22 december, 2011

Att vara frilansjournalist ...

... är ingen dans på rosor, men väl på törnen.
Det är många som frågat mig varför jag inte skickat in mina texter till någon tidning. Ibland gör jag det, när jag känner mig optimistisk och glad. Tyvärr är det ofrånkomligen ett säkert sätt att bota sig från såväl optimism som glädje.
För att illustrera vad jag menar så publicerar jag här min senaste korrespondens med en redaktör. Jag kallar honom för NN så ingen behöver veta att det var ETC som refuserade mig och mina båda banktexter den här gången:

"Hej igen NN.
Det här är nu den fjärde gången jag skickar samma förfrågan till dig. Efter tre mail och ett telefonsamtal har jag ännu inte fått något svar av dig.
Det börjar nu kännas besvärande; hade jag varit inne i en existentialistisk kris hade jag antagligen tvivlat på min egen existens vid det här laget.

Jag skickade ett par texter till dig den 25:e november. Det var den första gången. När jag inte hört någonting efter två veckor, inte ens en bekräftelse på att du alls mottagit mitt mail, så skickade jag det återigen den 8:e december. Men inte heller den här gången får jag något svar.
Jag väntar i en vecka och ringer sedan, den 14:e december, och frågar. Du berättar lite ursäktande att Ni haft problem med Er mailserver ett tag.
Jag lovade därför att genast skicka samma förfrågan igen, vilket jag också genast gjorde - och konstaterar idag, den 21:a december, att det gått nästan en månad sedan jag skickade artiklarna till Er för första gången. Jag har ännu inte ens fått en enda rad från er, inte ett enda ord som ens kan bekräfta att Ni nåtts av mitt erbjudande.

Kanske har jag för stora krav. Kanske är jag för självcentrerad.
Kanske har jag för bråttom - det finns säkert en hel armé av folk som tror att de kan skriva, som inbillar sig att deras tankar och texter är någonting värt, och det är säkert massor av dem som dagligen hör av sig till Er. Så hur kan jag ens inbilla mig...
Men jag får ursäkta mig med att jag är lite hungrig, det är svårt att få ihop till sitt dagliga bröd idag.

By the way - skall Ni någon gång skriva om hur svårt det är att vara frilansjournalist i Sverige idag så ställer jag upp på en intervju...

Hälsningar,
Johan B. Löfquist"
Jodå. Den här gången fick jag svar från redaktören ifråga:
"Hej Johan.

Jag ber om ursäkt för sent svar. Jag får tack nej till dina 
texter. 
Det handlar om genre och inte kvalitet. Tyvärr har vi sällan den här 
typen av texter i tidning. 

Ämnet är dock intressant. Kan du gör 
nyehtsjournalistik av det? Kan du berätta om bankjättarnas ovilja service, från 
ett kundperspektiv? 

Återkom gärna om du har en idé åt det hållet. 

Vänlig hälsning
NN"
Suck.
Så försvann den skrivarglädjen.
Dödad av en redaktör som inte ens bevärdigar sig att skriva korrekt svenska.

Insättningsinsats på banken.

Det är verkligen inte så att jag går omkring och söker bråk med bankerna. Jag vill förtydliga det, för den som tidigare läst om min förra bankstrid,  http://zenigen.blogspot.com/2010/10/bonus-pa-banken.html kan lätt få det intrycket.
Däremot är jag både retsam och olydig - av födsel och ohejdad vana - och när jag stöter på något som jag inte gillar eller förstår nyttan av så vågar jag säga ifrån. Högt.

