16 oktober, 2006

Sitter återigen på internet-stället i EU-skrapan i Nairobi. Idag är det hyfsat snabbt, men annars brukar det mest vara en pina att sätta sig här. Jag har heller inte haft så mycket tid att ägna åt skriverier på grund av inspelningar och alla möten. Idag träffade jag den kenyanske ambassadören för att göra lite reklam för www.kidogoconcept.org
Tidigare i dag hade jag ett möte med en ung skådespelerska som jag ska filma lite - en av de tänkbara kandidaterna för filmen, Crossroads.
I lördags gjorde vi en intervju med de islamistiska domstolarna i Somalia, förhoppningsvis går den att sälja till TV runt om i Europa. Anders fick med sig allt material när han åkte hem igår. Själv har jag två veckor kvar, då jag bland annat ska träffa William och Jackson, två masaier som jag ska följa och bo hos i Masai Mara. Men först måste jag få in lite pengar på mitt konto - nu är jag råpank och har inte ens till telefonkort. Sedan ska jag till Naivasha igen. Vi var där i förra veckan och gjorde ett reportage om blomsterodlarna där. Rena maffiafigurerna. Och det värsta är att det är europeiska företag som fortsätter att suga ut alla resurser i gammal god kolonial anda. Isak som guidar oss där har redan blivit mordhotad tre gånger, och alla som talar med oss är rädda. Jag är lite rädd själv också, men mest för att någon som jag filmar ska råka illa ut. Jag kan ju alltid lämna landet, men de har hel sitt liv där. Det räcker med att de får sparken så är det kört för dem. Det är liksom svårt att föreställa sig ett så sårbart liv. Vi hoppas på att kunna göra någonting för de stackarna som sitter i skiten där.
Speciellt en man som vi träffade har etsat sig fast på min näthinna. Han var betydligt yngre än mig, och hade två barn - 1 och 3 år gamla. Själv var han ett ras, med döden avspeglande sig i hans ögon. Han snörvlade och hostade hela tiden. Och han är mördad, fastän ännu ett tag vid liv. Mördad av de skrupelfria människor som låter arbetarna bespruta de blodröda rosorna i Naivasha med förbjudna bekämpningsmedel. Några skyddskläder har de naturligtvis inte.
Rosor som vi i västvärlden köper för att glädja någon, för att uppvakta en kvinna, eller som en hälsning till en sjuk vän på sjukhus. Det kanske är lättare att avstå från att köpa dem om man vet att de kostar hälsa och liv för de underbetalda arbetare som odlar dem. Arbetare som arbetar i skift, dygnet runt, året runt, och som bor i slummen, utan tillgång till vatten, medan sprinklersystemen håller rosenodlarnas grsmattor gröna året om...
Det kommer mer om det här, var så säkra...

12 maj, 2006

Postkodsbedrägeriet?

Göteborg den 12 maj 2006


Öppet brev till Rickard Sjöberg, programledare PostkodMiljonären



Hej Rickard!

Så glad jag blev när jag fick ett brev från dig. Jag visste inte ens om att du kände till mig!
Gissa hur förvånad jag blev då jag såg att Du har reserverat hela tre lotter till mig i Ert finfina lotteri. Lotterna ser så rejäla ut, nästan som gamla tiders obligationer, och det kändes verkligen att det är en fin gåva eftersom Ni också skrivit dit mitt namn på dem. Och underskrifterna sen… Världsnaturfonden WWF, Barncancerfonden, Rädda Barnen och Ingela Thalén – ja, hon är väl nån sorts politiker tror jag. Socialdemokratisk, tror jag, har suttit i regeringen eller nåt. Ja, jag känner inte till den organisation som hon skrivit på för: Svenska PostkodFöreningen. Jag har aldrig hört talas om den, visste inte ens om att det finns en sådan förening. Men två ordföranden och två generalsekreterare! Jag tror inte att jag ens pratat med en generalsekreterare. Det var verkligen förtroendeingivande. Det känns nästan som om jag är en vinnare i lotteriet redan nu. Men det är klart, det där med miljonen och bilen man kan vinna på postkoden… Nej, det vågar jag inte ens hoppas på.

Det var verkligen hyggligt att reservera lotterna för mig, även om jag måste betala dem själv. Och att hela överskottet går till så behjärtansvärda ändamål är ju helt fantastiskt! Jag har länge tänkt skänka en mindre summa till Rädda Barnen, men det brukar för det mesta inte finnas kvar så mycket att leva på när alla räkningar är betalda.
Desto tarvligare känns det för mig att behöva fråga om några saker som inte framgår av Ditt brev. Du vet, när man måste vända på alla slantar vill man ju gärna veta att man lägger dem på rätt saker.

Jo, först undrar jag hur stort överskottet är från Ert lotteri, det som WWF, Barncancerfonden och Rädda Barnen skall dela på. Jag har vänt och vridit på ditt brev och på lotterna och det bifogade svarskuvertet (fint förresten att man inte ens behöver sätta på frimärke på det!), men jag har inte hittat någon information alls om det. Men det är klart: Jag, min dumsnut, fattade inte ens att jag skulle riva upp ytterkuvertet för att se de allmänna villkoren för lotteriet – där stod ju nästan allt jag först undrade över. Det var lite svårläst för att texten var så liten, men med ett förstoringsglas så gick det bra!

Förlåt, förresten att jag är så tetig! Men jag vill ju veta hur mycket av mina pengar som går till de fina hjälporganisationerna. Jag räknade ut att om jag köper de tre lotterna, för 150 kronor styck, varje månad i ett år så blir det tillsammans 5 400 kronor. Det är mycket pengar, ungefär lika mycket som jag och barnen brukar spendera på semestern (ja, vi brukar inte göra några långresor direkt…). Men eftersom pengarna går till välgörande ändamål, och att vi dessutom har chansen att vinna på de tre lotterna, så tänkte jag att om vi stannar hemma i sommar istället så har vi råd med lotterna.
Men när jag berättar det för barnen så måste jag veta ungefär hur mycket av våra pengar som går till hjälporganisationerna, det blir lättare för dem att förstå då och så att de känner solidaritet med de som har det värre i samhället, både människor och djur.

Även jag begriper att det kan vara svårt att bolla med alla siffror, speciellt när det rör sig om så stora belopp. Och det måste ju vara nästan omöjligt att veta i förväg hur många som köper lotter. Men Ni måste väl ha räknat på det där, förstår jag. Det står ju i brevet att Ni betalar ut minst 86 miljoner i vinster under det första året, men det står ingenting om hur stort överskottet blir. Antagligen han Ni väl bara glömt att skriva ut det.

Jag uppskattar förresten verkligen att Ni skickat med en sådan där autogirotalong. Det innebär att man aldrig behöver tveka från gång till gång om man har råd med lotterna just den här månaden, eller om något annat ska få gå före. Bra också att Ni drar pengarna den 26:e varje månad - samma dag som lönen kommer in, för när man sen sätter sig med räkningarna så vet man att de pengar som finns kvar på kontot, ja det är vad man har att bolla med. Man behöver alltså inte oroa sig för att man betalat för många räkningar så att det inte räcker till för det som ska dras senare via autogiro.

Min andra fråga rör bilderna på de lotter Ni reserverat för mig. På en av lotterna är det en bild på en panda, så det förstår jag att det är djur som får hjälp av WWF. Men på de andra två lotterna är det bilder på barn. Nu undrar jag om det är barn som redan har fått hjälp eller som kommer att få hjälp om tillräckligt många köper en lott? Har barnen cancer eller är det någon annan sjukdom de lider av? Det är fruktansvärt när barn och djur lider, tycker jag.

