24 januari, 2005

Tankar om tiden

Jag brukar fråga mina elever: Vilken tid är den rätta; den upplevda eller den uppmätta? Som exempel brukar jag ange skillnaden mellan två timmar lektion med mig och två timmar på en kul fest. Den ena tiden drar sig fram med en sengångares hastighet medan den andra förflyter såsom en blinkning. Enligt vårt vedertagna sätt att se på tiden är det ingen skillnad på längd mellan de båda exemplen, men enligt våra sinnen är det så.
Så, vilken tid är då den verkliga; den upplevda eller den uppmätta? För mig är det enkelt: Den uppmätta tiden är ett falsarium, enkom konstruerat för att förslava människor. Den upplevda tiden är den sanna, och vi borde förlita oss mer till våra sinnesupplevelser - även när de går stick i stäv med vedertagen vetenskap.

Bodil Jönsson utvecklar, i sin bok "Tio tankar om tid", dessa tankar betydligt klarare och förnuftigare än jag någonsin är i stånd till, varför jag rekommenderar läsning. Gärna högläsning för någon du tycker om. Högläsning är en klart underskattad konst som utvecklar läsförståelse, inlevelseförmåga och säkert hundra andra goda egenskaper, och är det då också en bra bok blir Ni minst dubbelt så många som får ta den till sig samtidigt. Ni sparar alltså tid. Tid som ni kan sätta in på banken och låta förränta sig, så att Ni, när Ni går i pension, kan njuta extra mycket av extra mycket liv...
Nej, "här och nu" skall vara vårt motto i alla våra dagar!

Mitt budskap till eleverna är att de måste ta tillvara sin tid, sluta slösa den på saker som inte är intressanta eller viktiga. Jag riskerar således att plötsligt stå där inför tomma bänkrader, med ett antal nyvaknade elever som, istället för att komma på mina lektioner, går ut och lever dagen.

Men tyvärr. Antingen är jag en kass lärare eller så har jag korkade elever, för de fortsätter komma, lektion efter lektion. Och jag fortsätter att springa i mitt ekorrhjul...

23 januari, 2005


En teblandande nattvakt i Bamako. Posted by Hello

Tankar om natten

Så sitter jag återigen och avnjuter en iskall natt, som vore det en drink. Eller som champagne, som enligt Churchill skulle vara "torr, kall och gratis". Ja, just så är denna natt. Fast det är klart, jag föredrar temperaturen i Bamako. Där var det över trettio grader på dagarna, och på natten sjönk det till runt 20. Någon natt var det under 20, och mina reskamrater frös - för att inte tala om afrikanerna. De kom och gick med stickade mössor, halsdukar och handskar - trots att temperaturen var som en varm och skön sommarnatt i Sverige. Det såg lite roligt ut för mina svenska ögon. Själv njöt jag av varje ljum natt, och hade för det masta kortärmat.

En natt i Bamako tog jag ut kameran på stativet, riggade riktmicken, hörlurarna och gick ut för att spela in hur natten låter där nere. Det är fantastisk vilken ljudkuliss det är framåt fyra på morgonen: Hundar som skäller i bakgrunden; en tupp som gal med jämna mellanrum, några dova röster från nattvakter i området; ibland en avlägsen trumma, eller reggaemusik från någon kanstrig radiomottagare. Och med riktmicken förstärks alla ljuden rejält.

När jag stod där och spelade in kom plötsligt nattvakten från Toumanis ställe ut och ställde sig intill mig. Han såg ut som om han trodde jag fått en knäpp eller nåt, så jag tog av mig lurarna och räckte dem till honom. Tveksamt satte han dem utanpå sin svarta, stickade nike-mössa. Hans min då jag riktade micken åt olika håll var obetalbar - han spärrade upp ögonen och hakan föll ned på bröstet. Tuppen; hundarna som skällde i fjärran; en bil som stannade, släppte av ett par passagerare som växlade några ord innan bilen åter drog iväg; en råtta som sprang i ett dike - allt fångade jag med riktmiken. Ett par män kom gående ca 50 meter längre bort, småpratandes med beslöjade röster. Jag riktade micken mot dem och nattvaktens ansikte sprack upp i ett brett leende. Han hade dittills varit väldigt butter och avvisande, och det var nu första gången jag sett honom le. Männen passerade, antagligen utan att vare sig se eller höra oss där vi stod i den becksvarta natten.

