31 mars, 2005

Nya rökridåer

Nu har jag gjort det,,, igen! Jag har sagt att jag ska sluta röka efter påsk.
Ja, ta det bokstavligt, jag har inte slutat ännu. Jag har bara sagt att jag ska det. Och efter påsk... (Vilket år nämnde jag aldrig...) Efter påsk är ju så obestämt så jag kan med gott (eller dåligt?) samvete dra på det ett tag till.

Jag erkänner villigt att jag känner mig som en komplett idiot varje gång jag betalar 40 spänn för att förgifta mig själv. Det är därför jag numera helst köper ciggen på mitt shellkort. Då märks nämligen inte utgiften så tydligt - man bara drar kortet i kortläsaren, knappar in en kod så är det klart. Att det läggs på några hundra extra (nåja, det var lite i underkant...) på räkningarna som ändå ska betalas i slutet av månaden - det märks liksom inte så tydligt.

Å andra sidan är Shell ett djävla skitföretag som jag absolut inte vill stödja, vilket gör att jag känner dubbel skuld för min dyrbara last. Det är dyrt, farligt och så gynnar jag ett multinationellt skitföretag - kan det bli bättre?

En liten förklaring tarvas kanske. Om man nu har förmånen att äga laster så måste man ju se till att njuta av dem. Och laster som inte ger en dåligt samvete är väl inga laster utan rena nöjen. För att ens förlustelse skall kunna klassificeras som en last måste den således förorsaka dess ägare ett visst mått av lidande - så att man verkligen kan frossa i det exklusiva i att äga en last.

Förresten - det kan bli bättre! När man från och med i sommar inte längre får röka på krogen utan måste gå ut för att synda, ja det fulländar vår njutning. Vi tvingas allså schavottera med vår dumhet på gatan utanför krogen - det blir nästan som en modern stupstock! Att stå där till allas beskådande... Ha, det gör säker att en del veklingar slutar röka! Men vi verkliga livsnjutare kommer att skamset huka för smälek, gliringar och spottloskor.

Framför allt, gissar jag, kommer vi att bli häcklade för vår förmåga att hela tiden finna på nya försvar och ursäkter för vår dumhet.

23 mars, 2005

På snedden

Äntligen kommer värmen smygande. Trots min tvåveckors time-out i Mali i januari tycker jag att den här vintern kännts osedvanligt lång och kall. Det måste vara mitt kall att söka mig söderut, åtminstone halva året. Jag har försökt gå i ide, men redan efter ett par dagar börjar det bli jobbigt att ligga. Dessutom är det alltid någon avundsjuk jävel som kommer och väcker mig på pin kiv.

Nåväl. Idag, på Gerda-dagen, passerar jag ännu en milstolpe. 44. Det låter som ett dålig skämt, men tyvärr är det sant. Jag har redan gått igenom förtioårskrisen men jag kan ändå inte riktigt acceptera den i mina öron alltför höga siffran. Förtiofyra. Sex år från femtio. Tjugofyra år från tjugo.
Men hallå...!
Jag känner mig ju inte så gammal!
Förvisso är väl inte de tjugo något att stå efter, men förtiofyra låter banne mig inte roligt direkt. Någon sade (Oscar Wilde?): "Ungdomen är nog en underbar tid. Synd bara att den kommer alldeles för tidigt i livet."
Precis så känner jag det också. Det är ju först nu som jag börjar bli mogen nog att veta hur jag borde använt mig av min ungdom!

17 mars, 2005

Frälsning under galgen...

Nu har jag gjort det! Jag har verkligen rensat bland mina grejer. Tja, nåväl, låt vara - inte allt förvisso, men varje resa börjar med ett steg. Om man inte tar tåget förstås. Och om sanningen skall fram, i den mån den nu kan dras ur en förhärdad lögnare, så var det inte helt frivilligt.