Min sista fråga är hur många lotter som lotteriet omfattar. Du förstår, mina barn kan vara så negativa ibland, och jag kan redan höra dem säga att det är hopplöst att vinna. Men jag har ju faktiskt sett på tv att det är folk som vinner varje vecka! Men för att ta udden av barnens kritik vill jag därför förbereda mig och verkligen kunna berätta för dem hur stor chans man faktiskt har att vinna. Det står ju tydligt att redan nu har en tredjedel av alla postnummer i Sverige vunnit, och eftersom det är ett rätt nytt lotteri måste det innebära att snart har alla postnummer i landet vunnit. Men sånt där förstår inte mina barn, de vill bara ha siffror på allt!

Slutligen vet jag att jag är lite sent ute. Egentligen borde jag ha betalat lotterna redan idag för att samtidig få den där filmen med Julia Roberts. Förresten, är hon också inblandad i någon av hjälporganisationerna, eller är det bara en slump att ger bort en film med henne alldeles gratis? Men jag skickar de här frågorna idag, och när Ni svarat mig kan jag betala in för lotterna. Om Ni har någon film kvar du vore jag tacksam om jag kan få den, även om jag svarar för sent. Jag har förvisso ingen DVD-spelare, men det är ju alltid bra att tänka på julklappsinköpen i tid!

Snälla, svara snabbt så jag kan börja betala och känna att jag hjälper till i världen. Och vinner vi bilen, ja då kanske det blir en semester i alla fall för mig och barnen!

Med vänliga hälsningar,

Johan B Löfquist

19 april, 2006

Stötande el-diskussion...

Egentligen borde man vara så härdad vid det här laget att man inte längre bryr sig, men alla som känner mig vet att jag gillar att tampas med väderkvarnar. Nu var det Vattenfall som jag länge retat upp mig på. Att man ska behöva vara civilekonom för att förstå en vanlig elräkning, det är illa nog. Att man dessutom blir skinnad in på bara benen av dessa halvstatliga, helgiriga miljardvinstföretag - ja, det finner jag provocerande. Nu gällde det en räkning för el i huset i Skene under en period när huset stått tomt. Över 900 spänn - och då har jag inte ens Vattenfall som elleverantör, utan de står bara för nätet.

Jag ringde och bråkade, - nä förresten, jag har slutat att bråka med telefonister, jag är tvärtom mycket vänlig och skämtsam när jag talar med de stackars satarna - jag ringde upp Vattenfall, talade med en Anders och frågade honom om det verkligen inte var något fel på min räkning.
- Nä, försäkrade han stillsamt. Det ska vara så.
- Men 900 i nätkostnad när ingen bott i huset under den här perioden, tycker du inte själv att det låter lite magstarkt?
Nä, du förstår... Man måste ju ta betalt för säkringen, för att det alls går att ta ut el i huset.
- Men är det inte lite väl mycket att betala nästan 1000 spänn för något man inte använder...?
- Nää, du förstår inte, förklarade Anders tålmodigt, man måste ju ta betalt för att man drar fram el till alla hushåll...
Här avbröts han av ett spontant gapskratt från min sida.
- Du menar inte allvar... Det var ju för fan på 30-talet man drog in el i den där kåken. Menar du att jag - och alla andra tidigare ägare till kåken - ännu inte hunnit betala av den installationen. Det har ju gått 60 - 70 år sedan dess!
Nu blev Anders tyst en stund, och jag riktigt hörde hur han tänkte så att det knakade.
Till sist sade han lungt:
- Jo, men vi har fått veta att det är så. Allting kostar ju...

Här avbröt jag diskussionen och konstaterade att jag ska betala, utan vidare diskussion... Mot såna argument biter inget.

06 april, 2006

Myror i huvudet...

När jag var hemma hos en vän en gång höll han på att bädda rent. Nymanglade, friskt doftande rena sängkläder är en billig lyx som jag alltför sällan kostar på mig, insåg jag då. Men min vän tog fram ett nytt påslakan som förundrade mig. Det var vitt med bruna myror på. Alltså fullt av dem - fem, sex centimeter stora bruna myror.

Plötsligt slog det mig: Hur i hela friden är den person skapt som går in i en affär och köper sängkläder med myror på. Där hänger alla möjliga andra påslakansset; enfärgade, tvåfärgade, kulörta, randiga, rutiga, mönstrade på alla möjliga sätt. Sen kommer alla med motiv: moln, nallar, ankor, fjädrar, landskap etc. Slutligen har vi alla barnset med Disney-motiv, Spiderman, Nalle Puh och alla andra populära figurer. Utbudet och variationerna är i det närmaste obegränsat.

Frågan är alltså: I detta enorma utbud, med alla dessa alternativ – hur kan det finnas människor som frivilligt väljer dessa stora, fula, bruna myror på sitt påslakansset? Alltså, som fattar ett aktivt val: "Waow, myror. Det där ska jag ha!"
Som ratar alla goa, mjuka motiv, sånt som får en att bara vilja krypa ned i bingen och gosa lite... Som kallt och hårdhudat konstaterar: "Ha! Velourfetischister... Nä, myror, det är grejjer det."

Blotta tanken på att som avslutning på dagen dra över sig ett täcke fullt av stora brunmyror avskräcker. Att det sista man ser innan man släcker lampan för dagen är dessa enorma, gnagande myrkäftar – ja, hur kan det påverka ens drömliv… Tänk om det dessutom finns några myggor i rummet – AAAAhhhgg! Klådan attackerar med full styrka…

Jo, man blir faktiskt både förundrad och ödmjuk när man tänker på att det finns folk till allt.

21 mars, 2006

Nairobi, slutet av mars 2006

Jag forsoker komma pa vilket datum det kan vara, men vet inte ens vilken dag det ar. African Time... Jag ar assimilerad. Trivs ypperligt har, skulle mycket val kunna tanka mig att spendera halva aret har, halva i Sverige.

Nu ar dagarna fyllda med moten och forberedelser infor fortsattningen av vara projekt. Traffade den Somaliske ambassadoren forra veckan, sedan dess har han ringt oss tva ganger. Verkar mycket intresserad sa det ar inte omojligt att jag kan skriva kontrakt innan jag atervander. Men pengarna ar slut sa det ar lite anstrangt lage just nu. De underbara manniskor vi traffat har staller upp till 200%. I gar sa Karanja, en fotograf jag traffat har, att han vill ta mig pa en tur till hans hemby och stalla till en fest for oss. Han ska kopa en get for ett par hundra kronor, massor med ol och ha en bbq-fest. De skar halsen av geten, tappar den pa blod, rensar och fyller den med en massa jox, binder ihop den och grillar den over en oppen eld. Nar det ar klart doppar man det grillade getkottet i blodet och ate med ett tillkampat artighetleende. Later mumma. Hoppas att vi hinner med det ocksa.

Internet fungerar sa sporadiskt att vi kallar det internjet, sa det ar bast att jag skickar det har nu.

17 mars, 2006

Zedekia

Mombasa den 14 mars 2006
Så är vi tillbaka i Mombasa. Resan från Lamu började sex i morse när vi begav oss till hamnen för att ta båten in till fastlandet. Jag med full packning; ryggsäck, kameraväska och stativväskan. Det blir några kilon tillsammans och begreppet ”news mules” (om de TV-fotografer som står för nyheternas utlandsbevakning, de jobbar hårt, bär tungt och till låg lön…) får nu ytterligare en dimension för mig – även om det inte är nyheter jag pysslar med.

