21 mars, 2006

Nairobi, slutet av mars 2006

Jag forsoker komma pa vilket datum det kan vara, men vet inte ens vilken dag det ar. African Time... Jag ar assimilerad. Trivs ypperligt har, skulle mycket val kunna tanka mig att spendera halva aret har, halva i Sverige.

Nu ar dagarna fyllda med moten och forberedelser infor fortsattningen av vara projekt. Traffade den Somaliske ambassadoren forra veckan, sedan dess har han ringt oss tva ganger. Verkar mycket intresserad sa det ar inte omojligt att jag kan skriva kontrakt innan jag atervander. Men pengarna ar slut sa det ar lite anstrangt lage just nu. De underbara manniskor vi traffat har staller upp till 200%. I gar sa Karanja, en fotograf jag traffat har, att han vill ta mig pa en tur till hans hemby och stalla till en fest for oss. Han ska kopa en get for ett par hundra kronor, massor med ol och ha en bbq-fest. De skar halsen av geten, tappar den pa blod, rensar och fyller den med en massa jox, binder ihop den och grillar den over en oppen eld. Nar det ar klart doppar man det grillade getkottet i blodet och ate med ett tillkampat artighetleende. Later mumma. Hoppas att vi hinner med det ocksa.

Internet fungerar sa sporadiskt att vi kallar det internjet, sa det ar bast att jag skickar det har nu.

17 mars, 2006

Zedekia

Mombasa den 14 mars 2006
Så är vi tillbaka i Mombasa. Resan från Lamu började sex i morse när vi begav oss till hamnen för att ta båten in till fastlandet. Jag med full packning; ryggsäck, kameraväska och stativväskan. Det blir några kilon tillsammans och begreppet ”news mules” (om de TV-fotografer som står för nyheternas utlandsbevakning, de jobbar hårt, bär tungt och till låg lön…) får nu ytterligare en dimension för mig – även om det inte är nyheter jag pysslar med.

Å andra sidan är det mesta här nytt för mig. Brottsligheten här tar sig lite våldsammare uttryck än hemma i gamla Svedala. Varje vecka är det notiser i tidningarna om hur en ”mob” lynchar någon fasttagen brottsling, slår denne halvt medvetslös, trär ett bildäck över honom, häller på bensin och tänder på. I går natt var det fyra typer som försökte bryta sig in i ett risförråd någonstans i de norra delarna av landet. En nattvakt upptäckte dem och slog larm. Genast samlades en folkmassa och de lyckades gripa en av dem medan de tre andra kom undan. Den gripne avrundade sin jordiska tillvaro på precis det grymma sätt jag beskrivit.

I Nairobi händer det ännu idag att biltjuvar mitt på ljusa dagen helt enkelt sliter upp förardörren på någon förbipasserande bil, skjuter föraren och sticker med bilen. Jag ska i sanningens namn säga att det är rätt ovanligt, men jag inser att jag bör vara försiktig med att skylta för mycket med en förtiotusenkronorskamera. Igår berättade Shee att det finns motsvarigheten till biltjuvar även på Lamu. Ön som har ca 70 000 innevånare har inga bilproblem, som jag tidigare berättat om, eftersom det inte finns några vägar. Men åsnor dräller det av. Alla åsnor är märkta med ägarens signatur eller bomärke. Ibland händer det att när en åsna släpps ut för att beta i sophögarna (de äter allt, tycks det, till och med plastpåsar som man ibland får se den skita ut…) efter en hård dags arbete, så kommer någon och kidnappar dem. Sen får de jobba hela natten också. När ägaren kommer på morgonen är givetvis åsnan trött, men tvingas ändå fortsätta arbeta eftersom ägaren inte vet vad som hänt. Fortsätter tjuvlånandet blir givetvis åsnan sjuk och får sättas på åsne-sanatoriet i hamnen.
Ibland händer det också att någon tjuvar en åsna för att ta sig tillandra sidan ön, och då kan de ta upp till en vecka innan den hittar hem igen. Mitt på ön finns också ett stort grönt fält där det ständigt återfinns åsnor som är ”på rymmen”.

