30 december, 2009

Vardagsfundering...







Jag har just köpt ett nytt schampo. Barnängen Creme. Ett normalt schampo för ett normalt hår, påstås det på förpackningen. Och ändå inte…
Det är något med det här schampot som Barnängen är så stolta över att de skriver ut det med fet stil på framsidan. Det har 100% styrka!
Fantastiskt, eller hur! Sånt imponerar!


Men det är en sak som jag undrar över. Kanske gör jag mig bara dum, men jag måste ändå be om lite hjälp att förstå det här… (Alla som känner mig sedan skoltiden vet att jag aldrig varit något mattegeni direkt, men jag förstod åtminstone att om man inget frågar så får man inget veta.)


Om det här schampot hade varit en aning svagare, hade det då bara varit exempelvis 90% styrka då?
Jag förstår att det skulle man inte gärna skriva ut i så fall, för 90% är ju inte ett lika tungt vägande säljargument som 100%. Alla vet ju att 100% ska det vara för att vara riktigt bra – det är liksom full effekt, på nåt sätt. (Lite imponerande är dessa tekniker, eller kemister, eller vilka det nu är som blandar ihop schampot, att de lyckas få exakt 100% styrka i förpackningen varje gång. Eller hur?)
Men 120% är ju ännu mer. För att inte tala om 200%, för det är ju dubbelt så mycket. Tänk er själva, ett schampo med 200% styrka – vore inte det häftigt? Dubbelt så mycket styrka måste ju ändå smälla högre än att det bara är så starkt som det är.
Men ok, jag kan leva med att tekniken inte kommit därhän ännu.


Men mitt problem slutar inte där.
När jag så vänder på förpackningen inser jag att jag måste ha missat något väsentligt om det där med procent på mattelektionerna, för där står det att det här eminenta schampot också ger 100% glans. Nu blir jag minst sagt lite fundersam, för jag vet ju så lite om glans.


Krom glänser, det vet jag. Liksom lack. Eller ett nydiskat glas. Men jag vill ju inte se ut som om jag stigit rakt ut ur diskmaskinen när jag tvättat håret. Jag tycker ju att mitt hår ska se ut som just hår, inte som något på motormässan på Elmia i Jönköping.
Dessutom försäkrar Barnängen att schampot ska tillföra håret synbar glans. Jag, som är lite blyg av mig och inte vill sticka ut för mycket, föredrar nog icke synbar glans i så fall. Eller åtminstone lite mindre glans än 100%. Kanske 20 – 25% eller nåt.
Men om jag tar bara en fjärdedel så mycket schampo som normalt – det är ju 25% - så missar jag ju också tre fjärdedelar av styrkan, och då blir nog inte håret riktigt rent tror jag. Och om jag tar hälften så mycket schampo som vanligt så blir håret antagligen halvglansigt och halvrent, och det känns ju heller inte som någon bra kompromiss.
Antagligen är det här bara ett i-landsproblem, men jag är ändå lite orolig; Hur ska jag bete mig?
Så snälla ni, kan ni inte hjälpa mig med detta dilemma.

11 december, 2009

”Spindelvävsborttagare” bör nu ge en träff på Google.


A-korsordet i Allers, snillrikt konstruerat av salig(?) George Skogberg och stilfullt illustrerat av sonen Gerard Skogberg, är en utmaning varje vecka. En uppgift som vanligen är mig övermäktig – om jag inte rådfrågar Google.

Den här veckan är det bland annat frågan om ett yrke som endast innehas av fyra personer i hela Europa som jag går bet på. Men de associationer som ett finurligt korsord ger upphov till är ofta nog belöning ändå.


Jag drar mig till minnes en notis jag läste för drygt tio år sedan. Det engelska kungahuset beslutade sig då för att avskeda en massa folk när de drabbades av stora besparingar (stackarna …). Bland annat sparkades (eller friställdes, som det heter på neoliberalska) den kungliga spindelvävsborttagaren på Buckingham Palace. Han var då drygt 50 år och hade haft sin tjänst i hela sitt vuxna liv. Han bodde ensam i ett litet kyffe under en trapp på Buckingham Palace, och hade som enda uppgift att ta bort all spindelväv som bildades i slottet. Han torde för övrigt vara tämligen ensam om sitt yrke i Europa, men helt osannolikt är det inte att det finns ytterligare några, med tanke på hur många slott det står och skräpar överallt. Hur som helst passar det inte in i korsordet, så jag är föga hjälpt av denna annars så kuriösa kunskap.


Men det föranleder dock några frågor för alla som tittar bortom rubrikerna:


1. Vem tar bort spindelväven på Buckingham Palace idag, eller får den helt enkelt hänga kvar? (Det vore i och för sig symboliskt för ett statsskick som är minst sagt totalt otidsenligt och synnerligen absurt för VARJE sann demokrati ...)


2. Den sparkade spindelvävsborttagaren - när han gick till arbetsförmedlingen för att söka sig ett nytt jobb, hur såg hans CV ut egentligen?