Å andra sidan är det mesta här nytt för mig. Brottsligheten här tar sig lite våldsammare uttryck än hemma i gamla Svedala. Varje vecka är det notiser i tidningarna om hur en ”mob” lynchar någon fasttagen brottsling, slår denne halvt medvetslös, trär ett bildäck över honom, häller på bensin och tänder på. I går natt var det fyra typer som försökte bryta sig in i ett risförråd någonstans i de norra delarna av landet. En nattvakt upptäckte dem och slog larm. Genast samlades en folkmassa och de lyckades gripa en av dem medan de tre andra kom undan. Den gripne avrundade sin jordiska tillvaro på precis det grymma sätt jag beskrivit.

I Nairobi händer det ännu idag att biltjuvar mitt på ljusa dagen helt enkelt sliter upp förardörren på någon förbipasserande bil, skjuter föraren och sticker med bilen. Jag ska i sanningens namn säga att det är rätt ovanligt, men jag inser att jag bör vara försiktig med att skylta för mycket med en förtiotusenkronorskamera. Igår berättade Shee att det finns motsvarigheten till biltjuvar även på Lamu. Ön som har ca 70 000 innevånare har inga bilproblem, som jag tidigare berättat om, eftersom det inte finns några vägar. Men åsnor dräller det av. Alla åsnor är märkta med ägarens signatur eller bomärke. Ibland händer det att när en åsna släpps ut för att beta i sophögarna (de äter allt, tycks det, till och med plastpåsar som man ibland får se den skita ut…) efter en hård dags arbete, så kommer någon och kidnappar dem. Sen får de jobba hela natten också. När ägaren kommer på morgonen är givetvis åsnan trött, men tvingas ändå fortsätta arbeta eftersom ägaren inte vet vad som hänt. Fortsätter tjuvlånandet blir givetvis åsnan sjuk och får sättas på åsne-sanatoriet i hamnen.
Ibland händer det också att någon tjuvar en åsna för att ta sig tillandra sidan ön, och då kan de ta upp till en vecka innan den hittar hem igen. Mitt på ön finns också ett stort grönt fält där det ständigt återfinns åsnor som är ”på rymmen”.

Här i Mombasa är det lite mindre våldsamt än i ”Nairobbery”, men även här händer det saker. En av servitriserna här på hotellet blev utsatt för ett rånförsök när hon var på väg hem efter jobbet i går kväll, men lyckades skrämma iväg rånarna efter att ha fått en mindre blessyr på ena armen. Och Zedikia, restaurangchefen på hotellet vi bor på, berättade att han inte vågar åka hem på kvällarna när han jobbat sent, för kyffet där han bor ligger ca 200 meter från huvudvägen, och det är mycket farligt att gå där på kvällarna. Hotellchefen är tydligen en snålvarg så även om det finns lediga rum så får inte personalen utnyttja dem. Så Zedekia brukar helt enkelt lägga sig på några stolar i restaurangen och sova när han jobbat sent. Chefen betalar mycket låg lön dessutom, berättar Zedekia. Dels för att han är girig, men också för att han är rädd att om han betalar en dräglig lön kan hans personal spara pengar för att starta en egen, konkurrerande verksamhet. Dessutom, skulle någon klaga så får denne genast sparken, och ersättare finns det gott om. Varje dag kommer det runt 15 personer och söker arbete på hotellet, och en del är till och med beredda att arbeta för halva den redan tidigare oanständigt låga lönen.

Zedekia är enbart han en fullgod dokumentärhistoria. Pastor i kyrkan i sin hemby, och förtroendevald representant för sex kyrkor i det distriktet. Men han har inte råd att stanna där och jobba med det, för någon lön får han inte – och dessutom förväntas han som pastor ta emot människor i sitt hem, bjuda på något och ge dem goda råd. Så han tvingades till Mombasa, fick ett jobb som diskare och när bartendern på hotellet ertappades med att förskingra pengar ur kassan fick denne sparken och Zedekia befodrades. Sedan blev han restaurangchef genom sitt goda huvud för matte. En tysk affärsman lyckades lura honom att ta sina sista pengar för att investera i en gemensam restaurangrörelse, och blåste honom sedan på ett mycket raffinerat sätt (lång historia… för ett annat tillfälle.). Zedekia blev bortkollrad i Zimbabwe, hörde inte av tysken mer, och stod utan en spänn i ett främmande land. Ett par muslimer tog dock hand om honom och gav honom mat under tre månader innan de lyckades skramla ihop till hans hemresa. Särskilt rörande är det att det var muslimer som gjorde så mycket för en kristen pastor, anmärkte jag, men Zedekia svarade snabbt:
- Not strange. Same God, different name.

Nåiallafall. Zedekia kom tillbaka till Mombasa, fick tillbaka sitt gamla jobb och jobbar nu återigen för att försörja sin familj som bor uppe vid Viktoriasjön. Nu funderar han på att ge sig in i politiken för att verka som ett alternativ till de korrupta MP som finns idag. Han berättade att under den förra och förrförra valrörelsen kom de besuttna politikerna farande i hans hemtrakter. De betalade folk rena kontanter för att de skulle rösta på dem, ibland upp till 500 ksh (ca 60 spänn) – vilket i Kenyas vildmarker är en avsevärd summa. Folk kunde inte motstå pengarna, och sedan sade deras samveten att det var ett brott mot Gud att inte rösta på dem som delat ut pengarna. Zedekia berättade hur de i kyrkan hade predikat om att det var rätt att ta emot ”gåvan”, men att de skulle se pengarna som en lite återbetalning av pengar som politikerna stulit från det Kenyanska folket och att de skulle rösta efter sitt hjärta – inte efter vem som givit dem pengarna. Det verkar ju som att han har fattat en del, så pastor han är.

Hapa Hapa

Tidig morgon på Lamu.
Ligger i min säng längre än vanligt.
I vanliga fall brukar jag stiga upp direkt och gå och ta lite frukost, eller åtminstone en dålig ursäkt för detsamma; en kopp vattenchoklad och en cigarett. Shee brukar komma över med lite nyinköpta badias och samosas. Jag är för övrigt hjärtligt trött på dessa indiska, friterade snabbmatsvarianter. Senare på morgonen brukar det bli en kort promenad till Hapa Hapa och avnjuta en avvokadoshake.

Men inte den här morgonen. Idag känns det lite tungt. Jag vill filma, men det finns inget läge. Egentligen skulle vi åka ut till Matondoni (swahiliord som betyder ”många snäckor”), en liten by på andra sidan ön där de bygger båtar. Att segla dit tar en timme, men att segla tillbaka tar tre fyra timmar. Shee skulle låna en båtmotor och hänga på sin dhow, men tyvärr var den trasig och inga reservdelar finns att komma över på flera dagar. Att ta en ”speed boat” dit skulle kosta ca 2500 ksh (nära 300 skr) och jag inser att min ekonomi inte klarar några extravaganta utgifter. Vi håller just nu på att planera huruvida vi ska ta bussen tillbaka till Nairobi, via Mombasa, eller om vi ska flyga. Det senare kostar omkring 800 skr och det ser mörkt ut. Men det vore en befrielse att slippa två dagar på buss.

Utanför mitt fönster ligger en av öns många skolor. Jag gjorde misstaget att gå upp på taket för att spela in lite av deras skönsång, men genast var lärarna ute på taket och vinkade åt mig att försvinna – jag skulle minsann inte filma deras skolbarn. Detta trots att de var inne i grannhuset allihop, och jag fick bara ett par bilder på några ungar som hängde i fönstret. Shee förklarade senare att det antagligen beror på att flickorna tar av sina slöjor inne i de könssegregerade klassrummen och att de var oroliga att jag – som man - skulle kunna se dem.
Tja, man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man själv går i skola eller inte.

