28 februari, 2005

Botemedel...

Min senaste blog resulterade i ett par kommentarer varför jag känner mig manad att fortsätta på samma spår. Jag vill bara påpeka att jag nu funnit en sinekur för en blog-periodare: flytta! Och flytta till en adress som saknar såväl telefon som kabel-tv. Då tvingas man bli som den vedervärdige kusinen från landet som genast frågar om han inte får låna datorn och kolla posten när han kommer på besök. Sedan blir han sittande där, timme efter timme. Eller så får man sköta alla sina internet-ärenden på jobbet, smyga med vilka sidor man är inne på och genast klicka fram något meningslöst jobbdokument när en kollega närmar sig.

Nåväl. Flytta är just det jag gjort den senaste veckan. För mig tar det en vecka, minst, att flytta, och varje gång svär jag att nästa gång ska jag rensa bort allt gammalt mög som trängs på vinden Skänka bort böcker till behövande, kläder till fattiga i afrika, samla alla gamla dåliga diabilder och fotografier som man ändå aldrig kollar på till ett rejält minnesbål. Jag får vällustrysningar bara jag tänker på att sätta en tändsticka till allt gammalt skräp som jag nu för andra gången på drygt ett år kånkat på, trappa ner och trappa upp. Och varje gång jag sätter mig för att gå igenom och slänga så kommer den där samlardjävulen krypande över mig:
- Nja, den där transistorradion är förvisso gammal och antennen är avbruten, men jag ska nog försöka laga den - nån gång...
- Men titta, där ligger ju hela traven med filmtidningar från 80-talet. Jag har ju inte ens läst alla. De ska jag minsann göra - nån gång.
- Wow! Här ligger ju hela min vinkorkssamling! Det måste vara minst tre tusen korkar! De ska jag bygga nåt fint av - nån gång...
En förmildrande omständighet med korksamlingen är att den knappt väger något. Det gör däremot alla dessa förbannade författares alster. Böcker i lådor, böcker i kassar, böcker i travar, jag blir tokig! Men när jag ska ställa till med bokbål - ja då kommer den där samlardjävulen igen.
- Den där boken, den var ju så otroligt bra. Titta där är ju den där boken som nån som den och dens syster har skrivit, den måste jag spara (oläst...). Och den där har jag inte läst. Den ska jag läsa - nån gång.

En god vän, som är bättre buddist än jag, skulle på en långresa till Indien. Han skulle vara borta i minst ett halvår och inför resan slängde allt han hade. Det förstås - en del gammalt mög gav han bort till en idiot som såg någon form av värde i skräpet. Behöver jag berätta att det var jag? Så när jag nu flyttar är det inte bara all skit jag själv samlat, utan även en del av hans förflutna. En god buddist samlar inte mer saker än han kan bära på ryggen. Allt annat är ett negativt överflöd. Negativt i så motto att varje sak som man fäster sig vid är ett själsligt ankare som håller en fast vid jordelivet och därigenom hindrar en från att närma sig nirvana. Jag bara konstaterar att jag har förskräckligt mycket grejor och förskräckligt långt kvar till nirvana.

22 februari, 2005

Periodare?

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev. Ibland går det bara inte, alla goda föresatser till trots. Oftast är jag som använder min tid på ett mindre tillfredställande sätt. (Jag tänkte först skriva att tiden inte räcker till, men så kom jag att tänka på vad jag tidigare skrivit om tid i blogen och insåg att det skulle verka menligt på min eventuella kredibilitet...) Men ibland, när jag väl sätter mig vid tangentbordet och sätter på datorn, är det som om jag på samma gång tryckt på av-knappen för hjärnan. Jag blir blank. Tom. Nada.
Tyvärr är det inte detsamma som att uppgå i nirvana (som jag också nuddat vid tidigare...) utan betydligt trivialare. Min kreativitet dör ut på en millisekund. Jag måste dock erkänna att det där med 'kreativitet' blott är en subjektiv uppfattning om sakernas tillstånd. En av mina tidigare bättre halvor frustade till när jag skröt om min kreativitet, och fnös sedan: - Kreativitet! Kreativitet, my ass!! Det där är bara allmän rastlöshet i hjärnan!

Ikväll flyter dock fingrarna lätt och ledigt över tangentbordet - så lätt det nu kan gå när man fortfarande inte lärt sig maskinskrivning utan haltande träder pekfingervalsen. Jag dryftade dock blogandet med en vän härförleden, och anklagade honom för att vara lite för slö i sitt bloggande. Han tittade oförstående på mig och svarade:
- Det märks att du är nybörjare, annars skulle du inte säga så. Det är med blogen som med spriten. En del tål inte smaken, vissa finner ingen mening med det, medan en del är helt torsk. Det är bara det att jag är periodare.

