28 februari, 2006

Kaffekassa-insamling i Kenya

Ett stormavbrott har forhindrat mig att skriva pa datorn pa hotellet sa jag far fylla i med en ao- ae- och oe-los historia fran det lokala haket Blue Room i Mombasa:

Idag traffade jag en svensk foralder som var mycket orolig. Hans unga son (nanstans i 20-knycket) hade ringt fran en polisstation. Han var arresterad for narkotikainnehav, hade polisen sagt, och det skulle kosta honom 6000 Ksh (ungefar 750 Skr) att bli frislappt. Pappan var mycket orolig, men satte sig i en taxi och hamtade sin son fran polisstationen. Senare i eftermiddags fick jag hora hela historien:
Grabben hade gatt ut med tva kenyanska vanner, de var pa vag till nagon beach for att sola och bada, och tydligen hade de plotsligt befunnit sig pa fel plats vid fel tidpunkt. Ett par civilsnutar rusade fram till dem, tryckte upp tva pistoler i deras ansikten och vralat att de var under arrest.
- For vadda? Hade de fragat.
- For innehav av droger, svarade polisen och drog fram ett paket med gras.
Sedan fortsatte polierna langs gatan och arresterade ett antal personer till, bland annat en flicka som grat hjartskarande och hennes pojkvan, en gammal tant och ytterligare ett par personer. Alla var tvugna att betala ”boter” annars skulle de bli skickade till polisstationen och bli protokollforda. Nar den svenske pappan kom till platsen blev han son slappt – mot betalning forstas, men inte sonens kenyanska vanner. Innalles lar eftermiddagsraden ha givit omkring 20 000 Ksh (ca 2 400:- Skr) till de hedervarda polisernas kaffekassa. Den som klarade sig billigast undan fick ”bota” 1000 Ksh – en avsevard summa for en ung kenyan som rakade befinna sig pa fel plats. Tanten fick betala hela 5000 Ksh, for det finns anda en rattvisa i orattvisan: Man far betala efter formaga nar man ar oskyldigt anklagad.
Ska man skratta eller grata?

27 februari, 2006

Svart som kaffe...?

Mombasa den 27:e februari
Sitter i restaurangen på hotell Excelsior. Klockan är ännu inte nio på morgonen men skjortan klibbar redan fast på kroppen. Den färskpressade passionsfruktjuicen som jag dricker till frukost är som gudasänd. Och god – fantastiskt god. Ovanför baren står en TV på och skvalar CNNs nyheter från hela världen. Jag ser, inte utan en viss tillfredställelse, att det är kallt hemma i Göteborg. Inte för att jag önskar någon denna kyla, utan för att jag slipper befinna mig där denna senvinter.
Anders sitter bredvid och har en religiös diskussion med en av kyparna. Denne ville klå oss på pengar för att han ska starta ett barnhem för föräldralösa barn. Säger han i alla fall. Men vad jag lärt så här långt är att korruptionen i det här landet är så djupt rotad att man måste syna varenda söm hos dem man ska ha affärer med. Förhoppningsvis är han ärlig i sitt uppsåt.

Kenya är ett mycket rikt land i förhållande till de flesta andra i Afrika. Men liksom överallt annars är resurserna illa fördelade. Den dagen man får kontroll över korruptionen kommer det här att kunna bli ett paradisiskt land.

I lördags var vi på middag hos en av mina gamla polare från Göteborg från den tiden vi läste massmedia- och kommunikationsvetenskap. Det var en underbar barbequemiddag med grillat lamm, kyckling och kött och massor med grönsaker. Ojämförligt det bästa vi ätit sedan vi kom hit till Kenya. Vi kom också att prata om vilka möjligheter det finns att starta ett företag här. En sak som vi gemensamt kom fram till är att det är synd och skam att det inte finns ett riktigt kafferosteri här i Kenya. Allt kaffe man får här är pulverkaffe, oftast allderles för svagt dessutom.

