26 september, 2005

Änglar - finns dom?

Min dotters dagis är längst upp på Masthuggsberget. Cykelturen dit på morgonen är tung, minst sagt. Först är det riktigt brant uppför. Sedan stiger det ytterligare, för att sedan bli en backe i hjärtinfaktsklassen, som slutligen övergår i en mördarbacke.
Jag har låg svettröskel (men betydligt bättre kondition än vad mina belackare vill göra gällande… ) och kombinationen cykel med Elvira i barnstolen bakpå, och alla dessa uppförsbackar innebär att jag behöver en dusch när jag lämnat tösen på dagiset.
Jag försöker se den här starten på dagen som en vardags-fringis, alltså en liten bonus i tillvaron: Jag slipper ju köpa ett dyrt träningskort till nåt avskyvärt svettempel inne i stan, eller – vidriga tanke – cykla till Skatås och ägna en dryg halvtimme åt att springa femkilometersspåret. Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att springandes förflytta mig från punkt A till punkt A via en lång omväg.
Nå. Dagislämnandet besparar mig det lidandet. Men visst tar det emot när regnet står som spön i backen. Jag har försökt att intala mig att jag får både träningspasset och duschen samtidigt – ytterligare en bonus alltså. Men riktigt så lättlurad är jag inte.

Men så häromdagen, under min föräldravecka på dagiset, gick jag runt hörnet för att tjuvröka en cigg.
Där fann jag till min stora förtjusning en ängel! En riktig ängel, med gyllene hår som glittrade i solljuset. Hon satt på taket över entrédörren, och höll händerna uppåt som för att ta emot något. Jag såg genast att det var en tacksamhetsgest över vädret – alla sorts väder. Ängeln sitter där i bara mässingen och ler och tar emot vad väder som bjuds – allt med samma behag. Det var något buddistiskt över det – om det nu finns buddistiska änglar.
Nästa gång det hällregnar när jag ska till dagiset en tidig morgon ska jag tänka på ängeln. Jag är säker på att det kommer att gå lättare att trampa uppför alla backarna då.
Förresten… Kan det vara en ren slump att ängeln sitter på Paradisgatan?

 
Beviset: Änglar finns. Här med läppstift för första gången.

20 september, 2005

Till vardagshjältarna

Sitter och gruvar mig för morgondagen.
Jag har föräldravecka på min dotters dagis. Det innebär att jag ska komma dit - helst med ett leende - i ottan, följa andra människors barn till skolan, ta emot varor och packa upp, laga lunch till 25 personer, diska undan, fixa mellanmål till 45 pers, skura golv och städa i största allmänhet, hjälpa till och servera, äta bland odjuren, leka med dem och vara mysfarbror...
I dag tog det 12 timmar. Två gånger under dagen lyckades jag smyga mig undan för att ta en cigg, annars var det full rulle hela tiden. Jag är helt slut nu, och om bara sex timmar börjar det om igen...

Missförstå mig rätt - jag ynkar mig inte å mina egna vägnar. Jag bara blir full av beundran över de (företrädesvis kvinnor) som jobbar på heltid med att ta hand om andras ättelägg. Till en skitlön dessutom.

Jag ska inte ens försöka komma med någon form av poäng.
Jag vill bara hedra dessa vardagens superhjältar.

14 september, 2005

Den lede fi...

Det blåser upp till storm.
Efter Katarinas härjningar i New Orleans är det nu dags för Maria att röra om i Norden. Maria är långt ifrån lika kraftig naturligtvis. Men det är ändå otrevligt, för hon blåser bort sommaren.

Jag undrar vem det är som sitter och döper dessa olika stormar. Och varför får de hela tiden kvinnonamn? Är det någon bitter, frånskild meterolog som sitter på någon vindpinad ödslig ö i Atlanten och tar sin gruvliga hämnd på kvinnosläktet?
Vad säger FI - Feministiskt Initiativ - om det? Är det inte dags att ändra på det här nu. Om vi nu plötsligt ska ha könsneutrala namn, varför ska då inte stormarna lika gärna kunna heta Gustav, Sture eller Nils-Bertil?

Men jag är inte den som kommer att ta strid i frågan. Jag minns vad Dostojevskij sa:
"Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i storm..."

11 september, 2005

Osynad dumhet

Härom veckan presenterades det en undersökning som visade att företagare inte är så intresserade av att anställa människor som tagit ut friår. Frågan engagerar mig eftersom jag är en av de lyckligt lottade.
Först hörde jag om undersökningen på radion, sen såg jag att såväl Rapport och Aktuellt förmedlade nyheten. I TV hade man dessutom gjort en intervju med en snobbig reklambyråchef som sa att det visade på att man inte var 100% engagerad i sitt arbete om man tar ut friår.

Undersökningen var beställd av TCO och uppenbarligen av stort medieintresse eftersom den kablades ut så stort.
Men… Hallå!!!
Vart är allt sunt förnuft i rapporteringen?
Varför beställer man alls en undersökning med den frågeställningen? De som har tagit ut friår är inte arbetslösa – man måste vara fastanställd sedan minst två år för att komma i åtnjutande av friåret. Varför då fråga företagare om de skulle anställa en person som redan har ett jobb?
Jag blir rätt rörd av denna omtanke om oss friårslediga, men det känns lite felriktat.

Hade det inte varit mer intressant att fråga samma företagare om de skulle anställa en av de vikarier som gått från långtidsarbetslöshet till ett friårsvikariat - men som efter den perioden åter går ut i arbetslöshet?
Syftet med friåret är ju att ge arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden, och arbetande människor en chans att göra något helt annat – studera, starta företag, eller bara vara ledig.

Nej, naturligtvis är det en mediefejk, en spin.
Nu satsar borgerliga krafter allt på att smutskasta friåret, för att avskaffa det så snart de kommer till makten. Friåret är en symbol för lättja i deras ögon, och lättja ska straffas – inte belönas. Om man inte är journalist förstås – där ska man helst inte dra någon egen slutsats alls, utan bara vara megafon åt Dumheten…

24 augusti, 2005

Förbudstider

I en vildvuxen slänt vid ett hyreshus, i närheten av Stigbergstorget, brukar småungarna på gården rassla omkring som torra skinn. Där är näppeligen ansat på hela sommaren, och det växer vilt; träd, buskar och snår omvartannat.
Över natten har något annat också vuxit upp: En förbudsskylt.

"Förbjudet att beträda gräsmattan" står det i myndiga bokstäver på en gul skylt. För att understryka budskapet är dessutom symbolen för gångtrafik förbjuden applicerad på skylten. En gående man i en röd cirkel med ett rött streck tvärs över mannen.
Vad menas?
Jag förmodar att det inte är promenerande herrar som är det inbillade problemet. Antagligen vill man inte att barnen springer där. Men dels saknas varje ansats till gräsmatta. Där är ordentligt vildvuxet som sagt. Dels är det en stor asfalterad innergård, och det enda gröna, förutom några rabatter, är denna slänt. De asfaltsblommor som växer upp på en sådan gård ska väl inte förvägras att leka i det lilla gröna som finns.

Lyckligtvis är de flesta barn som växer upp där ännu så små att de inte kan läsa.
Och jag kommer inte att läsa för dem.

Höstkänning

Idag drog jag på mig shortsen med en föraning om att det är den sista sommardagen. Även om man i norrländsk tjurskallighet kan härda ut i kortbrallor ett par månader till så är sommaren slut. När jag så lämnade den paradisiska Änggårdskolonin, där jag huserat ett par nätter, och cyklade genom allén på Vasagatan kände jag en försmak av höst. Trots att solen stod i pull prakt på en klarblå himmel var det en för året ny råhet i luften. Augustifukten hade stannat kvar långt in på förmiddagen. Cykelvägen kantades av fallna löv: Stora, gula symboler för den sommar som aldrig riktigt var. Några få veckor med riktigt skön värme, sedan mest kalla vindar och otaliga regnskurar.

När jag flyttade från Republiken Fria Jemtland i början av 80-talet, var det med en fast övertygelse om att Göteborg bara var den första etappen på väg söderut. Det blev en lång etapp, men drömmen lever kvar: Halva året i Sverige, halva någon annanstans.

Någonstans där man arbetar mindre, umgås mer, och lever längre.
Har Ni några förslag?

14 augusti, 2005

Väderfundering

En väninna från Jämtland berättade för något år sedan om sin skilsmässa. Trots att det varit en lång och utdragen process hade hon förmågan att se på det med lite distans och självironi. Hon berättade följande historia för att illustrera hur bonnig hennes före detta varit, och hur korkad hon själv varit som bott ihop med honom under så många år:

Det var hon som lämnade honom.
Vad hon från början sett hos honom begrep hon allt mindre av ju längre tiden gick. Hans något grova fysionomi och oslipade konversationskonst, som hon från början tyckt vara så manlig, charmig och naturlig, blev med åren allt mer outhärdlig i hennes ögon. Hon insåg med tiden att han var en oborstad tölp. De hade dessvärre ett barn tillsammans (om man nu kan säga så om den gudagåva det innebär att få ett barn), vilket gjorde att hon i det längsta drog sig för att separera.

Till sist tog hon dock steget och lämnade honom. Det var inte lätt, och inte blev det lättare av att han var gruvligt svartsjuk. Inte så att han tog till handgripligheter, men det var nog så krävande att hantera alla hans snokande telefonsamtal. Och hon kunde inte kapa honom helt, eftersom de hade gemensam vårdnad om sonen.

Småning om började hon emellertid träffa en annan man, men var försiktig för att exet inget skulle få veta. Tiden gick, och något halvår senare var hon tvungen att ha ett längre samtal med exet angående sonen. De bestämde att avklara mötet i hennes bil.

