26 oktober, 2010

Bonus På banken?

Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.

Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storslagna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.

Först en resumé:
Jag är, liksom en stor majoritet av oss människor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mellanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.
Men snart förändrades det.

Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företagen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.
På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Norrmalmstorgsdramat.

Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontantflödet.
När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bankdosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.
Kalla mig gärna idiot, men jag är åtminstone inte ensam om att vara det.

Nå, det var dags för min månatliga incheckning på internetbanken för att pröjsa mobilräkningen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tänkte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.

Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjänstemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”befriade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.
När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräddad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.
- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…
- Va!? Utbrast jag, uppriktigt förvånad. Du menar inte allvar?!
- Jo, man får byta batteriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.
- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?
- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.
- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar dessutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?
- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får kunden själv stå för när de tar slut.
- Men då kan jag inte använda tjänsten…
- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…

Här avbröt jag lite ohövligt:
- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifterna säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.
- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gymnasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra småsparares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.
- Men jag kan inte göra något åt chefslönerna…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst boken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne.
- Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!

Kassören lät denna straffspark passera okommenterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:
- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?

Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men upprepade vänligt:
- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.

Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:
- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.
- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!
- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna…
Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.
- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.

Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast:
- Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny?
- Men... Det vore väl inte så bra…
Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.
- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått sönder?
Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.
- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?

Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tittade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:
- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.
Han lutade huvudet på sned och tittade vädjande på mig.
- Om jag fick bestämma… men jag får inte...

Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:
- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentligen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.
- … men jag kan inte. Vi har inga batterier.
Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:
- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället.
Han visade stolt upp en av de nya dosorna.
- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…
- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!

I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt godtagbart i Sverige.
- Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya dosor som är säkrare?! Är du seriös?!
För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig:
- Nja, jag menar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annorlunda…
- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.
- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…

Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikttrogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden.
Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.

Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier.
Slutdiskuterat!

Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget.
Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.
- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?
- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.

Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall:
- Tyvärr, vi för inga batterier här.

Chefen var lika kort i tonen som valpen (sådan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.
Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som man fick om ens dosa gick sönder; etc.

Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.
- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.
- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltelefon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.
- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.
Jag påpekade då att Nordbanken minsann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det.
Han tittade nedlåtande på mig och sa:
- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.

Det svaret retade gallfeber på mig.
Jag hade läst någonstans att under förra bankkraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållandena de omvända; de stod för 80 % av bankernas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.
Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar hans lön.
Jag blev helt enkelt förbannad.
- Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.
- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…
- Jo, titta här!
Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;
- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?
(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick därför hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)

Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.
- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.
All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:
- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just.
- Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju…
- Men du sa ju att om dosan är trasig så får jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?
Den tidigare så behärskade, myndiga bankchefen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.
- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…
Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.
Han sträckte fram handen och röt:
- Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!
- Vad ska du med den till? frågade jag överdrivet vänligt.
- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!
- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.
- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.
- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?

Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:
- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket motstånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:
- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!

Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrättade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.


Oj, så trasig den är!
Dagen efter begav jag mig återigen till kontoret vid Brunnsparken. Jag stannade till utanför entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.
- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.
- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovanligt, sade hon och tittade klentroget på mig.
Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.

Den nya, säkrare dosan.
Jag fick till sist min nya dosa utan vidare protester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.
Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.


Epilog:
Jag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör.
Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bonusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.
Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.

En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i.
Kanske har hon rätt.
Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.

25 oktober, 2010

Tomma hylsor skramlar mest.

Bäste försvarsminister Tolgfors.

Jag protesterar mot att Sverige har trupper i Afghanistan.
Jag anser kriget vara omoraliskt och oetiskt – och från början startat på orimliga grunder - nämligen att få tag på Usama Bin Laden och ställa honom inför rätta för 9/11-angreppet på WTC.
Talibanregimen lovade att lämna ut Bin Laden så snart USA presenterade tillräckligt starka bevis för att han var skyldig. Hittills har USA dock inte presenterat några bevis, vare sig för talibanledare eller för resten av världen, som styrker att BinLaden verkligen låg bakom.