En vanlig syn på Upper Hill Campsite i Nairobi är västerlänningar som sitter och spetsar sitt kaffe med eget pulverkaffe – i ett land som odlar bland de finaste kaffebönorna i världen! (Jag skriver konsekvent pulverkaffe - finns inget snabbkaffe. Minsta kopp tar en halvtimme.) En av de största kaffeförädlarna i världen lär vara Tyskland. De rostar, torkar och förpackar kaffet och skickar tillbaka kaffe i pulverform till ursprungslandet, där vi sitter och svär över det blask vi blir serverade.

Nä, ett kafferosteri i Nairobi, det är en given succé. Tro mig. Jag bjuder pa ideen till den som kommer forst.

Svamlade tankar fran Kenya

Antligen...
Nu ar jag pa ett internetcafe dar de kan tanka av min sticka, som jag i min tur tankat av Anders dator, dar jag tidigare tankat av en del tankar... eller hur det nu var. Kommer har:

Sitter på en veranda utanför min ”hytte” – en ranglig barack byggd av någon slags vassliknande gräs. Klockan är runt sju och det börjar skymma. Temperaturen ligger runt 24 – 25. Det har varit osedvanligt varmt och även kenyaner i Nairobi klagar över värmen, och då är det ändå den svalaste staden i Kenya.
Uppe i nordvästra hörnet av landet lär det vara outhärdligt. Svälten härjar, något som ändå inte märks här, förutom att man kan köpa mat i affärerna och lämna direkt till hjälpsändningar.

Mitt första intryck av Nairobi är att det är ett rätt utvecklat land, men tidningarna bokstavligen dignar av rapporter från den senaste mutskandalen. Hittills har fyra ministrar fallit och ytterligare ett par tvingas förmodligen avgå. Nairobiborna är mycket politiskt intresserade och diskuterar mer än gärna politik. Borta är rädslan för att tala högt om vissa saker, som flera av våra nyvunna kenyanska vänner vittnat om. De luftar gärna sin ilska över korruptionen och verkar i det förstone rätt desillusionerade, men när man kommer att tala om större perspektiv inser man att här har människorna en orubblig framtidstro.

Till en början var jag överraskad över att det var så många kenyaner bland gästerna i baren här på Upper Hill Campsite som var välutbildade och vältaliga – det är långt ifrån alla som talar en begriplig engelska. Det här är ju ändå inget annat än en campingplats med backpackers, globetrotters och biståndsarbetare. Sedemera erfor jag dock att ägaren gift sig med en välsituerad dam från gräddan av Nairobis kulturelit. Det innebär att de flesta av de kenyanska besökarna tillhörde den elit som myglade och skodde sig under Moi-regimen. Och visst märker man att flera av dem har mycket konservativa idéer. De har hittat Upper Hill Camp genom ägarens fru, och få journalister känner till baren, så här slipper de den vanliga bevakningen. Det kryper i skinnet ibland när man anar att man sitter och dricker öl med storförbrytare av värsta sorten – de som stulit av de pengar som borde gått till att utveckla landet.

