13 mars, 2012

Om ledarskap och ansvar.

I dessa dagar kommer jag helt osökt att tänka på en historia jag hörde eller läste för mycket länge sedan:
Det hade skett en större flygplansolycka i Japan med ett par hundra döda som följd. Chefen för flygbolaget blev bestört när haverikommisionen kom fram till att olyckan orsakats av en mekaniker som glömt ett verktyg i en av motorerna. Chefen för flygbolaget var japan, och som den högste ansvarige var det därför hans plikt att ta på sig skulden, även om han inte hade något direkt ansvar för haveriet.
Han packade därför en väska, tog passagerarlistan med sig och åkte sedan hem till var och en av de drabbade familjerna, ringde på deras dörr och bad dem personligen om förlåtelse. När alla namnen på listan var avprickade så åkte han hem och begick harakiri på traditionellt vis.

Nu kan ju jag anse att de sista var lite väl magstarkt (en kniv i magen är just det - magstarkt...), man annars är det en intressant historia om en ledares ansvarskänsla. Om alla chefer tänkte som denne japan så skulle det minimera antalet arbetsplatsolyckor till ett minimum, för alla chefer skulle vara så måna om att ingen skadade sig att de verkligen åtgärdade problemen i samma ögonblick som farorna uppdagades.
Det är en bra historia - så bra att jag misstänker att det egentligen är en modern myt. Men oavsett om det är sant eller inte så väcker den en del frågor om en ledares ansvar.

Nu är det nio månader sedan regeringen lovade se över reglerna efter att vapenexporten till diktaturer ifrågasattes förra våren när de arabiska revolutionerna inletts. Nio månader senare har ingen utredning tillsatts, inte heller har regeringen presenterar några direktiv till en utredare.
Nu lovar regeringen dock bot och bättring efter den senaste veckans skandal; där det visat sig att Svenska regeringen har gått med på att vara behjälpliga vid bygget av en vapenfabrik i Saudiarabien - en av världens mer hårdföra diktaturer. När det gäller själva sakfrågan - att det bildats ett bulvanföretag för att undanhålla det svenska folket turerna i affären - visar det sig att ingen vill ta på sig ansvaret.

Låt oss titta närmare på vilka det gäller.
Först har vi Socialdemokraten Leni Björklund. Hon vill inte kommentera affären, hon har lämnat det där bakom sig nu.
Att vi, det svenska folket, ännu får dras med det avtal hon skrivit under i vårt namn, tycks inte spela någon roll - för henne är det ett avslutat kapitel.

Högsta hönset i dagens regering är Fredrik Reinfeldt. Han har legat rätt lågt, men har dock konstaterar att Sverige inte kan bryta ett ingånget avtal - det skulle skada Sveriges anseende, och negativt påverka vapenexporten, och därmed också den svenska arbetsmarknaden. Jag måste säga att det var modigt av honom att vara så rak. Allt stöd till demokratidemonstrationerna i den arabiska våren, och alla vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter i världen, visar sig ändå ha ett pris. Om det kostar Sverige för mycket när det gäller vapenexporten, och om det leder till att vi förlorar ett par tusen arbetstillfällen så har vi i Sverige inte råd att stå för dessa ord, säger Reinfeldt. Indirekt åtminstone.