Jag är ingen talibankramare, men jag anser att alla folk måste – i demokratins namn – få välja vilka ledare man vill. Även om vi inte gillar deras val måste vi respektera det. Och även om ett lands befolkning förtrycks av en diktator eller en despot så måste omvärlden i första hand se det som interna problem. Det ger oss inte rätt att med vapenmakt försöka förändra detta.
Givetvis skall vi och andra hjälpa till – men inte genom att skicka krigförande trupper som dödar stora delar av den redan förtryckta befolkningen. Det är något som strider mot internationell rätt, och det sunda förnuftet säger att det blir svårt att övertyga befolkningen om det fina i vårt statsskick, om vi skickar våra soldater att döda dem.

Enligt de flesta internationella bedömare finns det ingen möjlighet att vinna ett så orättfärdigt krig. För varje talibankrigare som dödats av amerikanska drönare har det, enligt uppgifter från Pakistan, dödats över etthundratrettio civila. De exakta siffrorna kan säkert diskuteras, men klart står att den höga andelen civila offer väcker en enorm vrede bland den Afghanska och Pakistanska befolkningen, och det gör att rekryteringen till frihetsarmén – de som vill kasta ut de främmande ockupationsstyrkorna – är outsinlig.
Således tycks kriget vara både lönlöst och orättfärdigt. Jag, och många med mig, är övertygad om att man vinner betydligt mer på att satsa på fredliga hjälpinsatser.

Jag har även hört din kollega, utrikesminister Carl Bildt, uttala sig i Ekots lördagsintervju (i slutet av förra året), att våra trupper behövs i kriget mot knarket. Vad jag inte kan få ihop med det argumentet är att talibanerna i princip hade utplånat vallmo-odlingarna när USA startade sitt orättfärdiga anfallskrig mot Afghanistan.
Idag står Afghanistan för nästan 90 % av världens opiumproduktion enligt trovärdiga bedömare. Kriget mot knarket har således misslyckats totalt.
Det är nu dessutom flera månader sedan Victor Ivanov, chefen för Rysslands statliga drogkontrollorgan, försåg USAs trupper med exakta koordinater över 175 knarklaboratorium i Afghanistan, men trots att de dagligen skickar ut sina ”drönare” på sina dödliga uppdrag mot ”misstänkta talibanledare”, har de hittills inte attackerat ett enda av dessa laboratorier.
Det är nästa så man kan misstänka att det inte finns någon ambition att vinna kriget mot knarket. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, har tidigare avslöjats som aktiva aktörer i knarkhandel (Iran-Contrasaffären), och det får åtminstone mig att inte utesluta möjligheten att det kan vara så även i det här fallet.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken så ekar argumenten om ett krig mot knarket väldigt tomt, med tanke på den utveckling som skett sedan 2001, när USA startade sitt anfallskrig mot Afghanistan.

Bäste herr försvarsminister. Jag vet ju att du själv vapenvägrat en gång i tiden, så du bör har tänkt igenom det här med krig och elände mer än en gång.
Enligt en artikel jag läste, var det bilder från Saddam Husseins gasattacker på sin egen kurdiska befolkning i Hajabja som fick dig att tänka om; att inse att ”det inte alltid är tillräckligt att prata med ord.” (Dina egna ord enligt: http://militarareflektioner.wordpress.com/2007/09/07/sten-tolgfors-vapenvagraren-osm-kom-pa-andra-tankar/)

Men om du har läst på din historia ordentligt måste du i rimlighetens namn känna till att folkmordet i Hajabja utfördes delvis med vapen som sålts till Saddam Husseins totalitära regim, av bland annat USA och Storbritannien. Du borde även känna till att dessa vapenaffärer inte upphörde ens efter Hajabja, trots all internationell kritik.
Vill man motverka krig bör man således inte liera sig med länder som USA och Storbritannien.
Men du är idag ytterst ansvarig för att Sverige fortsätter ett långtgående vapenutvecklingsprogram med just dessa länder, i strid med svensk lag som säger att Sverige inte skall exportera vapen till krigförande länder.