Jaa, kanske är det så det är för mig också. Jag är torsk, men inte heltorsk. Halvtorsk. (Och halvnorsk, men det är en annan historia... Coming up soon, at Your lokal screen...) Kanske måste man en dag hitta någon form av antabus för bloggare.
T ex att äta ostbågar medan man skriver - vem kan förmå sig att använda det tangentbordet efter en sån behandling???!

För att avrunda med lite allvar också: Nu är det rätt tid att sälja alla eventuella aktier i Iran och flytta investeringarna till corporate war-företagen i USA - Lockheed, The Carlyle Group, Boeing, Halliwell, Bechtel, General Electric, Kellogs, American Petroleum Institute m fl. Se länk:
http://www.ufppc.org/content/view/2295/

05 februari, 2005

Efter stormen

I vår del av världen är vi ofta väldigt snara att etikettera. I många länder i Asien har man ett öppnare förhållningssätt till saker och ting, något som också reflekteras i deras språk. Som exempel på denna, min ännu icke fullbordade filosofiska tankegång, kan jag nämna ordet 'tom', eller 'tomt'. De flesta av oss associerar det med något negativt; att det är slut på något och därför tomt; eller ett utrymme som man inte fyllt och att det därför saknas något. Höjden av meningslöshet kan väl för en västerlänning vara när ens liv är "tomt och innehållslöst".

En sann buddist ser det inte så. Enligt tao är tomrummet det som ger mening åt livet. Utan tomrum - inget liv. Som exempel brukar man se till krukan. Den kan vara hur vackert formad som helst, men innan den har givits ett tomrum är den till ingen nytta. Dess storhet och värde kommer alltså genom att den ges ett tomrum. Utan tomrum, ingen nytta. Tomrummet är således något att värna om, att hedra - ja att till och med sträva efter att uppnå: Nirvana, som ju är intet, ett tomrum.

På samma sätt kan man se flera ord och begrepp. Dagens rubrik, efter stormen, antyder för de flesta att det nu råder ett relativt lugn efter någon form av kaos, en oordning som varit negativ. Så är det inte. Jag befinner mig för närvarande i ett negativt lugn, efter en mycket omtumlande, stormig - men enbart positiv - filmfestivalvecka. Under dessa tio dagar görs det upp fler kontrakt och avtal än under hela resten av året. Till Göteborg Film Festival kommer folk från när och fjärran för att se film, givetvis. Men bland branschfolk är det lika viktigt att synas på cocktailpartys och bjudningar av olika slag. Man får naturligtvis inte glömma Rivertons skybar, men gratis är godast.

För mig har det inneburit många intressanta möten i år, och inte så många filmer som annars. Men jag avser ju också att satsa på mitt företag från och med sommaren, så jag måste få igenom ett eller annat projekt. Men det har varit full rulle från morgon till kväll, samtidigt som jag har skött mitt jobb som medielärare. Tyvärr är många av eleverna alltför omogna eller ointresserade för att uppskatta festivalen. De ser det som "dåligt" om det inte är en film som passar dem - trots att skolan bjudit på både film och bussresa från Marks kommun. Det är som om de tror att jag skulle ha en siares förmåga att i förväg veta hur filmerna är, eller att jag rent av valt "dåliga" filmer bara för att jävlas med dem. De skulle bara veta vilka filmer jag i så fall skulle valt. Ett par av eleverna har inte ens dykt upp, de skolkar istället för att åka in till Göteborg och festivalen. Allt medan deras jämnåriga från skolor i stan får betala alla biljetter själva och är "grymt avis" på mina elever som får allt gratis.

Nu lider festivalen mot sitt slut och jag är också helt slut. Förutom själva festivalen har veckan innan bestått av en rad nätter med minimal sömn, allt för att fixa ett fungerande program för festivalen. Dels att välja ut ett tjugo - trettiotal filmer och föreläsningar av de närmare 500 programmet innehåller. Dels att få schemat att funka. Det är nämligen ingen lätt match med logistiken - att planera in vilken av visningarna man ska gå på, och sen få tillräckligt med tid för att förflytta sig mellan biograferna, och förhoppningsvis för att hinna äta lite också mellan filmerna.
Och så är det eleverna. Dels ska det vara filmer som passar dem, dels ska det passa med deras bussar till och från Mark. Det innebär alltså en massa extra arbete, oavlönat givetvis, att vara lärare under festivalen.

Tack och lov finns det alltid några elever som uppskattar denna minst sagt annorlunda undervisning. Och deras glädje över de bra filmerna, och deras tålamod under de sega, tungsinta dystopierna, gör det värt varenda minut. Jag vet det när jag ser hur deras ögon brinner efter en bra rulle. Jag vet då att jag gjort mitt för att festivalen ska ha en stor publik även i framtiden. Och framför allt för att motverka främlingsfientlighet och rasism, för vem kan ha sån oförställd glädje över filmer från hela världen utan att samtidigt identifiera sig med protagonisten, oavsett vart denne kommer ifrån.