Nu senast var det en väninna som var pank och bad mig sätta in hundra kronor på hennes personkonto i Nordbanken, för att hon var tvungen att betala en räkning samma dag. För en majoritet av er som läser det här kanske det är en absurd situation – att vara i femtioårsåldern och trots att man har ett heltidsarbete bli så pank mellan varven att man inte ens har en hundralapp kvar på kontot...
Så är dock verkligheten för många i vårt samhälle – även om våra folkvalda inte tycks inse det, utan skamlöst kan hävda att alla borde ha en årslön på banken. Men att vara pank är så ”skämmigt” att ingen vill berätta om det. Jag vet dock att jag inte är ensam om att någon gång tvingats lämna tillbaka varor i snabbköpet för att pengarna inte räckt. Det värsta är att man skäms över det!
Trots att man jobbar och sliter lika många timmar som någon annan, men har råkat välja ett kvinnodominerat yrke, eller ett lågstatusarbete som ingen kan bli rik på, så är vi fostrade att skämmas för att inte pengarna räcker!
Egentligen är det ju alla andra som står där i kön med oxfiléer och hummer i sina matkorgar, och som tjänar lika mycket i månaden som jag får in på ett år, som borde skämmas för att vi inte skapat ett mer jämställt samhälle. Alla borde kunna leva drägligt på sin lön – för att inte nämna förhållandena för dem som vill arbeta men inte får något jobb, eller alla sjuka som Försäkringskassan jagar med piska…
Det är många som tycker att jag är ute och cyklar ...

Nåväl. Min väninna var alltså pank och jag fick i uppdrag att hjälpa henne. (De som känner mig personligen finner historien kanske mer osannolik för att de vet hur sällan jag kan låna ut pengar till någon annan, om det så bara rör sig om hundra kronor...)
Jag begav mig således till det lokala Nordeakontoret, tog en nummerlapp och väntade lydigt på min tur i nära nog en halvtimme. Det var, provocerande nog, bara två av fyra kassor öppna trots att lokalen var full av folk. Det tog således sin tid – men det gav mig samtidigt gott tid att studera bankens egenannonser där de skryter med sina förmånliga fonder, pensionssparande och – absurt nog – även sin förstklassiga service.

När väl mitt nummer plingade till stegade jag fram till kassan och hejade käckt på kassören - en ung, välkammad kille i tjugoplusårsåldern.
”Halloy! Jag skulle vilja sätta in hundra kronor på det här kontot”, sade jag muntert och sträckte fram en lapp med min väninnas personnummer tillsammans med en hundralapp.
”Javisst” svarade den unge mannen lika glatt. ”Då får jag be dig om din legitimation.”
”Eh... Nja, jag vill bara sätta in pengar...”, svarade jag försiktigt.
”Jo, men då måste jag ha din legitimation”, förklarade killen.
”Varför då?”
”Jo, jag måste logga in med din legitimation om jag ska kunna göra transaktionen.”
”Men varför? Jag vill sätta in pengarna anonymt.”
”Jo, det kan du göra, för mottagaren behöver inte se vart pengarna kommer ifrån.”
”Ursäkta mig”, svarade jag med illa återhållen irritation, ”men anonymt för mig innebär att jag inte alls vill röja min identitet. Inte för mottagaren, inte för banken och inte heller för dig.”
Jag sade det sista sävligt och övertydligt för att han skulle förstå att jag inte tänkte ge mig utan strid.
”Men jag måste ha en legitimation för att kunna öppna en transaktion. Annars kan jag inte göra något alls...”
”Varför då?” frågade jag igen.
”Tja... Systemet bara är sånt....” Nu tvekade han lite; uppenbarligen hade han vare sig fått frågan förut, eller ens själv ställt sig den frågan. (Märkligt nog, anser jag.)
Med risk för att verka tjatig upprepade jag nu mitt ”varför då”, varpå den unge mannen erkände att han inte visste, att ”systemet bara är sådant”. I all sin oskuld anade den unge mannen sannolikt inte att sådana svar har en negativ inverkan på min sinnesfrid, i synnerhet när jag står upp för värderingar jag vill försvara. Jag riktigt kände hur adrenalinet började rusa till, och jag höjde antagligen rösten ett snäpp när jag irriterat frågade:
”Men varför är systemet så? Jag är kund i banken, och jag vill inte ha det så! Finns det någon lag som säger att ert system måste vara så?”
Nu började killen se uppgiven ut, och jag anade att han var beredd att kasta in handduken. Men i samma ögonblick seglade det fram en kvinna i fyrtioårsåldern, med ett kroppsspråk som skrek auktoritet. Jag gissade att hon var någon form av kontorschef, och nu kom hon till sin underlydandes undsättning. Jag kände hur hjärtat började bulta hårdare och jag gjorde mig beredd sig på en hård fight.

