19 juni, 2005

Höstdepression i juni

Sommarsolståndet kallas den tidpunkt då solen antar sin största deklination, d.v.s. står som högst på himlen på norra halvklotet. Brukar inträffa runt 21 juni. Det innebär att nu är det alltså bara två dagar kvar innan solen vänder igen. Och det innan årets sommar ens börjat. Det är en stimulerande depressiv tanke.

Jo, jag vet, juli och augusti är de riktiga sommarmånaderna i det här landet. Men ändå. Solen vänder och dagarna blir kortare - redan innan den riktiga sommaren tagit fart. Det lägger liksom sordin på glädjen. När man borde jubla över att slippa bylta på sig lager på lager med kläder så gnager den där tanken: Det blir mörkare och mörkare för varje dygn. Snart är den här, hösten. Bland oss självplågare är det en sport att börja höstdepressionen så tidigt som möjligt. Enligt en annan norrlänning, estradören Ronnie Eriksson, är de riktiga depressionsproffsen redan inne på hösten 2009.

Någon skald, minns inte vem, sade om hösten; "Nu börjar den vår som de svagsinta kallar höst." Såna poeter borde censureras. Jävla glädjespridare.

Nej, låtom oss fröjdas över den ångest vi kan självsuggerera över solens orubbliga gång, och låt intet lysa upp den skugga vi lägger över de heta julidagar som eventuellt ligger framför oss. Vi kan bara hoppas på en lika blåsig och kall sommar som förra året: Bättre gödsel för en höstdepression finns inte.

11 juni, 2005

Madame Saddam på Försäkringskassan

Jag är en av de lyckligt lottade som beviljats friår. Förvisso bara till årsskiftet eftersom min chef slarvade bort fem månader för mig, genom sin saktfärdighet. Antagligen, med tanke på min egen saktfärdighet, beror det på någon form av instant karma.

Nåiallafall.
Eftersom min inkomst sänkts från ca 14 papp netto i månaden till 9, tänkte jag att det måste påverka underhållet också. Eftersom jag betalar fullt, nästan 3 500 i månaden för mina tre barn till Försäkringskassan, tänkte jag att jag under mitt friår borde kunna sänka den summan åtskilligt. Förvisso handlar det bara om ett lån, för jag tvingas naturligtvis att återbetala mellanskillnaden när jag kommer upp i normal lön igen.

Jag stegade således med gott mod in på Försäkringskassan för att dryfta mitt ärende. Jag blev lite förvånad av att se två manliga receptionister bakom disken, det var första gången jag sett det. Det hör liksom till att det är kvinnor som sitter bakom receptioner. Gärna också lågavlönade. Jag fick senare veta att det beror på att det har förekommit så många hotfulla situationer i mottagningen, och att det blir lite lugnare om man placerar ett par biffiga karlar där istället.

