06 april, 2006

Myror i huvudet...

När jag var hemma hos en vän en gång höll han på att bädda rent. Nymanglade, friskt doftande rena sängkläder är en billig lyx som jag alltför sällan kostar på mig, insåg jag då. Men min vän tog fram ett nytt påslakan som förundrade mig. Det var vitt med bruna myror på. Alltså fullt av dem - fem, sex centimeter stora bruna myror.

Plötsligt slog det mig: Hur i hela friden är den person skapt som går in i en affär och köper sängkläder med myror på. Där hänger alla möjliga andra påslakansset; enfärgade, tvåfärgade, kulörta, randiga, rutiga, mönstrade på alla möjliga sätt. Sen kommer alla med motiv: moln, nallar, ankor, fjädrar, landskap etc. Slutligen har vi alla barnset med Disney-motiv, Spiderman, Nalle Puh och alla andra populära figurer. Utbudet och variationerna är i det närmaste obegränsat.

Frågan är alltså: I detta enorma utbud, med alla dessa alternativ – hur kan det finnas människor som frivilligt väljer dessa stora, fula, bruna myror på sitt påslakansset? Alltså, som fattar ett aktivt val: "Waow, myror. Det där ska jag ha!"
Som ratar alla goa, mjuka motiv, sånt som får en att bara vilja krypa ned i bingen och gosa lite... Som kallt och hårdhudat konstaterar: "Ha! Velourfetischister... Nä, myror, det är grejjer det."

Blotta tanken på att som avslutning på dagen dra över sig ett täcke fullt av stora brunmyror avskräcker. Att det sista man ser innan man släcker lampan för dagen är dessa enorma, gnagande myrkäftar – ja, hur kan det påverka ens drömliv… Tänk om det dessutom finns några myggor i rummet – AAAAhhhgg! Klådan attackerar med full styrka…

Jo, man blir faktiskt både förundrad och ödmjuk när man tänker på att det finns folk till allt.