24 augusti, 2005

Förbudstider

I en vildvuxen slänt vid ett hyreshus, i närheten av Stigbergstorget, brukar småungarna på gården rassla omkring som torra skinn. Där är näppeligen ansat på hela sommaren, och det växer vilt; träd, buskar och snår omvartannat.
Över natten har något annat också vuxit upp: En förbudsskylt.

"Förbjudet att beträda gräsmattan" står det i myndiga bokstäver på en gul skylt. För att understryka budskapet är dessutom symbolen för gångtrafik förbjuden applicerad på skylten. En gående man i en röd cirkel med ett rött streck tvärs över mannen.
Vad menas?
Jag förmodar att det inte är promenerande herrar som är det inbillade problemet. Antagligen vill man inte att barnen springer där. Men dels saknas varje ansats till gräsmatta. Där är ordentligt vildvuxet som sagt. Dels är det en stor asfalterad innergård, och det enda gröna, förutom några rabatter, är denna slänt. De asfaltsblommor som växer upp på en sådan gård ska väl inte förvägras att leka i det lilla gröna som finns.

Lyckligtvis är de flesta barn som växer upp där ännu så små att de inte kan läsa.
Och jag kommer inte att läsa för dem.

Höstkänning

Idag drog jag på mig shortsen med en föraning om att det är den sista sommardagen. Även om man i norrländsk tjurskallighet kan härda ut i kortbrallor ett par månader till så är sommaren slut. När jag så lämnade den paradisiska Änggårdskolonin, där jag huserat ett par nätter, och cyklade genom allén på Vasagatan kände jag en försmak av höst. Trots att solen stod i pull prakt på en klarblå himmel var det en för året ny råhet i luften. Augustifukten hade stannat kvar långt in på förmiddagen. Cykelvägen kantades av fallna löv: Stora, gula symboler för den sommar som aldrig riktigt var. Några få veckor med riktigt skön värme, sedan mest kalla vindar och otaliga regnskurar.

När jag flyttade från Republiken Fria Jemtland i början av 80-talet, var det med en fast övertygelse om att Göteborg bara var den första etappen på väg söderut. Det blev en lång etapp, men drömmen lever kvar: Halva året i Sverige, halva någon annanstans.

Någonstans där man arbetar mindre, umgås mer, och lever längre.
Har Ni några förslag?

14 augusti, 2005

Väderfundering

En väninna från Jämtland berättade för något år sedan om sin skilsmässa. Trots att det varit en lång och utdragen process hade hon förmågan att se på det med lite distans och självironi. Hon berättade följande historia för att illustrera hur bonnig hennes före detta varit, och hur korkad hon själv varit som bott ihop med honom under så många år:

Det var hon som lämnade honom.
Vad hon från början sett hos honom begrep hon allt mindre av ju längre tiden gick. Hans något grova fysionomi och oslipade konversationskonst, som hon från början tyckt vara så manlig, charmig och naturlig, blev med åren allt mer outhärdlig i hennes ögon. Hon insåg med tiden att han var en oborstad tölp. De hade dessvärre ett barn tillsammans (om man nu kan säga så om den gudagåva det innebär att få ett barn), vilket gjorde att hon i det längsta drog sig för att separera.

Till sist tog hon dock steget och lämnade honom. Det var inte lätt, och inte blev det lättare av att han var gruvligt svartsjuk. Inte så att han tog till handgripligheter, men det var nog så krävande att hantera alla hans snokande telefonsamtal. Och hon kunde inte kapa honom helt, eftersom de hade gemensam vårdnad om sonen.

Småning om började hon emellertid träffa en annan man, men var försiktig för att exet inget skulle få veta. Tiden gick, och något halvår senare var hon tvungen att ha ett längre samtal med exet angående sonen. De bestämde att avklara mötet i hennes bil.

När sonen var avhandlad dröjde sig ändå mannen kvar. Hon såg att han hade något på hjärtat och avvaktade en stund. Till sist sade han försiktigt:
- Ja hörd att du träff en annan...
- Jo, medgav hon tveksamt.
- Jaha...
Lång tystnad.
Så tog han till orda igen:
- Känn da varann väl?
- Nja, svarade hon undvikande. Hur menar du?
- Ja, känn da varann väl? upprepade han, betydligt envetnare den här gången.
Hon bestämde sig för att inte göra det lättare för honom:
- Nja, vi har träffats några gånger. Eller vad menar du...?
- Men, känn da varann väl?! Fis da högt?!!

