19 april, 2006

Stötande el-diskussion...

Egentligen borde man vara så härdad vid det här laget att man inte längre bryr sig, men alla som känner mig vet att jag gillar att tampas med väderkvarnar. Nu var det Vattenfall som jag länge retat upp mig på. Att man ska behöva vara civilekonom för att förstå en vanlig elräkning, det är illa nog. Att man dessutom blir skinnad in på bara benen av dessa halvstatliga, helgiriga miljardvinstföretag - ja, det finner jag provocerande. Nu gällde det en räkning för el i huset i Skene under en period när huset stått tomt. Över 900 spänn - och då har jag inte ens Vattenfall som elleverantör, utan de står bara för nätet.

Jag ringde och bråkade, - nä förresten, jag har slutat att bråka med telefonister, jag är tvärtom mycket vänlig och skämtsam när jag talar med de stackars satarna - jag ringde upp Vattenfall, talade med en Anders och frågade honom om det verkligen inte var något fel på min räkning.
- Nä, försäkrade han stillsamt. Det ska vara så.
- Men 900 i nätkostnad när ingen bott i huset under den här perioden, tycker du inte själv att det låter lite magstarkt?
Nä, du förstår... Man måste ju ta betalt för säkringen, för att det alls går att ta ut el i huset.
- Men är det inte lite väl mycket att betala nästan 1000 spänn för något man inte använder...?
- Nää, du förstår inte, förklarade Anders tålmodigt, man måste ju ta betalt för att man drar fram el till alla hushåll...
Här avbröts han av ett spontant gapskratt från min sida.
- Du menar inte allvar... Det var ju för fan på 30-talet man drog in el i den där kåken. Menar du att jag - och alla andra tidigare ägare till kåken - ännu inte hunnit betala av den installationen. Det har ju gått 60 - 70 år sedan dess!
Nu blev Anders tyst en stund, och jag riktigt hörde hur han tänkte så att det knakade.
Till sist sade han lungt:
- Jo, men vi har fått veta att det är så. Allting kostar ju...

Här avbröt jag diskussionen och konstaterade att jag ska betala, utan vidare diskussion... Mot såna argument biter inget.

06 april, 2006

Myror i huvudet...

När jag var hemma hos en vän en gång höll han på att bädda rent. Nymanglade, friskt doftande rena sängkläder är en billig lyx som jag alltför sällan kostar på mig, insåg jag då. Men min vän tog fram ett nytt påslakan som förundrade mig. Det var vitt med bruna myror på. Alltså fullt av dem - fem, sex centimeter stora bruna myror.

Plötsligt slog det mig: Hur i hela friden är den person skapt som går in i en affär och köper sängkläder med myror på. Där hänger alla möjliga andra påslakansset; enfärgade, tvåfärgade, kulörta, randiga, rutiga, mönstrade på alla möjliga sätt. Sen kommer alla med motiv: moln, nallar, ankor, fjädrar, landskap etc. Slutligen har vi alla barnset med Disney-motiv, Spiderman, Nalle Puh och alla andra populära figurer. Utbudet och variationerna är i det närmaste obegränsat.

Frågan är alltså: I detta enorma utbud, med alla dessa alternativ – hur kan det finnas människor som frivilligt väljer dessa stora, fula, bruna myror på sitt påslakansset? Alltså, som fattar ett aktivt val: "Waow, myror. Det där ska jag ha!"
Som ratar alla goa, mjuka motiv, sånt som får en att bara vilja krypa ned i bingen och gosa lite... Som kallt och hårdhudat konstaterar: "Ha! Velourfetischister... Nä, myror, det är grejjer det."

Blotta tanken på att som avslutning på dagen dra över sig ett täcke fullt av stora brunmyror avskräcker. Att det sista man ser innan man släcker lampan för dagen är dessa enorma, gnagande myrkäftar – ja, hur kan det påverka ens drömliv… Tänk om det dessutom finns några myggor i rummet – AAAAhhhgg! Klådan attackerar med full styrka…

Jo, man blir faktiskt både förundrad och ödmjuk när man tänker på att det finns folk till allt.