Jag packade ihop prylarna och gick för att sova, men nattvakten hejdade mig. Han drog fram en stol till mig, bredvid hans, och satte sig så för att att hälla upp te, det speciella afrikanska teet som avnjutes hett och sött i snapsglas. Han bjöd mig först och drack sedan själv ur samma glas. Sedan satt vi där, länge, i en ordlös gemenskap. Han talade bara bambara och lite franska, alls ingen engelska, så de få saker vi dryftade var elementära artighetsfraser. Desto större var vår gemenskap - vi hade funnit en like i varandra, såtillvida att vi båda dyrkar natten och dess alldeles egna ljud.

När så klockan blev fyra på morgonen raspade det till i avlägsna högtalare, och den lokale böneutroparens röst började skalla över nejden. Jag flög upp, satte på kameran och började spela in igen. Snart blandades böneutropen med en tupp som gol och en get som bräkte i närheten. Jag lämnade över lurarna till min nyfunne vän som ivrigt satte dem på huvudet och återigen sprack hans ansikte upp i ett oförställt glädjerus. Det var en fröjd att se honom, han som alltid har natten som arbetstid och alltid är omgiven av dessa ljud.

Dagen efter översatte vår vän och tolk, Kalilou, för mig och nattvakten. Den senare tackade innerligt för upplevelsen, och läraren i mig berättade för honom att micken och hörlurarna bara förstärker vad som alltid finns där, att han bara behöver träna upp sin förmåga att lyssna på alla ljuden för att en helt ny värld ska öppna sig för honom. Han sade sig vara mycket tacksam, och för att visa det bjöd han återigen på te.

Under resten av vistelsen var den tidigar så buttre nattvakten som förbytt - alltid leende och hjälpsam.
Ett ljud betyder så mycket.

20 januari, 2005


Mat på senegalesisk restaurang i Bamako. Serverades med vatten. Posted by Hello

Tankar om vatten

En av huvudorsakerna med Maliresan var att samla material för ett vattenprojekt i skolan. Vi ville belysa vattensituationen i världen: Att söder om Sahara saknar 55% av människorna tillgång till rent vatten. I Sverige har vi noll koll på sånt, och vi saknar kunskap om vad ett liv utan vatten innebär. I vissa områden i Afrika kan människor behöva gå två dagar för att fixa lite rent vatten, har jag läst någonstans. Två dagar! Och vi vrider bara på en kran så kommer det obegränsat med vatten. Varmt eller kallt, det är bara att välja. I snitt gör vi av med 220 liter vatten om dagen i Sverige. Vi duschar, badar, tvättar bilen, vattnar gräsmattan etc. och det är bara när det blir rejäl torka på sommaren som vi kan behöva spara vatten.

I Mali bodde vi på en gård där man hade en kran med kallt vatten. Ibland, när de tyckte att vi slösade för mycket, hängde de ett hänglås över kranen. Vi hade förvisso en dusch också, men bara med kallt vatten. Det gjorde dock inget, det var bara uppiggande med en sval dusch i värmen. Men de rekommenderade oss att inte dricka kranvatten - våra magar skulle antagligen slå bakut om vi drack det. Istället fick vi köpa vatten på butelj. Och utslaget över hela resan blev det rätt mycket pengar. I snitt gjorde vi väl av med tre, fyra flaskor om dagen, till en kostnad av ca 8 skr st. I Mali lever 70% av befolkningen på under två dollar/dag. Vi tre gjorde alltså av med dubbla den summan varje dag på bara vatten.

I Västjämtland, där jag kommer ifrån, finns det en enorm underjordisk sjö med absolut rent, välsmakande fjällvatten. Det är det vattnet som rinner i kranarna i min hemby, Järpen. Lika fullt finns det allehanda sorters vatten på flaska i varenda affär även i Västjämtland. Och folk köper det. Jag är övertygad att om man gör ett blindtest med kranvatten och alla olika sorters buteljerat vatten så skulle 90% välja kranvattnet - och ändå köper folk vatten på flaska.
Nog är det en märklig värld vi lever i.


18 januari, 2005

Hemma igen...