Här samlas också biståndarbetare. Idag var jag ute och filmade i Kibera, ett gigantiskt slumområde som påstås vara Afrikas största, och uppges ha omkring en miljon innevånare. Vi var där tillsammans med ett läkarteam från www.carehighway.org. De arbetar gratis och behandlar tusen och åter tusen fattiga kenyaner varje vecka under sin vistelse här. Ingen av dem i organisationen får betalt, de betalar till och med sina egna resor till de platser de besöker. Daniel, en ung holländsk läkare, säger att han inte vill jobba i Europa. Istället ägnar han sig åt att försöka leva på ingenting och ge gratis behandling åt människor som annars ingen vård kan få. Mille, en 72-årig pensionerad lärare, berättade att hon efter att ha slutat arbeta tagit hand om sin svårt sjuke man i sex år innan han dog. Sen fortsatte hon in i Care Highway av bara farten. Hon menade att hon försökt hjälpa människor i hela sitt liv, och bara för att hon pensionerats finns det ingen orsak till att hon ska sluta bry sig om andra. Chris, som har startat organisationen, är så utarbetad att han blivit sjukskriven i Sverige, men tar ändå varje chans att skapa ett nätverk som leder till att de skall kunna ta emot fler patienter och rädda fler liv.
- Varje barn vi kan rädda är värt allt arbete, säger han.
Själv är han inte läkare, men irländare som han påpekar med ett snett leende, och syftar på en illröd tjurskallighet. Det är den egenskapen som gjort det möjligt att starta organisationen.
- I början kunde jag ingenting om välgörenhet. Men jag har en medfödd förmåga att dels ta saker och ting i rätt ordning, dels att undgå att se några hinder. Ofta när människor säger något om att saker och ting inte går, handlar det mer om att de beskriver sin egen oförmåga att genomföra det – inte om saken eller projektet i sig.

Chris är intensiv och snabbtalande, byter snabbt fokus från en sak till en annan, blir avbruten av folk som frågar om saker men hittar direkt tillbaka till ämnet. Kort sagt, det märks att han är rena kärnreaktorn när det gäller att projektleda. Han försörjer sig som reseguide för rika turister, främst amerikanska, över hela Europa. Fyra månader av det försörjer honom resten av året när han förutom de rena biståndsinsatserna också åker runt och föreläser om sina erfarenheter från 15 års praktiskt biståndsarbete för att samla in pengar. Intäkterna går oavkortat till Care Highway.

I Kibera är det svettigt och dammigt. Skjulen står och lutar sig mot varandra i en slum som är nästan obegriplig för våra västerländska ögon. Gatorna – om man kan kalla dem så – är meterbreda lerstigar bredvid halvmeterdjupa öppna avlopp. När regnen kommer måste det bli rena lervällingen i hela området. Det är inte svårt att föreställa sig hur snabbt bakterier förökar sig i den här värmen, och i avsaknad av vatten att tvätta sig med måste det vara rena dödsfällorna.
Samtidigt är läget ännu värre i svältområdena, så många NGOs (Non Governmental Organisations) har riktat om en del av sina resurser till de norra delarna, och det drabbar Kiberas innevånare. Det blir helt enkelt ännu mindre hjälp kvar till dem.

Här finns många föräldralösa barn – inte sällan är AIDS boven i dramat, men ännu vanligare är malaria och bristsjukdomar. Det finns förvisso också ett hundratal hjälporganisationer, men de räcker inte till på långa vägar – fattigdomen är förödande. Liksom brottsligheten. I många delar av Kibera är det få som vågar sig ut efter mörkrets inbrott, och om det alls finns några poliser där nattetid så kommer de i stora, tungt beväpnade grupper. Om man kommer hem för sent föredrar de flesta att sova ute istället för att ge sig in i Kibera, berättar en katolsk nunna. Hon berättar också hur den katolska kyrkan protesterat högljutt i många år mot att myndigheterna faktiskt tar betalt för ett skjul i den illegalt uppbyggda slummen. Hon påstår att det kan kosta upp till 2000 SEK i månaden för att hyra ett skjul, och det kan därför vara ett tiotal personer som bor i ett rum på några få kvadratmeter. Det låter ändå otroligt i mina öron, att det ska kunna figurera såna summor bland dessa smutsiga trashankar.

Efter en hel dags filmande bland smutsen och eländet är jag både fysiskt och psykiskt utmattad, och helt täckt av ett lager av det smutsigaste damm man kan tänka sig. Samtidigt är jag ödmjuk över den livsgnista och – tro det eller ej – glädje jag sett i ögonen hos många av barnen i Kiberas slum. Och lika ofattbart är det att det finns människor som kan med att stjäla landets tillgångar och bygga egna personliga förmögenheter.

