02 mars, 2005

Genusproblem i flyttbranschen?

Nu har jag äntligen flyttat klart. Det är ett veritabelt helvete att flytta. Jag undrar hur hjärnan är konstruerad på de som frivilligt blir flyttkarlar. Och här är den manliga genusbeteckningen inte fel. Det måste vara någon form av manliga primater som frivilligt väljer den födkroken (ursäkta att jag är fördomsfull, men jag håller kvinnan alltför högt för att ens kunna tänka mig en kvinna som flytt-... Ja, vad skulle det heta: Flyttkvinna? Flyttmatrona (en sådan borde ju vara rätt kraftig...)? Flyttbrud? Nä, snarare brutta då. Flyttkäring (hur nu någon skulle kunna älska en sån...)? Eller, med tanke på den intellektuella standarden hos en sådan - flyttvåp? Flyttkossa? Nä, nu håller jag på att bli rent tarvlig.

Egentligen handlar det nog mest om min egen aversion mot hårt kroppsarbete. Men de senaste nätternas intensiva ryggvärk är den enda belöningen för mitt hårda slit. Dessutom är mina annars så mjuka och lena händer nu ett minne blott. Nariga, valkiga (ursäkta svordomen), fulla av torrsprickor, skrapsår och blånaglar - flyttamatörens otack.

Och, som om det inte var nog med kånkandet på gammal skit (se förra drapan), när det väl är gjort ska man dessutom städa. Helst både där man skall flytta in och den kvart man lämnar för att riktigt gotta sig i eländet. Ja körde ett stenhårt städrace i mer än 12 timmar. Klockan 4 på morgonen var jag klar och skulle då bära ut det sista till bilen. Den hade gömt sig under ca 30 cm nysnö och efter ytterligare en halvtimme kunde jag köra till huset. Där var svinkallt. Pannan hade stannat för pelletsen hade tagit slut. Så, fram med snöskyffeln, skotta till förrådet, skotta så bilen kom in på gården, bära in pellets, köra igån pannan igen... Halv sex kom jag i säng, men en knorrande maga. Jag hade glömt äta sedan frukost - och nu hade det gått ett dygn till. Upp klockan halv åtta, åka och lämna nycklarna...
- Vadå, städbesiktning? Näää, har jag inte hört något om...
Naturligtvis var det en del anmärkningar, trots att jag varit minutiöst noggrann - tyckte jag. Sisådär en trettio punkter!!! Nåväl, då jag inte ville betala ett par tusen för att en städfirma skulla skörda frukterna av mitt städslit var det bara att gå på det igen. Ytterligare tre timmar senare gjordes en ny besiktning - och nu var det bara cirka tio anmärkningar. Vid det här laget kände jag mig som Pelle Snusk.

Men det visade sig att när det stod: "golvet, sovrummet" - som jag torkat tre gånger handlade det egentligen om att jag missat ett hörn på ca en kvadratcentimeter. Och ventilen, jaha det räckte alltså inte att torka av den aldrig så noga, man var tvungen att skruva av den och diska den också. Ugnen, som jag värmt med såpa och sedan torkat aldrig så noga, - där skulle jag upp ovanför grillelementet och torka (arbetsställningen som krävdes för att utföra denna åtgärd var så kompicerad att jag funderade på att fotografera mig själv och skicka in bilden till Guiness World Records). Fönstren, noga torkade två gånger, ja där var det "flugskitar" som jag var tvungen att skrapa bort med ett rakblad. Och så vidare.

En timme senare var jag klar och besiktningsmannen var nöjd. Jag frågade honom då om det var vanligt att folk klarade sig utan anmärkningar.
- Näää, inte så. Under mina sju år som besiktningsman är det bara tre stycken, så vanligt kan man nog inte säga att det är.
- När jag själv flyttade för ett halvår sedan, fortsatte han, fick jag också göra två omstädningar...
Det kändes genast mycket bättre.