27 november, 2010

Drömmar och Tristlotter

En av mina väninnor är allmänt känd för att vara varm, generös och medkännande, och jag känner knappast någon som inte kommit att tycka om henne från första stund. Jag har funderat lite över det, och kommit fram till att det beror på att hon är fullständigt chosefri och naturlig, samtidigt som hon aldrig räds att säga sin ärliga mening när hon blir tillfrågad. Denna underbara människa har lärt mig mycket om både ödmjukhet och kurage – ja, om livet självt.
Döm därför om min förvåning när hon en dag utbrast:
- Näää, Gud så vidrigt!
Hon pekade på en rubrik i tidningen på bordet framför henne, som berättade om en man som vunnit på en Trisslott.
- Vad då? frågade jag oförstående.
- Trisslotter, menar jag! svarade hon. Det är ett vidrigt spel. Det finns ingenting annat som kan få mig att känna mig så avundsjuk… Tänk att vinna tjugofem tusen i månaden i tjugofem år!

Jag förstod precis vad hon menade.
Trisslotterna är ett oerhört lockande spel och det är ingen slump att min väninna kände sig så provocerad av dem. Men varför? Vad är det som lockar så mycket med just Trisslotterna egentligen?

När jag var barn talade man om miljonärer som något fantastiskt, något sällsynt - som ett närmast ouppnåeligt mål i livet. På den tiden fanns det knappast någon miljardär i vår sinnevärld, förutom Joakim von Anka.
Men precis som pengar, devalveras också ord.
En miljon är inte längre vad det varit. Miljonvinster är idag vardagsmat – det tillkommer massor av nya spelmiljonärer varje vecka, och var och varannan vd har en miljon eller mer i årsinkomst.
Ordet miljonär tycks idag närmast lite larvigt – en miljon är väl ingenting att skryta med… Dessutom rör sig många vanliga knegare idag med miljonbelopp - oavsett om det har pengar eller inte – genom bostadslån och andra skulder.

Så även om en miljon fortfarande är väldigt mycket pengar så är det ändå inte någon drömvinst längre. Folk inser att de antagligen skulle göra av med en miljon relativt snabbt, så idag krävs det mer, betydligt mer, innan man kan göra anspråk på att locka med en drömvinst.
Det är här Trisslottens genialiska konstruktion kommer in. Istället för att vara en engångssumma som, trots att den kan vara relativt hög, ändå på något sätt är ändlig, symboliserar Trisslotten ekonomiskt oberoende!

Att varje månad få en inkomst på tjugofemtusen, vare sig man lagt två strån i kors eller inte, är en frihetssymbol. De tjugofem åren är, till skillnad från engångssumman, oöverskådliga, närmast oändliga. När man är tjugo är en fyrtiofemåring en gubbe eller kärring – något som är en själv lika främmande som en utomjording. När man fyllt fyrtio, och antagligen fått ett annat perspektiv på tiden, innebär de tjugofem åren att man inte behöver arbeta mer – om man inte vill – tills man fyller sextiofem och ändå ska gå i pension. Och är man sextio år fyllda innebär det att man antagligen inte behöver oroa sig ekonomiskt mer i sitt liv.

Trisslotten är alltså en dröm om frihet:
Friheten att slippa arbeta; att få äga sin tid.
Paradoxalt nog fortsätter många av dem som vunnit en större vinst, att arbeta och leva som tidigare, men med högre konsumtion och fler utlandssemestrar. Det tyder på att det sociala sammanhanget man verkar i egentligen är viktigare än vad man tjänar eller vad man producerar.

Den här tankekedjan borde mana till eftertanke: Vad är det egentligen som är viktigt i våra liv? Jo, att vi känner oss fria och att ingå i ett socialt sammanhang. En undersökning som nyligen publicerades i DN visade att 80 % av de tillfrågade önskade att de kunde arbeta mindre. Således stick i stäv med regeringens arbetslinje. Samtidigt presenteras också handelns prognos för årets julhandel: en ökning med tre procent förutspås, till totalt 65 miljarder svenska kronor.
Konstigt - att folk inte inser att om de konsumerar mindre kan de istället arbeta mindre och få mer tid till livet. Men, det är klart, det vore ju rent samhällsfientligt i ett samhällssystem som bygger på evig tillväxt.


Jag erkänner. Jag köper en trisslott jag också, emellanåt. På något sätt lindrar det lite, när man är som fattigast, att veta att man åtminstone ha en chans – om aldrig så liten – att slippa ur den ekonomiska rävsax som håller oss alla fångna. Rent förnuftsmässigt vet jag att alla spel skapats för att berika spelarrangören, och att chansen för att just jag ska dra rätt lott är en på miljonen. Dubbeltriss är extra korkat. Där säljs två lotter i en, och det räcker med att man får tre lika belopp eller symboler i de två fälten tillsammans. Dessutom är det tolv belopp i varje fält, istället för nio på de vanliga lotterna.
Som om det skulle göra chansen att vinna större!
Vi vet att vi blir blåsta, och ändå fortsätter vi köpa lotterna: Har jag en lott, så har jag en chans. Har jag ingen lott har jag ingen chans. Den enkla retoriken fungerar.

Potentiell vinstlott.

När jag emellanåt köper en Trisslott brukar jag skrapa alla fälten utom ett, och sedan ställa lotten på fläkten, som en ständig påminnelse om att jag är en potentiell mottagare av tjugofem tusen i månaden i tjugofem år. På så vis räcker lotterna länge, även om det endast i undantagsvis utfaller med någon vinst - och då aldrig högre än 75 kronor.

Det bedrägliga med alla lotterier med ”drömvinster” är att det får oss att fokusera på en brist och på en framtida eventuell lösning – en dröm, istället för att fokusera på det man har och vad som gör en lycklig i nuet.
Man ska jämföra sig med dem som har det sämre, inte med dem som har det bättre, brukar det heta. Men kanske är det bara en av alla dessa floskler som skapats av de rika, för att få fattiga människor att acceptera orättvisorna i världen.
Som Seneca den yngre, en av Roms rikaste och mäktigaste män, som strödde kloka ord och sentenser omkring sig – inte sällan om dygden av att vara fattig. Han konstaterade:
”Fattig är inte den som har lite; fattig är den som vill ha mer.”

Stämmer Senecas påstående kan vi konstatera att världen är fattig, och styrs av världens fattigaste människor.