28 februari, 2005

Botemedel...

Min senaste blog resulterade i ett par kommentarer varför jag känner mig manad att fortsätta på samma spår. Jag vill bara påpeka att jag nu funnit en sinekur för en blog-periodare: flytta! Och flytta till en adress som saknar såväl telefon som kabel-tv. Då tvingas man bli som den vedervärdige kusinen från landet som genast frågar om han inte får låna datorn och kolla posten när han kommer på besök. Sedan blir han sittande där, timme efter timme. Eller så får man sköta alla sina internet-ärenden på jobbet, smyga med vilka sidor man är inne på och genast klicka fram något meningslöst jobbdokument när en kollega närmar sig.

Nåväl. Flytta är just det jag gjort den senaste veckan. För mig tar det en vecka, minst, att flytta, och varje gång svär jag att nästa gång ska jag rensa bort allt gammalt mög som trängs på vinden Skänka bort böcker till behövande, kläder till fattiga i afrika, samla alla gamla dåliga diabilder och fotografier som man ändå aldrig kollar på till ett rejält minnesbål. Jag får vällustrysningar bara jag tänker på att sätta en tändsticka till allt gammalt skräp som jag nu för andra gången på drygt ett år kånkat på, trappa ner och trappa upp. Och varje gång jag sätter mig för att gå igenom och slänga så kommer den där samlardjävulen krypande över mig:
- Nja, den där transistorradion är förvisso gammal och antennen är avbruten, men jag ska nog försöka laga den - nån gång...
- Men titta, där ligger ju hela traven med filmtidningar från 80-talet. Jag har ju inte ens läst alla. De ska jag minsann göra - nån gång.
- Wow! Här ligger ju hela min vinkorkssamling! Det måste vara minst tre tusen korkar! De ska jag bygga nåt fint av - nån gång...
En förmildrande omständighet med korksamlingen är att den knappt väger något. Det gör däremot alla dessa förbannade författares alster. Böcker i lådor, böcker i kassar, böcker i travar, jag blir tokig! Men när jag ska ställa till med bokbål - ja då kommer den där samlardjävulen igen.
- Den där boken, den var ju så otroligt bra. Titta där är ju den där boken som nån som den och dens syster har skrivit, den måste jag spara (oläst...). Och den där har jag inte läst. Den ska jag läsa - nån gång.

En god vän, som är bättre buddist än jag, skulle på en långresa till Indien. Han skulle vara borta i minst ett halvår och inför resan slängde allt han hade. Det förstås - en del gammalt mög gav han bort till en idiot som såg någon form av värde i skräpet. Behöver jag berätta att det var jag? Så när jag nu flyttar är det inte bara all skit jag själv samlat, utan även en del av hans förflutna. En god buddist samlar inte mer saker än han kan bära på ryggen. Allt annat är ett negativt överflöd. Negativt i så motto att varje sak som man fäster sig vid är ett själsligt ankare som håller en fast vid jordelivet och därigenom hindrar en från att närma sig nirvana. Jag bara konstaterar att jag har förskräckligt mycket grejor och förskräckligt långt kvar till nirvana.