Sedan har vi utrikesminister Carl Bildt. Han har ju vant sig vid hetluften genom sin högst tveksamma gärning i Lundin Oil, och har på sedvanligt arrogant sätt kommenterat vapenexporten med att världen inte ser ut som Skövde! (Phu. Så skönt. Jag som trodde att det var som att sälja vapen till Skövde när vi säljer dem till världens diktaturer.)
Men att få ett vettigt ord ur Bildt är knappast möjligt, jag hoppas att den åklagare som förhoppningsvis ställer honom inför rätta för hans delaktighet i ett folkmord. lyckas bättre än journalister har gjort. 
Så har vi då slutligen den ytterst ansvarige ministern, Sten Tolgfors - Sveriges försvarsminister. Det intressanta med honom är att han faktiskt var vapenvägrare när samhället ville ta hans tjänster i bruk i det militära. Men sedan har han berättat, såg han en film om hur Saddan Hussein gasade ihjäl kurder i norra Irak. Det fick honom att inse att han varit naiv - att det finns konflikter som måste lösas med vapenmakt. Skurkar som Saddam blir man inte av med annars, konstaterade han. Och därför blev han försvarsminister, och dessutom den "försvars"-minister under vars styre svensk vapenexport nått alla tiders rekordnivåer!Tyvärr såg lille Sten bara utanpåverket - han insåg inte att Saddam Hussein använde sig av amerikanska vapen när han mördade sina egna. Sten insåg inte att utan USAs hjälp hade Saddam inte kunnat gasa kurder. Inte heller tycks han ha förstått att USA fortsatte exportera vapen och krigsmateriel till Saddam även efter den hårt kritiserade gasningen. Eller så lärde sig Sten Tolkfors att pengar inte luktar. Under hans ledning har Sverige exporterat massvis med vapen till en av världens grymmaste diktaturer. Tre av dessa svenska vapensystem har använts mot folket när Sauriarabien förra året skickade in styrkor för att mörda den demokratitörstande befolkningen i grannlandet Bahrain.

Och nu är således Sten Tolgfors ytterst ansvarig för det departement under vilket det planerats med bulvanföretag för att hjälpa Saudiarabien bygga en vapenfabrik - bakom ryggen på folket som valt honom. 
Och vad gör han?
Jo, han skyller ifrån sig!
Först skyller Sten Tolgfors på den som undertecknade avtalet - Leni Björklund. Detta trots att vapenfabriken började planeras under hans eget välde, och trots att den borgerliga regeringen förlängde avtalet 2010.
Sedan skyller Tolgfors på FOI-chefen - sin underlydande.
Och Tolgfors ljuger. Han slingrar sig och han lägger ut dimridåer genom att förneka påståenden som aldrig yttrats. Han vägrar ställa upp på intervjuer, och när han väl tvingas dit så vägrar han svara på frågor.
Är det verkligen sådana ledare vi vill ha i Sverige? 
Sten Tolgfors har redan hittills visat upp så många dåliga ledaregenskaper att det borde diskvalificera honom från alla former av chefsposter för resten av hans liv - även om det skulle visa sig att han i det här fallet faktiskt blivit lurad av en underordnad.

Och låt oss också se på den ekonomiska sidan av det hela. Sten Tolgfors och andra ministrar har en mycket hög lön i förhållande till vanliga knegare, och dessutom löneförmåner som andra bara kan drömma om. Och det är säkert ett tufft arbete - att alltid vara övervakad och påpassad. Men det är också därför de får så furstligt betalt, inbillar jag mig. Då anser jag att de också måste vara skyldiga att svara på frågor, vara öppna och berätta om bakgrunder till beslut. Leni Björklunds inställning kan jag bara föraktfullt spotta på. I samma ögonblick som hon svarade att hon "lämnat det där bakom sig" skulle alla hennes förmåner från riksdagsarbetet dras in - pension och hela slanten, anser jag.
 - Gå och ställ dig i kön på arbetsförmedlingen, satkärring, om du inte är beredd att stå för dina gärningar i det svenska folkets namn!
Och Tolgfors... Fy fan för en krake!
En fjant som inte är beredd att stå upp för sin gärning, som är försvarsminister men inte försvarar sig själv utan skyller på andra - kan man tänka sig en mer patetisk figur? 