Söndag förmiddag hade jag preockuperat för att sota pannan och fylla på pellets. Ute på gården står det en pall med närmare ett ton pellets som per skottkärra skall forslas in i källaren. Entrén till pannrummet håller en höjd av cirka 150 cm, och en bredd precis så stor att kärran går in. Det vill säga under normala omständigheter. Fem veckors bitande kyla anser inte undertecknad vara vare sig normala eller acceptabla omständigheter. (Tyvärr finns det ingen instans att vända sig till med klagomål - den enda som möjligen skulle kunna ha något inflytande svarar aldrig på vare sig böner eller förbnnelser.) Kylan har resulterat i att marken utanför källardörren rest sig och obönhörligt kilar fast dörren halvvägs när man söker öppna den. Sålunda har det under vintern varit en syn för skadeglada lyteskomiker att åse en tvåmeters gänglig figur, med ben så långa att de tycks sluta först i midjan, försöka bära in två sextonkilossäckar samtidigt, dubbelvikt som en fällkniv och genom en öppning hälften så stor som erforderligt. Dessa omständigheter har gjort att jag dragit mig för att ta in mer pellets åt gången än vad som ytterst nödvändigt varit. Vecka efter vecka har jag förbannat Kung Bore och hans iskalla sinne för humor, ständigt sökande efter tecken på takdropp förkunnande mark-isens återtåg.

Denna söndag vaknade jag dessutom hemsökt av influensa. Jag förpassade min feberheta lekamen ner till det gravkalla pannrummet bara för att upptäcka att det ekade tomt i pelletsbingen. Jag rafsade ihop spillet som fanns i botten av bingen och startade pannan i hopp om att det åtminstone skulle räcka till varm vatten. Shunten drog jag ned helt - ingen värme till elementen således. På vägen upp tog jag med mig allt brännbart jag hittade, kopplade in sticksågen och började såga upp det i passande längder. Vid det laget började mina frossbrytningar tillta på allvar - vid ett tillfälle upptäckte jag att jag helt glömt att sätta på sticksågen men likafullt sågade bräda efter bräda.

Jag tog mig upp på övervåningen, drog madrassen till kaminen och började elda. Den tidigare sotsvarta kaminen övergick snart i mörkrött och jag kastade in allteftersom det sjönk undan i eldstaden. De närmaste dygnen var en segdragen kamp mellan febertoppar, frossattacker och vedhämtning. Jag samlade in allt löst brännbart jag fann; först bräderna jag sparat på vinden för eventuella behov; därefter gick finvirket på nedervåningen; så överblivna golvplankor, prima 50 millimeters - brann som jädrar i det. Småningom blev det glesare; en bokhylla följdes av en tamburmajor; ett par gamla skoinlägg skonades heller inte; ett par böcker blev lågornas rov innan jag insåg att det blev för mycket aska.
Sista bränsleinsamlingsturen, nu på mycket svaga ben, fann jag en pall som sett sina bästa dar; en stol som med ytterst lite våld "redan var trasig ändå"; en utgammal maskäten kavel ochh ett par dito slevar i trä, och! - nu kommer det - mitt innanför dörren till drängkammaren hittade jag min korksamling!
Tusentals vinkorkar fördelat på tre omfångsrika plastkassar, tillsammans vittnande om ett stort socialt nätverk och många glädjerika år av glam och rus. Med tanke på vad jag tidigare utgjutit om vedermödorna med att flytta, och i vetskap om ännu en nära stundande flytt, var beslutet, om inte enkelt så åtminstone odiskutabelt (vem jag nu skule diskutera ett sånt beslut med...?) Korkarna följde med till offerbålet!

Jag måste erkänna att av allt jag eldade så brann korkarna bäst, värmde mest och gav mig mer välbefinnande än allt det övriga tillsammans. Kanske har jag just anträtt det första steget på en lång resa - utan packning!
Jo, jag erkänner att det är en hel del packning kvar att elda upp, men hur paradoxalt det än kan låta - korksamlingen vägde tungt!