USA är, om man ser till tiden efter andra världskriget, det land i världen som varit inblandat i flest krig; som stått för några av de värsta övergreppen mot civilbefolkningar som världen sett (bl. a. användningen av Agent Orange i Vietnam och användningen av utarmat uran i Irak och Bosnien); som är den enda stat som dömts för terrorism (terrorbombningarna av Nicaragua); som aktivt sett till att störta demokratiskt valda ledare i land efter land.
Den senaste tidens avslöjande av WikiLeaks visar på ytterligare övergrepp och råheter som är helt oförsvarliga med de värderingar och den neutralitetspolitik som Sverige har en lång tids erfarenhet av att bedriva.

Om Sverige, trots sådana avslöjanden, ändå fortsätter med den militära närvaron i Afghanistan, och med vapensamarbetet med USA, innebär det att också Sverige blir medskyldiga till de övergrepp och grymheter som begås. Det är ovärdigt ett land med en så lång och ärofull fredsambition som vi har.

För övrigt anser jag att det är ovärdigt att Sverige alls tillverkar och säljer vapen. Vi, som varit förskonade från krig och elände i ett par hundra år, borde veta bättre än att förse världen med vapen. Det finns inget moraliskt försvarbart med det, det är bara ett stort hyckleri.

Om du, som försvarsminister, inte gör allt i din makt för att avsluta allt vapensamarbete med en sådan skurkstat, innebär det att du också blir direkt medskyldig till de upprörande grymheter, brott och övergrepp som avslöjas. Jag hoppas att du i egenskap av medmänniska och ledare tänker om, och ser till att Sverige genast avslutar alla oheliga allianser med krigförande länder.
I annat fall kommer jag – och många med mig – att aktivt verka för att du en dag ställs inför rätta för brott mot Sveriges vapenexportlagar och för brott mot mänskligheten.

Hälsningar,

Johan B. Löfquist

20 oktober, 2010

Urtidsdiet

Jag är född och uppvuxen i Järpen, ett litet samhälle i Republiken Fria Jemtland. Järpen ligger vackert beläget i ena änden av Liten, som är just en liten sjö; en mil lång och halvannan kilometer bred. Egentligen är det Indalsälven som, lite matt efter den fartfyllda färden nedför först Tännforsen och sedan Ristafallet, avslappnat breder ut sig lite på sin färd österut.  

Det fina med Liten är att den är full av fisk. När jag var barn sades det vara en av Sveriges fiskrikaste sjöar med ett digert bestånd av öring, röding, sik, harr, gädda, abborre och lake. En sommar var det till och med en kille i Mörsil - i andra änden av sjön - som hittade en kräfta. Det var så ovanligt i dessa trakter att det resulterade en tidningsartikel med bild och allt, i Östersundsposten.
Idag har gäddorna och abborrarna tagit över till stor del; rödingen och harren är mest utfiskad; lake får man aldrig numera. Och ingen sörjer väl det, misstänker jag. Men sik finns det ännu gott om och ibland fastnar det en och annan öring i näten. Och nyrökt abborre är en delikatess.

I början av sextiotalet arrenderade min far en liten strandtomt vid Liten, knappt tre kilometer från Järpen. Tomten ligger bara ett hundratal meter från Europavägen mot Trondheim, men är helt omgiven av skog, och runt denna är det ängar. När man står på stranden kan man se tvärs över sjön, till skogen som reser sig tvärt upp på ett litet berg. En liten skogsbilväg ringlar sig längs sjöns södra sida och bryter av den annars kompakta skogsväggen som reser sig ur sjön. Det är på den sidan som strömmen går, där Indalsälven forsar fram starkast, och där är det tvärdjupt.