Ja, nu är jag hemma i min kammare.
Det har varit en otroligt händelserik resa, och att komma hem igen är som ett magplask. Plötsligt får uttrycket "dagens i-landsproblem" en helt ny innebörd. Från att ha varit ett kul uttryck i nåt humorprogram i TV är det plötsligt allvar.

I lördags skänkte jag och mina reskamrater 10.000 cfranc (ca 150 skr) till ett gatubarnsprojekt som vi engagerat oss i, ett projekt för ett 20-tal hemlösa barn i Bamako. Pengarna skulle användas till att skaffa mat den närmaste veckan.
Idag var det en kollega som blev upprörd för att jag skar upp en av de femton tårtor i förväg, före den officiella invigningen av designåret på skolan. Man får liksom nya perspektiv på saker och ting.

Vi har förutsatt oss att hjälpa gatubarnsprojektet att köpa lös en tomt utanför staden där de ska inrätta en skola och plantage. Vi besökte fältet i lördags, och träffade den franska kvinnan, Marie, som köpt loss tomten för 19 miljoner cfranc (ca 270 000 skr). Hon köpte den under förevändning att det skulle komma barnen tillgodo, och fick den därför till ett reducerat pris. Enligt den organisation som vi nu jobbar med var det en annan spekulant på tomten - fotbollsproffset David Beckham - och han bjöd det dubbla, men fick nobben för ägaren ansåg att barnen skulle få fältet.
Nu är det dock ett problem. Marie bor själv på tomten med sin afrikanske make som suttit inne just för att ha försnillat biståndspengar - återigen, allt enligt barnprojektsorganisationen i Bamako. Hon har nu varit där i tre veckor utan att höra av sig till "moderorganisationen" - allt medan barnen sover ute i en park i centrala Bamako. Hon har också samlat in 2300 euro i frankrike, till gatubarnsprojektet - men de har inte sett röken av några pengar. De har hon använt till att bygga och renovera på tomten, utan att kontakta moderorganisationen. Det luktar ruttet, men jag vet ännu inte säkert om hon är den skurk som det förefaller.

Nåväl. Vi åkte dit, ett sällskap på 23 personer, och började filma allt. Det blev ett dj*kla liv på Marie och hennes make - vi hade inte där att göra och fick definitivt inte filma, vilket vi givetvis sket högaktningsfullt i. Sedan presenterade jag mig som dokumentärfilmare (halvsanning...) och att vi skulle göra en dokumentär för franska TV 5 och fransk-tyska Arte (trekvartslögn). Vi ville gärna ha en intervju med henne så här i början på projektet, sa jag, och fortsatte att berätta att vi skulle göra filmen med eller utan hennes medverkan. Hon blev då plötsligt rätt spak och ställde upp på en intervju. Vi riggade stativ, två kameror och riktmick - allt för att se så proffsiga ut som möjligt. När vi var klara med henne gjorde vi även en intervju med en av moderorganisationens kritiska ledare - mitt framför hennes hus.

Det hela började som en set-up för att ge organisationen en bättre förhandlingsposition, men ju mer material vi fick, desto mer började jag tro att det verkligen går att genomföra. Så nu är det bara att skriva manus och skicka in ansökningar. Men först gäller det att organisera en insamling till barnen, så att de får mat för dagen. Har man varit riktigt hungrig någon gång - och då menar jag under en längre tid, jag då är det inte svårt att öppna plånboken för dessa underbara ungar.

Javisst ja! Ni kanske undrar... Nä, jag är fortfarande lyckligt ogift. Jag nappade inte på den kvinnliga bartenderns erbjudande. Jag försökte förklara att det inte är något paradis i Sverige heller, och en mycket svår kulturell omställning om man kommer från afrika. Det gjorde inget intryck på henne. Det var först när jag berättade att hon var tvungen att vara gift med mig i två år som hon såg lite tveksam ut, men inte ens det avskräckte henne. Hon ville promt ge sin treårige som en vettig chans i livet, och därför ville hon till Europa till varje pris. Och det är väldigt lätt för mig att sitta och kåsera kring det. Men naturligtvis är det djupt tragiskt. Jag behöver bara gå till mig själv, och mina barn. Vad skulle jag inte göra för att ge dem en chans till ett bättre liv än många barn där har.