Här i Mombasa är det lite mindre våldsamt än i ”Nairobbery”, men även här händer det saker. En av servitriserna här på hotellet blev utsatt för ett rånförsök när hon var på väg hem efter jobbet i går kväll, men lyckades skrämma iväg rånarna efter att ha fått en mindre blessyr på ena armen. Och Zedikia, restaurangchefen på hotellet vi bor på, berättade att han inte vågar åka hem på kvällarna när han jobbat sent, för kyffet där han bor ligger ca 200 meter från huvudvägen, och det är mycket farligt att gå där på kvällarna. Hotellchefen är tydligen en snålvarg så även om det finns lediga rum så får inte personalen utnyttja dem. Så Zedekia brukar helt enkelt lägga sig på några stolar i restaurangen och sova när han jobbat sent. Chefen betalar mycket låg lön dessutom, berättar Zedekia. Dels för att han är girig, men också för att han är rädd att om han betalar en dräglig lön kan hans personal spara pengar för att starta en egen, konkurrerande verksamhet. Dessutom, skulle någon klaga så får denne genast sparken, och ersättare finns det gott om. Varje dag kommer det runt 15 personer och söker arbete på hotellet, och en del är till och med beredda att arbeta för halva den redan tidigare oanständigt låga lönen.

Zedekia är enbart han en fullgod dokumentärhistoria. Pastor i kyrkan i sin hemby, och förtroendevald representant för sex kyrkor i det distriktet. Men han har inte råd att stanna där och jobba med det, för någon lön får han inte – och dessutom förväntas han som pastor ta emot människor i sitt hem, bjuda på något och ge dem goda råd. Så han tvingades till Mombasa, fick ett jobb som diskare och när bartendern på hotellet ertappades med att förskingra pengar ur kassan fick denne sparken och Zedekia befodrades. Sedan blev han restaurangchef genom sitt goda huvud för matte. En tysk affärsman lyckades lura honom att ta sina sista pengar för att investera i en gemensam restaurangrörelse, och blåste honom sedan på ett mycket raffinerat sätt (lång historia… för ett annat tillfälle.). Zedekia blev bortkollrad i Zimbabwe, hörde inte av tysken mer, och stod utan en spänn i ett främmande land. Ett par muslimer tog dock hand om honom och gav honom mat under tre månader innan de lyckades skramla ihop till hans hemresa. Särskilt rörande är det att det var muslimer som gjorde så mycket för en kristen pastor, anmärkte jag, men Zedekia svarade snabbt:
- Not strange. Same God, different name.

Nåiallafall. Zedekia kom tillbaka till Mombasa, fick tillbaka sitt gamla jobb och jobbar nu återigen för att försörja sin familj som bor uppe vid Viktoriasjön. Nu funderar han på att ge sig in i politiken för att verka som ett alternativ till de korrupta MP som finns idag. Han berättade att under den förra och förrförra valrörelsen kom de besuttna politikerna farande i hans hemtrakter. De betalade folk rena kontanter för att de skulle rösta på dem, ibland upp till 500 ksh (ca 60 spänn) – vilket i Kenyas vildmarker är en avsevärd summa. Folk kunde inte motstå pengarna, och sedan sade deras samveten att det var ett brott mot Gud att inte rösta på dem som delat ut pengarna. Zedekia berättade hur de i kyrkan hade predikat om att det var rätt att ta emot ”gåvan”, men att de skulle se pengarna som en lite återbetalning av pengar som politikerna stulit från det Kenyanska folket och att de skulle rösta efter sitt hjärta – inte efter vem som givit dem pengarna. Det verkar ju som att han har fattat en del, så pastor han är.