Och så till sist - vi - det svenska folket: Ska vi verkligen tolerera ledare som ljuger, som hycklar, som går bakom ryggen på folket och som inte är beredda att ta ansvar för sin politiska gärning? Jag tycker inte det.
Jag anser att vi är värda ett bättre ledarskap.
80 % av vårt folk säger nej till att exportera vapen till diktaturer, och jag är övertygad om att vårt rika land klarar sig utan de ca 14 miljarder som vi fick in genom vapenexporten förra året. I synnerhet som vi överlevt skattesänkningar på över 100 miljarder - däribland förmögenhetsskatten som bara "drabbade" de rika.
Skulle vi då inte ha råd att inte exportera vapen till diktaturer?

Nej, det ligger en hund begraven här. Reinfeldt brukar vara en försiktig general, men nu har han stuckigt ut hakan igen, genom att förklara att vi inte kan bryta avtalet med Saudiarabien.
Jag anar att det ligger många fler sekretessbelagda avtal och underhandlingar bakom Reinfeldts politik. Antagligen har det redan tecknats så långtgående avtal med USA och Nato att vi inte längre är riktigt självbestämmande - det finns andra makter som drar i trådarna till våra politiska marionetter, gissar jag.
Och skulle dessa avtal komma fram, tror jag att de kan vara så långtgående att det skulle kunna handla om krigsrätt för förräderi om de kom fram. (Men jag har inte ett enda bevis för att mina teorier är sanna - så i det här fallet kan jag kanske avfärdas som en konspirationsteoretiker. Åtminstone ännu ett tag.Även de mest hemliga hemligheter har ju en viss förmåga att förr eller senare leta sig ut i ljuset. Information wants to be free...) 

När det gäller vapenexport så anser jag att kan inte våra politiker göra affärerna i offentlighetens ljus, då skall de inte göras alls. Fast egentligen är det moraliskt förkastligt att alls tillverka och sälja vapen, anser jag. De har aldrig lett till lycka för någon i världen, såvitt jag vet.

Det finns en verklighet bakom rubrikerna.

Tidningen Dagens Arena rapporterar (söndag, 11 mars 2012) att antalet avslag på ansökningar om socialbidrag ökar i hela landet. Bara i Sundsvall har avslagen ökat med trettio procent.
" – Det är många faktorer som påverkar kommunens utgifter för ekonomiskt bistånd. Men ska vi prata om de större orsakerna är det framför allt arbetslöshet och förändringarna av socialförsäkringssystemet som har spelat in, säger Mikael Lindberg, verksamhetschef på individ- och familjeomsorgen på Sundsvalls kommun."
[...]
" – Jag tror att en del människor tror att det kommunala försörjningssystemet är som en trygghetsförsäkring, precis som a-kassan eller sjukförsäkringen. Men det är ett biståndsbeslut. Om du har tillgångar måste du först avyttra dem, försörjningsstödet är samhällets yttersta skyddsnät, det är folk inte riktigt medvetna om, fortsätter han."

Den här artikeln fick mig att fundera:
 Tänk dig att du har arbetat hårt i över trettio år för ett företag. Under åren har du byggt upp ett helt liv med pengarna du arbetat in. Du har en villa, en bil, båt och en sommarstuga - nå, du är fortfarande skyldig banken större delen av kostnaden...
Så en dag lägger det företag som du lojalt arbetat för i tre decennier plötsligt ned sin verksamhet i Sverige och flyttar till ett låglöneland. Som tack för din lojalitet blir du arbetslös. Du närmar dig sextio och är, trots all din kunskap och erfarenhet, inte det minsta attraktiv på arbetsmarknaden. Du är för gammal och för dyr i drift jämfört med alla arbetslösa ungdomar som, tack vare Jan Björklund, kan göra exakt samma jobb som du för bara 75 % av lägstalönen i ditt yrke.
Du blir plötsligt dubbel så dyr att ha anställd.Ditt lilla sparkapital rinner mellan fingrarna.  
Tiden går men du hittar inget nytt jobb. Du tvingas genom den ena kursen efter den andra, får sitta och skriva CV och jobbansökningar hela dagarna under ett par år - varvat med praktik på frälsningsarmén och ett lager för en klädinsamling.Nu får du problem med avbetalningarna till banken. När du tog lånen bjöd de på kaffe och kaka. Nu när du oförskyllt hamnat på obestånd är de hjärtlösa och tvingar dig att sälja av ditt hus - med en rejäl förlust. 