3. En sökning på ”spindelvävsborttagare” ger noll träffar i resultat. (Fast sedan jag publicerat den här bloggen så bör det komma upp minst en länk.) Spindelvävssanerare ger lika dålig utdelning. Av det kan man sluta sig till att det i Sverige inte finns något sådant yrke. Kanske har vi för små slott eller för fattiga slottsherrar.

När jag istället söker på engelska går det bättre. Eller snarare får jag fler träffar. ”Spider’s web remover” ger bara en träff – en snubbe som undrar varför han alltid får ett spindelnät på den högra backspegeln på sin bil. Det något slarvigare "Spider web remover" ger hela 6880 träffar, men de flesta tycks handla om de lackskador som kan uppstå på exempelvis en bil och som ser ut som ett spindelnät, eller om dammvippor på långa skaft som förtjänstfullt kan användas för att ta bort spindelväv. Men inget om yrket. (Erkänner dock att jag inte gick igenom alla träffarna.)

Blandar man in latinet, för att göra det elegantare, och söker på ”Cassis remover” blir det fyra träffar på Google – samtliga spanska. Således undrar jag:

Vad är den korrekta titeln på engelska?

Finns det någon alls, eller kallar han sig helt enkelt för webmaster?


4. Hur kan jag låta drygt tio år gammal nonsenskunskap uppta en hel kväll av mitt liv?

25 juni, 2009

On a train in India

Sent omsider, drygt 15 månader senare, har jag äntligen gjort något av alla de bilder och ljudklipp jag samlade under Indienresan förra året. Här är ett smakprov...

16 juni, 2009

Fler fynd...

Den här storyn har jag själv fått i brevlådan. Jag har dock modifierat den något. Normalt sett är jag allergisk mot alla dessa självklara, förnumsmumsiga levnadsråd - men den här gör jag ett undantag för, eftersom det är en så fin sensmoral. ;-)

En professor i filosofi stod framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen började lyfte han, utan att säga något, fram en stor, tom syltburk och fyllde den med golfbollar. Han höll upp burken och frågade studenterna om burken var full, vilket de bekräftade. Så plockade professorn upp en låda med små färgade kulor och hällde dem i burken. Han skakade burken lätt så att kulorna fann vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Än en gång frågade han studenterna om burken var full. De skrattade lite men bekräftade att så var det.

Professorn tog då upp en påse med sand och hällde den i burken. Självklart fyllde sanden hålrummen mellan golfbollarna och kulorna. Återigen frågade han studenterna om burken var full och studenterna svarar lite förläget att nu är den minsann full.

Professorn plockade då fram en burk öl och hällde hela innehållet i syltburken, vilket effektivt fyllde upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.

- Nu, sade professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann och bara de sakerna återstod, så skulle våra liv fortsatt vara fullvärdigt.

- De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus, fortsatte han. Sanden är allt annat, de små sakerna. Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som verkligen betyder någonting för dig.
- Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, njut av livet. Det blir ändå alltid tid kvar till att städa huset, ta hand om soporna, och betala räkningar.
- Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera! Resten är bara sand.
En av studenterna sträckte då upp handen och undrade vad ölet representerade.
Professorn log.
- Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor, kall öl!

Hittegods.

Fann igen en text sedan förra våren, när jag reste runt i Indien och Nepal. Den är lite gammal, men ändå tidslös så jag lägger upp den:

Snart är det äntligen dags för vårsådden. Det är något speciellt med den tid när man återigen får stoppa ned de första fröna i jorden och se dem spira, som en långsam hyllning till livet. Men ännu är det lite tidigt.

I väntan på våren tar jag en tur till Indien. Efter ett kort möte med den hektiska metropolen Mumbai tar jag mig med tåg ned till Colva, Goa. För min bleka och vinterfeta kropp är det en drastisk förändring, närmast att likna vid vinterbadet efter någon timme i bastun – fast omvänt. Min kropp hinner inte med. För att lindra chocken håller jag mig helst i skuggan, läsande vadhelst jag kommer över. Idag råkar det bli den lokala dagstidningen.

En rubrik som fäster handlar om en 97-årig man som får livstid för att ha dräpt en kvinna.
Vid närmare läsning förstår jag att rättvisans kvarnar mal långsamt här i Indien. Brottet begicks redan 1993, och mannen, Kartar Singh, var då 83 år. Han hade kommit i en ”mindre dispyt” med sin granne, en kvinna, om en grönsaksodling. Den ”mindre dispyten” ledde till att han stack ned sin granne med en käpp. Kvinnan dog omedelbart, men det tog hela fem år innan Mr Singh 1998 blev förhörd och arresterad för dråp. Tre år senare, 2001, blev han fri mot borgen i väntan på rättegång, och samtidigt lämnade han in en vädjan om straffbefrielse med anledning av sin höga ålder.

