05 mars, 2006

Avstressad

Nu börjar vi falla in i lunken här på Lamu. Det händer inte mycket här, dagarna bara går av sig själv och det är lätt att tappa tidsbegreppet. Idag var jag med Shee på en promenad genom stan och tog lite bilder. Överallt där han drar fram kommer det fram människor till honom, i alla åldrar, skakar hand och byter några ord. Han verkar vara populär här på ön. Det blir lite knepigt med översättningen – jag gissar att vi måste göra intervjuerna på swahili för hans engelska är inte tillräckligt bra för att göra honom rättvisa. Men det får bli ett senare problem. Just nu ska jag bara följa honom ett par dagar. Han och Becky på Upper Hill Campsite blir två mycket bra personligheter i filmen.

Nu har jag inte kunnat kolla mailen på flera dagar. Det är lätt att känna en viss stress över det eftersom vardagen därhemma lunkar på och det är andra saker än filmen som skall hinnas med. Nu har vi fått ett möte med den Somaliska ambassadören i Kenya den 16:e, och sedan kommer Olof Palme Center och SSUP ned till Nairobi i början av april som det ser ut. De vill då också flyga till Mogadishu i Somalia, för att på plats ta del av de problem som somalierna har. Jag flyger ju hem den 30:e mars så jag lär missa det mötet om det inte händer något oförutsett.

Daniel, läkaren från Carehighway, kommer hit till Lamu om några dagar. Han ska då stanna en månad ellertvå för att tillsammans med oss utveckla The Kidogo Concept – en av alla våra högflygande projekt. Vi vill, tillsammans med Daniel och en av hans läkarkollegor, utveckla läkarstationer on line runt om i Afrika, med satellituppkoppling och direktkontakt med läkare i Europa. Det kan bli en riktigt bra applikation till Kidogo-konceptet.

Jag fick hjärnsläpp och lämnade både bank-kodsdosan och mitt eget visakort hemma. Så nu sitter jag här utan pengar. Jag har ringt Paul och bett honom föra över pengar, men de har inte kommit fram ännu. Jag har nu varit utan egna pengar sedan en vecka så det känns lite jobbigt.
Och nu måste vi alltså leva på budgetnivå resten av tiden eftersom det gått så mycket pengar i början av resan. Men så brukar det ju vara när jag är ute och reser. Jag är som syrsan i sagan om syrsan och myran, om Ni kommer ihåg…

Paradis - ett tag till...?

Efter att ha stannat i turisthålet Watamo i en natt – enkom för att filma turist-eländet – har vi nu nått ett paradis – ön Lamu. Jag gissar och tror att det tyvärr bara är några få år kvar innan det här blivit som Koh Samui i Thailand – sönderexploaterat.
Men ännu kan man här uppleva ett lugn som är svårt att hitta. Turismen är vanlig, men i små doser. Faktum är att det var ett hippieparadis redan på 70-talet, men när en farsot härjade trakten övergavs det. Det är först nu, på senare år, som man börjat hitta tillbaka. Men någon av prinsessorna av Monaco äger ett hus här, liksom att den svenska kungafamiljen brukar hållas här. En dansk jag träffade trodde att han sett vår stolta majonäs här på Lamu i julas.
Nåväl, min teori är att nya ”paradis” upptäcks av riktiga globetrotters. Efter dem kommer de kungliga, och med dem journalister som skriver och gör platserna kända och lockar dit jetset-turisterna, och sen kommer böset och slutgiltigt förstör natur och kultur. Snart kommer de också att servera ”svenska kottbolle” och då är förödelsen fulländad.

Sorry, om jag låter pessimistisk men det är lätt att se hur fort utbyggnaden går. Överallt byggs det, och överallt cirkulerar historier om hur ortsbefolkningen blivit lutade att sälja till rika utlänningar för en spottstyver. Allt fler stränder i området stängslas in och blir ”privat område”.

Vi har fått hyra ett helt hus, gammalt men renoverat i gammal swahili-stil. Det är tre våningar, och på bottenvåningen bor vår house-boy. Det känns verkligen inte riktigt p.k. att ha en egen tjänare, men han är heltidsanställd och bor i huset så vi kan inget göra. På andra våningen finns kök, tre sovrum med plats för nio personer samt två toaletter/duschar. Översta våningen består av två jättestora vardagsrum ute, det ena under ett palmbladstak, det andra under öppen himmel. Här är också ytterligare ett sovrum, samt en toalett/dusch till. På kvällen är stengolvet fortfarande solvarmt och det är underbart att sitta och titta på en delvis okänd stjärnhimmel. I bakgrunden hörs spelande cikador eller syrsor, och i bakgrunden hörs det då och då en skriande åsna. Annars är det tysta nätter. Ingen trafik, inga tutande bilar. Bara nattens egna, underbara ljud.