Skolbarnens sånger, och rabblande av böneramsor, är minst sagt öronbedövande. Jag undrar vad de har för pedagogik, för dagarna i ände är det ett ständigt rabblande, skrikande och sjungande inifrån klassrummet – det låter ungefär som svenska skolbarn på rasterna. Jag kan bara ana hur trötta lärarna måste vara efter en dag i den ljudmiljön. Själv håller jag på att bli tokig av att bara höra dem tvärs över gården, och då är ändå jag ute en stor del av dagarna. Men när skoldagen är slut, frampå sena eftermiddagen, lägger sig lugnet som en välsignelse över området. Kanske är det därför det känns extra tyst på kvällarna.

I går kväll gick jag och Jon till Hapa Hapa (hapa betyder här; hapa hapa betyder ”precis här”. Mycket bra namn, tycker jag.Skulle gärna låna det om jag skulle öppna en restaurant i Göteborg.) och tog ett par partier ”Bao” - ett brädspel som påminner om Kalaha, spelet från Nordafrikanska trakter. Det är ett kul spel. Kulspel. Påminner mig om den slogan som spelet Abalone har: ”Takes a minut to learn, a lifetime to master…” Det är ett utpräglat strategispel,och det tog några omgångar innan jag fattade galoppen. Men nu anser jag mig vara en duktig nybörjare. Jag har väl en viss fallenhet för spel, inbillar jag mig. Så länge det inte är några pengar inblandade, i alla fall.

Nåväl. Det var ju fredag kväll och jag och Jon hoppades att det skulle vara lite drag någonstans. Lugnet och stillheten är nog välgörande för själen, men allvarligt talat så börjar jag bli lite mätt på det. Jag börjar helt enkelt få lite lappsjuka. Skulle gärna se en orm skymta förbi i paradiset också, bara för spänningens skull. Men det var dött. Det var ovanligt folktomt på hamnpromenaden, och på Hapa Hapa var vi de enda gästerna. Vi satt där och tog ett par partier Bao och en öl innan de stängde - klockan tio.
Jaha. Då var det bara att knata hem och lägga sig igen…
Nåja. Den som sover syndar ej.

Stress...

Har inte kommit at min mail pa over en vecka. Sitter nu pa ett internetcafe och forsoker dels kolla min post och dels publicera en veckas bloggar. Igar var vi har ocksa, men da lag linan nere. I dag funkar den, men jag har problem med att publicera bloggarna och min mailbox kommer jag inte in pa. Kanner pa mig att ladan svammar over och jag kan inget gora at det. Kanns minst sagt frustrerande.
Skriver detta som en forklaring till varfor jag inte hor av mig till dem som mailar. A andra sidan har det inte direkt drallt av kommentarer till mina tidare blogar heller...
Kanner mig som att jag amputerat en del av mig sjalv nar jag inte kan kommunicera med folk. Forsoker dessutom fa kontakt med Paul, for att fa honom att fora over pengar for jag ar fullstandigt ren just nu. Lite kris med andra ord. Men jag behover inte tigga pa gatan annu. Far se hur det gar till helgen...

Friday prayer

Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.

Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.

Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.

Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.

Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.

En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.

En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.

Turbulens i Kenya

Förra torsdagen gjorde polisen en raid på Standard, ett medieföretag i Nairobi. Antagligen har det hörts om detta övergrepp mot pressfriheten även i Sverige. Men det blir liksom mer dramatiskt när man dessutom får alla snaskiga detaljer. Det påstås att det var ryska legosoldater med på raiden, de bar ut utrustning från TV-stationen och på tidningstryckeriet brände de delar av upplagan. Antagligen var det en hämnd för att Standard varit mycket kritisk mot Kibakis regering, för alla korruptionsaffärer. Raila Odinga, ledaren för Orange, ett nytt oppositionsparti i Kenya, har blivit som en böld i baken på Kibaki, och följaktligen har han blivit mordhotad, trakasserad och smutskastad å det grövsta. Det verkar i förstone vara en reko politiker, som protesterar och för ett djävla liv i medierna hela tiden. Det går nästan inte en dag utan att han i ett eller annat sammanhang figurerar i medierna. Men med tanke på Mr Odingas tidigare position i samhället, han var vägminister förut, och hur vägarna ser ut i det här landet kan man nog räkna ut att även han är en mutkolv.

Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.

Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.

09 mars, 2006

Tidskollaps

Idag är det en mellandag. Gårdagens fisketur var tröttande, en hel dag i solen kräver sin tribut. Jag brände mig dessutom lite på ryggen, bröstet och benen. Och öronen. I själva verket ser jag ut som en kräfta idag, utom på bröstet för där har det illröda övergått i en blålila nyans. Men jag har inte särskilt ont - visst stramar det lite här och var, men jag smörjer mig regelbundet med en Aloe vera-gel så jag reder mig. Däremot måste jag hålla mig i skuggan idag, vilket är lite synd. En inspelningsdag försvinner. Men jag tror att jag har en bra början på Shee. Nu måste vi bara fånga lite mer framtidsvisioner också.

Här står tiden stilla. Det är tyst och lugnt på kvällarna, det enda ljud man hör är någon enstaka åsna som skriar och möjligen en tupp som tagit fel på tiden. Inga tidningsförsäljare, TV finns antagligen men vi har inte sett någon, inte heller någon radio som skvalar musik. Det enda som minner om världen utanför är de ”speedboats” som bryter tystnaden. Husen har stått i flera hundra år och de står tätt, tätt. Inte sällan möter man en kolonn åsnor, ibland med föraren sittande på den sista, andra gånger utan någon förare alls. De vet ändå var de skall gå, säger Shee som om det vore den mest självklara sak i världen. För våra västerländskt sönderstressade vardagsmänniskor är det en sann njutning att komma hit och ha som enda bekymmer vad man ska laga för mat idag. När man går genom gatorna går man lugnt och lite släpigt, värmen ligger på gränsen på dagarna. Går man fort börjar man genast svettas. När jag filmar svettas jag floder av ansträngning. Det är antagligen därför det mesta här går i slow motion. Men det gör inget, för ingen har bråttom till något. Blotta tanken på att skynda sig är absurd. Tiden finns inte. Den är satt ur funktion här på Lamu.

Jodå, visst. Det finns en värld där utanför också, men den är inte så angelägen här. Det är som en såpa, vilken som helst: Den finns där i TVn varje dag, men det gör inte så mycket att man missar några avsnitt här och där – man vet ändå ungefär hur det står till och för det mesta är det inget som angår en egentligen. Vadå, vad det är för dag idag? Jo… det måste vara måndag… Nä, förresten – det var söndag för några dagar sedan… Så där håller man på, ännu inte helt avvand med linjär tideräkning. Men dagarna här börjar redan flyta ihop och det känns helande för själen. Jag har en ännu vag, ännu ofullständig teori om att tiden är nyckeln till allting. Endast genom att leva så enkelt men bekvämt som möjligt, inget överflöd och i avsaknad av lust till mer, kan man återgå till nuet. Att leva i nuet är att vara där man är i varje steg och vägen till ljuset går bakvägen genom födseln. Man ska således helt kunna släppa alla tankar på vare sig dåtid eller framtid och varje mikrosekund bara uppleva livet – att återvända till spädbarnets tidsuppfattning. Det är det tillståndet som jag tror motsvarar buddhisternas nirvana. Buddhisterna talar också om (mannens) olika livscykler; barnstadiet, när man bara ska vara; ungdomsstadiet, när man ska lära; familjestadiet, när man bildar familj och uppfostrar sina barn; filosofstadiet, när man ska dra sig tillbaka, leva som eremit och sitta i skogen och komma på hur allting är; och slutligen det heliga stadiet, när man som upplyst kan komma tillbaka och leva på de allmosor som populasen ger i ren respekt till ens kunnande och för att man utan egenintresse delar med sig av sin kunskap (nota bene – bara till dem som vill ta del av den). I detta det sista stadiet är det meningen att man ska vara tillbaka på barnets nivå, till det rena varandet. Och varandet handlar till stor del av avsaknad av tidsuppfattning.