Först nu, 15 år efter att han begått sitt fasansfulla brott, har alltså domstolen tagit upp hans fall. Det första de gjorde var att undersöka om Mr Singh fortfarande var vid liv. Således ringde de till den lokala polisstationen där han bodde. Av en händelse var Mr Singh just då på polisstationen för att höra hur det gick i ett annat mål. Nu blev han således häktad på stående fot. Eftersom han befanns vara i högsta grad levande, avslog domstolen hans begäran om straffbefrielse, och dömde honom alltså till livstid – vid 97-års ålder.

Nu kan man på olika sätt ironisera över den långsamma rättsskipningen, mannens ålder och hur han antagligen ”tjänat” flera år på rättsväsendets saktfärdighet. Men kanske har mannens väntan på rättsskipning varit straff nog. Måhända har ruelse och fruktan för det förestående straffet förmörkat hans dagar under dessa 15 år. Eller så är han en samvetslös illgärningsman, bara lite äldre än de flesta. Oavsett vilket, måste det vara hårt att avrunda en så lång livstid i fängelse. Samtidigt är det klart att Mr Singh förtjänar någon form av tillrättavisning då den dräpta kvinnan alltjämt är död – åtminstone enligt vårt sätt att se på saken. Hinduerna tror dock på återfödelse, och har man inte levt sitt liv på ett värdigt sätt så kan man återfödas som en lägre stående varelse. När Mr Singh till sist avrundar sina dagar kanske han som gudomligt straff kommer att återuppstå i skepnad av en snigel. En mördarsnigel, må hända.

Det här ger perspektiv på min lilla trädgård. Nog för att min täppa för mig är helig mark, men att döda en medmänniska för att försvara den … Nä, det är att gå till överdrift. Men med sniglar är det en annan sak. I synnerhet mördarsniglar. Och det kan jag säga: Om Mr Singh en dag återföds i den skepnaden, i min trädgård, blir han inte långlivad. Vad det i sin tur kan rendera för typ av straff för mig, enligt det hinduistiska synsättet, är fördolt för alla utom gudarna.

05 maj, 2009

Piratgärning?

Stjäl den här haikun!
Men akta så jag inte
knycker den tillbaks.

Erkänner! Jag har stulit haikun. Det är egentligen en "Henke" som har skrivit den på bloggen Nyhetshaiku: http://nyhetshaiku.blogspot.com/2009/04/stjal-den-har-haikun.html

Man får förvisso citera ett annat verk, men ett citat får inte omfatta hela verket. Så, frågan som inställer sig är: Har jag begått en kriminell handling nu? Dels kan jag ha brutit mot citaträtten, dels lägger jag upp den för andra att läsa - och, hemska tanke - kopiera.

För att ytterligare förvärra mitt brott ber jag nu alla som läser haikun skicka en slant till mig, för att jag har givit den spridning. Vilken summa ni skickar är egalt, men ju mer desto bättre. Jag lovar att inte betala Henke någonting.
Så, nu har jag dessutom försökt tjäna pengar på mitt upphovsrättsintrång.
Polisanmäl mig!
Undrar om jag också kan få böter, om än det inte lär bli några 30 miljoner för en haiku.
Undrar i så fall hur mycket av mina böter kommer Henke tillgodo?

02 maj, 2009

Associationsproblem på ledarplats

Hanne Kjöller gör en elegant bakåtvolt på ledarsidan i DN, den 29 april 2009:
http://www.dn.se/opinion/signerat/sjo-och-natrovare-kanalen-mellan-somalia-bay-och-pirate-bay-1.854752
Tyvärr råkar hon landa på huvudet. Eller nåt.
Huvudlöst var det åtminstone.
Men svaren lät inte vänta på sig. Här är ett av dem (och jag kunde inte hålla mig från att kommentera, längst ned på sidan):
http://www.second-opinion.se/so/view/384

14 april, 2009

Återuppstånden efter påsk...

Ja, det kan man åtminstone säga om mig, som bloggare.
Jag ska nu försöka skriva lite mer regelbundet igen, bara för att hålla nöjesskrivandet igång. När jag jobbar är det mindre fria alster jag skriver, så bloggandet blir ett andningshål för mina eventuella litterära gener. Eller nåt.

Är rubriken blasfemisk? Det som föranleder frågan är minnet av att jag för en del år sedan ringde upp en nära anhörig, som råkar vara fundamentalistiskt tokreligiös, för att önska glad påsk. Till min förvåning blev jag uppläxad och bannad för mitt tilltag. Jag ringde nämligen på långfredagen och fick veta att det var en sorgens dag, för det var då Jesus dog på korset.

Nå, numera har jag lärt mig. Nu brukar jag artigt lyfta på hatten, nicka och mumla fram ett "Kondolerar" när jag möter folk på långfredagen. Bara utifall de är kristna.
Själv tycker jag att varje ledig dag är glad, fastän historien är full av människor som dött samma dag, årtusenden tillbaka.
Om inte annat kan man glädja sig åt att man själv inte blir offer för någons snickarglädje och uppmonterad på ett kors.
Och därmed har jag med all sannolikhet passerat gränsen för vad som är blasfemiskt, antar jag.