Alla hus är vackert vitkalkade och det påminner om sydeuropeiska städer i högre grad än något annat jag sett i Afrika. Orsaken är givetvis det arabiska inslaget i all kultur längs kusten. Araberna har hjälpt till att utveckla och sprida kulturen genom att de tidigt idkade handel med alla möjliga stammar längs Afrikas östra kust. Den arabiska inblandningen syns också i ansiktena på människorna här. De har betydligt mer arabiskt utseende än inåt landet.

Naturligtvis har den arabiska inblandningen också påverkat religionen, här är ett ”islam-light-område”. Det innebär att det är böneutropare, folk besöker någon av de 24 moskéerna som finns på ön, och folk ber, ibland. Men fjärran är den typ av fundamentalistisk religionsutövning som återfinns i Iran, Irak, Israel och USA. Här verkar människorna acceptera att andra kan ha en annan tro och verkar inte speciellt berörda av den ökande turistströmmen. Allt tycks bara lunka på i gamla hjulspår. Och människorna här är öppna och vänliga. Överallt där man kommer hörs ett fredigt ”hu jambo” eller bara ”jambo”. Går att översätta med ”läget?”; man ler och nickar ”si jambo”, ”jo tack”, eller ”ippo”när allt är toppen. Antagligen har det en förklaring i att folk här är så vana vid besökare genom dess läge som handelsplats för sjöfarande sedan 1400-talet.

Gatorna här är bara meterbreda och längs ena kanten rinner de öppna avloppen. Trots det luktar det inte så illa som man skulle kunna tro. Ständiga sjöbrisar sveper genom stan och rensar luften. Ibland får man stiga åt sidan för att släppa fram en åsna som kommer knallande. De tycks råda sig själva här. De springer omkring överallt på kvällarna och när det är ebb kan de till och med ta trappen ned till stranden och ta en kvällsrunda på sandstranden. Den enda bil som finns på ön har borgmästaren, och han kan bara köra fram och tillbaka längs kajkanten i Lamu Town, någon kilometer lång sträcka. I dag såg vi faktiskt en liten traktor á la 50-tal, men annars är det åsnor som sköter transporterna på ön – förutom det som går med de lokala båtarna, dhows, längs kusten. Ett talesätt på ön lyder: ”Den som inte har en åsna är en åsna”, och det ger en fingervisning om hur viktiga de är. På dagarna kan man möta fullastade åsnor som är på väg att leverera något helt på egen hand – de vet vart de ska och behöver ingen förare.

Lamu ligger i höjd med ekvatorn och mitt på dagen försvinner skuggorna rätt ned i marken. Vår ciceron och vän, Kapten Shee, berättar att det ändå brukar hålla sig mellan omkring 25 – 30 grader mest hela året eftersom svalkande vindar från Indiska Oceanen ligger på. För mig är det idealiskt. Så varmt i solen att man gärna håller sig i skuggan, och vattnet ligger runt 28 grader och känns som en svalkande smekning. Här skulle jag gärna tillbringa halva året, känns det som. Här lever folk rikt i en sparsam men kulturellt stimulerande miljö, tycks det mig.

Kapten Shee är den stolte ägaren till en dhow. Idag erbjöd han sig att ta oss med och bada. Visst, tyckte jag och Jon. O.K. sade Shee och bad oss vänta en stund. Det visade sig att han bara behövde hämta sin besättning först. Tre man och hans yngsta bror, ca 11 -12 år, kom och embarkerade skutan. Det krävdes mycket slit med att rigga för fyramannabesttningen innan vi var på väg. Själva seglingen gick lättare även om två besättningsmän satt som motvikter på en bräda utanför relingen, och höll sig i en lina till masttoppen. Efter en timmes kryssning mot vinden var vi framme vid Manda beach på grannön. Det var en vacker strand med bara ett ”hotell”, eller vad det snarare handlar om är bungalowuthyrning. Efter en stunds sol och bad var det dags att segla tillbaka. Nu blåste det rätt rejält, men Shee och hans mannar hanterade seglingen med en självklar nonchalans. Totalt tog resan drygt tre timmar, med hårt arbete för fyra man under mer än halva den tiden. Och det bara bjöd de oss på.

Jag njöt oerhört av seglatsen. Det var grymt läckert att se de vältränade killarna rigga och segla båten. De rör sig smidigt som katter, läser varje vindpust och stegar ut på brädan som vore det ett vardagsrumsgolv. Så bildmässigt, så vackra bilder. Och killarna ser bra ut också, vilket inte skadar saken. Nu har vi bestämt att jag ska filma nästa gång vi går ut med Shees dhow, och det ser jag fram emot.