Längs den långsträckta sjön ligger små skogsbeklädda öar som det är väldigt lätt att förälska sig i; i väster ser man Indalsälvens inlopp vid Tossön, och strax norr om den ligger bron i Järpen. I fonden syns porten mot fjällvärlden, Undersåker, med Renfjällets mjuka rundning, och lite längre norrut; Åreskutan som gärna speglar sig på sjöspegeln mellan öarna, när fjällvindarna emellanåt stillar sig.

Till den så vackert belägna tomten lät min far släpa en gammal kiosk, som han placerade endast femton meter från vattnet. Med åren byggdes kiosken ut till en liten stuga med kök, sovrum, öppen spis, en farstu och en stor, fin altan som vätte mot sjön. Det var ett genialt drag av honom att bygga en sommarstuga så nära hemmet, för då kunde familjen få "semester" i princip vilken helg som helst: Bara "komma bort" för en kväll, sitta vid sjön och njuta stillheten, kanske elda i den öppna spisen. För mig var det väldigt skönt att komma hemifrån, och bo lite mer primitivt, närmare naturen - men ändå på bekvämt avstånd från civilisationen. Mer fjällräv än så blev jag nog aldrig.

Som barn fiskade vi ofta och mycket; med kastspö, metspö, utter och nät. På två, tre nät fick vi ofta en trettio, fyrtio firrar av bästa kvalitet, mest sik och harr. Lakar och gäddor gav vi till en grannar, en bonde som utfodrade sina grisar med dem. De smakade bara sumpigt och träigt, tyckte vi. Antagligen hade det en del med tillagningen att göra, men ingen i vår bekantskapskrets ansåg att gäddor och lakar var värda att lägga någon tid på. Annars var det ofta fisk på menyn, och det kunde vara stekt, kokad, rökt, halstrad, ungstekt, folibakad... Kort sagt, alla sätt vi kunde komma på.
Och jag kom att älska fisk. Insjöfisk, alltså.

Så småningom flyttade jag till Göteborg, och plötsligt var det allsköns konstiga fiskarter. De enda arter jag kände igen var torsk, sej och lax, som jag ofta ätit på våra familjesemestrar i Norge. Men tillagat havsfisk - utom lax - hade jag aldrig gjort tidigare. I början blev i princip varje försök mer eller mindre ett misslyckande - för mina bortskämda smaklökar. Inget kan ju mäta sig med färsk fjällfisk.

Så kom det sig en dag att en vän från vidderna i norr beslutade sig för att flytta till Göteborg - efter visst tjat från min sida. Jag erbjöd honom att till en början dela min renoveringslägenhet, en trea på Sankt Pauligatan, vilket han gladeligen accepterade. Han var en av fem bröder och hade kanske inte fått så mycket fostran i husliga göromål, var en inbiten ungkarl i trettioårsåldern och hade inte tillbringat särskilt mycket tid framför spisen.

Jag däremot, var bara fem år när jag började koka gröt själv på morgonen, eftersom jag vaknade långt före alla andra. När jag var sju år fixade jag de mest läckra svampstuvningar, och tidigt kunde jag både rensa och tillaga fisken jag fångade. Vid tiden för den här händelsen hade jag ganska bra koll i köket, även om lättjan ofta valde halvfabrikat. (Idag, när jag lärt mig att kärlek är den viktigaste ingrediensen i all matlagning, är det sällan det kommer ett halvfabrikat in i mitt kök.)

Nå, när min vän flyttade ned från Jemtland beslutade jag mig för att bjuda honom på en riktig Västkustmeny. Jag begav mig till den lokale sillstryparen på Olskrokstorget, berättade om min förestående middag och frågade honom till råds. Fiskhandlaren, en jovialisk urgöteborgare med stor guppande mage, rekommenderade utan att tveka en stenbit. Det skulle vara bland det finaste man kunde få upp ur havet, försäkrade han mig förtroligt, samtidigt som han pekade ut den för mig.

