31 december, 2004

Nyårsfundering

Vaknade tidigt i morse efter att ha sovit i kläderna hela natten. Jag somnade när jag nattade yngsta dottern, och sov som ett barn utan avbrott - uttröttad av att ha vakat natten förut. Det bara blir så ibland. Det är inte sällan som jag går till jobbet utan att sovit en blund, och jag har inte ont av det. På eftermiddagen blir jag lite trött, men även det går över om jag kämpar emot.
Min omgivning varnar mig för att det inte kan vara bra att "missköta sin kropp på det sättet". Men vaddå missköta? Jag tycker om det, och då kan det väl inte vara så skadligt?
Ja, det får väl framtiden utvisa. Och framtiden börjar i morgon, första dagen på det nya året. Jag kanske ska gå och lägga mig tidigt ikväll då, för att inte utmana ödet...
HA! Skulle vara jag det va? Som älskar att se faran i vitögat, som inte räds vare sig rånmördare eller kommunister, varulfar eller pingstvänner! (Fast lite otäckt är det med sprutor...)
Nej, bara på pin kiv kommer jag nog att stanna uppe ända till två i natt.

P.S. Skippade smällarna i år. Pengarna går istället till behövande i sydostasien.

30 december, 2004

Jämställdhet bland musiker

Var häromkvällen och såg Madame Butterfly på Göteborgsoperan.
Eller såg och såg, förresten... Jag missade det mesta av det som hände på scenen för jag satt på andra raden och hade full koll ned i orkesterdiket. Och jag blev helt fascinerad av det livet där nere.

Mitt framför mig satt fyra manliga trombonister, nej förresten - mesta tiden var de bara tre. En av dem kom lite då och då, jag antar att han arbetade deltid. Men de tre andra... De satt där och tittade, lyssnade och läste i sina nothäften. Länge, länge. Ibland tog de upp sina instrument till munnen, vätte munstycket en smula, satte så tillbaka det i sitt ställ.
Så plötsligt, musiken närmade sig ett cresendo, de tog upp sina tromboner, måttade lite, vätte munstycket, drog in luft i lungorna, satte munstycket till munnen och... Böööp! Så var det klart. De ställde instumenten på plats i sina ställ igen och väntade. Och väntade.
Så där fortsatte det föreställningen igenom.

Samtidigt, snett framför mig satt två kvinnliga cellister. Och de fick minsann jobba för pengarna. De gned, och slet, kämpade och svettades vid sina instrument. Hartsen rök, strängarna vibrerade, fingrarna gnuggade tarmarna, stråkarna flög oavbrutet fram och tillbaka och det var knappt att de hann vända notblad. Dessutom fick de dela notställ så det var ett ständigt sträckande på halsarna för att de skulle kunna se vad de skulle spela.

Och nu till min poäng. Jag ger mig fanken på att de har lägre lön än killarna, eller åtminstone samma pröjs, trots att de var de som fick slita mest. Där satt killarna och vilade, rena semestern, och tog upp sina horn och tutade till nån gång - allt medan tjejerna fick göra grovjobbet. Nä, jag tror inte att jämställdshetsdebatten nått ner i orkesterdiket på operan ännu. Om den gjort det skulle tjejerna ha tre gånger så hög lön som killarna, och det skulle fortfarande vara för lite...

Och själva föreställningen då? Jovars, den är väl rätt hyfsad.
Men Puccini har snott en hel del av sig själv, åtskilligt var återanvänt från La Bohemé. Och visst är det tacksamt med hjärta och smärta i en opera, det blir så gulliga slutscener när nån dör.
Men jag har en god vän, Christer B, som menar att Puccini är fruntimmersopera. För honom är endast Wagner gott nog, och han har lovat att söka omvända mig också.
Men jag vet inte... Jag säger som Woody Allen: "Jag kan inte med Wagner. Jag får sån lust att invadera Polen när jag hör honom."