Hapa Hapa

Tidig morgon på Lamu.
Ligger i min säng längre än vanligt.
I vanliga fall brukar jag stiga upp direkt och gå och ta lite frukost, eller åtminstone en dålig ursäkt för detsamma; en kopp vattenchoklad och en cigarett. Shee brukar komma över med lite nyinköpta badias och samosas. Jag är för övrigt hjärtligt trött på dessa indiska, friterade snabbmatsvarianter. Senare på morgonen brukar det bli en kort promenad till Hapa Hapa och avnjuta en avvokadoshake.

Men inte den här morgonen. Idag känns det lite tungt. Jag vill filma, men det finns inget läge. Egentligen skulle vi åka ut till Matondoni (swahiliord som betyder ”många snäckor”), en liten by på andra sidan ön där de bygger båtar. Att segla dit tar en timme, men att segla tillbaka tar tre fyra timmar. Shee skulle låna en båtmotor och hänga på sin dhow, men tyvärr var den trasig och inga reservdelar finns att komma över på flera dagar. Att ta en ”speed boat” dit skulle kosta ca 2500 ksh (nära 300 skr) och jag inser att min ekonomi inte klarar några extravaganta utgifter. Vi håller just nu på att planera huruvida vi ska ta bussen tillbaka till Nairobi, via Mombasa, eller om vi ska flyga. Det senare kostar omkring 800 skr och det ser mörkt ut. Men det vore en befrielse att slippa två dagar på buss.

Utanför mitt fönster ligger en av öns många skolor. Jag gjorde misstaget att gå upp på taket för att spela in lite av deras skönsång, men genast var lärarna ute på taket och vinkade åt mig att försvinna – jag skulle minsann inte filma deras skolbarn. Detta trots att de var inne i grannhuset allihop, och jag fick bara ett par bilder på några ungar som hängde i fönstret. Shee förklarade senare att det antagligen beror på att flickorna tar av sina slöjor inne i de könssegregerade klassrummen och att de var oroliga att jag – som man - skulle kunna se dem.
Tja, man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man själv går i skola eller inte.

Skolbarnens sånger, och rabblande av böneramsor, är minst sagt öronbedövande. Jag undrar vad de har för pedagogik, för dagarna i ände är det ett ständigt rabblande, skrikande och sjungande inifrån klassrummet – det låter ungefär som svenska skolbarn på rasterna. Jag kan bara ana hur trötta lärarna måste vara efter en dag i den ljudmiljön. Själv håller jag på att bli tokig av att bara höra dem tvärs över gården, och då är ändå jag ute en stor del av dagarna. Men när skoldagen är slut, frampå sena eftermiddagen, lägger sig lugnet som en välsignelse över området. Kanske är det därför det känns extra tyst på kvällarna.

I går kväll gick jag och Jon till Hapa Hapa (hapa betyder här; hapa hapa betyder ”precis här”. Mycket bra namn, tycker jag.Skulle gärna låna det om jag skulle öppna en restaurant i Göteborg.) och tog ett par partier ”Bao” - ett brädspel som påminner om Kalaha, spelet från Nordafrikanska trakter. Det är ett kul spel. Kulspel. Påminner mig om den slogan som spelet Abalone har: ”Takes a minut to learn, a lifetime to master…” Det är ett utpräglat strategispel,och det tog några omgångar innan jag fattade galoppen. Men nu anser jag mig vara en duktig nybörjare. Jag har väl en viss fallenhet för spel, inbillar jag mig. Så länge det inte är några pengar inblandade, i alla fall.

Nåväl. Det var ju fredag kväll och jag och Jon hoppades att det skulle vara lite drag någonstans. Lugnet och stillheten är nog välgörande för själen, men allvarligt talat så börjar jag bli lite mätt på det. Jag börjar helt enkelt få lite lappsjuka. Skulle gärna se en orm skymta förbi i paradiset också, bara för spänningens skull. Men det var dött. Det var ovanligt folktomt på hamnpromenaden, och på Hapa Hapa var vi de enda gästerna. Vi satt där och tog ett par partier Bao och en öl innan de stängde - klockan tio.
Jaha. Då var det bara att knata hem och lägga sig igen…
Nåja. Den som sover syndar ej.