Hon ställde sig beskäftigt bakom den unge mannens kontorsstol och upprepade vasst vad den unge mannen nyss sagt:
”Man måste legitimera sig för att kunna göra en transaktion här. Man måste logga in ett personnummer innan man kan göra någonting alls i systemet.”
”Men varför?” frågade jag, och sket fullständigt i ensidigheten i min konversationskonst.
”Det bara är så!” Svarade damen ännu vassare, uppenbarligen ovan att bli ifrågasatt i sin yrkesroll.
”Men finns det någon lag som säger att alla bankkunder måste legitimera sig?”
”Nej. Men vårt system är uppbyggt så. Det går inte göra någonting utan att man först loggar in ett personnummer.” upprepade hon irriterat.
”Men varför? Om det inte är lag på det, utan det är en regel som banken har kommit på själva så måste du väl kunna förklara orsaken för mig?”
”Det är för att vårt datasystem är uppbyggt på det sättet! Det bara är så!” Nu var hon uppenbart irriterad på mina återkommande ”varför”. (Jag måste säga att frågan ”varför” är väldigt underskattad i vårt samhälle.)
Den unge mannen var nu helt överspelad. Han bara satt och såg besvärad ut. Antagligen visste han inte hur han skulle bete sig. Kommandoran stod bakom honom och förde diskussionen över hans huvud, bokstavligen. Jag tyckte lite synd om honom, men nu hade det gått så långt att jag inte längre kunde backa. Hade det bara varit grabben hade jag kanske givit upp och slängt fram legget, för jag hade ju lovat min väninna att sätta in pengarna. Det var nu så nära stängningsdags att jag inte skulle hinna till något annat kontor.
Men nu stod alltså Kommandoran där bakom honom och såg så fisförnäm ut att jag tänkte; ”Fan heller, de får hellre ringa polisen och som får dra ut mig med våld än att jag ger upp den här striden.”