Till sist hamnar du i fas 3. Där tvingas du arbeta gratis för en företagare vars enda produkt är att sätta arbetslösa i "sysselsättning". Chefen lyfter en lön på nära en miljon om året, och får aktieutdelning på ytterligare tre, fyra miljoner. Men du är utförsäkrad, och får därför endast samma ersättning som din chef får från den svenska staten för att han sysselsätter dig - 5200:-/ månaden. 
Naturligtvis kan du inte försörja dig på 5 200, utan tvingas gå till soc. Men där blir du nekad hjälp - du äger ju ännu en massa kapitalvaror - även om banken ännu har ett strupgrepp om din hals. Så du tvingas sälja av allt du jobbat ihop under dina dryga trettio år på företaget - och du tvingas dessutom sälja det till underpris, för att du är i ekonomiskt trångmål.

När du väl fyller sextiofem och går i pension slipper du äntligen ifrån förnedringen med att "sysselsättas" i fas 3 - ja, då är alla dina tillgångar slut. Allt du jobbat ihop under ett helt liv är borta!Och genom att du varit arbetslös under de sista tio åren av ditt liv har din pensionsgrundande inkomst också sjunkit till en ren förolämpning. Du blir fattigpensionär, medan de som äger företaget som du lojalt arbetat för så länge blir stormrika - trots att de svikit såväl dig som ditt land.

Så här djävligt ser det ut för många idag. Det finns tio gånger fler arbetslösa i Sverige än det finns lediga jobb - ändå har vi en regering som lägger ett strukturellt problem på individnivå.
Men själva behöver politikerna som beslutat om det här inte oroa sig - de kan få upp till 60 % av sin furstliga lön, eller 30 - 40 000 i månaden (vilket är betydligt mer än du någonsin fått ut när du arbetat 160 timmar i månaden) - och det kan politikerna lyfta i upp till femton år efter det att de slutat fatta de beslut som gjort dig till fattigpensionär.
Men vår Statsminister, Fredrik Reinfeldt tycker att det här är helt i sin ordning: " - Det skall löna sig att arbeta!", säger han i TV-nyheterna - som en ren käftsmäll till dig och alla andra som kasserats av ett omänskligt samhälle.

Så länge jag lever kommer jag att fortsätta kämpa för ett rättvist samhälle, en rättvis värld! 

04 februari, 2012

Blodröda rosor på Alla hjärtans dag?

Snart är det den fejkade "högtiden" "Valentines Day" igen.
Som medborgare i den 51 delstaten ska vi naturligtvis härma moderkakan i väst, göra precis som dem. Amerikansk lättuggad skit är lätt att sälja in i Sverige, och det ger handlarna lite extra klirr i kassan så att vi håller hjulen snurrande.
Ekorrhjulen som vi förväntas hålla igång. Springa så vi får råd att konsumeramera.
Men vad kan jag nu ha emot Alla hjärtans dag?
För visst är det fint att köpa en ros till sin älskade, eller hur?