Precis som att tiden är en non-existence här på ön förhåller det sig också med flugorna. Det finns en hel del här i huset eftersom det är så öppen arkitektur. När man äter kan det vara ett förtiotal flugor som surrar kring bordet. I Sverige vore det en otänkbar situation, men här är det bara så. Till en början viftade jag bort de flugor som använde mig som landningsplats, men nu ids jag inte det längre. Igår satt jag säkert i tio minuter och studerade en fluga som satt på mitt ben och gjorde sig vacker; putsade huvudet, kroppen och vingarna. Förutom att använda mig som beauty parlor äter de säkert bara döda hudavlagringar på min kropp så då kan jag lika gärna låta dem göra sitt jobb i stället för att hysteriskt försöka vifta bort dem. De funkar liksom en automatisk torrdusch.

Det här med flugorna är ett led i samma tankekedja som den om tidsuppfattningen:
”Jaha, nu sitter det en fluga på mitt ben… det gör inte ont… flugan sitter kvar… och nu också… det sitter fortfarande en fluga på mitt ben” etc. Så kan man sitta och fundera ända tills den flyger iväg.
”Jaha. Nu flyger flugan iväg.” Att den satt på mitt ben har redan upphört existera.
”Jag tänker – alltså finns jag.” Jo det var vackert tänkt, men fel.
”Jag saknar tidsuppfattning – alltså finns jag”, ska det vara.

”Jag har inte tid”, brukar ju alla friskvårdsföreläsare ta som exempel på absurditeten att alla har precis lika mycket tid och att det bara handlar om hur man väljer att tillbringa den. Men nu kan man säga att uttrycket fått en ny innebörd. ”Jag har inte tid” kan lika gärna innebära att man är en upplyst – förutsatt att man inte samtidigt bär ett armbandsur.
Begreppet tidsstudieman blir absurt – hur kan man studera något som inte finns?
(I morgon ska jag vidareutveckla dessa tankar om tid, men först ska jag röka gräs och käka svampsoppa, så att det blir lite substans i det...)

Ursäkta. Kommunikationsproblem...

Får en rapport hemifrån. Minus 11 grader. Det känns overkligt på nåt sätt, men jag vet inte riktigt vad som är mest osannolikt; att jag är här medan det är så kallt hemma eller att hemma är det precis som vanligt, fastän jag är här – inte där. Nu måste jag byta spår för det här börjar ju likna Fem myror är fler än fyra elefanter.

Nåväl. Här är varm och skön. Vårt swahilihus som vi hyrt är förnämligt utformat. På något sätt har man konstruerat huset så att det alltid drar en skön, svalkande bris genom det, dag som natt. Det är också byggt av korallsten som innehåller miljontals små luftfickor som isolerar och håller rummen något svalare än temperaturen ute. Trots det står takfläktarna och surrar mest dygnet om. Här är gott att vara, med andra ord.

Jag har fått en massa arga mail från människor i min omgivning som klagat på att jag minsann har tid att skriva på min blog, men inte svara på deras mail. Orsaken är given. Här är det så långsam uppkoppling att idag tog det över förtio minuter att kolla saldot på ett bankkonto. Att sitta och besvara mail efter mail är således en baggis om man har förmågan att meditera en stund efter varje musklick man gör. När jag mätte igår var det en genomsnittshastighet för att ladda om en sida på ca tre minuter.
Det blir således lite rimligare att skriva en blog, som alla kan läsa istället. Sorry.

Nåväl. Tidigt i morse tog kapten Shee med mig ut i båten med sin för dagen två man starka besättning, och vi kajkade tvärs över sundet till mangroveträsken. Fick några fina bilder på bland annat någon sorts storkar, men främst några fina seglingsbilder. Nu gäller det att ligga på för att få ihop tillräckligt material på Shee innan vi måste dra norrut igen.
När vi kom hem igen satte vi igång att laga lunch. Vi mötte en polare till Shee igår kväll som råkade ha en påse med läckra bläckfiskar. Jag köpte omkring ett kilo för en dryg tia till dagens lunch. Shee visade mig hur han brukar laga bläckfisk, och det blev riktigt gott. Vi har kommit överens om att ha ett rullande schema med matlagning respektive disk, och det funkar bra. Det sparar otroligt mycket pengar på att ha självhushåll, trots att vi måste fylla ”skafferiet” från grunden.

Nu ska jag koppla av med att se på en film på datorn och sen sova rejält. I morgon ska Shee ta oss ut på Indiska Oceanen för att bedriva lite djuphavsfiske. Så det blir att stiga upp sex i morgon också. Men det ska bli spännande.

05 mars, 2006

Avstressad

Nu börjar vi falla in i lunken här på Lamu. Det händer inte mycket här, dagarna bara går av sig själv och det är lätt att tappa tidsbegreppet. Idag var jag med Shee på en promenad genom stan och tog lite bilder. Överallt där han drar fram kommer det fram människor till honom, i alla åldrar, skakar hand och byter några ord. Han verkar vara populär här på ön. Det blir lite knepigt med översättningen – jag gissar att vi måste göra intervjuerna på swahili för hans engelska är inte tillräckligt bra för att göra honom rättvisa. Men det får bli ett senare problem. Just nu ska jag bara följa honom ett par dagar. Han och Becky på Upper Hill Campsite blir två mycket bra personligheter i filmen.

Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.

Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.

Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…

Paradis - ett tag till...?

Efter att ha stannat i turisthålet Watamo i en natt – enkom för att filma turist-eländet – har vi nu nått ett paradis – ön Lamu. Jag gissar och tror att det tyvärr bara är några få år kvar innan det här blivit som Koh Samui i Thailand – sönderexploaterat.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.

Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.

Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.

Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.

Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.

Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.

Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.

Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.

Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.

04 mars, 2006

Hett värre

Efter en het dag när jag gått runt i gamla stan här i Mombasa och filmat sitter jag nu åter på hotellet och skriver en rad. Mombasa är en stad av Göteborgs storlek till skillnad från Nairobi som lär ha omkring 3 – 4 miljoner innevånare, även om det bara är 2,5 miljoner registrerade.
Vi har haft Anders och Unnurs vän Schee och hans kusin som guider och det känns tryggt när jag filmar. Schee har bott i femton år i Mombasa och känner folk överallt. Jag vet att jag kan filma tryggt och han kan hålla folk på avstånd. Annars är man givetvis lovligt byte för bettlare och vägmän när man är vit och har en dyr kamera.

Filmandet har hittills annars gått mycket bra, förutom att den f-bannade kameran krånglar. Varje gång jag stänger av kameran får jag ett felmeddelande – ”remove the tape”. Ibland händer det att jag får mata kassett tio – femton gånger innan den tar bandet. Särskilt retfullt är det med tanke på att den blev servad av Canons serviceavdelning direkt före avresan.
Men filmen som vi kom för att göra, Nja Panda – Crossroads, växer fram för varje dag. Rebecca, som jobbar på Upper Hill Campsite och är en av de fem ungdomar vi skall följa, var helt fantastisk. Hon brydde sig inte alls om kameran, vi fick följa med henne hem till familjen och träffa föräldrar och bröder och systrar. Inalles elva personer i tre rum. Rebecca pratar mjukt och tydligt och säger kloka saker, och hennes klingande skratt är en skatt. Hon har dessutom en son på tre år som är hennes ögonsten – allt hon gör, gör hon för sin son och hans framtid. En absolut fantastisk representant för det unga Kenya. Bara hennes medverkan gör att jag börjar tro på en kanonfilm!