Stress...

Har inte kommit at min mail pa over en vecka. Sitter nu pa ett internetcafe och forsoker dels kolla min post och dels publicera en veckas bloggar. Igar var vi har ocksa, men da lag linan nere. I dag funkar den, men jag har problem med att publicera bloggarna och min mailbox kommer jag inte in pa. Kanner pa mig att ladan svammar over och jag kan inget gora at det. Kanns minst sagt frustrerande.
Skriver detta som en forklaring till varfor jag inte hor av mig till dem som mailar. A andra sidan har det inte direkt drallt av kommentarer till mina tidare blogar heller...
Kanner mig som att jag amputerat en del av mig sjalv nar jag inte kan kommunicera med folk. Forsoker dessutom fa kontakt med Paul, for att fa honom att fora over pengar for jag ar fullstandigt ren just nu. Lite kris med andra ord. Men jag behover inte tigga pa gatan annu. Far se hur det gar till helgen...

Friday prayer

Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.

Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.

Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.

Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.

Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.

En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.

En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.

Turbulens i Kenya

Förra torsdagen gjorde polisen en raid på Standard, ett medieföretag i Nairobi. Antagligen har det hörts om detta övergrepp mot pressfriheten även i Sverige. Men det blir liksom mer dramatiskt när man dessutom får alla snaskiga detaljer. Det påstås att det var ryska legosoldater med på raiden, de bar ut utrustning från TV-stationen och på tidningstryckeriet brände de delar av upplagan. Antagligen var det en hämnd för att Standard varit mycket kritisk mot Kibakis regering, för alla korruptionsaffärer. Raila Odinga, ledaren för Orange, ett nytt oppositionsparti i Kenya, har blivit som en böld i baken på Kibaki, och följaktligen har han blivit mordhotad, trakasserad och smutskastad å det grövsta. Det verkar i förstone vara en reko politiker, som protesterar och för ett djävla liv i medierna hela tiden. Det går nästan inte en dag utan att han i ett eller annat sammanhang figurerar i medierna. Men med tanke på Mr Odingas tidigare position i samhället, han var vägminister förut, och hur vägarna ser ut i det här landet kan man nog räkna ut att även han är en mutkolv.

Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.

Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.

09 mars, 2006

Tidskollaps

Idag är det en mellandag. Gårdagens fisketur var tröttande, en hel dag i solen kräver sin tribut. Jag brände mig dessutom lite på ryggen, bröstet och benen. Och öronen. I själva verket ser jag ut som en kräfta idag, utom på bröstet för där har det illröda övergått i en blålila nyans. Men jag har inte särskilt ont - visst stramar det lite här och var, men jag smörjer mig regelbundet med en Aloe vera-gel så jag reder mig. Däremot måste jag hålla mig i skuggan idag, vilket är lite synd. En inspelningsdag försvinner. Men jag tror att jag har en bra början på Shee. Nu måste vi bara fånga lite mer framtidsvisioner också.

Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.

Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.

Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.

Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.

”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)

Ursäkta. Kommunikationsproblem...

Får en rapport hemifrån. Minus 11 grader. Det känns overkligt på nåt sätt, men jag vet inte riktigt vad som är mest osannolikt; att jag är här medan det är så kallt hemma eller att hemma är det precis som vanligt, fastän jag är här – inte där. Nu måste jag byta spår för det här börjar ju likna Fem myror är fler än fyra elefanter.

Nåväl. Här är varm och skön. Vårt swahilihus som vi hyrt är förnämligt utformat. På något sätt har man konstruerat huset så att det alltid drar en skön, svalkande bris genom det, dag som natt. Det är också byggt av korallsten som innehåller miljontals små luftfickor som isolerar och håller rummen något svalare än temperaturen ute. Trots det står takfläktarna och surrar mest dygnet om. Här är gott att vara, med andra ord.