Förutom den uppenbara kommersialismen i firandet, så handlar det också om symboler och moral.
Rosen är ju en symbol för kärlek, och i vår kultur är det en fin symbolhandling att ge en ros till den man älskar.
Men dessa rosor odlas i allmänhet under rent vidriga omständigheter. Arbetarna slavar för en lön som de inte kan försörja en familj på. Många äter bara ett mål om dagen, och då är stapelfödan ugali - majsgröt.  Försöker de ta med en flaska vatten ut från farmerna får de sparken på stört - utan att få ut innestående lön. Utanför grindarna sitter det varje dag ett dussin arbetare och hoppas på att få jobb - trots att det är ett illa lönat slit.
De får arbeta långa arbetsdagar och -nätter, för farmerna sover aldrig. De besprutar blommorna med bekämpningsmedel som varit förbjudna i över trettio år i Sverige, tvingas göra jobbet utan skyddsutrustning. Dimman av gift hinner knappt lägga sig innan de skickar in personal att rensa blommorna - trots att det är krav på att man måste vänta i upp till 48 timmar efter en besprutning med de starkaste gifterna. Inte heller dessa har någon skyddsutrustning, de sticker sig på de giftiga törnena när de rensar blommorna. Såren är svårläkta och de förgiftas sakta till döds.
Jag har sett mycket av det här själv, och har filmat intervjuer med arbetare, läkare, fackföreningsfolk som misshandlats, hotats till livet och jagats för att de försöker förbättra villkoren. Flera av fackledarna har mördats för att skrämma andra.
Vi gjorde en intervju med en av de tidigare anställda vid en av farmerna. Han hade en stor puckel - utväxt - på ena sidan av ryggen, en stor utväxt på bröstet, han var tunn som en vidja och näsan droppade oavlåtet; och hans lungor hade nästan helt givit upp.
Den här mannen var 36 år, cirka tio år yngre än jag själv, men såg ut som sjuttio. Han var gift och de hade två små barn, det yngsta bara tre år. När vi träffade honom var han döende, och han visste om det. Han frågade retoriskt vem som skulle ta hand om dem, nu när han inte kunde det.
Han var så sjuk och svag att han bara kunde väsa fram sin berättelse, medan näsan droppade oavlåtet. Det var en plåga att filma honom, och jag grät bakom kameran - trots att han talade swahili och jag först efteråt fick det översatt för mig.
Han hade börjat på blomsterfarmen på 80-talet. 1998 blev han befordrad till besprutare. Sedan dess blev hans hälsa allt sämre hela tiden. Blomsterfarmen skröt i sin reklam att alla anställda fick gratis sjukvård, och en hälsokontroll två gånger per år. Den här arbetaren visade sina handlingar - han hade blivit full friskförklarad varje år, trots att han bara blivit sjukare och sjukare. Läkarpapperen var bara en bluff - läkaren var mutad till att friskförklara alla utan att undersöka dem. De som verkligen var sjuka vågade inte gå till företagsläkaren för han skulle rapportera till cheferna och var någon sjuk så fick de sparken direkt. Så vår man hade under sex år blivit sämre och sämre, tills den dag då han föll ihop på jobbet. Då fick han sparken direkt. Han fick inte ens ut den sista veckans lön. Hans liv var inte vatten värt för ägarna av farmen. Nu låg han hemma och hostade livet ur sig i det mycket spartanska skjul de bodde i, och de hade inte råd med några mediciner.
Två veckor efter vårt möte dog han.
Mördad av den europeiske ägaren till blomsterfarmen.

En läkare som arbetat för en av farmerna bekräftade historien i en annan intervju (som vi fick göra i en liten skrubb, för han var rädd att ens synas med oss - farmarna har spioner; de betalar för upplysningar om folk som snokar.) Själv fick denne läkare nog av arbetet på farmen och öppnade en privatklinik istället - och det kommer en ström av patienter från farmerna till honom, och tvingas alltså betala för att få den läkarvård de borde få på farmerna.

En av våra vänner hade supit med ägarens revisor, och när denne blivit full och började skryta om sitt jobb, berättade han att chefen lyfte 11 miljoner dollar i årslön. Hans arbetare fick motsvarande 400 kronor i månaden för sina liv.
Pelikaner vid Lake Naivasha, en tidig morgon.