Nåväl. Jag fick småningom tala med den kvinna som hade hand om underhållet. Jag förklarade mitt ärende, att jag ville ansöka om att sänka återbetalningen av mitt underhåll under friåret. Döm om min förvåning när kvinnan, mycket beskäftigt, säger:
- Du får skylla dig själv. När du har sökt friår är din inkomstminskning självförvållad, och då beviljas du ingen sänkning.
Jag tappade hakan över svaret. Visst, det finns en viss logik i hennes resonemang, det ser jag också. Men det var inte upp till henne att med en så tydlig irritation i rösten föregripa ett myndighetsbeslut. Jag försökte lite försiktigt:
- Men underhållet är ju inkomstbaserat, och nu sänks min inkomst med 5 000 i månaden... Dessutom är det pengar jag måste betala tillbaka när jag får tillbaka min ursprungliga lön igen.
- Det spelar ingen roll. Du skulle ha räknat på det innan du sökte friår. Först av allt måste du ju göra rätt för dig. Hur skulle det se ut om staten betalade för alla?
Nu började adrenalinet rinna till och jag kände hur min ansiktsfärg började stiga.
- Hörrudu, nu är det så att jag har låtit en långtidsarbetslös ta min plats under ett år för att själv driva eget företag. Det kommer alltså att komma in mer pengar till staten under det här året. Dessutom är det inte fråga om något bidrag, det handlar om pengar som jag måste betala tillbaka, ett lån alltså, och det till en högre ränta än jag får låna på banken för.
Hon envisades dock:
- Men det spelar ingen roll. Din situation är självförvållad så vi godkänner ingen sänkning av återbetalningen. Staten kan inte ligga ute med pengar för alla som vill ha friår.
Mitt tålamod tröt och jag väste vasst:
- Mitt friår är en vinst för staten. Och staten, det är ju jag, och alla andra skattebetalare i landet. Det är inte dina pengar du hanterar, det är mina skattepengar. Jag har jobbat och betalat skatt i över 20 år. Så kom inte dragande med staten här. Dessutom har jag bara begärt en blankett av dig. Det är inte din sak att stå här och på förhand avslå min ansökan, utan du ska bara ge mig den djävla blankett jag begärt.
Nu rätade damen bakom disken upp sig, blev mycket stram och korrekt.
- Jag ville bara ge dig en föraning om hur vi brukar göra bedömningar. Men givetvis skal du få en ansökan.
Hon skrev under tystnad ut blanketten och räckte mig den.
- Vill du att jag visar dig hur du ska fylla i den, frågade hon surt.
- Nejtack, det klarar jag nog själv, svarade jag lika surt och avlägsnade mig.

Min första reflektion var att jag nu förstod varför de behövde manliga receptionister - om det var det vanliga kundbemötandet kunde det vara på sin plats med ett par gorillor bakom disken.

Men efter det korta mötet började jag fundera. Mitt buddistiska högre jag försökte få mig att tycka synd om satkärringen eftersom hon antagligen lever ett liv som framkallar ett behov av att sätta sig på de som hon tror befinner sig i underläge. Det är henne det är mest synd om, inte de stackare som hamnar i hennes händer. Tröst för ett tigerhjärta, sa mitt lägre jag.

Men kanske är det inte hennes vanliga beteende. Kanske var det något hos mig som lockade fram aggressionerna hos henne. Och vad hade jag som kunde locka fram hennes, förhoppningsvis, sämsta sidor? Jo, naturligtvis:
FRIÅR.
Jag inser nu att det måste vara det som triggade henne. Jag har beviljats friår. Jag har frivilligt valt tid framför pengar. Jag har hoppat av ekorrhjulet, jag har brutit med arbetslinjen, jag föredrar att lata mig. Jag lever på bidrag.
Friåret är säkert ett rött skynke för många. Dels för alla de som av olika skäl inte beviljas friår, dels för alla de som inte anser sig ha råd att ta ut ett friår.

Jag har talat med flera av mina tidigare kollegor, som närmar sig 60 och som är trötta på lärarjobbet, men som inte anser sig ha råd att ta ut friår. Egentligen kan det knappast handla om det. Barnen är utflugna, huset är betalt, de lever ihop två personer och de anser ändå inte att de har råd att ta friår. Jag får det inte att gå ihop. Men jag inser att det är provocerande att det finns personer som vill, vågar, kan ta ut friår.

Finns det någon lösning på denna diskriminering av oss priviligerade? Jovisst, svaret är enklet. Inför medborgarlön direkt, och avskaffa förtidspensioner, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialbidrag. Gör alla medborgare till bidragstagare, och låt dem som vill ha en högre inkomst jobba som de vill. Pengarna finns. Men tyvärr finns det inte någon vilja att befria oss från löneslaveriet.

06 juni, 2005

Elegi över Nationaldagsfirande

I dag ska vi fira.
Nationaldagen, Fosterlandet, Knugen och hela hans dj*vla familj.
I morgon hoppas jag att någon tar ifrån honom hela hans apanage, sparkar ut honom och familjen och öppnar upp slottet för oss svenska skattebetalare. Låt den f*n börja jobba som vanligt folk, och begrav alla gamla symboler för forna tiders förtryck djupt ned i berggrunden.
Hurra, hurra, hurra, hurra!