När sonen var avhandlad dröjde sig ändå mannen kvar. Hon såg att han hade något på hjärtat och avvaktade en stund. Till sist sade han försiktigt:
- Ja hörd att du träff en annan...
- Jo, medgav hon tveksamt.
- Jaha...
Lång tystnad.
Så tog han till orda igen:
- Känn da varann väl?
- Nja, svarade hon undvikande. Hur menar du?
- Ja, känn da varann väl? upprepade han, betydligt envetnare den här gången.
Hon bestämde sig för att inte göra det lättare för honom:
- Nja, vi har träffats några gånger. Eller vad menar du...?
- Men, känn da varann väl?! Fis da högt?!!

Bonnig - ja, må så vara.
Men hans logik var klockren:
Fiser man högt inför varandra - ja, då har man sannolikt gått hela vägen med det andra också.

Inget chefsämne precis...

...
" När vi sätter oss ned för att skriva, så ser vi framför oss de tacksamma läsarna, deras vänligt intresserade anleten, suddiga i konturen kanske, men definitivt vänliga och positivt inställda. Förväntansfulla. Och vi bereder oss att generöst låta dem få njuta av vår tankemödas ljuva frukter.

Där gör vi första felet!

Huvudparten av våra läsare är varken tacksamma, vänliga eller positivt inställda. Dom är från början obestämt irriterade av att få sig förelagda en massa text som kräver deras tid och uppmärksamhet."

Aha, det är så det är.
Nu börjar jag äntligen förstå ett och annat...

Ovanstående citat är hämtat ur en bok jag köpte häromdagen:
"Optimum. En bok för chefer."
Det är en liten vit bok med titeln och underrubriken i sobert rött längst ned på framsidan. Där är också en silhuett av en mansperson som man anar är korrekt klädd i kostym, och som självsäkert står med benen ganska brett isär och händerna på ryggen. Illustrationen är i guld.

Det skall erkännas: Mitt exemplar är något solkig på utsidan för jag köpte den begagnad - hade turen att finna den i en boklåda på Andra Långgatan. Den har alltså ägts av någon förut. Det måste ha varit en ansvarsfull ägare, som till och med bemödat sig att slå in den med en tjock transparant plastfolie för att skydda dess pärmar. Det är lite fumligt gjort och passar inte riktigt i hörnen; det ser ungefär ut som när jag skulle klä mina skolböcker i småskolan. Mellan sidorna 66 och 67, vid mellanrubriken "Kinesisk tortyr", ligger ett gammalt kassakvitto. Två mat, á 14:75 och vin för 22:75 - totalt 59:05, varav oms 6:80. "Trafikrestauranger" står det präntat med versaler längst upp på kvittot, och det är daterat 4:e april 1976. Det var lägre priser då.

Jag kan för mitt inre se bokens förre ägare, en relativt nyutnämnd avdelningschef med karriärambitioner. Hur han sitter vid lunchrestaurangens vita perstorpsskiveklädda bord, mitt emot en av de nyanställda flickorna på åkeriets kontor. Han har bjudit ut henne för att, som han säger, förklara de oskrivna reglerna inom företaget. För att tydligt markera sin position lägger han upp boken på bordet brevid sig. De dricker vin till den panerade snitseln trots att det bara är lunch - på hans initiativ förstås. Hon är ung och söt, men reserverad - på gränsen till avvisande. Han kommer av sig och blir generad, och när han inte längre vet vad han ska säga öppnar han boken och låtsas läsa. Lunchträffen bli betydligt kortare än han förväntat: Hon äter snabbt upp maten och ursäktar sig - mycket att hinna med, och svårt när man är ny...
Han sitter kvar, besviken. Röker en cigg medan han avslutar vinet - han har nästan druckit upp hela flaskan själv. Så tar han kvittot som ligger på träbrickan, stoppar in det som bokmärke, slår igen boken, reser sig upp och lämnar restaurangen på ostadiga ben. Boken kommer han aldrig mer öppna - den blir liggande i en skrivbordslåda i många, långa år.

Boken är skriven och ederad 1974. Jag var då 13 år, mitt i bokslukaråldern. Men tyvärr missade jag denna dyrgrip - då. Och, som Ni antagligen förstått vid det här laget, för gammal för att lära om - nu.

07 augusti, 2005

Svag Dag

Goa gubbar röker heroin. Eller nåt.
Fast så här års är det mer turister än goa gubbar.
Göteborgskalas...
Gillar att hålla mig borta från eländet, men valde ändå att göra ett kort besök för att se Dag Vag på Kungstorget. Tja, va fan, man hörde ju deras musik i flera år i ungdomen, och lite nostalgi kan man väl tillåta sig.

Nåväl.
När de väl stegade upp på scenen kände jag igen dem - men fan va gråa alla blivit...

Tja, vid närmare eftertanke: Från slutet av sjuttiotalet har det ju faktiskt gått snart trettio år, och även hjältar blir gamla, som Mikael Wiehe sjöng en gång.
När jag såg mig om i folkhavet insåg jag att tiden flytt inte bara för bandet: Det var förskräckligt många gråa huvuden - för att inte tala om alla de som helt saknade hår.

Musiken lät iallafall precis som då.
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.

Ohörbart... partytips?

En väninna berättade härförleden att hon varit med sin dotter till en äldre släkting. Väl där hade de givit sig ut på upptågsfärd på vinden, ett sällsamt äventyr för en femåring. Dottern, Mira, hade snart hittat en gammal bakelit-telefon, en sån där med roterande nummerskiva. Mira frågade sin mamma:
- Vad är det här för konstig sak?
- Det är en telefon, svarade mamman förvånat. Men hon insåg i samma stund att eftersom hon inte har någon hemtelefon, utan bara mobil, var det inte så konstigt att Mira inte såg någon koppling mellan telefonmodellerna.
Mira pillade en stund på telefonen, och försökte bland annat trycka i hålen på nummerskivan.
- Mamma, hur ringer man på den?
För en femåring som aldrig sett en sån telefonmodell var det inte självklart att man skulle snurra på nummerskivan för att ringa. Och ljudet imponerade stort på Mira:
- Det låter ju as-coolt! utbrast hon förtjust.

Den här episoden fick mig osökt att tänka på hur en annan vän berättat om Kalles campingsemester - ni vet den där filmen vi sett så många gånger på julafton, när Kalle, Musse och Långben åker på husvagnssemester. När Långben äter majskolv är det illustrerat med ett skrivmaskinsljud, ljudet från en gammal handjagare, komplett med plinget som anger att valsen närmar sig radslut och att det är dags att mata ned en rad. Min vän konstaterade att barn av idag vet inte vad det är för ett ljud. För oss gamla stötar är det ett självklart skrivmaskinsljud, men för dem är det ett "Långben-äter-majskolvsljud".
Tanken svindlar.
Vi delar inte längre samma begreppsvärld som våra barn.

Eftersom vi är reflekterande varelser, där en tanke följer en annan, fick denna min tanke mig att minnas att jag hört talas om ett kreativt tilltag på ett av våra museer. Man har där startat en avdelning för utrotningshotade ljud.
Ja, just det - inte djur, ljud!
Man har insett att en hel del av de ljud som omgivit oss under decennier nu plötsligt, i vår nya sköna värld, helt håller på att försvinna.
Så här i sommartider är det lätt att se hur gamla sjöbusar i skärgården får ett milt, drömmande uttryck i ansiktet när man nämner tändkulemotorn. Men när hörde man en sådan senast? Eller nämnda skrivmaskin och bakelit-telefon? Ljuden från en smedja? Hur är det med gnisslet från en gammal däckdemonteringsmaskin (okey då, det är fusk - jag är född och uppvuxen på en bilverkstad...). Eller ens ljudet av hur man poppar popcorn i kastrull (- för att inte tala om doften...).

Och nu kommer vi till slut till det enda som fått dig att läsa vidare: Partytipset. Det gäller att komma på så många utrotningshotade ljud som möjligt: Försten att komma på tio ljud får en gratis drink i baren.
Och nästa vecka blir det gratis bier i tävlingen "dofter vi minns".
Fan va gamla vi börjar bli...

04 augusti, 2005

Blogsida med självcensur

När jag just publicerade min senaste meningslösa notering upptäckte jag att jag samtidigt blev av med min förra, faktiskt minnesvärda, tankevurpa som handlade om ljud.
Så läser Ni någonstans en riktigt bra blog om ljud som är så är den min. Snodd.
Det var här ni kunde ha läst den först.

Fåglar

Det var någon som påstod att det finns för få bloggar om fåglar.
Ja, det kanske det gör - men herregud, vem bryr sig? Personligen anser jag att den enda intressanta fågeln är kaffegöken, och den är det inte någon som nämnt de senaste tjugo åren.
Fast det är klart, det vore ju rätt kul att veta vilka fåglar som väcker mig i gryningen, hur de ser ut och vilken sorts gift man ska använda.
Nä, tacka vet jag bloggar om snöleoparder. Visste ni t ex att de kan hoppa fem meter rakt upp från stillastående! Sånt borde det finnas fler bloggar om.
Och härmed har jag bidragit till att räta upp statistiken över bortglömda djur.
Men vem kommer att minnas det om hundra år?
Eller ens i morgon?
Ibland känns livet bra meningslöst...

19 juni, 2005

Höstdepression i juni

Sommarsolståndet kallas den tidpunkt då solen antar sin största deklination, d.v.s. står som högst på himlen på norra halvklotet. Brukar inträffa runt 21 juni. Det innebär att nu är det alltså bara två dagar kvar innan solen vänder igen. Och det innan årets sommar ens börjat. Det är en stimulerande depressiv tanke.