Så har vi naturen: Lake Naivasha - för ett par decennier sedan en av världens fågelrikaste sjöar, är nästan helt död redan. Tömd på vatten. Förgiftad av bekämpningsmedel och övergödd av konstgödsel. Dessutom har det flyttat in flera hundratusen arbetare i området längs Lake Naivasha. De har avverkat skogen för att få träkol, och som inte längre trädrötterna binder jorden, leder det till en omfattande erosion när regnen vräker ned. Det har hänt att hela bergssidor har kalvat ut i sjön den redan tidigare så grunda sjön.

Och det jävligaste är att de odlar snittblommor till den rika världen medan deras egen befolkning dör av svält bara några mil därifrån, i ett av världens fattigaste och hårdast torkdrabbade områden. Varje ros består av 70 - 90 % vatten, och varje dag flygs det alltså tonvis med vatten från det området till den rika världen!
Det här gäller inte bara blommor från Kenya. Köper ni tulpaner från Holland kan de mycket väl vara uppdrivna i Naivasha, ha flugits till Holland och packats om där så att det ser ut som om det är en holländsk produkt.
Det finns mer än en orsak till att rosor kan vara blodröda.


Läs mer:
http://rattvishandel.net/Fairtrade/inte.aspx

02 februari, 2012

Veta-mer-ida Wikipedia.

Wikipedia är en så jäkla bra idé - att skapa ett lexikon som bygger på vanliga människors kunskap, istället för att bara förlita sig på "de lärde"! 
Wikipedia är ett dynamisk verktyg för att distribuera kunskap i ett demokratiskt system.

Uppslagsverket har kritiserats för att det förekommer många felaktigheter. Orsaken är dels att det haft barnsjukdomar - precis som de flesta andra nya sidor, men också för att man söker fel mer aktivt i Wikipedia. Vad som står i exempelvis Nationalencykopedin förutsätts vara sanningen; det ifrågasätts inte eftersom författarna bakom har så hög kredibilitet.
Men Wikipedia misstänkliggörs av journalister och auktoriteter för att det är sammanställt av "vanligt folk". De lider av en överdriven auktoritetstro - eller tycks åtminstone vilja få oss att tro på alla dessa experter, och att misstro människor utan akademiska meriter.

Wikipedia skapas av vanliga människor som författar, fyller på, korrigerar varandra och rättar till. Och översätter. Wikipedia är ett levande verk. Ett uppslagsverk som är en spegling av just den dynamiska tid av kunskapsspridning vi lever i. Information vill vara fri, brukar det heta. 
Jag anser att det bara är bra om man är medveten om att det förekommer fel i ett uppslagsverk; det gör att man förhåller sig kritisk till vad man läser. Precis så kritisk som man alltid bör vara - oavsett vilken källa det handlar om, eller vilka auktoriteter som uttalat sig. 
Dessutom kan man anmäla fel på Wikipedia, korrigera eller tillföra kunskap om man vill. 
Finns den möjligheten på NE?
Inte vad jag vet åtminstone. Men så har jag aldrig haft råd med ett så dyrt uppslagsverk heller. 
Jag nöjer mig med Wikipedia, och ska även donera en slant till dem då och då som jag använder det rätt ofta. Alla borde förresten läsa grundprinciperna för sidan:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Grundprinciperna

Det är dessutom schyssta regler för upphovsrätten: 

"All text på Wikipedia lyder under copyleftlicensen Creative Commons. Det innebär att varje bidragsgivare innehar upphovsrätten till sina egna bidrag men Creative Commons garanterar att innehållet på Wikipedia förblir fritt att distribuera och hela tiden kan redigeras av andra."

Jag gillar det här. Man delar med sig av sin kunskap. Gratis. Är det så att det kan hjälpa andra - javisst, varför inte?

Jag har haft ett uppslagsverk, Nordisk familjebok från 1920-talet, där alla som författat var med på bild i början av det första bandet. Idel herrar med diverse fina doktors-, jurist- och professorstitlar, den ena finare - eller värre - än den andra.
Högst respektingivande, eller hur? 
Den tidens intelligensia delade med sig av sin oändliga kunskap till massan - i alla fall till dem som hade råd att investera i ett uppslagsverk, för dessa var minsann inte billiga.