Jag tog ny sats, nu med betydligt högre röst, för jag ville dela med mig av den här upplevelsen till övriga bankkunder. Om inte annat för att hon, Kommandoran, skulle finna hela situationen så pinsam att hon skulle backa, på något vis.
”Så du menar jag inte kan sätta in ett hundra kronor på ett konto utan att först legitimera mig?!”
Jag tog upp hundralappen och höll demonstrativt upp den i luften.
”Det handlar om ett hundra kronor! Får jag inte sätta in ett hundra kronor anonymt?!”
Jag såg att min offensiv tog på hennes försvar, men hon gjorde åter ett försök att skylla på systemet:
”Vi kan inte, för man måste logga in för att komma åt att göra något alls i systemet.”
”Men vem är systemet till för egentligen? Är det inte för kunderna?! kontrade jag snabbt. ”Jag är ju kund här i banken, och om ni har byggt upp ett system som inte passar mig så måste jag ju protestera emot det!”
Min bredsida tog hårt, det såg jag. Hon flackade med blicken och scannade antagligen av läget bland de otåligt väntande kunderna bakom mig.
”Men vi får inte...” började hon när jag bryskt avbröt henne och med hög röst frågade:
”Kunden har alltid rätt brukar det ju heta, men det kanske inte gäller Nordbanken?” Nu kom min retsamma sida fram. Jag kände att hon var på defensiven, och det sporrade mig.
”Jo, men... vårt system...”
”Kom inte med det där om systemet igen. Om ni har ett system som inte kunderna vill ha så får ni väl ändra det!” högg jag av, och fortsatte: 
”Jag vet att det finns en lag som säger att alla som sätter in 10 000 eller mer måste legitimera sig och förklara vart pengarna kommer från - för att man ska försvåra penningtvätt.” Jag tog åter min hundralapp och höll upp den i luften med båda händerna, och fortsatte ilsket:
”Men det här handlar om ett hundra kronor! Tror ni att jag håller på att tvätta pengar - hundra kronor åt gången?”
Nu rodnade hon faktiskt lite – men antagligen mer av ilska än av skam.
”Så... Får jag sätta in mina hundra kronor anonymt eller inte?”
”Men det går inte, har jag ju förklarat!”, svarade hon argt.
”Ursäkta mig, men jag är journalist och jag vet vad jag talar om. Vi lever i ett kontrollsamhälle som inte står George Orwells 1984 efter. Vi lämnar hela tiden elektroniska spår efter oss, genom varenda transaktion vi gör, varje gång vi köper något med ett kort, varje gång vi gör ett bankärende. Och Ni, bankerna, sitter som spindeln i nätet och samlar in all information om oss vanliga människor.
Jag vill inte ha det så!
Ni hjälper till att bygga upp ett 1984, och som kund i banken måste jag ha rätt att protestera. Det är klart att jag kan byta bank själv, men jag kan inte byta bank för den som jag vill sätta in pengar till.”
Kommendoran blev allt rödare i ansiktet och hennes ögon sköt flammande blixtar, men hon kom sig inte för att svara något, så jag vände mig åter till den unge grabben i kassan:
”Unge man! Jag ser ju att du har huvudet på skaft och förstår vad jag menar, så du kan säkert hjälpa mig. Om du loggar in med ditt personnummer så kan jag ändå göra insättningen anonymt.”
Nu hade chefen samlat sig igen och protesterade högljutt:
”Men så kan han inte göra, han är ju tjänsteman i banken!”
”Jaså”, svarade jag retsamt, ”har Nordea regler som säger att era egna tjänstemän inte får nyttja bankens tjänster?
”Nej, men han är ju i tjänst!”, svarade hon uppretat, högröd i ansiktet.
”Ja, om han är i tjänst är det väl bara än större anledning att han gör mig en tjänst!” replikerade jag både snabbare och fyndigare än jag trodde mig vara kapabel till.
Sedan ignorerade jag henne och vände mig återigen till grabben i kassan:
”Hörru, grabben. Kan inte du fråga chefen här bakom om du inte kan få ledigt i två minuter – säg att du ska på muggen eller nåt – och så kommer du ut på den här sidan av disken, tar min hundralapp och sätter in på det här kontot. Då visar du att det faktiskt ligger något i ert skryt om god service!”
Det var bredsidan som besegrade kontorschefen. Hon vände på klacken och försvann fort som en avlöning in på närmaste kontor bakom kassorna.

Grabben såg uppgiven ut och visste antagligen inte hur han skulle göra (han hade antagligen inte uppfattat att Kommandoran flytt fältet), men han väste fram något som jag inte uppfattade. Samtidigt stegade nu en myndig kostymnisse i trettioårsåldern tvärs genom lokalen bakom kassadiskarna, ställde sig bakom grabben och låtsades pilla på en mynträknare samtidigt som han med ett högt, men vänligt, tonfall tog sin arbetsgivare i försvar – som för att återställa lugnet på bankkontoret:
”Jo, där är faktiskt så att man måste logga in med kundens personnummer för att kunna göra några transaktioner.”
”Jo tack”, svarade jag syrligt, ”jag har förstått att systemet är sådant. Jag markerade citattecknen i luften för att förstärka ironin, och fortsatte:
”Men då kanske du kan framföra till dina chefer och de som ansvarar för systemet att det åtminstone finns en kund som inte uppskattar ert system!”
Nu föll grabben in igen med en ny väsning, och jag uppfattade denna gång att han frågade vilket kontonummer jag ville få pengarna insatt på. Jag förstod att han ville vara diskret för att inte chickanera sin chef, men jag var vid det här laget adrenalinstinn och ville inte bespara henne ett sista nålstick, så jag tackade honom med hög röst:
”Tack. Det var hyggligt av dig att låta mig sätta in mina hundra kronor anonymt! Det finns kanske ändå lite hopp för den yngre generationen!”
Grabben såg inte det minsta tacksam ut, och kostymnissen bakom honom vände ryggen till och låtsades inte om något alls. Själv kände jag hur det blossade av upphetsning i mina kinder över den turbulens jag förorsakat under de dryga tio minuter mitt ärende tagit.