Jo, jag vet, juli och augusti är de riktiga sommarmånaderna i det här landet. Men ändå. Solen vänder och dagarna blir kortare - redan innan den riktiga sommaren tagit fart. Det lägger liksom sordin på glädjen. När man borde jubla över att slippa bylta på sig lager på lager med kläder så gnager den där tanken: Det blir mörkare och mörkare för varje dygn. Snart är den här, hösten. Bland oss självplågare är det en sport att börja höstdepressionen så tidigt som möjligt. Enligt en annan norrlänning, estradören Ronnie Eriksson, är de riktiga depressionsproffsen redan inne på hösten 2009.

Någon skald, minns inte vem, sade om hösten; "Nu börjar den vår som de svagsinta kallar höst." Såna poeter borde censureras. Jävla glädjespridare.

Nej, låtom oss fröjdas över den ångest vi kan självsuggerera över solens orubbliga gång, och låt intet lysa upp den skugga vi lägger över de heta julidagar som eventuellt ligger framför oss. Vi kan bara hoppas på en lika blåsig och kall sommar som förra året: Bättre gödsel för en höstdepression finns inte.

11 juni, 2005

Madame Saddam på Försäkringskassan

Jag är en av de lyckligt lottade som beviljats friår. Förvisso bara till årsskiftet eftersom min chef slarvade bort fem månader för mig, genom sin saktfärdighet. Antagligen, med tanke på min egen saktfärdighet, beror det på någon form av instant karma.

Nåiallafall.
Eftersom min inkomst sänkts från ca 14 papp netto i månaden till 9, tänkte jag att det måste påverka underhållet också. Eftersom jag betalar fullt, nästan 3 500 i månaden för mina tre barn till Försäkringskassan, tänkte jag att jag under mitt friår borde kunna sänka den summan åtskilligt. Förvisso handlar det bara om ett lån, för jag tvingas naturligtvis att återbetala mellanskillnaden när jag kommer upp i normal lön igen.

Jag stegade således med gott mod in på Försäkringskassan för att dryfta mitt ärende. Jag blev lite förvånad av att se två manliga receptionister bakom disken, det var första gången jag sett det. Det hör liksom till att det är kvinnor som sitter bakom receptioner. Gärna också lågavlönade. Jag fick senare veta att det beror på att det har förekommit så många hotfulla situationer i mottagningen, och att det blir lite lugnare om man placerar ett par biffiga karlar där istället.

Nåväl. Jag fick småningom tala med den kvinna som hade hand om underhållet. Jag förklarade mitt ärende, att jag ville ansöka om att sänka återbetalningen av mitt underhåll under friåret. Döm om min förvåning när kvinnan, mycket beskäftigt, säger:
- Du får skylla dig själv. När du har sökt friår är din inkomstminskning självförvållad, och då beviljas du ingen sänkning.
Jag tappade hakan över svaret. Visst, det finns en viss logik i hennes resonemang, det ser jag också. Men det var inte upp till henne att med en så tydlig irritation i rösten föregripa ett myndighetsbeslut. Jag försökte lite försiktigt:
- Men underhållet är ju inkomstbaserat, och nu sänks min inkomst med 5 000 i månaden... Dessutom är det pengar jag måste betala tillbaka när jag får tillbaka min ursprungliga lön igen.
- Det spelar ingen roll. Du skulle ha räknat på det innan du sökte friår. Först av allt måste du ju göra rätt för dig. Hur skulle det se ut om staten betalade för alla?
Nu började adrenalinet rinna till och jag kände hur min ansiktsfärg började stiga.
- Hörrudu, nu är det så att jag har låtit en långtidsarbetslös ta min plats under ett år för att själv driva eget företag. Det kommer alltså att komma in mer pengar till staten under det här året. Dessutom är det inte fråga om något bidrag, det handlar om pengar som jag måste betala tillbaka, ett lån alltså, och det till en högre ränta än jag får låna på banken för.
Hon envisades dock:
- Men det spelar ingen roll. Din situation är självförvållad så vi godkänner ingen sänkning av återbetalningen. Staten kan inte ligga ute med pengar för alla som vill ha friår.
Mitt tålamod tröt och jag väste vasst:
- Mitt friår är en vinst för staten. Och staten, det är ju jag, och alla andra skattebetalare i landet. Det är inte dina pengar du hanterar, det är mina skattepengar. Jag har jobbat och betalat skatt i över 20 år. Så kom inte dragande med staten här. Dessutom har jag bara begärt en blankett av dig. Det är inte din sak att stå här och på förhand avslå min ansökan, utan du ska bara ge mig den djävla blankett jag begärt.
Nu rätade damen bakom disken upp sig, blev mycket stram och korrekt.
- Jag ville bara ge dig en föraning om hur vi brukar göra bedömningar. Men givetvis skal du få en ansökan.
Hon skrev under tystnad ut blanketten och räckte mig den.
- Vill du att jag visar dig hur du ska fylla i den, frågade hon surt.
- Nejtack, det klarar jag nog själv, svarade jag lika surt och avlägsnade mig.

Min första reflektion var att jag nu förstod varför de behövde manliga receptionister - om det var det vanliga kundbemötandet kunde det vara på sin plats med ett par gorillor bakom disken.

Men efter det korta mötet började jag fundera. Mitt buddistiska högre jag försökte få mig att tycka synd om satkärringen eftersom hon antagligen lever ett liv som framkallar ett behov av att sätta sig på de som hon tror befinner sig i underläge. Det är henne det är mest synd om, inte de stackare som hamnar i hennes händer. Tröst för ett tigerhjärta, sa mitt lägre jag.

Men kanske är det inte hennes vanliga beteende. Kanske var det något hos mig som lockade fram aggressionerna hos henne. Och vad hade jag som kunde locka fram hennes, förhoppningsvis, sämsta sidor? Jo, naturligtvis:
FRIÅR.
Jag inser nu att det måste vara det som triggade henne. Jag har beviljats friår. Jag har frivilligt valt tid framför pengar. Jag har hoppat av ekorrhjulet, jag har brutit med arbetslinjen, jag föredrar att lata mig. Jag lever på bidrag.
Friåret är säkert ett rött skynke för många. Dels för alla de som av olika skäl inte beviljas friår, dels för alla de som inte anser sig ha råd att ta ut ett friår.

Jag har talat med flera av mina tidigare kollegor, som närmar sig 60 och som är trötta på lärarjobbet, men som inte anser sig ha råd att ta ut friår. Egentligen kan det knappast handla om det. Barnen är utflugna, huset är betalt, de lever ihop två personer och de anser ändå inte att de har råd att ta friår. Jag får det inte att gå ihop. Men jag inser att det är provocerande att det finns personer som vill, vågar, kan ta ut friår.

Finns det någon lösning på denna diskriminering av oss priviligerade? Jovisst, svaret är enklet. Inför medborgarlön direkt, och avskaffa förtidspensioner, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialbidrag. Gör alla medborgare till bidragstagare, och låt dem som vill ha en högre inkomst jobba som de vill. Pengarna finns. Men tyvärr finns det inte någon vilja att befria oss från löneslaveriet.

06 juni, 2005

Elegi över Nationaldagsfirande

I dag ska vi fira.
Nationaldagen, Fosterlandet, Knugen och hela hans dj*vla familj.
I morgon hoppas jag att någon tar ifrån honom hela hans apanage, sparkar ut honom och familjen och öppnar upp slottet för oss svenska skattebetalare. Låt den f*n börja jobba som vanligt folk, och begrav alla gamla symboler för forna tiders förtryck djupt ned i berggrunden.
Hurra, hurra, hurra, hurra!

22 april, 2005

Slopa upphovsrätten!

När USA i början av innevarande sekel förhandlade med Kina om ett nytt handelsavtal var en av de viktigaste frågorna den om hur många amerikanska filmer som ska få distribution i Kina. Jag har för mig att det stannade på 12 filmer per år, men att USA såg detta som ett stort framsteg. Det ger en vink om hur högt de värderar filmernas genomslagskraft. Vad det handlar om är givetvis att manipulera, hjärntvätta, en ung kinesisk generation - att sälja in ”the Amerikan way of life”, och få dem att bli goda konsumenter. Kan man inte ta över ett land med våld eller infiltrera dess regering med CIA-metoder så gäller det att åtminstone sälja in budskapet till en uppväxande generation så att man på sikt kan lägga en ny marknad vid sina fötter. Och glöm det där med demokrati - det har väl aldrig varit så noga tidigare när USA har gjort affärer med olika stater. Nä, tvärtom har man fruktat demokratier och medvetet hjälpt till att störta folkvalda regeringar när folkets vilja har varit att stödja en vänsterorienterad regering.

Ja, det där är inget nytt. Men det är grunden till min ståndpunkt i en av den senaste tidens stora, till synes outtömliga ämnen – fildelning och nedladdning från Internet. Det kan tyckas vara lite långsökt, men egentligen är det två sidor av samma mynt; samma fenomen i olika proportioner.