Men jag har ju alltid varit så optimistisk, som en närstående brukar påpeka – med tillägget: Men kanske inte alltid så realistisk…

Mombasa

Sitter på hotellet och svalkar mig under takfläkten som med ett sövande gurgel får den byxljumma luften att cirkulera. Varje pust är välkommen. Klockan är framåt tio på kvällen och gatans ljud utanför har övergått från dagens larm till nattens mildare, lugnare och varmare ljud. En bil som startar, en annan kör förbi – inte så många. I kvarteret intill är det någon som spelar reggae och längre bort skäller några hundar. Människor ropar till varandra, tvärs över gatan och förbipasserande kan lägga sig i diskussionen bara så där. Så olikt Sverige. För några timmar sedan hörde jag på böneutroparen som mässade över staden. Jag tycker om det sövande mässandet. Kanske för att jag inte förstår vad som sägs, vad vet jag?

På gatan utanför drar svarta plastpåsar runt i en virvlande vinddans med ett spöklikt prassel. De svarta påsarna finns över hela Kenya har jag förstått, och de virvlar genom landet som osaliga andar ända till de fastnar på någon taggig gren eller liknande och slits sönder i mindre bitar. På något sätt associerar jag till svarta katter när de kommer smygande längs benen. I Nairobi var det flera som, medglimten i ögat, varnade oss för Mombasas alla katter. De sägs vara häxor som kan pådyvla en fruktansvärda trolldomar. En av berättelserna jag hörde var om en tysk som hade sparkat till en katt, varpå denna fräste fram en trolldom och - vips, så fick tysken malaria och dog några veckor senare. Så kan det gå.

I några cypressformade träd som står precis utanför vår balkong, med grenarna slokande som begravningsminer, samlas stora fladdermöss. När mörkret faller börjar de sin jakt på insekter. Nästan ljudlöst kastar de sig ut i halsbrytande akrobatik av den högre skolan och ibland kan man nästan känna deras tunga vingslag när de sveper in över balkongen i sin jakt på flygfän. De är stora som katter och när de då och då flyger framför gatlampan ser man hur tunna och genomskinliga deras vingar är.

När kvällen kommer är jag rätt mör. Den tryckande värmen tar på krafterna, och trots den relativa svalkan (det ligger nog runt trettio i kväll) krävs det en mindre kraftansträngning för att ens ta sig runt kvarteret. Jag hoppade därför över middagen med de andra och sitter och skriver en stund för mig själv istället. Trots att jag inte rör på mig måste jag ständigt torka pannan för att inte det ska droppa svett i tangentbordet. Värmen tar en del av udden på aptiten också. Men jag klagar inte. Hellre varmt än kallt.

Redan när vi startade den här resan anade jag att den skulle kunna bli lite komplicerad på ett sätt. Det är bara Unnur som har något ordningssinne. Vi övriga är ungefär lika förvirrade alla tre. Det innebär att jag redan före avresan konstaterade att den vanligaste frasen kulle komma att bli: Var är…?
Mina farhågor besannades redan vi ankomsten till Upper Hill – redan då saknades en väska, den med mediciner. Men efter ett rådigt ingripande av Francis, ägaren av campingen, återfanns den på flygplatsen. Vi hade glömt den på bandet. (Nåja, den här gången svär jag mig fri – jag hade mina tre kollin…)
Förutom den så är det en ständig jakt på alla andra väskor, men också mobiltelefoner, datorn, nycklar, plånböcker, kvitton och sist men inte minst: Anders glasögon. Han behöver minst tre olika styrkor beroende på vad han ska göra; läsa, skriva, se på TV eller gå på sight-seeing. Varje stop vi gör längs vår väg – vare sig det handlar om hotell eller bara caféet på hörnet - medför alltså en uppenbar risk. Och eftersom vi alla är medvetna om det frågar alla också: ”Var är ... ”
Behöver jag säga att det ibland känns som en pensionärsresa?

28 februari, 2006

Kaffekassa-insamling i Kenya

Ett stormavbrott har forhindrat mig att skriva pa datorn pa hotellet sa jag far fylla i med en ao- ae- och oe-los historia fran det lokala haket Blue Room i Mombasa:

Idag traffade jag en svensk foralder som var mycket orolig. Hans unga son (nanstans i 20-knycket) hade ringt fran en polisstation. Han var arresterad for narkotikainnehav, hade polisen sagt, och det skulle kosta honom 6000 Ksh (ungefar 750 Skr) att bli frislappt. Pappan var mycket orolig, men satte sig i en taxi och hamtade sin son fran polisstationen. Senare i eftermiddags fick jag hora hela historien:
Grabben hade gatt ut med tva kenyanska vanner, de var pa vag till nagon beach for att sola och bada, och tydligen hade de plotsligt befunnit sig pa fel plats vid fel tidpunkt. Ett par civilsnutar rusade fram till dem, tryckte upp tva pistoler i deras ansikten och vralat att de var under arrest.
- For vadda? Hade de fragat.
- For innehav av droger, svarade polisen och drog fram ett paket med gras.
Sedan fortsatte polierna langs gatan och arresterade ett antal personer till, bland annat en flicka som grat hjartskarande och hennes pojkvan, en gammal tant och ytterligare ett par personer. Alla var tvugna att betala ”boter” annars skulle de bli skickade till polisstationen och bli protokollforda. Nar den svenske pappan kom till platsen blev han son slappt – mot betalning forstas, men inte sonens kenyanska vanner. Innalles lar eftermiddagsraden ha givit omkring 20 000 Ksh (ca 2 400:- Skr) till de hedervarda polisernas kaffekassa. Den som klarade sig billigast undan fick ”bota” 1000 Ksh – en avsevard summa for en ung kenyan som rakade befinna sig pa fel plats. Tanten fick betala hela 5000 Ksh, for det finns anda en rattvisa i orattvisan: Man far betala efter formaga nar man ar oskyldigt anklagad.
Ska man skratta eller grata?

27 februari, 2006

Svart som kaffe...?

Mombasa den 27:e februari
Sitter i restaurangen på hotell Excelsior. Klockan är ännu inte nio på morgonen men skjortan klibbar redan fast på kroppen. Den färskpressade passionsfruktjuicen som jag dricker till frukost är som gudasänd. Och god – fantastiskt god. Ovanför baren står en TV på och skvalar CNNs nyheter från hela världen. Jag ser, inte utan en viss tillfredställelse, att det är kallt hemma i Göteborg. Inte för att jag önskar någon denna kyla, utan för att jag slipper befinna mig där denna senvinter.
Anders sitter bredvid och har en religiös diskussion med en av kyparna. Denne ville klå oss på pengar för att han ska starta ett barnhem för föräldralösa barn. Säger han i alla fall. Men vad jag lärt så här långt är att korruptionen i det här landet är så djupt rotad att man måste syna varenda söm hos dem man ska ha affärer med. Förhoppningsvis är han ärlig i sitt uppsåt.

Kenya är ett mycket rikt land i förhållande till de flesta andra i Afrika. Men liksom överallt annars är resurserna illa fördelade. Den dagen man får kontroll över korruptionen kommer det här att kunna bli ett paradisiskt land.