Jag har fått en massa arga mail från människor i min omgivning som klagat på att jag minsann har tid att skriva på min blog, men inte svara på deras mail. Orsaken är given. Här är det så långsam uppkoppling att idag tog det över förtio minuter att kolla saldot på ett bankkonto. Att sitta och besvara mail efter mail är således en baggis om man har förmågan att meditera en stund efter varje musklick man gör. När jag mätte igår var det en genomsnittshastighet för att ladda om en sida på ca tre minuter.
Det blir således lite rimligare att skriva en blog, som alla kan läsa istället. Sorry.

Nåväl. Tidigt i morse tog kapten Shee med mig ut i båten med sin för dagen två man starka besättning, och vi kajkade tvärs över sundet till mangroveträsken. Fick några fina bilder på bland annat någon sorts storkar, men främst några fina seglingsbilder. Nu gäller det att ligga på för att få ihop tillräckligt material på Shee innan vi måste dra norrut igen.
När vi kom hem igen satte vi igång att laga lunch. Vi mötte en polare till Shee igår kväll som råkade ha en påse med läckra bläckfiskar. Jag köpte omkring ett kilo för en dryg tia till dagens lunch. Shee visade mig hur han brukar laga bläckfisk, och det blev riktigt gott. Vi har kommit överens om att ha ett rullande schema med matlagning respektive disk, och det funkar bra. Det sparar otroligt mycket pengar på att ha självhushåll, trots att vi måste fylla ”skafferiet” från grunden.

Nu ska jag koppla av med att se på en film på datorn och sen sova rejält. I morgon ska Shee ta oss ut på Indiska Oceanen för att bedriva lite djuphavsfiske. Så det blir att stiga upp sex i morgon också. Men det ska bli spännande.

05 mars, 2006

Avstressad

Nu börjar vi falla in i lunken här på Lamu. Det händer inte mycket här, dagarna bara går av sig själv och det är lätt att tappa tidsbegreppet. Idag var jag med Shee på en promenad genom stan och tog lite bilder. Överallt där han drar fram kommer det fram människor till honom, i alla åldrar, skakar hand och byter några ord. Han verkar vara populär här på ön. Det blir lite knepigt med översättningen – jag gissar att vi måste göra intervjuerna på swahili för hans engelska är inte tillräckligt bra för att göra honom rättvisa. Men det får bli ett senare problem. Just nu ska jag bara följa honom ett par dagar. Han och Becky på Upper Hill Campsite blir två mycket bra personligheter i filmen.

Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.

Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.

Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…

Paradis - ett tag till...?

Efter att ha stannat i turisthålet Watamo i en natt – enkom för att filma turist-eländet – har vi nu nått ett paradis – ön Lamu. Jag gissar och tror att det tyvärr bara är några få år kvar innan det här blivit som Koh Samui i Thailand – sönderexploaterat.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.

Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.

Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.

Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.

Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.

Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.

Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.

Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.

Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.

04 mars, 2006

Hett värre

Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.

Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!

Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…

Mombasa

Sitter på hotellet och svalkar mig under takfläkten som med ett sövande gurgel får den byxljumma luften att cirkulera. Varje pust är välkommen. Klockan är framåt tio på kvällen och gatans ljud utanför har övergått från dagens larm till nattens mildare, lugnare och varmare ljud. En bil som startar, en annan kör förbi – inte så många. I kvarteret intill är det någon som spelar reggae och längre bort skäller några hundar. Människor ropar till varandra, tvärs över gatan och förbipasserande kan lägga sig i diskussionen bara så där. Så olikt Sverige. För några timmar sedan hörde jag på böneutroparen som mässade över staden. Jag tycker om det sövande mässandet. Kanske för att jag inte förstår vad som sägs, vad vet jag?

På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.

I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.

När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.

Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?