Jag tillhör skurkarna. Med glädje och stolthet har jag tankat ned massor med musik och filmer utan att betala en enda krona. Visst, det innebär att det är ett antal upphovsmän som inte fått betalning för sitt arbete. Men främst innebär det att ett stort antal multinationella medieföretag inte kunnat öka på sina redan tidigare absurda vinster, att de inte fått ännu mer pengar att sprida sin angloamerikanska kulturimperialism för. Genom att dessa megaföretag äger allt från ax till limpa i nöjesproduktionen kan man med fog prata om en form av oligopol-liknande situation. Skivbolagen, reklamföretagen, radiostationerna, tv-bolagen, förlagen, musiktidningarna - allt ägs och styrs av samma lilla intressegrupp - om inte rent av samma moderföretag. Alla har samma intresse - att tjäna så mycket pengar som möjligt på de just nu hetaste artisterna. Genom massiva kampanjer för att lyfta fram "dagsländor" i alla medier blockerar dessa multinationella mediejättar samtidigt effektivt möjligheterna för små aktörer att synas och höras.

Men nu har mediemarknaden förändrats. Genom fildelning och nedladdningar från nätet har det blivit lättare att höra annan musik. De stora jättarna kverulerar och visar på siffror över hur många nedladdningar de uppskattar görs av deras artister, och hur mycket det representerar i utebliven försäljning.

Nu är det bara det att varje nedladdning inte motsvarar en försåld cd, som de försöker hävda. Dessutom är det knappast några förlustsiffror de redovisar, de har fortfarande en ohemul avans på varje såld cd och vägrar lyssna på konsumenternas krav på sänkta cd-priser. Det har aldrig varit billigare för producenterna att framställa kopior på den musik de säljer, men priserna har ändå inte sänkts. Och artisterna själva – nä, inte heller de har fått mer av kakan. Snarare är det så att bolagens ”marginaler” bara ökat hela tiden. I själva verket har de mindre artisternas realersättning sänkts, enligt en studie jag nyligen läst. Jag hörde också en siffra som sa att en skivartist får ut mellan 3 – 7 kronor per såld cd. (Jag har dock inte fått den siffran bekräftad, så ta det för vad det är – en uppskattning.) När priset för en cd ligger på ca 170:- inser var och en att bolagen håller på med en form av ockerverksamhet. Trots detta blir några, ett fåtal riktigt stora artister, rika långt bortom fattningsförmåga. Men det stora flertalet skapande musiker förblir dock fattiga, naturligtvis.

Hade jag vetat säkert att mina pengar går direkt till upphovsmannen, ja då skulle jag inte tveka att betala en eller ett par tior per cd jag laddar ner. Men det förhåller sig på samma sätt som med hjälporganisationer. Visst är vi alla (nästan i alla fall) beredda att hjälpa människor som drabbas av katastrofer och elände, det har insamlingarna till tsunamins offer visat. Men om man vet att det är en massa korrupta, snorrika mellanhänder som roffar åt sig merparten av det jag skänker bort – ja, då är det klart att viljan att hjälpa de nödställda minskar. Säg den hjälporganisation som överlever om man offentliggör att mindre än 10% av de insamlade medlen går till de nödställda, att resten fastnar i organisationens administration. Men så är det med skivbranschen. Mellanhänderna skor sig på upphovsmännens arbete, och försöker samtidigt skuldbelägga oss nätpirater för att inte vi betalar för oss.

En annan siffra jag hört – låt vara att även den är obekräftad, men dock ej orimlig – att skivbranschen egentligen inte alls tappat försäljning – totalt sett. Att det i själva verket är så att det säljs lika många skivor som förr, men att det har spritts över fler aktörer. Dvs. jättarna har tappat marknadsandelar till små, udda bolag som en följd av nedladdningar och fildelning. Ungdomar (den stora målgruppen för skivbolagen) har helt enkelt fått tillgång till musik de förutan Internet knappast ens skulle ha vetat att den fanns. Det har blivit en större variation på musikutbudet helt enkelt, tack vare nedladdningarna.

När det gäller film är det en liten skillnad. Där handlar det om en gigantisk industriprodukt på ett helt annat sätt, även om varje film emanerar från en enskild manusförfattares idé. Det är dock långt från denna skrivna historia till att se den manifesterad på vita duken, och således är det svårare att känna sympati och förståelse för en enskild upphovsman som skulle bli lidande av att jag laddar ned filmen gratis i stället för att betala för att se den. Men det kostar enorma pengar att göra en film, och de som investerar dessa pengar tar dessutom en stor risk eftersom långt ifrån alla filmer ens spelar in sina produktionskostnader. Givetvis måste någon betala kalaset. Och jag betalar gärna en femtiolapp för att se en film på bio (- bara jag slipper stanken av popcorn). Men då vill jag se de filmer jag tycker om, och de får sällan distribution eftersom de stora medieföretagen som äger filmbolagen också äger distributionsföretagen och därför kan blockera "smala filmer".
Resultatet blir att våra ungdomar blir så hjärntvättade att de inte ens vill se filmer som har ett annat ursprungsland än USA, Sverige eller Storbritannien.
Jag har stor erfarenhet av det, genom mitt arbete som rörlig-bildlärare.

De stora, företrädesvis amerikanska, företagen utövar en otäck kulturimperialism som hotar mångfalden genom att de utestänger mindre aktörer. När det gäller film så har Internet inneburit att filmälskare plötsligt kan hitta och se gamla klassiker som inte finns att köpa eller hyra. Vi kan se japanska filmer – när vi själva vill. Vi kan hitta filmer från Thailand, Burkina Faso eller Bolivia. Och när vi inte själv förstår språket kan vi hitta sidor som ex. ”undertexter.se”, där glada amatörer själva översatt och textat filmerna till svenska eller engelska.

Och dessutom (nu kan jag dock bara tala för mig själv), de amerikanska mainstream-filmer jag laddat ned och sett är nästan undantagslöst såna som jag aldrig skulle betala för att se på bio eller dvd. Möjligen skulle jag slötitta när de om några år kommer på någon skräpkanal på tv, perverst stympad av ideliga reklamavbrott.

Men tänk om Internet och nätpiraternas verksamhet faktiskt i själva verket är en väg runt de multinationella medieföretagens enformiga kulturimperialism. Tänk om fildelning och nedladdningar via Internet i själva verket är en genväg till ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Tänk om fler människor får vidgade vyer, får prova nya spännande smaker, uppleva helt andra, annorlunda saker. Tänk om människor upptäcker att det finns en annan värld, en värld som ligger utanför marknaden.
Det kan väl aldrig vara bra för den amerikanska formen av demokrati?

31 mars, 2005

Nya rökridåer

Nu har jag gjort det,,, igen! Jag har sagt att jag ska sluta röka efter påsk.
Ja, ta det bokstavligt, jag har inte slutat ännu. Jag har bara sagt att jag ska det. Och efter påsk... (Vilket år nämnde jag aldrig...) Efter påsk är ju så obestämt så jag kan med gott (eller dåligt?) samvete dra på det ett tag till.

Jag erkänner villigt att jag känner mig som en komplett idiot varje gång jag betalar 40 spänn för att förgifta mig själv. Det är därför jag numera helst köper ciggen på mitt shellkort. Då märks nämligen inte utgiften så tydligt - man bara drar kortet i kortläsaren, knappar in en kod så är det klart. Att det läggs på några hundra extra (nåja, det var lite i underkant...) på räkningarna som ändå ska betalas i slutet av månaden - det märks liksom inte så tydligt.

Å andra sidan är Shell ett djävla skitföretag som jag absolut inte vill stödja, vilket gör att jag känner dubbel skuld för min dyrbara last. Det är dyrt, farligt och så gynnar jag ett multinationellt skitföretag - kan det bli bättre?

En liten förklaring tarvas kanske. Om man nu har förmånen att äga laster så måste man ju se till att njuta av dem. Och laster som inte ger en dåligt samvete är väl inga laster utan rena nöjen. För att ens förlustelse skall kunna klassificeras som en last måste den således förorsaka dess ägare ett visst mått av lidande - så att man verkligen kan frossa i det exklusiva i att äga en last.

Förresten - det kan bli bättre! När man från och med i sommar inte längre får röka på krogen utan måste gå ut för att synda, ja det fulländar vår njutning. Vi tvingas allså schavottera med vår dumhet på gatan utanför krogen - det blir nästan som en modern stupstock! Att stå där till allas beskådande... Ha, det gör säker att en del veklingar slutar röka! Men vi verkliga livsnjutare kommer att skamset huka för smälek, gliringar och spottloskor.

Framför allt, gissar jag, kommer vi att bli häcklade för vår förmåga att hela tiden finna på nya försvar och ursäkter för vår dumhet.

23 mars, 2005

På snedden

Äntligen kommer värmen smygande. Trots min tvåveckors time-out i Mali i januari tycker jag att den här vintern kännts osedvanligt lång och kall. Det måste vara mitt kall att söka mig söderut, åtminstone halva året. Jag har försökt gå i ide, men redan efter ett par dagar börjar det bli jobbigt att ligga. Dessutom är det alltid någon avundsjuk jävel som kommer och väcker mig på pin kiv.

Nåväl. Idag, på Gerda-dagen, passerar jag ännu en milstolpe. 44. Det låter som ett dålig skämt, men tyvärr är det sant. Jag har redan gått igenom förtioårskrisen men jag kan ändå inte riktigt acceptera den i mina öron alltför höga siffran. Förtiofyra. Sex år från femtio. Tjugofyra år från tjugo.
Men hallå...!
Jag känner mig ju inte så gammal!
Förvisso är väl inte de tjugo något att stå efter, men förtiofyra låter banne mig inte roligt direkt. Någon sade (Oscar Wilde?): "Ungdomen är nog en underbar tid. Synd bara att den kommer alldeles för tidigt i livet."
Precis så känner jag det också. Det är ju först nu som jag börjar bli mogen nog att veta hur jag borde använt mig av min ungdom!

17 mars, 2005

Frälsning under galgen...