Men när man med dagens ögon läser den rent rasistiska dynga som dessa herrar snickrat ihop under uppslagsord som exempelvis "jude", "tattare" eller "zigenare" så förstår man att dessa titlar inte på något sätt gjorde dessa herrar immuna mot dumhet - liksom de flesta andra var de offer för tidsandan. Mitt uppslagsverk gick på en loppis för några år sedan i samband med en flytt, så jag kan tyvärr inte citera något, men tro mig; det var saker som författarna hade åtalats och fällts för idag.

Jag fann det så intressant att jag gjorde det till en lektion i mediekritik för mina gymnasieelever ett år. Jag tog med mig hela uppslagsverket till skolan (Ja, det var lika tungt som det låter - två kartonger och åtskilliga kilon!) och lät eleverna dra ett band på måfå. Sedan var uppgiften att de skulle hitta diverse tokerier i det. Jag hade i förväg gjort en lista på intressanta uppslagsord som de kunde utgå från. Det var uppslagsorden jag nämnde här ovan, men också ord som suffragett och kommunist; eller att slå upp fakta om historiska personer; eller se om familjen Wallenberg fanns omnämnd, och i så fall hur de skildrades.

Jag gav också eleverna en hemläxa jag var rätt svår: De skulle under veckan försöka komma på något i dagens uppslagsverk som människor om 50 eller 100 år kommer att säga är rena stollerier, ungefär som vi idag ser på frenologi - skallmätningar.  
("Frenologi (av grekiska phren, sinne, själsförmögenheter, och logia, lära), läran attsjälsegenskaper är lokaliserade i hjärnan vid vissa organ samt att man kan utläsa dessa egenskaper på kraniets utsida."
Wikipedia)
 
Jag gav dem också i uppgift att fråga sina föräldrar hur man blev "expert" inom ett område; vilken utbildning som krävs, vilken examen man ska ha etc. 
("Expert - Person som är kvalificerad inom något ämne. I akademiska sammanhang är en expert någon som har skrivit en avhandling[källa behövs] på den specifika frågeställningen."
Wikipedia
Här är jag tveksam till Wikipedias förklaring. Svaret är naturligtvis att man inte kan gå någon utbildning för att bli expert - det är ett epitet man oftast får av medierna. De vill öka trovärdigheten i sina egna utsagor genom att använda sig av personer som folk kan lita på, som man förstår kan sitt ämne, och kallar därför en person för expert. Men det finns inga formella regler för vem som får kallas expert.)
 
Eleverna skulle också ta hjälp av familj, vänner och bekanta för att lösa sina hemuppgifter. Jag hade en kanske naiv idé om att få inte bara mina elever att tänka till, utan att få även andra människor runt omkring dem att inte blint lita på auktoriteter. 
Istället hände det att dessa människor ringde en auktoritet; min rektor, och frågade honom vad de hade för konstig lärare egentligen, som inte kunde ge normala hemläxor.
Men jag tror åtminstone att eleverna fattade poängen med min pedagogik, för de slutade lyssna på mig.
Det är vad jag kallar en god lärargärning!


Till sistOm någon som läser det här skulle ha ett gammalt lexikon liggande skulle jag uppskatta om ni dammade av det och ville dela med er av några minnesvärda citat. 
Bara som en påminnelse om att vi inte ska lyssna noggrannare till titelns klang än till innehållet i vad som sägs.


Jag har ingen passande bild, men så kom jag på att
påminna om att vi måste se på lagboken med samma
kritiska ögon: Vem har skrivit lagarna, och för att
skydda vems intresse?
Inte är det de fattiga som värnas i första hand.
Så därav illustrationen: Lagboken tjänar bäst
som stöd för en soffa som misshandlats.