Bonnig - ja, må så vara.
Men hans logik var klockren:
Fiser man högt inför varandra - ja, då har man sannolikt gått hela vägen med det andra också.

Inget chefsämne precis...

...
" När vi sätter oss ned för att skriva, så ser vi framför oss de tacksamma läsarna, deras vänligt intresserade anleten, suddiga i konturen kanske, men definitivt vänliga och positivt inställda. Förväntansfulla. Och vi bereder oss att generöst låta dem få njuta av vår tankemödas ljuva frukter.

Där gör vi första felet!

Huvudparten av våra läsare är varken tacksamma, vänliga eller positivt inställda. Dom är från början obestämt irriterade av att få sig förelagda en massa text som kräver deras tid och uppmärksamhet."

Aha, det är så det är.
Nu börjar jag äntligen förstå ett och annat...

Ovanstående citat är hämtat ur en bok jag köpte häromdagen:
"Optimum. En bok för chefer."
Det är en liten vit bok med titeln och underrubriken i sobert rött längst ned på framsidan. Där är också en silhuett av en mansperson som man anar är korrekt klädd i kostym, och som självsäkert står med benen ganska brett isär och händerna på ryggen. Illustrationen är i guld.

Det skall erkännas: Mitt exemplar är något solkig på utsidan för jag köpte den begagnad - hade turen att finna den i en boklåda på Andra Långgatan. Den har alltså ägts av någon förut. Det måste ha varit en ansvarsfull ägare, som till och med bemödat sig att slå in den med en tjock transparant plastfolie för att skydda dess pärmar. Det är lite fumligt gjort och passar inte riktigt i hörnen; det ser ungefär ut som när jag skulle klä mina skolböcker i småskolan. Mellan sidorna 66 och 67, vid mellanrubriken "Kinesisk tortyr", ligger ett gammalt kassakvitto. Två mat, á 14:75 och vin för 22:75 - totalt 59:05, varav oms 6:80. "Trafikrestauranger" står det präntat med versaler längst upp på kvittot, och det är daterat 4:e april 1976. Det var lägre priser då.

Jag kan för mitt inre se bokens förre ägare, en relativt nyutnämnd avdelningschef med karriärambitioner. Hur han sitter vid lunchrestaurangens vita perstorpsskiveklädda bord, mitt emot en av de nyanställda flickorna på åkeriets kontor. Han har bjudit ut henne för att, som han säger, förklara de oskrivna reglerna inom företaget. För att tydligt markera sin position lägger han upp boken på bordet brevid sig. De dricker vin till den panerade snitseln trots att det bara är lunch - på hans initiativ förstås. Hon är ung och söt, men reserverad - på gränsen till avvisande. Han kommer av sig och blir generad, och när han inte längre vet vad han ska säga öppnar han boken och låtsas läsa. Lunchträffen bli betydligt kortare än han förväntat: Hon äter snabbt upp maten och ursäktar sig - mycket att hinna med, och svårt när man är ny...
Han sitter kvar, besviken. Röker en cigg medan han avslutar vinet - han har nästan druckit upp hela flaskan själv. Så tar han kvittot som ligger på träbrickan, stoppar in det som bokmärke, slår igen boken, reser sig upp och lämnar restaurangen på ostadiga ben. Boken kommer han aldrig mer öppna - den blir liggande i en skrivbordslåda i många, långa år.

Boken är skriven och ederad 1974. Jag var då 13 år, mitt i bokslukaråldern. Men tyvärr missade jag denna dyrgrip - då. Och, som Ni antagligen förstått vid det här laget, för gammal för att lära om - nu.

07 augusti, 2005

Svag Dag

Goa gubbar röker heroin. Eller nåt.
Fast så här års är det mer turister än goa gubbar.
Göteborgskalas...
Gillar att hålla mig borta från eländet, men valde ändå att göra ett kort besök för att se Dag Vag på Kungstorget. Tja, va fan, man hörde ju deras musik i flera år i ungdomen, och lite nostalgi kan man väl tillåta sig.

Nåväl.
När de väl stegade upp på scenen kände jag igen dem - men fan va gråa alla blivit...

Tja, vid närmare eftertanke: Från slutet av sjuttiotalet har det ju faktiskt gått snart trettio år, och även hjältar blir gamla, som Mikael Wiehe sjöng en gång.
När jag såg mig om i folkhavet insåg jag att tiden flytt inte bara för bandet: Det var förskräckligt många gråa huvuden - för att inte tala om alla de som helt saknade hår.