Klockan halv fyra på morgonen lämnade vi klubben. Då låg hon och sov över bardisken, i handen höll hon det foto på sin son som hon visat mig.
Jag var djupt rörd.

13 januari, 2005

Giftastankar

Jag bestamde mig en gang for att aldrig gifta mig. Sedan traffade jag en kvinna som jag trodde att jag skulle leva med i resten av mitt liv och jag friade gang pa gang. Hon avbojde med hanvisning till att jag var tvungen att "fria pa riktigt". Forhallandet sprack smaningom ialla fall och jag ar annu ogift.
Haromdagen var det dock en kvinna som friade till mig. Jag befinner mig fortfarande i Malis huvudstad Bamako och har ar alla vita lovligt byte pa alla satt. Alla vill at vara pengar och de ar ratt uttryckliga i sitt satt att saga det. Naval. (Sitter pa ett internetcafé dar det saknas komma pa tangentbordet sa det blir lite stolpiga meningar.) Vi var pa en Jazzclub (vilket egentligen betyder stalle for rika afrikaner att ta med sina maetrasser till; det kryllade av valbestallda man i 50-60 arsaldern med flickor kring 20.) Vi var dock dar for att filma en spelning med vara nyfunna vanner fran Danmark. Tanken var att aven Toumani Diabaté skulle dyka upp och gastspela men hans fru blev sjuk. Naval. Jag satt i baren innan spelningen och drack en ol. Plotsligt kommer en av de kvinnliga bartendrarna fram till mig och fragar om jag inte vill gifta mig med henne. Jag forklarade mig en smula overraskad: Tankarna gick omeddelbart till Strindbergs frieri till Harriet Bosse...
Hon erbjod mig till och med 600 euro! Snacka om gammaldags - hosta upp hemgift bara sa dar... Naval. Nu maste jag jobba.
Fortsattning foljer...

10 januari, 2005

Fra Mali

Av resan till Festival au Desert blev intet. Istallet sitter jag som gast hos Tomani Diabate - den beromda koraspelaren. Till hans residens kommer alla Malis kanda musiker och jammar pa kvallarna. Helt underbart! Ingen ting har blir som man tankt sig - allt blir annorlunda och battre. I morgon ska vi gora en intervju med Tomani.
Igar holl det pa att ga snett emellertid - polisen hogg oss for att jag filmade utanfor vad som visade sig vara en polisstation. Jag tvingades radera bilderna, men jag forstar hur stor Tomani ar, for hade vi inte berattat att vi var hans gaster hade det kunnat sluta riktigt illa. Nu kan jag inte langre missbruka hans gastfrihet, maste sluta. Au revoir; J

05 januari, 2005

Afrika

Sitter i Bamako pa ett internetcafe. Det tar tid att skriva fur tangentbordet ser helt annorlunda ut. Varmt. Tyvarr maste vi nog lagga om vara planer - att ta sig till festivalen blir lika dyrt som resan hit. Vi har hittat Ibrahim som fungerar som tolk och guide. Kanns tryggt - han tar oss forbi alla nasare o dl. Vi satsar pa kulturlivet i Bamako med omnejd istallet. Mopti. Djenne. Niger. Fiskare jagare och bonder har han lovat att ta oss till. Det blir spannande. Aven en nattklubb har i Bamako och ett disko.
Nu ska vi forst kolla in Niger. Sen marknaden och mat.
Kommer fler rapporter langre fram.

04 januari, 2005

Packningsvånda...

Ja, så står jag inför min första afrika-resa. Klockan är snart fyra på morgonen; klockan halv elva ska jag åka ut till Landvetter, och jag har ännu inte packat. eller diskat, sugit bort dammråttorna och tagit hand om smutstvätten. Jaja. Kommer tid, kommer råd.

Nu har jag ändå fått kontakt med en kille i Mali, Pedro, som antagligen kommer att kunna hjälpa oss. Han pratar engelska och kan antagligen tolka för oss. Kanske kan han också hjälpa oss att fixa transporten till festivalen. Det ordnar sig alltid.