När jag fått mitt kvitto, tackat och vände mig om förväntade jag mig bara hatfyllda blickar från ilskna, otåliga kunder. Men i kassan bredvid min stod det en liten rar dam i 70-årsåldern som log vänligt mot mig och sakta nickade bifall.
”Yes”, tänkte jag, ”jag är inte helt ensam, det finns en del som förstår!”

Ingen annan mötte min blick när jag segerrusig stegade ut från kontoret med insättningskvittot i min hand.
Men samtidigt hade jag en bitter smak i munnen – grabben i kassan och kostymnissen var båda minst 20 år yngre än mig, men ingen av dem begriper att det är deras frihet jag tar strid för.

12 december, 2011

American Graffiti - 35 år senare.


Av en ren slump zappar jag igenom TV-kanalerna mitt i natten. Plötsligt är det en scen i TV 3 som får mig att haja till, lägga ifrån mig fjärrkontrollen och bli sittande - trots att jag egentligen sällan ser på TV, och aldrig brukar titta på någon av de kommersiella kanalerna eftersom jag tycker så illa om reklam. Men nu blir jag sittande, reklam eller inte.
Efter cirka trettiofem år ser jag om en av min ungdoms absoluta favoritfilmer: American Graffiti, eller Sista natten med gänget, som den hette på svenska. Det blir en märklig upplevelse, en riktig tidsresa där minnen från förr plötsligt ger filmen en extra dimension.

American Graffiti skildrar den första riktiga ungdomskulturen - amerikanska kids i början av 60-talet - och är en orgie i vräkiga, bensinslukande amerikanare, tonårsförälskelser, tidstypisk musik och vardagsintriger - utan att ha någon egentlig handling.
Men trots allt är det en filmhistorisk klassiker.
 
Ron Howard bakom ratten i filmen.
Filmen producerades av Francis Ford Coppola, och regisserades av George Lucas. Det var Lucas andra film, efter "THX-138". Filmnördar som jag noterar att det också är registreringsnumret på karaktären John Milners bil i American Graffiti.
Skådespelarna i filmen; Ron Howard, Harrison Ford och Richard Dreyfuss, har det gått rätt bra för senare också, och radiorösten Wolfman Jack var en radioprofil från Lucas skoltid som också fick ett rejält uppsving genom fimen.   
Filmen, som hade premiär 1973 men visades i på biografen i Järpen först tre, fyra år senare. 

Lite filmnördsfakta: Efter Dennis Hopper och Peter Fondas formidabla succé med lågbudgetproduktionen Easy Rider beslutade sig Universal Studios att satsa på fem filmer med en budget på under en miljon dollar. (Det kan nämnas att det ändå var en högre budget är en svensk normalfilm på den tiden.)
Bolaget skulle ge lovande regissörer chansen att arbeta efter independentmodellen - där regissörerna själva skulle få full konstnärlig frihet - final cut. De fem filmerna var Peter Fondas western "The Hired Hand"; Dennis Hoppers "The Last Movie"; Milos Formans komedi "Taking Off"; science fiction-filmen "Silent Running" av special effects-mästaren Douglas Trumbull (som bland annat medverkat till titlar som 2001, Närkontakt av tredje graden och Blade Runner.) samt American Graffiti. Historien visar att det var en lönsam satsning.
George Lucas spenderade den runda summan  777 777.77 dollar för hela produktionen, och filmen spelades in under 29 dagar. Vid en förhandsvisning i San Francisco dömde Universals representant ut filmen som icke visningsbar, trots att publiken gillade den. Producenten Coppola, som just haft en personlig framgång med den första delen av Gudfadern, blev då så förbannad att han erbjöd sig att köpa ut filmen - ryktet säger att han drog fram checkblocket och ville köpa filmen på plats och ställe. 
Nu förlikades de emellertid, men Universal Studios lät klippa om tre scener - till Lucas stora förtret. När denne några år senare, 1977, gjort succé med första delen av Star Wars beslutade han att göra ett nysläpp av American Graffiti (1978), och klippte då in de bortklippta scenerna igen. Producenten Coppola gillade filmen - men inte namnet. Han föreslog istället "Another Slow Night in Modesto" eller "Rock Around the Block", men Lucas stod på sig. 
Filmen blev en stor framgång, delvis tack vare soundtracket med dess 41 låtar. Egentligen skulle det ha varit 80 låtar med i filmen, men budgeten tillät inte det. Lucas ville också ha en eller flera Elvis-låtar i filmen, men Elvis manager, Tom Parker, var för girig och ville ha för mycket betalt - en låt lär ska ha kostat 50 000 dollar att köpa loss.