Nu har jag gjort det! Jag har verkligen rensat bland mina grejer. Tja, nåväl, låt vara - inte allt förvisso, men varje resa börjar med ett steg. Om man inte tar tåget förstås. Och om sanningen skall fram, i den mån den nu kan dras ur en förhärdad lögnare, så var det inte helt frivilligt.

Söndag förmiddag hade jag preockuperat för att sota pannan och fylla på pellets. Ute på gården står det en pall med närmare ett ton pellets som per skottkärra skall forslas in i källaren. Entrén till pannrummet håller en höjd av cirka 150 cm, och en bredd precis så stor att kärran går in. Det vill säga under normala omständigheter. Fem veckors bitande kyla anser inte undertecknad vara vare sig normala eller acceptabla omständigheter. (Tyvärr finns det ingen instans att vända sig till med klagomål - den enda som möjligen skulle kunna ha något inflytande svarar aldrig på vare sig böner eller förbnnelser.) Kylan har resulterat i att marken utanför källardörren rest sig och obönhörligt kilar fast dörren halvvägs när man söker öppna den. Sålunda har det under vintern varit en syn för skadeglada lyteskomiker att åse en tvåmeters gänglig figur, med ben så långa att de tycks sluta först i midjan, försöka bära in två sextonkilossäckar samtidigt, dubbelvikt som en fällkniv och genom en öppning hälften så stor som erforderligt. Dessa omständigheter har gjort att jag dragit mig för att ta in mer pellets åt gången än vad som ytterst nödvändigt varit. Vecka efter vecka har jag förbannat Kung Bore och hans iskalla sinne för humor, ständigt sökande efter tecken på takdropp förkunnande mark-isens återtåg.

Denna söndag vaknade jag dessutom hemsökt av influensa. Jag förpassade min feberheta lekamen ner till det gravkalla pannrummet bara för att upptäcka att det ekade tomt i pelletsbingen. Jag rafsade ihop spillet som fanns i botten av bingen och startade pannan i hopp om att det åtminstone skulle räcka till varm vatten. Shunten drog jag ned helt - ingen värme till elementen således. På vägen upp tog jag med mig allt brännbart jag hittade, kopplade in sticksågen och började såga upp det i passande längder. Vid det laget började mina frossbrytningar tillta på allvar - vid ett tillfälle upptäckte jag att jag helt glömt att sätta på sticksågen men likafullt sågade bräda efter bräda.

Jag tog mig upp på övervåningen, drog madrassen till kaminen och började elda. Den tidigare sotsvarta kaminen övergick snart i mörkrött och jag kastade in allteftersom det sjönk undan i eldstaden. De närmaste dygnen var en segdragen kamp mellan febertoppar, frossattacker och vedhämtning. Jag samlade in allt löst brännbart jag fann; först bräderna jag sparat på vinden för eventuella behov; därefter gick finvirket på nedervåningen; så överblivna golvplankor, prima 50 millimeters - brann som jädrar i det. Småningom blev det glesare; en bokhylla följdes av en tamburmajor; ett par gamla skoinlägg skonades heller inte; ett par böcker blev lågornas rov innan jag insåg att det blev för mycket aska.
Sista bränsleinsamlingsturen, nu på mycket svaga ben, fann jag en pall som sett sina bästa dar; en stol som med ytterst lite våld "redan var trasig ändå"; en utgammal maskäten kavel ochh ett par dito slevar i trä, och! - nu kommer det - mitt innanför dörren till drängkammaren hittade jag min korksamling!
Tusentals vinkorkar fördelat på tre omfångsrika plastkassar, tillsammans vittnande om ett stort socialt nätverk och många glädjerika år av glam och rus. Med tanke på vad jag tidigare utgjutit om vedermödorna med att flytta, och i vetskap om ännu en nära stundande flytt, var beslutet, om inte enkelt så åtminstone odiskutabelt (vem jag nu skule diskutera ett sånt beslut med...?) Korkarna följde med till offerbålet!

Jag måste erkänna att av allt jag eldade så brann korkarna bäst, värmde mest och gav mig mer välbefinnande än allt det övriga tillsammans. Kanske har jag just anträtt det första steget på en lång resa - utan packning!
Jo, jag erkänner att det är en hel del packning kvar att elda upp, men hur paradoxalt det än kan låta - korksamlingen vägde tungt!

02 mars, 2005

Genusproblem i flyttbranschen?

Nu har jag äntligen flyttat klart. Det är ett veritabelt helvete att flytta. Jag undrar hur hjärnan är konstruerad på de som frivilligt blir flyttkarlar. Och här är den manliga genusbeteckningen inte fel. Det måste vara någon form av manliga primater som frivilligt väljer den födkroken (ursäkta att jag är fördomsfull, men jag håller kvinnan alltför högt för att ens kunna tänka mig en kvinna som flytt-... Ja, vad skulle det heta: Flyttkvinna? Flyttmatrona (en sådan borde ju vara rätt kraftig...)? Flyttbrud? Nä, snarare brutta då. Flyttkäring (hur nu någon skulle kunna älska en sån...)? Eller, med tanke på den intellektuella standarden hos en sådan - flyttvåp? Flyttkossa? Nä, nu håller jag på att bli rent tarvlig.

Egentligen handlar det nog mest om min egen aversion mot hårt kroppsarbete. Men de senaste nätternas intensiva ryggvärk är den enda belöningen för mitt hårda slit. Dessutom är mina annars så mjuka och lena händer nu ett minne blott. Nariga, valkiga (ursäkta svordomen), fulla av torrsprickor, skrapsår och blånaglar - flyttamatörens otack.

Och, som om det inte var nog med kånkandet på gammal skit (se förra drapan), när det väl är gjort ska man dessutom städa. Helst både där man skall flytta in och den kvart man lämnar för att riktigt gotta sig i eländet. Ja körde ett stenhårt städrace i mer än 12 timmar. Klockan 4 på morgonen var jag klar och skulle då bära ut det sista till bilen. Den hade gömt sig under ca 30 cm nysnö och efter ytterligare en halvtimme kunde jag köra till huset. Där var svinkallt. Pannan hade stannat för pelletsen hade tagit slut. Så, fram med snöskyffeln, skotta till förrådet, skotta så bilen kom in på gården, bära in pellets, köra igån pannan igen... Halv sex kom jag i säng, men en knorrande maga. Jag hade glömt äta sedan frukost - och nu hade det gått ett dygn till. Upp klockan halv åtta, åka och lämna nycklarna...
- Vadå, städbesiktning? Näää, har jag inte hört något om...
Naturligtvis var det en del anmärkningar, trots att jag varit minutiöst noggrann - tyckte jag. Sisådär en trettio punkter!!! Nåväl, då jag inte ville betala ett par tusen för att en städfirma skulla skörda frukterna av mitt städslit var det bara att gå på det igen. Ytterligare tre timmar senare gjordes en ny besiktning - och nu var det bara cirka tio anmärkningar. Vid det här laget kände jag mig som Pelle Snusk.

Men det visade sig att när det stod: "golvet, sovrummet" - som jag torkat tre gånger handlade det egentligen om att jag missat ett hörn på ca en kvadratcentimeter. Och ventilen, jaha det räckte alltså inte att torka av den aldrig så noga, man var tvungen att skruva av den och diska den också. Ugnen, som jag värmt med såpa och sedan torkat aldrig så noga, - där skulle jag upp ovanför grillelementet och torka (arbetsställningen som krävdes för att utföra denna åtgärd var så kompicerad att jag funderade på att fotografera mig själv och skicka in bilden till Guiness World Records). Fönstren, noga torkade två gånger, ja där var det "flugskitar" som jag var tvungen att skrapa bort med ett rakblad. Och så vidare.

En timme senare var jag klar och besiktningsmannen var nöjd. Jag frågade honom då om det var vanligt att folk klarade sig utan anmärkningar.
- Näää, inte så. Under mina sju år som besiktningsman är det bara tre stycken, så vanligt kan man nog inte säga att det är.
- När jag själv flyttade för ett halvår sedan, fortsatte han, fick jag också göra två omstädningar...
Det kändes genast mycket bättre.

28 februari, 2005

Botemedel...

Min senaste blog resulterade i ett par kommentarer varför jag känner mig manad att fortsätta på samma spår. Jag vill bara påpeka att jag nu funnit en sinekur för en blog-periodare: flytta! Och flytta till en adress som saknar såväl telefon som kabel-tv. Då tvingas man bli som den vedervärdige kusinen från landet som genast frågar om han inte får låna datorn och kolla posten när han kommer på besök. Sedan blir han sittande där, timme efter timme. Eller så får man sköta alla sina internet-ärenden på jobbet, smyga med vilka sidor man är inne på och genast klicka fram något meningslöst jobbdokument när en kollega närmar sig.

Nåväl. Flytta är just det jag gjort den senaste veckan. För mig tar det en vecka, minst, att flytta, och varje gång svär jag att nästa gång ska jag rensa bort allt gammalt mög som trängs på vinden Skänka bort böcker till behövande, kläder till fattiga i afrika, samla alla gamla dåliga diabilder och fotografier som man ändå aldrig kollar på till ett rejält minnesbål. Jag får vällustrysningar bara jag tänker på att sätta en tändsticka till allt gammalt skräp som jag nu för andra gången på drygt ett år kånkat på, trappa ner och trappa upp. Och varje gång jag sätter mig för att gå igenom och slänga så kommer den där samlardjävulen krypande över mig:
- Nja, den där transistorradion är förvisso gammal och antennen är avbruten, men jag ska nog försöka laga den - nån gång...
- Men titta, där ligger ju hela traven med filmtidningar från 80-talet. Jag har ju inte ens läst alla. De ska jag minsann göra - nån gång.
- Wow! Här ligger ju hela min vinkorkssamling! Det måste vara minst tre tusen korkar! De ska jag bygga nåt fint av - nån gång...
En förmildrande omständighet med korksamlingen är att den knappt väger något. Det gör däremot alla dessa förbannade författares alster. Böcker i lådor, böcker i kassar, böcker i travar, jag blir tokig! Men när jag ska ställa till med bokbål - ja då kommer den där samlardjävulen igen.
- Den där boken, den var ju så otroligt bra. Titta där är ju den där boken som nån som den och dens syster har skrivit, den måste jag spara (oläst...). Och den där har jag inte läst. Den ska jag läsa - nån gång.