I lördags var vi på middag hos en av mina gamla polare från Göteborg från den tiden vi läste massmedia- och kommunikationsvetenskap. Det var en underbar barbequemiddag med grillat lamm, kyckling och kött och massor med grönsaker. Ojämförligt det bästa vi ätit sedan vi kom hit till Kenya. Vi kom också att prata om vilka möjligheter det finns att starta ett företag här. En sak som vi gemensamt kom fram till är att det är synd och skam att det inte finns ett riktigt kafferosteri här i Kenya. Allt kaffe man får här är pulverkaffe, oftast allderles för svagt dessutom.

En vanlig syn på Upper Hill Campsite i Nairobi är västerlänningar som sitter och spetsar sitt kaffe med eget pulverkaffe – i ett land som odlar bland de finaste kaffebönorna i världen! (Jag skriver konsekvent pulverkaffe - finns inget snabbkaffe. Minsta kopp tar en halvtimme.) En av de största kaffeförädlarna i världen lär vara Tyskland. De rostar, torkar och förpackar kaffet och skickar tillbaka kaffe i pulverform till ursprungslandet, där vi sitter och svär över det blask vi blir serverade.

Nä, ett kafferosteri i Nairobi, det är en given succé. Tro mig. Jag bjuder pa ideen till den som kommer forst.

Svamlade tankar fran Kenya

Antligen...
Nu ar jag pa ett internetcafe dar de kan tanka av min sticka, som jag i min tur tankat av Anders dator, dar jag tidigare tankat av en del tankar... eller hur det nu var. Kommer har:

Sitter på en veranda utanför min ”hytte” – en ranglig barack byggd av någon slags vassliknande gräs. Klockan är runt sju och det börjar skymma. Temperaturen ligger runt 24 – 25. Det har varit osedvanligt varmt och även kenyaner i Nairobi klagar över värmen, och då är det ändå den svalaste staden i Kenya.
Uppe i nordvästra hörnet av landet lär det vara outhärdligt. Svälten härjar, något som ändå inte märks här, förutom att man kan köpa mat i affärerna och lämna direkt till hjälpsändningar.

Mitt första intryck av Nairobi är att det är ett rätt utvecklat land, men tidningarna bokstavligen dignar av rapporter från den senaste mutskandalen. Hittills har fyra ministrar fallit och ytterligare ett par tvingas förmodligen avgå. Nairobiborna är mycket politiskt intresserade och diskuterar mer än gärna politik. Borta är rädslan för att tala högt om vissa saker, som flera av våra nyvunna kenyanska vänner vittnat om. De luftar gärna sin ilska över korruptionen och verkar i det förstone rätt desillusionerade, men när man kommer att tala om större perspektiv inser man att här har människorna en orubblig framtidstro.

Till en början var jag överraskad över att det var så många kenyaner bland gästerna i baren här på Upper Hill Campsite som var välutbildade och vältaliga – det är långt ifrån alla som talar en begriplig engelska. Det här är ju ändå inget annat än en campingplats med backpackers, globetrotters och biståndsarbetare. Sedemera erfor jag dock att ägaren gift sig med en välsituerad dam från gräddan av Nairobis kulturelit. Det innebär att de flesta av de kenyanska besökarna tillhörde den elit som myglade och skodde sig under Moi-regimen. Och visst märker man att flera av dem har mycket konservativa idéer. De har hittat Upper Hill Camp genom ägarens fru, och få journalister känner till baren, så här slipper de den vanliga bevakningen. Det kryper i skinnet ibland när man anar att man sitter och dricker öl med storförbrytare av värsta sorten – de som stulit av de pengar som borde gått till att utveckla landet.

Här samlas också biståndarbetare. Idag var jag ute och filmade i Kibera, ett gigantiskt slumområde som påstås vara Afrikas största, och uppges ha omkring en miljon innevånare. Vi var där tillsammans med ett läkarteam från www.carehighway.org. De arbetar gratis och behandlar tusen och åter tusen fattiga kenyaner varje vecka under sin vistelse här. Ingen av dem i organisationen får betalt, de betalar till och med sina egna resor till de platser de besöker. Daniel, en ung holländsk läkare, säger att han inte vill jobba i Europa. Istället ägnar han sig åt att försöka leva på ingenting och ge gratis behandling åt människor som annars ingen vård kan få. Mille, en 72-årig pensionerad lärare, berättade att hon efter att ha slutat arbeta tagit hand om sin svårt sjuke man i sex år innan han dog. Sen fortsatte hon in i Care Highway av bara farten. Hon menade att hon försökt hjälpa människor i hela sitt liv, och bara för att hon pensionerats finns det ingen orsak till att hon ska sluta bry sig om andra. Chris, som har startat organisationen, är så utarbetad att han blivit sjukskriven i Sverige, men tar ändå varje chans att skapa ett nätverk som leder till att de skall kunna ta emot fler patienter och rädda fler liv.
- Varje barn vi kan rädda är värt allt arbete, säger han.
Själv är han inte läkare, men irländare som han påpekar med ett snett leende, och syftar på en illröd tjurskallighet. Det är den egenskapen som gjort det möjligt att starta organisationen.
- I början kunde jag ingenting om välgörenhet. Men jag har en medfödd förmåga att dels ta saker och ting i rätt ordning, dels att undgå att se några hinder. Ofta när människor säger något om att saker och ting inte går, handlar det mer om att de beskriver sin egen oförmåga att genomföra det – inte om saken eller projektet i sig.

Chris är intensiv och snabbtalande, byter snabbt fokus från en sak till en annan, blir avbruten av folk som frågar om saker men hittar direkt tillbaka till ämnet. Kort sagt, det märks att han är rena kärnreaktorn när det gäller att projektleda. Han försörjer sig som reseguide för rika turister, främst amerikanska, över hela Europa. Fyra månader av det försörjer honom resten av året när han förutom de rena biståndsinsatserna också åker runt och föreläser om sina erfarenheter från 15 års praktiskt biståndsarbete för att samla in pengar. Intäkterna går oavkortat till Care Highway.

I Kibera är det svettigt och dammigt. Skjulen står och lutar sig mot varandra i en slum som är nästan obegriplig för våra västerländska ögon. Gatorna – om man kan kalla dem så – är meterbreda lerstigar bredvid halvmeterdjupa öppna avlopp. När regnen kommer måste det bli rena lervällingen i hela området. Det är inte svårt att föreställa sig hur snabbt bakterier förökar sig i den här värmen, och i avsaknad av vatten att tvätta sig med måste det vara rena dödsfällorna.
Samtidigt är läget ännu värre i svältområdena, så många NGOs (Non Governmental Organisations) har riktat om en del av sina resurser till de norra delarna, och det drabbar Kiberas innevånare. Det blir helt enkelt ännu mindre hjälp kvar till dem.

Här finns många föräldralösa barn – inte sällan är AIDS boven i dramat, men ännu vanligare är malaria och bristsjukdomar. Det finns förvisso också ett hundratal hjälporganisationer, men de räcker inte till på långa vägar – fattigdomen är förödande. Liksom brottsligheten. I många delar av Kibera är det få som vågar sig ut efter mörkrets inbrott, och om det alls finns några poliser där nattetid så kommer de i stora, tungt beväpnade grupper. Om man kommer hem för sent föredrar de flesta att sova ute istället för att ge sig in i Kibera, berättar en katolsk nunna. Hon berättar också hur den katolska kyrkan protesterat högljutt i många år mot att myndigheterna faktiskt tar betalt för ett skjul i den illegalt uppbyggda slummen. Hon påstår att det kan kosta upp till 2000 SEK i månaden för att hyra ett skjul, och det kan därför vara ett tiotal personer som bor i ett rum på några få kvadratmeter. Det låter ändå otroligt i mina öron, att det ska kunna figurera såna summor bland dessa smutsiga trashankar.