Med den bakgrunden blir det lättare att avstå från att dricka en öl i baren med någon av Mois mutkolvsgarde.
Nej, ikväll blir det en flaska vatten.
Ensam.

26 februari, 2006

Mombasa

Idag har vi tillbringat hela dagen pa en buss fran Nairobi till Mombasa. Det var en laaaang resa. Temperaturen har legat runt trettio under atta timmers resa. Och nar vi val var framme och steg var det som att ga emot en hetvagg (??! Eller var det en semla?). Nu ar klockan omkring halv nio och det ar bara lite over trettio. Det blir antagligen en vat natt (och jag syftar inte pa vata drommar...).

Nagot som slog mig under dagens bussresa var hur embarmeligt daliga vagar de har har i Kenya. Dagens fortiomilaetapp var kantade av gummi. Overallt langs vagrenarna lag det angande heta, svarta skelett i de mest fantastiska former. Det var resterna av trasade bildack. Lite drygt halva strackan ar prima vag (efter Kenyanska matt matt...) - sponsrad av EU.
De vagar som Kenyanerna sjalva bygger ar av betydligt samre kvalitet. Antagligen beror det pa korruptionen som paverkar allt har. Nagon har gjort en vinst genom att kopa sekunda material, en annan minskar vagens bredd med fem centimeter. Ytterligare nagon bestammer att asfaltstjockleken kan minskas. Sa haller det pa, i alla arenden.

Och de storsta skurkarna sitter i regeringen. Nar de tilltradde hade Kenya en ny lag som innebar att alla ministrar etc skulle gora en formogenhetsdeklaration nar det tilltradde, och darefter varje ar. Alla har gjort det - en gang. Nu ar det brak for att manga ministrar - som innan utnamningen korde runt i gamla skrotbilar - har 10 - 15 lyxbilar staende pa sina parkeringar, aven om de ar stallda pa alla mojliga slaktingar. Harom dagen var det en karavan pa 63 luftkonditionerade Mercedesbilar som forde regeringsmedlemmar pa ett besok i de svaltdrabbade omradena i vast. Herregud - hur ar de funtade? Bryr de sig inte ens om vilka signaler de skickar ut?

Jag fragar mig: Hur kan det komma sig att ministrarna skaffar sig sa manga bilar nar det knappt finns nagra korbara vagar. Hade de alla bara avstatt fran halften av dem hade de kunna bygga ut vagnatet och fa nagonting att kora pa ocksa. Da hade ocksa Kenyanerna fatt tillbaka nagot av utsugarna.

25 februari, 2006

Narobi februari 2006

Solen hanger tung over Nairobi. Aven Kenyanerna gar tungt i hettan. Alla vantar pa regnen - inte minst de som befinner sig i de svaltdrabbade omradena i vast och norr. Nu har till och med Kenyanerna blivit sa matta pa svaltnyheter att det ar svart att na ut. Jag talade igar med, Bob, en kenyansk TV-journalist som fran mandag skall tillbringa fyra dagar med en svaltdrabbad familj ut i buschen, och ocksa ata och dricka samma sak som dem - i den man de har nagot alls. Det ska han gora for att fa manniskor att skicka mer pengar till katastrofens offer. Bob har sjalv bott i Europa i 12 ar - knappt halva sitt liv, och verkar vara djupt engagerad i att inte bara rapportera utan aven att gora nagot konkret sjalv.
Men metoden... att bo hos dem som svalter och rapportera om det - i vetskapen om att det bara ar en roll som man nar som helst kan kliva ur... som nagon sorts ufo som bara mellanlandar pa en soptipp for att se hur det ser ut...
Kanhanda ar uppsatet arligt, men jag skulle nog ha svart for att gora det sjalv.
Vad tycker du?

07 februari, 2006

Bil-ligt?

Bästa blog-vänner.
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.

En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)

Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.

- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.

Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.

Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…