En god vän, som är bättre buddist än jag, skulle på en långresa till Indien. Han skulle vara borta i minst ett halvår och inför resan slängde allt han hade. Det förstås - en del gammalt mög gav han bort till en idiot som såg någon form av värde i skräpet. Behöver jag berätta att det var jag? Så när jag nu flyttar är det inte bara all skit jag själv samlat, utan även en del av hans förflutna. En god buddist samlar inte mer saker än han kan bära på ryggen. Allt annat är ett negativt överflöd. Negativt i så motto att varje sak som man fäster sig vid är ett själsligt ankare som håller en fast vid jordelivet och därigenom hindrar en från att närma sig nirvana. Jag bara konstaterar att jag har förskräckligt mycket grejor och förskräckligt långt kvar till nirvana.

22 februari, 2005

Periodare?

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev. Ibland går det bara inte, alla goda föresatser till trots. Oftast är jag som använder min tid på ett mindre tillfredställande sätt. (Jag tänkte först skriva att tiden inte räcker till, men så kom jag att tänka på vad jag tidigare skrivit om tid i blogen och insåg att det skulle verka menligt på min eventuella kredibilitet...) Men ibland, när jag väl sätter mig vid tangentbordet och sätter på datorn, är det som om jag på samma gång tryckt på av-knappen för hjärnan. Jag blir blank. Tom. Nada.
Tyvärr är det inte detsamma som att uppgå i nirvana (som jag också nuddat vid tidigare...) utan betydligt trivialare. Min kreativitet dör ut på en millisekund. Jag måste dock erkänna att det där med 'kreativitet' blott är en subjektiv uppfattning om sakernas tillstånd. En av mina tidigare bättre halvor frustade till när jag skröt om min kreativitet, och fnös sedan: - Kreativitet! Kreativitet, my ass!! Det där är bara allmän rastlöshet i hjärnan!

Ikväll flyter dock fingrarna lätt och ledigt över tangentbordet - så lätt det nu kan gå när man fortfarande inte lärt sig maskinskrivning utan haltande träder pekfingervalsen. Jag dryftade dock blogandet med en vän härförleden, och anklagade honom för att vara lite för slö i sitt bloggande. Han tittade oförstående på mig och svarade:
- Det märks att du är nybörjare, annars skulle du inte säga så. Det är med blogen som med spriten. En del tål inte smaken, vissa finner ingen mening med det, medan en del är helt torsk. Det är bara det att jag är periodare.

Jaa, kanske är det så det är för mig också. Jag är torsk, men inte heltorsk. Halvtorsk. (Och halvnorsk, men det är en annan historia... Coming up soon, at Your lokal screen...) Kanske måste man en dag hitta någon form av antabus för bloggare.
T ex att äta ostbågar medan man skriver - vem kan förmå sig att använda det tangentbordet efter en sån behandling???!

För att avrunda med lite allvar också: Nu är det rätt tid att sälja alla eventuella aktier i Iran och flytta investeringarna till corporate war-företagen i USA - Lockheed, The Carlyle Group, Boeing, Halliwell, Bechtel, General Electric, Kellogs, American Petroleum Institute m fl. Se länk:
http://www.ufppc.org/content/view/2295/

05 februari, 2005

Efter stormen

I vår del av världen är vi ofta väldigt snara att etikettera. I många länder i Asien har man ett öppnare förhållningssätt till saker och ting, något som också reflekteras i deras språk. Som exempel på denna, min ännu icke fullbordade filosofiska tankegång, kan jag nämna ordet 'tom', eller 'tomt'. De flesta av oss associerar det med något negativt; att det är slut på något och därför tomt; eller ett utrymme som man inte fyllt och att det därför saknas något. Höjden av meningslöshet kan väl för en västerlänning vara när ens liv är "tomt och innehållslöst".

En sann buddist ser det inte så. Enligt tao är tomrummet det som ger mening åt livet. Utan tomrum - inget liv. Som exempel brukar man se till krukan. Den kan vara hur vackert formad som helst, men innan den har givits ett tomrum är den till ingen nytta. Dess storhet och värde kommer alltså genom att den ges ett tomrum. Utan tomrum, ingen nytta. Tomrummet är således något att värna om, att hedra - ja att till och med sträva efter att uppnå: Nirvana, som ju är intet, ett tomrum.

På samma sätt kan man se flera ord och begrepp. Dagens rubrik, efter stormen, antyder för de flesta att det nu råder ett relativt lugn efter någon form av kaos, en oordning som varit negativ. Så är det inte. Jag befinner mig för närvarande i ett negativt lugn, efter en mycket omtumlande, stormig - men enbart positiv - filmfestivalvecka. Under dessa tio dagar görs det upp fler kontrakt och avtal än under hela resten av året. Till Göteborg Film Festival kommer folk från när och fjärran för att se film, givetvis. Men bland branschfolk är det lika viktigt att synas på cocktailpartys och bjudningar av olika slag. Man får naturligtvis inte glömma Rivertons skybar, men gratis är godast.

För mig har det inneburit många intressanta möten i år, och inte så många filmer som annars. Men jag avser ju också att satsa på mitt företag från och med sommaren, så jag måste få igenom ett eller annat projekt. Men det har varit full rulle från morgon till kväll, samtidigt som jag har skött mitt jobb som medielärare. Tyvärr är många av eleverna alltför omogna eller ointresserade för att uppskatta festivalen. De ser det som "dåligt" om det inte är en film som passar dem - trots att skolan bjudit på både film och bussresa från Marks kommun. Det är som om de tror att jag skulle ha en siares förmåga att i förväg veta hur filmerna är, eller att jag rent av valt "dåliga" filmer bara för att jävlas med dem. De skulle bara veta vilka filmer jag i så fall skulle valt. Ett par av eleverna har inte ens dykt upp, de skolkar istället för att åka in till Göteborg och festivalen. Allt medan deras jämnåriga från skolor i stan får betala alla biljetter själva och är "grymt avis" på mina elever som får allt gratis.

Nu lider festivalen mot sitt slut och jag är också helt slut. Förutom själva festivalen har veckan innan bestått av en rad nätter med minimal sömn, allt för att fixa ett fungerande program för festivalen. Dels att välja ut ett tjugo - trettiotal filmer och föreläsningar av de närmare 500 programmet innehåller. Dels att få schemat att funka. Det är nämligen ingen lätt match med logistiken - att planera in vilken av visningarna man ska gå på, och sen få tillräckligt med tid för att förflytta sig mellan biograferna, och förhoppningsvis för att hinna äta lite också mellan filmerna.
Och så är det eleverna. Dels ska det vara filmer som passar dem, dels ska det passa med deras bussar till och från Mark. Det innebär alltså en massa extra arbete, oavlönat givetvis, att vara lärare under festivalen.

Tack och lov finns det alltid några elever som uppskattar denna minst sagt annorlunda undervisning. Och deras glädje över de bra filmerna, och deras tålamod under de sega, tungsinta dystopierna, gör det värt varenda minut. Jag vet det när jag ser hur deras ögon brinner efter en bra rulle. Jag vet då att jag gjort mitt för att festivalen ska ha en stor publik även i framtiden. Och framför allt för att motverka främlingsfientlighet och rasism, för vem kan ha sån oförställd glädje över filmer från hela världen utan att samtidigt identifiera sig med protagonisten, oavsett vart denne kommer ifrån.

24 januari, 2005

Tankar om tiden

Jag brukar fråga mina elever: Vilken tid är den rätta; den upplevda eller den uppmätta? Som exempel brukar jag ange skillnaden mellan två timmar lektion med mig och två timmar på en kul fest. Den ena tiden drar sig fram med en sengångares hastighet medan den andra förflyter såsom en blinkning. Enligt vårt vedertagna sätt att se på tiden är det ingen skillnad på längd mellan de båda exemplen, men enligt våra sinnen är det så.
Så, vilken tid är då den verkliga; den upplevda eller den uppmätta? För mig är det enkelt: Den uppmätta tiden är ett falsarium, enkom konstruerat för att förslava människor. Den upplevda tiden är den sanna, och vi borde förlita oss mer till våra sinnesupplevelser - även när de går stick i stäv med vedertagen vetenskap.

Bodil Jönsson utvecklar, i sin bok "Tio tankar om tid", dessa tankar betydligt klarare och förnuftigare än jag någonsin är i stånd till, varför jag rekommenderar läsning. Gärna högläsning för någon du tycker om. Högläsning är en klart underskattad konst som utvecklar läsförståelse, inlevelseförmåga och säkert hundra andra goda egenskaper, och är det då också en bra bok blir Ni minst dubbelt så många som får ta den till sig samtidigt. Ni sparar alltså tid. Tid som ni kan sätta in på banken och låta förränta sig, så att Ni, när Ni går i pension, kan njuta extra mycket av extra mycket liv...
Nej, "här och nu" skall vara vårt motto i alla våra dagar!