Musiken lät iallafall precis som då.
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.

Ohörbart... partytips?

En väninna berättade härförleden att hon varit med sin dotter till en äldre släkting. Väl där hade de givit sig ut på upptågsfärd på vinden, ett sällsamt äventyr för en femåring. Dottern, Mira, hade snart hittat en gammal bakelit-telefon, en sån där med roterande nummerskiva. Mira frågade sin mamma:
- Vad är det här för konstig sak?
- Det är en telefon, svarade mamman förvånat. Men hon insåg i samma stund att eftersom hon inte har någon hemtelefon, utan bara mobil, var det inte så konstigt att Mira inte såg någon koppling mellan telefonmodellerna.
Mira pillade en stund på telefonen, och försökte bland annat trycka i hålen på nummerskivan.
- Mamma, hur ringer man på den?
För en femåring som aldrig sett en sån telefonmodell var det inte självklart att man skulle snurra på nummerskivan för att ringa. Och ljudet imponerade stort på Mira:
- Det låter ju as-coolt! utbrast hon förtjust.

Den här episoden fick mig osökt att tänka på hur en annan vän berättat om Kalles campingsemester - ni vet den där filmen vi sett så många gånger på julafton, när Kalle, Musse och Långben åker på husvagnssemester. När Långben äter majskolv är det illustrerat med ett skrivmaskinsljud, ljudet från en gammal handjagare, komplett med plinget som anger att valsen närmar sig radslut och att det är dags att mata ned en rad. Min vän konstaterade att barn av idag vet inte vad det är för ett ljud. För oss gamla stötar är det ett självklart skrivmaskinsljud, men för dem är det ett "Långben-äter-majskolvsljud".
Tanken svindlar.
Vi delar inte längre samma begreppsvärld som våra barn.

Eftersom vi är reflekterande varelser, där en tanke följer en annan, fick denna min tanke mig att minnas att jag hört talas om ett kreativt tilltag på ett av våra museer. Man har där startat en avdelning för utrotningshotade ljud.
Ja, just det - inte djur, ljud!
Man har insett att en hel del av de ljud som omgivit oss under decennier nu plötsligt, i vår nya sköna värld, helt håller på att försvinna.
Så här i sommartider är det lätt att se hur gamla sjöbusar i skärgården får ett milt, drömmande uttryck i ansiktet när man nämner tändkulemotorn. Men när hörde man en sådan senast? Eller nämnda skrivmaskin och bakelit-telefon? Ljuden från en smedja? Hur är det med gnisslet från en gammal däckdemonteringsmaskin (okey då, det är fusk - jag är född och uppvuxen på en bilverkstad...). Eller ens ljudet av hur man poppar popcorn i kastrull (- för att inte tala om doften...).

Och nu kommer vi till slut till det enda som fått dig att läsa vidare: Partytipset. Det gäller att komma på så många utrotningshotade ljud som möjligt: Försten att komma på tio ljud får en gratis drink i baren.
Och nästa vecka blir det gratis bier i tävlingen "dofter vi minns".
Fan va gamla vi börjar bli...

04 augusti, 2005

Blogsida med självcensur

När jag just publicerade min senaste meningslösa notering upptäckte jag att jag samtidigt blev av med min förra, faktiskt minnesvärda, tankevurpa som handlade om ljud.
Så läser Ni någonstans en riktigt bra blog om ljud som är så är den min. Snodd.
Det var här ni kunde ha läst den först.

Fåglar

Det var någon som påstod att det finns för få bloggar om fåglar.
Ja, det kanske det gör - men herregud, vem bryr sig? Personligen anser jag att den enda intressanta fågeln är kaffegöken, och den är det inte någon som nämnt de senaste tjugo åren.
Fast det är klart, det vore ju rätt kul att veta vilka fåglar som väcker mig i gryningen, hur de ser ut och vilken sorts gift man ska använda.
Nä, tacka vet jag bloggar om snöleoparder. Visste ni t ex att de kan hoppa fem meter rakt upp från stillastående! Sånt borde det finnas fler bloggar om.
Och härmed har jag bidragit till att räta upp statistiken över bortglömda djur.
Men vem kommer att minnas det om hundra år?
Eller ens i morgon?
Ibland känns livet bra meningslöst...