Igår ringde en journalist från Hallands Nyheter igen. De har redan skrivit om oss, men hon ville ändå ha en kort telefonintervju inför resan. Det är lite roligt att vi fått så mycket publicitet, jag hoppas att vi kan sälja lite material efter resan också. Om inte annat så är det bra reklam inför den stora hjälpinsamling vi ska göra senare i vår. Mer om det en annan gång.

Nu står jag alltså för packningsbekymret: Vad behöver man i Mali? Få se... Ligga i tält i ökenklimat; 30 - 40 grader på dagarna, och ner mot 5 grader på nätterna... Hmmm. Tjocktröjan, kommer den att skrymma? Långkallingar att sova i? Kommer de att behövas i sovsäcken? Långärmat, shorts och t-shirt... skor i öknen? Skorpioner, blä. Tjock sula kan aldrig vara fel... Och om man nu vill gå på en nattklubb i Bamako, vad ska man ha då? Har de nån särskild dress code? Burkha för kvinnorna, männen inlindade i lakan? Nä, det var fånigt...
Visst ja, toapapper är aldrig fel att ha med sig!
Så där snurrar tankarna hela tiden. Det enda jag kan vara säker på är att det jag tar med kommer att komma till användning. Eftersom jag reser med lätt bagage blir det inte tillräckligt med saker för att jag ska kunna vara så nogräknad. Har jag kunnat klä mig fel på allehanda tillställningar i Sverige ska jag nog kunna sticka ut i öknen i Mali och på nattklubbar i Bamako också...
Drar mig till minnes följande rader av Tage Danielsson:
"Det heter ju att kläderna gör mannen. Men så är det inte alls: Det är minst lika ofta kvinnor som syr kläder."



01 januari, 2005

Mali-resa

Är lite nedstämd.
Ska åka till Mali på tisdag, i hopp om att kunna besöka ökenmusikfestivalen i Essakane. Det ligger mitt ute i öknen, ca 100 mil från Bamako, där vi landar.
Fick just meddelande om att resebyrån som fixar pressresorna vill ha 1095 Euro för att fixa transporten. Vilken rip-off. Vi är tre pers, och det skulle i ett slag fördubbla hela budgeten för resan. Uteslutet således.
Vad återstår? Avboka hela resan och förlora 100 dollar/pers? Eller skippa festivalen, men resa till Mali ändå? Känns minst sagt lite halvt. Eller åka, och lita till försynen? Att det reder upp sig på vägen, att det finns en mening med allt - även om det kan vara svårt att se det i stunden. Ja, givetvis det senare alternativet. Jag har den rätta tro på universums inneboende godhet.
Det ordnar sig alltid, på något sätt...
"Allting sker till det bästa, i den bästa av världar."

Ågren och traditioner

Tack och lov för nyårskonserten ifrån Wien. Det hör liksom till, att man dagen efter kvällen före sitter och dväljs tillsammans med Ågren, ackompanjerad av Wienerfilharmonikerna och ett gäng eteriskt flyktiga baletthoppor som svävar genom praktsalarna i nåt slott. De smäktande wienervalserna lägger sig som ett våtsvalkande omslag kring huvudet och lindrar huvudvärken.

När man halvslumrat sig igenom musiken börjar livsandarna återvända och man kan möjligtvis pressa ner några överblivna revbenspjäll, lite chips och en kall öl till nyårsbackhoppningen från Garmich-Partenkirchen. Jag, som nästan aldrig ser på sport, brukar alltid se backhoppningen. Jag är fullständigt ointresserad av såväl hoppare som resultat, men det har en stark dragningskraft på mig ändå.

Eller, det är kanske så att dragningskraften mest sitter i tv-fåtöljen, och att jag sover så gott till ljudet från TVn. Att det råkar vara nyårskonserten och backhoppningen är kanske mer gammal vana än att det är så suverän underhållning. Men det känns ändå så rätt på nåt vis: Svishet från skidorna, brölet från supportrarnas tryckluftshorn, smacket när laggarna slår i backen efter flygturen, jublet från publiken och de synnerligen ointressanta kommentatorerna - tillsammans bildar det en suverän ljudkuliss när mitt undermedvetna i bakfyllan bakar ihop diverse hallucinatoriska drömmar.

TV-traditioner är som bäst när mitt allmäntillstånd är för dåligt för att jag ska orka se skiten.
Gott Nytt År, förresten.