Mitt budskap till eleverna är att de måste ta tillvara sin tid, sluta slösa den på saker som inte är intressanta eller viktiga. Jag riskerar således att plötsligt stå där inför tomma bänkrader, med ett antal nyvaknade elever som, istället för att komma på mina lektioner, går ut och lever dagen.

Men tyvärr. Antingen är jag en kass lärare eller så har jag korkade elever, för de fortsätter komma, lektion efter lektion. Och jag fortsätter att springa i mitt ekorrhjul...

23 januari, 2005


En teblandande nattvakt i Bamako. Posted by Hello

Tankar om natten

Så sitter jag återigen och avnjuter en iskall natt, som vore det en drink. Eller som champagne, som enligt Churchill skulle vara "torr, kall och gratis". Ja, just så är denna natt. Fast det är klart, jag föredrar temperaturen i Bamako. Där var det över trettio grader på dagarna, och på natten sjönk det till runt 20. Någon natt var det under 20, och mina reskamrater frös - för att inte tala om afrikanerna. De kom och gick med stickade mössor, halsdukar och handskar - trots att temperaturen var som en varm och skön sommarnatt i Sverige. Det såg lite roligt ut för mina svenska ögon. Själv njöt jag av varje ljum natt, och hade för det masta kortärmat.

En natt i Bamako tog jag ut kameran på stativet, riggade riktmicken, hörlurarna och gick ut för att spela in hur natten låter där nere. Det är fantastisk vilken ljudkuliss det är framåt fyra på morgonen: Hundar som skäller i bakgrunden; en tupp som gal med jämna mellanrum, några dova röster från nattvakter i området; ibland en avlägsen trumma, eller reggaemusik från någon kanstrig radiomottagare. Och med riktmicken förstärks alla ljuden rejält.

När jag stod där och spelade in kom plötsligt nattvakten från Toumanis ställe ut och ställde sig intill mig. Han såg ut som om han trodde jag fått en knäpp eller nåt, så jag tog av mig lurarna och räckte dem till honom. Tveksamt satte han dem utanpå sin svarta, stickade nike-mössa. Hans min då jag riktade micken åt olika håll var obetalbar - han spärrade upp ögonen och hakan föll ned på bröstet. Tuppen; hundarna som skällde i fjärran; en bil som stannade, släppte av ett par passagerare som växlade några ord innan bilen åter drog iväg; en råtta som sprang i ett dike - allt fångade jag med riktmiken. Ett par män kom gående ca 50 meter längre bort, småpratandes med beslöjade röster. Jag riktade micken mot dem och nattvaktens ansikte sprack upp i ett brett leende. Han hade dittills varit väldigt butter och avvisande, och det var nu första gången jag sett honom le. Männen passerade, antagligen utan att vare sig se eller höra oss där vi stod i den becksvarta natten.

Jag packade ihop prylarna och gick för att sova, men nattvakten hejdade mig. Han drog fram en stol till mig, bredvid hans, och satte sig så för att att hälla upp te, det speciella afrikanska teet som avnjutes hett och sött i snapsglas. Han bjöd mig först och drack sedan själv ur samma glas. Sedan satt vi där, länge, i en ordlös gemenskap. Han talade bara bambara och lite franska, alls ingen engelska, så de få saker vi dryftade var elementära artighetsfraser. Desto större var vår gemenskap - vi hade funnit en like i varandra, såtillvida att vi båda dyrkar natten och dess alldeles egna ljud.

När så klockan blev fyra på morgonen raspade det till i avlägsna högtalare, och den lokale böneutroparens röst började skalla över nejden. Jag flög upp, satte på kameran och började spela in igen. Snart blandades böneutropen med en tupp som gol och en get som bräkte i närheten. Jag lämnade över lurarna till min nyfunne vän som ivrigt satte dem på huvudet och återigen sprack hans ansikte upp i ett oförställt glädjerus. Det var en fröjd att se honom, han som alltid har natten som arbetstid och alltid är omgiven av dessa ljud.

Dagen efter översatte vår vän och tolk, Kalilou, för mig och nattvakten. Den senare tackade innerligt för upplevelsen, och läraren i mig berättade för honom att micken och hörlurarna bara förstärker vad som alltid finns där, att han bara behöver träna upp sin förmåga att lyssna på alla ljuden för att en helt ny värld ska öppna sig för honom. Han sade sig vara mycket tacksam, och för att visa det bjöd han återigen på te.

Under resten av vistelsen var den tidigar så buttre nattvakten som förbytt - alltid leende och hjälpsam.
Ett ljud betyder så mycket.

20 januari, 2005


Mat på senegalesisk restaurang i Bamako. Serverades med vatten. Posted by Hello

Tankar om vatten

En av huvudorsakerna med Maliresan var att samla material för ett vattenprojekt i skolan. Vi ville belysa vattensituationen i världen: Att söder om Sahara saknar 55% av människorna tillgång till rent vatten. I Sverige har vi noll koll på sånt, och vi saknar kunskap om vad ett liv utan vatten innebär. I vissa områden i Afrika kan människor behöva gå två dagar för att fixa lite rent vatten, har jag läst någonstans. Två dagar! Och vi vrider bara på en kran så kommer det obegränsat med vatten. Varmt eller kallt, det är bara att välja. I snitt gör vi av med 220 liter vatten om dagen i Sverige. Vi duschar, badar, tvättar bilen, vattnar gräsmattan etc. och det är bara när det blir rejäl torka på sommaren som vi kan behöva spara vatten.

I Mali bodde vi på en gård där man hade en kran med kallt vatten. Ibland, när de tyckte att vi slösade för mycket, hängde de ett hänglås över kranen. Vi hade förvisso en dusch också, men bara med kallt vatten. Det gjorde dock inget, det var bara uppiggande med en sval dusch i värmen. Men de rekommenderade oss att inte dricka kranvatten - våra magar skulle antagligen slå bakut om vi drack det. Istället fick vi köpa vatten på butelj. Och utslaget över hela resan blev det rätt mycket pengar. I snitt gjorde vi väl av med tre, fyra flaskor om dagen, till en kostnad av ca 8 skr st. I Mali lever 70% av befolkningen på under två dollar/dag. Vi tre gjorde alltså av med dubbla den summan varje dag på bara vatten.

I Västjämtland, där jag kommer ifrån, finns det en enorm underjordisk sjö med absolut rent, välsmakande fjällvatten. Det är det vattnet som rinner i kranarna i min hemby, Järpen. Lika fullt finns det allehanda sorters vatten på flaska i varenda affär även i Västjämtland. Och folk köper det. Jag är övertygad att om man gör ett blindtest med kranvatten och alla olika sorters buteljerat vatten så skulle 90% välja kranvattnet - och ändå köper folk vatten på flaska.
Nog är det en märklig värld vi lever i.


18 januari, 2005

Hemma igen...

Ja, nu är jag hemma i min kammare.
Det har varit en otroligt händelserik resa, och att komma hem igen är som ett magplask. Plötsligt får uttrycket "dagens i-landsproblem" en helt ny innebörd. Från att ha varit ett kul uttryck i nåt humorprogram i TV är det plötsligt allvar.

I lördags skänkte jag och mina reskamrater 10.000 cfranc (ca 150 skr) till ett gatubarnsprojekt som vi engagerat oss i, ett projekt för ett 20-tal hemlösa barn i Bamako. Pengarna skulle användas till att skaffa mat den närmaste veckan.
Idag var det en kollega som blev upprörd för att jag skar upp en av de femton tårtor i förväg, före den officiella invigningen av designåret på skolan. Man får liksom nya perspektiv på saker och ting.

Vi har förutsatt oss att hjälpa gatubarnsprojektet att köpa lös en tomt utanför staden där de ska inrätta en skola och plantage. Vi besökte fältet i lördags, och träffade den franska kvinnan, Marie, som köpt loss tomten för 19 miljoner cfranc (ca 270 000 skr). Hon köpte den under förevändning att det skulle komma barnen tillgodo, och fick den därför till ett reducerat pris. Enligt den organisation som vi nu jobbar med var det en annan spekulant på tomten - fotbollsproffset David Beckham - och han bjöd det dubbla, men fick nobben för ägaren ansåg att barnen skulle få fältet.
Nu är det dock ett problem. Marie bor själv på tomten med sin afrikanske make som suttit inne just för att ha försnillat biståndspengar - återigen, allt enligt barnprojektsorganisationen i Bamako. Hon har nu varit där i tre veckor utan att höra av sig till "moderorganisationen" - allt medan barnen sover ute i en park i centrala Bamako. Hon har också samlat in 2300 euro i frankrike, till gatubarnsprojektet - men de har inte sett röken av några pengar. De har hon använt till att bygga och renovera på tomten, utan att kontakta moderorganisationen. Det luktar ruttet, men jag vet ännu inte säkert om hon är den skurk som det förefaller.

Nåväl. Vi åkte dit, ett sällskap på 23 personer, och började filma allt. Det blev ett dj*kla liv på Marie och hennes make - vi hade inte där att göra och fick definitivt inte filma, vilket vi givetvis sket högaktningsfullt i. Sedan presenterade jag mig som dokumentärfilmare (halvsanning...) och att vi skulle göra en dokumentär för franska TV 5 och fransk-tyska Arte (trekvartslögn). Vi ville gärna ha en intervju med henne så här i början på projektet, sa jag, och fortsatte att berätta att vi skulle göra filmen med eller utan hennes medverkan. Hon blev då plötsligt rätt spak och ställde upp på en intervju. Vi riggade stativ, två kameror och riktmick - allt för att se så proffsiga ut som möjligt. När vi var klara med henne gjorde vi även en intervju med en av moderorganisationens kritiska ledare - mitt framför hennes hus.