Jag (sju)ryggade vid blotta anblicken av den vedervärdiga varelsen från havet.
Fiskmånglaren förklarade att den var förvisso ful, men man skall inte låta sig luras av utanpåverket: Den såg ut så för att det var en gammal ärrad överlevare; en art som var två miljoner år gammal, förklarade han vördnadsfullt. Han höll sedan en mindre föreläsning om stenbiten och dess förtjänster, antagligen för att snärja mig i sitt garn - så fiskare han var. Jag förklarade att jag inte hade en aning om hur man skulle hantera, filéa eller tillaga en sådan best. Men fiskhandlaren var mycket hjälpsam och berättade i detalj hur den skulle anrättas, medan han, säker på att få göra affär, filéade firren och elegant avlägsnade benen.

Jag lät mig till sist övertygas om stenbitens förträfflighet och fiskhandlaren skrockade förnöjt, packade ihop filéerna och skickade också med fiskhuvudet för att jag skulle kunna visa min norrländske vän hur en stenbit ser ut i fejset. Jag betalade och tackade entusiastiskt för hjälpen, uppfylld av den förestående lukulliska upplevelse som väntade mig och min vän. Lätt euforisk slank jag också in på systemet och inhandlade en flaska alltför dyrt, vitt vin för mina sista slantar - för att det skulle bli något att tala om efteråt.
Stenbit, eller sjurygg

Väl hemma tillagade jag stenbiten noggrant efter de instruktioner jag fått, kokade potatis och redde en sås - även denna efter fiskhandlarens recept. Jag dukade med linneduk, tände levande ljus, vikte servetter och lade på tallrikarna. Så korkade jag upp vinflaskan innan jag bjöd min vän att komma och sätta sig till bords.

Jag serverade vinet och berättade att det var en Château de la Rochemorin Blanc; lade upp en portion fisk, potatis och sås till honom medan jag berättade om stenbiten och dess uråldriga historia. Jag förmedlade så exakt jag kunde, mina egna nyförvärvade kunskaper om denna havets åldring; hur den var två miljoner år gammal och ansågs vara en delikatess.

Min vän, som är av den typen som inte låter sig imponeras så lätt, tog en smakbit, tuggade en stund med en uttryckslös min, innan han med en sur grimage svalde ned den med en stor klunk vin. Jag såg frågande på honom:
 - Nååå. Vad tycker du?
 - För min del hade den här fisken lika gärna få bli kvar i havet i två miljoner år till, konstaterade han torrt.

Sanningen att säga så höll jag med honom. Det var knappt ätbart och definitivt inte njutbart. Min övertygelse om fjällfiskens överlägsenhet rubbades inte av stenbitssupén. Och vinet... tja, det hade varit smartare att köpa tre flaskor rödtjut och få en fylla på köpet.

Nästa dag var det min väns tur att bjuda på middag. Fast fixa käk var en mer träffande beskrivning av vad han gjorde. Han serverade den ultimata ungkarlsmiddagen.
Här följer receptet:
Tag ett fruset fiskblock och lägg det i en eldfast form, häll över en burk krossade tomater, använd inga kryddor, sätt in i ugnen en timme eftersom det är så lätt att hålla reda på. När halva tiden gått sätter du på ris - som du inte ska ha sköljts först, och skall kokas i total avsaknad av salt eller andra smakförstärkare.
Min vän var av den rationella åsikten att salt och kryddor kan man ha på efteråt, för då får varje person precis så mycket salt respektive peppar som han eller hon ville ha. För honom inbegrep kryddor endast svart- eller vitpeppar, sak samma vilken av dem.

Han slängde fram två tallrikar, två vinglas och två gafflar. Ställde sedan fram ungsformen och kastrullen med ris direkt på bordet, samt en vinkaraff - med vatten.
Han slängde en skitig kökshandduk över ena armen, la den andra på ryggen och med överdriven servilitet hällde han upp vatten i mitt vinglas och sa:
 - Eau de la Sankt Pauli Blanc.

Nå, det får hänföras till de sena ungdomssynderna. Idag är även min vän rätt företagsam i köket, utan att vara någon Tore Wretman. Och själv har jag lärt mig uppskatta - och laga - diverse havsfisk också. Men lika god som fjällfisk, det blir den aldrig.