25 december, 2004

Juldagsvånda

Känns det igen: Maten står en upp i halsen och man borde gå ut på en promenad för att det ska sjunka undan lite, men vädret är så motbjudande att det ter sig rent sinnesslött att lämna den goa stugvärmen. Julgodiset är nästan slut men inget smakar ändå särskilt gott längre. Armen, som styrd av en pavlovsk reflex, petar ändå in skiten med jämna mellanrum och käkarna mal på mest av ren slentrian. Julklapparna... Ja, det är länge sedan de var särskilt lockande.

Jag har blivit så gammal att det faktiskt är roligare att ge än att få. Eller så handlar det bara om att sakerna på min önskelista blivit så dyr att ingen i bekantskapskretsen har en rimlig möjlighet att bekosta någon av dem. Förutom det dystra faktum att även om de hade haft råd så har jag antagligen inte förtjänat det: Flygcertifikat, Mercedes, hus i Grekland, segelbåt och ny video/redigeringsutrustning till företaget. Jag håller med om att det inte är så anspråkslöst, men det heter ju å andra sidan "önskelista", inte "gåvolista", "presentlista" eller ens "sannolikhetslista".

Å tredje sidan (ett sällan använt uttryck, men efter strängteorins tillkomst finns det fog att tro att det nu kommer på modet) har jag inte ens råd att ta emot sakerna på min önskelista - vet Ni vad skatt och försäkring kostar på en ny Mersa?

Nä, det är rätt bra med ett par Irish coffee-glas, ett pärlarmband som yngsta dottern gjort på dagis, och ett par böcker. Jag är rätt nöjd. Men jag borde verkligen ta en promenad för att skaka ned allt godis och den feta maten. Men det är ju sånt väder...

24 december, 2004

Nästan midnatt...

...och lugnet har åter lägrat sig. Efter allt stök känns det skönt att få ta det lugnt ett tag. Per har hjälpt mig uppdatera bloggen och lägga in en ny bild. Jag hade vissa invändningar mot att han tog bilden ur fågelperspektiv - inte så mycket för det som värdeperspektivet konnoterar som för att det på ett skamlöst sätt avslöjar hur hårfästet kryper uppåt.
Åldersnoja, javisst. Å andra sidan fylls det förhoppningsvis på inuti skallen i motsvarande grad (vilket är en tröst för ett tigerhjärta när man har minne som en guldfisk...). Men det är tyvärr inte bara hårfästet som falerar, resten av kroppen chanserar i motsvarande grad. Som ung tågluffare sov man på ständer, tågstationer och trappuppgångar utan problem. Nu skriker ryggen på nåd efter ett par timmaar i en för mjuk eller hård säng. Och ändå har jag väl bara hunnit halvvägs på denna livets oförutsägbara resa.

Nåväl, jag tackar min lyckliga stjärna att jag åtminstone kan sova - och dessutom kan somna i alla lägen. Efter tio minuter på sista bussen till Skene sover jag som ett barn, och det är endast busschafförernas inneboende godhet som räddar mig från att behöva sova under en gran i Tranemo med jämna mellanrum.

Apropå det, som tonårsförälder blir man inte bortskämd med komplimanger, men mina brukar ibland berätta - inte utan ett stänk av stolthet i rösten - att deras pappa till och med brukar somna i tandläkarstolen!
Ja, man lär sig glädjas åt det lilla...

20 december, 2004

Nytillträdd rymdfarare

Så har då jag också blivit medlem i cyberrymden. Sitter i min lägenhet i Skene Assberg och samlar material inför en förestående resa till Mali i nordvästra Afrika. Lyssnar samtidigt in mig på musik därifrån. Jag och två elever, Erik och Max, ska nämligen åka ned och spela in musik på ökenmusikfestivalen som går av stapeln i början av januari. Ni kan läsa mer om den här:
http://www.festival-au-desert.org/
Har en hel del att göra dessförinnan så jag borde väl inte sitta här och klösa tangenterna. Disken står och ruttnar, blommorna skriker efter vatten, tvättkorgarna svämmar över, deklarationen hänger som ett Demoklessvärd över mig medan dammråttorna äter upp mina skor i hallen.
Nåja.
Gör inte idag vad du kan skjuta upp till i morgon.
I morgon är en annan dag.