Efter en hel dags filmande bland smutsen och eländet är jag både fysiskt och psykiskt utmattad, och helt täckt av ett lager av det smutsigaste damm man kan tänka sig. Samtidigt är jag ödmjuk över den livsgnista och – tro det eller ej – glädje jag sett i ögonen hos många av barnen i Kiberas slum. Och lika ofattbart är det att det finns människor som kan med att stjäla landets tillgångar och bygga egna personliga förmögenheter.

Med den bakgrunden blir det lättare att avstå från att dricka en öl i baren med någon av Mois mutkolvsgarde.
Nej, ikväll blir det en flaska vatten.
Ensam.

26 februari, 2006

Mombasa

Idag har vi tillbringat hela dagen pa en buss fran Nairobi till Mombasa. Det var en laaaang resa. Temperaturen har legat runt trettio under atta timmers resa. Och nar vi val var framme och steg var det som att ga emot en hetvagg (??! Eller var det en semla?). Nu ar klockan omkring halv nio och det ar bara lite over trettio. Det blir antagligen en vat natt (och jag syftar inte pa vata drommar...).

Nagot som slog mig under dagens bussresa var hur embarmeligt daliga vagar de har har i Kenya. Dagens fortiomilaetapp var kantade av gummi. Overallt langs vagrenarna lag det angande heta, svarta skelett i de mest fantastiska former. Det var resterna av trasade bildack. Lite drygt halva strackan ar prima vag (efter Kenyanska matt matt...) - sponsrad av EU.
De vagar som Kenyanerna sjalva bygger ar av betydligt samre kvalitet. Antagligen beror det pa korruptionen som paverkar allt har. Nagon har gjort en vinst genom att kopa sekunda material, en annan minskar vagens bredd med fem centimeter. Ytterligare nagon bestammer att asfaltstjockleken kan minskas. Sa haller det pa, i alla arenden.

Och de storsta skurkarna sitter i regeringen. Nar de tilltradde hade Kenya en ny lag som innebar att alla ministrar etc skulle gora en formogenhetsdeklaration nar det tilltradde, och darefter varje ar. Alla har gjort det - en gang. Nu ar det brak for att manga ministrar - som innan utnamningen korde runt i gamla skrotbilar - har 10 - 15 lyxbilar staende pa sina parkeringar, aven om de ar stallda pa alla mojliga slaktingar. Harom dagen var det en karavan pa 63 luftkonditionerade Mercedesbilar som forde regeringsmedlemmar pa ett besok i de svaltdrabbade omradena i vast. Herregud - hur ar de funtade? Bryr de sig inte ens om vilka signaler de skickar ut?

Jag fragar mig: Hur kan det komma sig att ministrarna skaffar sig sa manga bilar nar det knappt finns nagra korbara vagar. Hade de alla bara avstatt fran halften av dem hade de kunna bygga ut vagnatet och fa nagonting att kora pa ocksa. Da hade ocksa Kenyanerna fatt tillbaka nagot av utsugarna.

25 februari, 2006

Narobi februari 2006

Solen hanger tung over Nairobi. Aven Kenyanerna gar tungt i hettan. Alla vantar pa regnen - inte minst de som befinner sig i de svaltdrabbade omradena i vast och norr. Nu har till och med Kenyanerna blivit sa matta pa svaltnyheter att det ar svart att na ut. Jag talade igar med, Bob, en kenyansk TV-journalist som fran mandag skall tillbringa fyra dagar med en svaltdrabbad familj ut i buschen, och ocksa ata och dricka samma sak som dem - i den man de har nagot alls. Det ska han gora for att fa manniskor att skicka mer pengar till katastrofens offer. Bob har sjalv bott i Europa i 12 ar - knappt halva sitt liv, och verkar vara djupt engagerad i att inte bara rapportera utan aven att gora nagot konkret sjalv.
Men metoden... att bo hos dem som svalter och rapportera om det - i vetskapen om att det bara ar en roll som man nar som helst kan kliva ur... som nagon sorts ufo som bara mellanlandar pa en soptipp for att se hur det ser ut...
Kanhanda ar uppsatet arligt, men jag skulle nog ha svart for att gora det sjalv.
Vad tycker du?

07 februari, 2006

Bil-ligt?

Bästa blog-vänner.
Här har varit förskräckligt tomt den senaste tiden. Förklaringen är att jag inte haft permanent tillgång till Internet och att jag dessutom producerat flera hundra sidor text om annat för jobbet. Det har gjort att det inte känts lika lockande att skriva en blog när jag väl är ledig. Men nu stundar sex veckor i Kenya – massor med arbete, men jag anar att det ändå kommer bli läge att publicera en och annan text i det här formatet. Jag ska förresten börja redan nu.

En väninna berättade nyligen om att hon varit ute och köpt en bil. Hon sa faktiskt just så – hon som aldrig använder annat än benämningen ”shoppat” i vanliga fall. Hon kan gå ut och ”shoppa” en hel lördag och komma hem med en blus eller ett par byxor. Hon har frågat mig någon gång om jag vill följa med ned på stan och ”shoppa” ett par timmar, men eftersom jag vet att det egentligen innebär att trängas i Nordstan en halv dag för att till sist betala överpris för något jag egentligen inte vill ha så har jag vänligt men bestämt avböjt. (”Nä fy f-n! Jag tar hellre en rostig spik i foten!”)

Nåväl. Hon har köpt en bil. Hon berättade att hon gick in till en bilhandlare som hon brukar passera på vägen till jobbet och frågade en säljare där vad hon kunde få för sin gamla bil om hon bytte in den mot en annan begagnad bil.
- Tja, sa den kvinnliga säljaren utan att överhuvudtaget titta närmare på hennes bil, för den där kan jag tänka mig att du kan få tio tusen.
- Bra, sade min väninna, då vill jag ha en ny. En sån där liten söt, som den där borta, fortsatte hon och pekade på en småbil.
- Men jag vill inte ha den färgen. Jag vill ha en röd, tillade hon bestämt.
Vilket märke eller modell hon talade om visste hon inte.
- Jaha, då kan du komma med här istället, svarade säljaren och tog med henne till en liten, söt, röd Hyundai.
Min väninna satte sig i bilen, kände lite på ratten och reglagen. Den var redan nedsatt 10 000, från 83 lakan till 75. Dessutom fick hon ju 10 000 för sin gamla bil. Så var det klart.
De skrev papper utan omsvep. 65 000 pix bara så där. Hon provkörde inte ens bilen. Säljaren provkörde inte ens hennes bil. Båda var nöjda.

- Men herregud! Sa jag när jag hörde hennes berättelse. Du menar att du inte ens försökte pruta!
- Nä, den var ju redan nedsatt åtta tusen, sa hon självklart.
Jag släppte ämnet. Jag insåg att det inte var någon idé.
Men jag tänkte i mitt stilla sinne att om hon bara haft mig med hade jag med all säkerhet kunnat spara henne åtminstone 5 000 – inte för att jag kan så mycket om bilar, men bara för att jag är man. (Tänk så fördomsfull jag är…) Dessutom är jag rätt bra på att pruta så jag inbillar mig att jag kunnat få ned priset ytterligare några tusenlappar.

Men det som gör mig mest fundersam är det faktum att samma kvinna som kan ägna en hel dag åt att köpa en blus för en hundralapp eller två, kan köpa en bil för 65 000 på mindre än tjugo minuter. Det är något här jag inte förstår.
Men det är väl bara att konstatera att Gud glömde ge oss män en manual för kvinnan, och vice versa.

Som epilog kan jag berätta att jag efter den här händelsen har berättat det för två andra kvinnor. Ingen av dem tyckte att det var något vare sig konstigt eller underhållande i historien. Och jag inser att jag antagligen skriver en blog för manliga läsare…