier.
Slutdiskuterat!

Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget.
Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.
- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?
- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.

Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall:
- Tyvärr, vi för inga batterier här.

Chefen var lika kort i tonen som valpen (sådan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.
Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som man fick om ens dosa gick sönder; etc.

Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.
- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.
- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltelefon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.
- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.
Jag påpekade då att Nordbanken minsann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det.
Han tittade nedlåtande på mig och sa:
- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.

Det svaret retade gallfeber på mig.
Jag hade läst någonstans att under förra bankkraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållandena de omvända; de stod för 80 % av bankernas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.
Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar hans lön.
Jag blev helt enkelt förbannad.
- Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.
- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…
- Jo, titta här!
Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;
- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?
(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick därför hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)

Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.
- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.
All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:
- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just.
- Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju…
- Men du sa ju att om dosan är trasig så får jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?
Den tidigare så behärskade, myndiga bankchefen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.
- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…
Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.
Han sträckte fram handen och röt:
- Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!
- Vad ska du med den till? frågade jag överdrivet vänligt.
- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!
- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.
- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.
- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?

Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:
- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket motstånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:
- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!

Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrättade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.

Oj, så trasig den är!

Dagen efter begav jag mig återigen till kontoret vid Brunnsparken. Jag stannade till utanför entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.
- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.
- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovanligt, sade hon och tittade klentroget på mig.
Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.

Den nya, säkrare dosan.

Jag fick till sist min nya dosa utan vidare protester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.
Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.


Epilog:
Jag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör.
Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bonusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.
Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.

En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i.
Kanske har hon rätt.
Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.