Egentligen är American Graffiti en rätt banal feel-good film för främst ungdomar, med lagom mycket hjärta och smärta till lättsmält (smörig?) musik. Men när jag var en finnig tonåring gick den rätt in i hjärtat. När jag nu ser filmen på nytt efter alla dessa år, är det som rena tidsresan. Minnesbilder, låt vara ganska dimmiga och oskarpa i kanterna, fullkomligt sköljer över mig.
Jag såg filmen på bion i Järpen två gånger samma vecka - och jag älskade den. Den slog an en sentimental sträng i mitt hjärta och fick mig att drömma mig bort från det lilla samhället och önska mig ut i världen. 
Jag var inte ensam om att gilla filmen - och musiken. Flera av mina vänner hade vältrimmade epa-traktorer som vi åkte runt i, med musiken från American Graffiti på högsta möjliga volym och närde drömmar om att få riktigt körkort och en riktig amerikanare. De äldre av mina kompisar hade redan körkort, men någon jänkare var det ingen av dem som hade. Jag hade vare sig epa-traktor eller bil, utan var hänvisad till mina kompisars fordon. Men jag inhandlade dock soundtracket på vinyl, en platta som sedan snurrade på skivtallriken under ett par år och blev en stående ljudkuliss i tonårsrummet - främst när jag var olyckligt kär. Det var jag tyvärr mest jämt på den tiden. Jag blev ofta god vän med de tjejer jag för tillfället var kär i, och det resulterade i att föremålet för mitt hjärtas heta låga kunde gråta ut mot min axel och berätta om hur olyckligt kära de var i någon av mina vänner.

Jag minns särskilt en gång när jag satt i en av mina vänners bilar som stod parkerad utanför det dansställe vi tagit oss till. Vart det var minns jag inte längre; kvar finns bara en ögonblicksbild, berövad alla detaljer. Möjligen var det utanför Böle loge, eller Folkets Hus i Mörsil eller Undersåker. Jag var omkring 17 år och fullständigt nedkärad i en något år yngre tjej. Hon satt bredvid mig och håll hårt om mig och lutade sitt rödgråtna, av rinnande mascara nedsmetade ansikte mot mitt bröst. Men hon var ändå den vackraste flickan på jorden för mig. Hon grät floder och kladdade ned min tröja med svarta mascarafläckar, och hulkande berättade hur kär hon var i min vän - som också ägde bilen vi satt i. Hon hade varit ihop med honom i ett par månader, något som fått svartsjukan att rasa i mitt bröst. Men tidigare samma kväll hade han plötsligt gjort slut med henne. Nu stod han tjugo meter bort och grovhånglade med en annan tjej. Han hade träffat den nya samma kväll, och nu stod han i skenet från ett par bilstrålkastare, höggradigt berusad, hånglade ogenerat med henne samtidigt som hans ena hand letade sig in under sin nya flickväns blus - väl medveten om att hans ex satt i hans bil och såg på. 