Det hela började som en set-up för att ge organisationen en bättre förhandlingsposition, men ju mer material vi fick, desto mer började jag tro att det verkligen går att genomföra. Så nu är det bara att skriva manus och skicka in ansökningar. Men först gäller det att organisera en insamling till barnen, så att de får mat för dagen. Har man varit riktigt hungrig någon gång - och då menar jag under en längre tid, jag då är det inte svårt att öppna plånboken för dessa underbara ungar.

Javisst ja! Ni kanske undrar... Nä, jag är fortfarande lyckligt ogift. Jag nappade inte på den kvinnliga bartenderns erbjudande. Jag försökte förklara att det inte är något paradis i Sverige heller, och en mycket svår kulturell omställning om man kommer från afrika. Det gjorde inget intryck på henne. Det var först när jag berättade att hon var tvungen att vara gift med mig i två år som hon såg lite tveksam ut, men inte ens det avskräckte henne. Hon ville promt ge sin treårige som en vettig chans i livet, och därför ville hon till Europa till varje pris. Och det är väldigt lätt för mig att sitta och kåsera kring det. Men naturligtvis är det djupt tragiskt. Jag behöver bara gå till mig själv, och mina barn. Vad skulle jag inte göra för att ge dem en chans till ett bättre liv än många barn där har.

Klockan halv fyra på morgonen lämnade vi klubben. Då låg hon och sov över bardisken, i handen höll hon det foto på sin son som hon visat mig.
Jag var djupt rörd.

13 januari, 2005

Giftastankar

Jag bestamde mig en gang for att aldrig gifta mig. Sedan traffade jag en kvinna som jag trodde att jag skulle leva med i resten av mitt liv och jag friade gang pa gang. Hon avbojde med hanvisning till att jag var tvungen att "fria pa riktigt". Forhallandet sprack smaningom ialla fall och jag ar annu ogift.
Haromdagen var det dock en kvinna som friade till mig. Jag befinner mig fortfarande i Malis huvudstad Bamako och har ar alla vita lovligt byte pa alla satt. Alla vill at vara pengar och de ar ratt uttryckliga i sitt satt att saga det. Naval. (Sitter pa ett internetcafé dar det saknas komma pa tangentbordet sa det blir lite stolpiga meningar.) Vi var pa en Jazzclub (vilket egentligen betyder stalle for rika afrikaner att ta med sina maetrasser till; det kryllade av valbestallda man i 50-60 arsaldern med flickor kring 20.) Vi var dock dar for att filma en spelning med vara nyfunna vanner fran Danmark. Tanken var att aven Toumani Diabaté skulle dyka upp och gastspela men hans fru blev sjuk. Naval. Jag satt i baren innan spelningen och drack en ol. Plotsligt kommer en av de kvinnliga bartendrarna fram till mig och fragar om jag inte vill gifta mig med henne. Jag forklarade mig en smula overraskad: Tankarna gick omeddelbart till Strindbergs frieri till Harriet Bosse...
Hon erbjod mig till och med 600 euro! Snacka om gammaldags - hosta upp hemgift bara sa dar... Naval. Nu maste jag jobba.
Fortsattning foljer...

10 januari, 2005

Fra Mali

Av resan till Festival au Desert blev intet. Istallet sitter jag som gast hos Tomani Diabate - den beromda koraspelaren. Till hans residens kommer alla Malis kanda musiker och jammar pa kvallarna. Helt underbart! Ingen ting har blir som man tankt sig - allt blir annorlunda och battre. I morgon ska vi gora en intervju med Tomani.
Igar holl det pa att ga snett emellertid - polisen hogg oss for att jag filmade utanfor vad som visade sig vara en polisstation. Jag tvingades radera bilderna, men jag forstar hur stor Tomani ar, for hade vi inte berattat att vi var hans gaster hade det kunnat sluta riktigt illa. Nu kan jag inte langre missbruka hans gastfrihet, maste sluta. Au revoir; J

05 januari, 2005

Afrika

Sitter i Bamako pa ett internetcafe. Det tar tid att skriva fur tangentbordet ser helt annorlunda ut. Varmt. Tyvarr maste vi nog lagga om vara planer - att ta sig till festivalen blir lika dyrt som resan hit. Vi har hittat Ibrahim som fungerar som tolk och guide. Kanns tryggt - han tar oss forbi alla nasare o dl. Vi satsar pa kulturlivet i Bamako med omnejd istallet. Mopti. Djenne. Niger. Fiskare jagare och bonder har han lovat att ta oss till. Det blir spannande. Aven en nattklubb har i Bamako och ett disko.
Nu ska vi forst kolla in Niger. Sen marknaden och mat.
Kommer fler rapporter langre fram.

04 januari, 2005

Packningsvånda...

Ja, så står jag inför min första afrika-resa. Klockan är snart fyra på morgonen; klockan halv elva ska jag åka ut till Landvetter, och jag har ännu inte packat. eller diskat, sugit bort dammråttorna och tagit hand om smutstvätten. Jaja. Kommer tid, kommer råd.

Nu har jag ändå fått kontakt med en kille i Mali, Pedro, som antagligen kommer att kunna hjälpa oss. Han pratar engelska och kan antagligen tolka för oss. Kanske kan han också hjälpa oss att fixa transporten till festivalen. Det ordnar sig alltid.

Igår ringde en journalist från Hallands Nyheter igen. De har redan skrivit om oss, men hon ville ändå ha en kort telefonintervju inför resan. Det är lite roligt att vi fått så mycket publicitet, jag hoppas att vi kan sälja lite material efter resan också. Om inte annat så är det bra reklam inför den stora hjälpinsamling vi ska göra senare i vår. Mer om det en annan gång.

Nu står jag alltså för packningsbekymret: Vad behöver man i Mali? Få se... Ligga i tält i ökenklimat; 30 - 40 grader på dagarna, och ner mot 5 grader på nätterna... Hmmm. Tjocktröjan, kommer den att skrymma? Långkallingar att sova i? Kommer de att behövas i sovsäcken? Långärmat, shorts och t-shirt... skor i öknen? Skorpioner, blä. Tjock sula kan aldrig vara fel... Och om man nu vill gå på en nattklubb i Bamako, vad ska man ha då? Har de nån särskild dress code? Burkha för kvinnorna, männen inlindade i lakan? Nä, det var fånigt...
Visst ja, toapapper är aldrig fel att ha med sig!
Så där snurrar tankarna hela tiden. Det enda jag kan vara säker på är att det jag tar med kommer att komma till användning. Eftersom jag reser med lätt bagage blir det inte tillräckligt med saker för att jag ska kunna vara så nogräknad. Har jag kunnat klä mig fel på allehanda tillställningar i Sverige ska jag nog kunna sticka ut i öknen i Mali och på nattklubbar i Bamako också...
Drar mig till minnes följande rader av Tage Danielsson:
"Det heter ju att kläderna gör mannen. Men så är det inte alls: Det är minst lika ofta kvinnor som syr kläder."



01 januari, 2005

Mali-resa

Är lite nedstämd.
Ska åka till Mali på tisdag, i hopp om att kunna besöka ökenmusikfestivalen i Essakane. Det ligger mitt ute i öknen, ca 100 mil från Bamako, där vi landar.
Fick just meddelande om att resebyrån som fixar pressresorna vill ha 1095 Euro för att fixa transporten. Vilken rip-off. Vi är tre pers, och det skulle i ett slag fördubbla hela budgeten för resan. Uteslutet således.
Vad återstår? Avboka hela resan och förlora 100 dollar/pers? Eller skippa festivalen, men resa till Mali ändå? Känns minst sagt lite halvt. Eller åka, och lita till försynen? Att det reder upp sig på vägen, att det finns en mening med allt - även om det kan vara svårt att se det i stunden. Ja, givetvis det senare alternativet. Jag har den rätta tro på universums inneboende godhet.
Det ordnar sig alltid, på något sätt...
"Allting sker till det bästa, i den bästa av världar."

Ågren och traditioner

Tack och lov för nyårskonserten ifrån Wien. Det hör liksom till, att man dagen efter kvällen före sitter och dväljs tillsammans med Ågren, ackompanjerad av Wienerfilharmonikerna och ett gäng eteriskt flyktiga baletthoppor som svävar genom praktsalarna i nåt slott. De smäktande wienervalserna lägger sig som ett våtsvalkande omslag kring huvudet och lindrar huvudvärken.

När man halvslumrat sig igenom musiken börjar livsandarna återvända och man kan möjligtvis pressa ner några överblivna revbenspjäll, lite chips och en kall öl till nyårsbackhoppningen från Garmich-Partenkirchen. Jag, som nästan aldrig ser på sport, brukar alltid se backhoppningen. Jag är fullständigt ointresserad av såväl hoppare som resultat, men det har en stark dragningskraft på mig ändå.

Eller, det är kanske så att dragningskraften mest sitter i tv-fåtöljen, och att jag sover så gott till ljudet från TVn. Att det råkar vara nyårskonserten och backhoppningen är kanske mer gammal vana än att det är så suverän underhållning. Men det känns ändå så rätt på nåt vis: Svishet från skidorna, brölet från supportrarnas tryckluftshorn, smacket när laggarna slår i backen efter flygturen, jublet från publiken och de synnerligen ointressanta kommentatorerna - tillsammans bildar det en suverän ljudkuliss när mitt undermedvetna i bakfyllan bakar ihop diverse hallucinatoriska drömmar.

TV-traditioner är som bäst när mitt allmäntillstånd är för dåligt för att jag ska orka se skiten.
Gott Nytt År, förresten.