02 mars, 2005

Genusproblem i flyttbranschen?

Nu har jag äntligen flyttat klart. Det är ett veritabelt helvete att flytta. Jag undrar hur hjärnan är konstruerad på de som frivilligt blir flyttkarlar. Och här är den manliga genusbeteckningen inte fel. Det måste vara någon form av manliga primater som frivilligt väljer den födkroken (ursäkta att jag är fördomsfull, men jag håller kvinnan alltför högt för att ens kunna tänka mig en kvinna som flytt-... Ja, vad skulle det heta: Flyttkvinna? Flyttmatrona (en sådan borde ju vara rätt kraftig...)? Flyttbrud? Nä, snarare brutta då. Flyttkäring (hur nu någon skulle kunna älska en sån...)? Eller, med tanke på den intellektuella standarden hos en sådan - flyttvåp? Flyttkossa? Nä, nu håller jag på att bli rent tarvlig.

Egentligen handlar det nog mest om min egen aversion mot hårt kroppsarbete. Men de senaste nätternas intensiva ryggvärk är den enda belöningen för mitt hårda slit. Dessutom är mina annars så mjuka och lena händer nu ett minne blott. Nariga, valkiga (ursäkta svordomen), fulla av torrsprickor, skrapsår och blånaglar - flyttamatörens otack.

Och, som om det inte var nog med kånkandet på gammal skit (se förra drapan), när det väl är gjort ska man dessutom städa. Helst både där man skall flytta in och den kvart man lämnar för att riktigt gotta sig i eländet. Ja körde ett stenhårt städrace i mer än 12 timmar. Klockan 4 på morgonen var jag klar och skulle då bära ut det sista till bilen. Den hade gömt sig under ca 30 cm nysnö och efter ytterligare en halvtimme kunde jag köra till huset. Där var svinkallt. Pannan hade stannat för pelletsen hade tagit slut. Så, fram med snöskyffeln, skotta till förrådet, skotta så bilen kom in på gården, bära in pellets, köra igån pannan igen... Halv sex kom jag i säng, men en knorrande maga. Jag hade glömt äta sedan frukost - och nu hade det gått ett dygn till. Upp klockan halv åtta, åka och lämna nycklarna...
- Vadå, städbesiktning? Näää, har jag inte hört något om...
Naturligtvis var det en del anmärkningar, trots att jag varit minutiöst noggrann - tyckte jag. Sisådär en trettio punkter!!! Nåväl, då jag inte ville betala ett par tusen för att en städfirma skulla skörda frukterna av mitt städslit var det bara att gå på det igen. Ytterligare tre timmar senare gjordes en ny besiktning - och nu var det bara cirka tio anmärkningar. Vid det här laget kände jag mig som Pelle Snusk.

Men det visade sig att när det stod: "golvet, sovrummet" - som jag torkat tre gånger handlade det egentligen om att jag missat ett hörn på ca en kvadratcentimeter. Och ventilen, jaha det räckte alltså inte att torka av den aldrig så noga, man var tvungen att skruva av den och diska den också. Ugnen, som jag värmt med såpa och sedan torkat aldrig så noga, - där skulle jag upp ovanför grillelementet och torka (arbetsställningen som krävdes för att utföra denna åtgärd var så kompicerad att jag funderade på att fotografera mig själv och skicka in bilden till Guiness World Records). Fönstren, noga torkade två gånger, ja där var det "flugskitar" som jag var tvungen att skrapa bort med ett rakblad. Och så vidare.

En timme senare var jag klar och besiktningsmannen var nöjd. Jag frågade honom då om det var vanligt att folk klarade sig utan anmärkningar.
- Näää, inte så. Under mina sju år som besiktningsman är det bara tre stycken, så vanligt kan man nog inte säga att det är.
- När jag själv flyttade för ett halvår sedan, fortsatte han, fick jag också göra två omstädningar...
Det kändes genast mycket bättre.