Jag förbannade honom. Jag förbannade min vän som fått den unga kvinna som jag älskade, men som nu gjorde henne så illa. Jag förbannade honom för att han såg så bra ut; jag förbannade honom för att hade ett sådant kvinnotycke. Och jag förbannade honom för att han behandlade tjejerna som skit. Själv var jag lång och mager, såg inte särskilt bra ut och var antagligen ganska nördig. Således var jag i princip okysst. Jag hade aldrig blivit ihop med någon av de tjejer jag varit kär i, och jag avundades grovt mina vänner som - den ene efter den andre - blev ihop med någon av dem.
Men nu satt jag alltså där i bilen med henne, förbannad på min vän, olyckligt kär - och samtidigt överlycklig. Jag var överlycklig över att få sitta och hålla om mitt hjärtas stora kärlek. Äntligen. Äntligen - efter flera månader - var det slut mellan dem. Mitt hjärta bultade hårt och jag svämmade nästan över av kärlek, samtidigt som jag led av att se henne så olycklig. Nu var hon olycklig - men fri. Nu var det kanske min tur ändå, tänkte jag. 
Det blev aldrig så. 
När jag ser tillbaka på den tiden kan jag än idag känna ett stygn av smärta i mitt bröst - som ett sår som aldrig läkt. Hela min tonårstid var en enda lång utdragen olycklig kärlekshistoria - låt vara att det var flera föremål för min heta kärlekslåga, men den fick alltid brinna i sin ensamhet.

Här var jag nitton år och hade just börjat röka. Sitter och festar med en polack och Bertil.

Och Republiken Fria Jemtland ligger långt från Kaliforniens ständiga sol och varma klimat. Vare sig min fantasi eller mitt motorintresse räckte egentligen till för att jag skulle kunna identifiera mig med mina vänners drömmar om de stora, vräkiga bilar som glider fram i American Graffiti - det var egentligen bara stämningen i filmen, och den smöriga musiken som jag aldrig fick dansa tryckare till med den flicka jag var kär i, som gjorde att jag tyckte så mycket om den.
I dag, i vuxen ålder och med ett halvt livs perspektiv - och därtill en filmvetenskaplig utbildning bakom mig, försöker jag se filmen med andra ögon än jag gjorde då. Jag tycker fortfarande om den, men det är nu uppenbart att det är en ungdomsfilm som lyckats anlägga en skön stämning. Dialogen är som handlingen; vardaglig och egentligen rätt ointressant - men just därför så naturlig och stämningsskapande.
Men minnesbilderna som framkallas när jag ser om filmen, drygt trettio år senare, gör att jag inte kan sätta på mig filmvetarens skarpa, analytiska glasögon. Mina egna minnen ger idag filmen ytterligare en dimension, och jag inser att jag aldrig kommer att objektivt betrakta den här filmen. Den har integrerats med mitt eget liv, mina minnen har blivit ytterligare en dimension i upplevelsen - ungefär som 3-D, fast för minnet istället för synen. Men i det här fallet är det en dimension av vemod som får mig att sörja den jobbigaste perioden i mitt liv - tonåren. 
Tänk om man kunde få leva om sin tonår, men med det vuxne jagets erfarenheter och distans - inte minst självdistans. Någon konstaterade att ungdomen allt är en fin tid i livet - men den kommer bara alldeles för tidigt i livet. 
Å andra sidan är det den, tonårstiden, som format mycket av den jag är idag. Kanske mer än jag vill tro.

Det blev aldrig något Kalifornien för mig. Jag packade min ryggsäck och åkte ut i Europa istället, och fann att resandet ger mig min livsluft. Tågen som alltid är på väg någonstans passade mig bättre än de vräkiga amerikanarna. Och Järpen kändes alltför litet och trångt när jag kom hem efter den första tågluffen - det var självklart att jag skulle ut i världen. Och rest har jag gjort hela mitt liv, både i verkligheten och genom alla filmer jag sett från jordens alla hörn.
Men aldrig förr har det blivit så tydligt att det faktisk går att resa i tiden också - under natten har jag genom American Graffiti tagit en tur tillbaka till ett ögonblick tonåren.

Med fullpackad ryggsäck, väntande på tåget någonstans i Danmark. 
P.s: Det ironiska är att när jag nu ser om filmen går den i TV3, och avbryts ständigt av reklamavbrott. Så filmens största styrka - den sköna stämningen - hackas sönder och förstörs gång efter annan av den förbannade reklamen. 
Jag ska nog aldrig igen se en film i en TV-kanal som väljer att avbryta den för reklam - det är som en ren förolämpning mot såväl publik som filmskapare.