17 mars, 2006

Zedekia

Mombasa den 14 mars 2006
Så är vi tillbaka i Mombasa. Resan från Lamu började sex i morse när vi begav oss till hamnen för att ta båten in till fastlandet. Jag med full packning; ryggsäck, kameraväska och stativväskan. Det blir några kilon tillsammans och begreppet ”news mules” (om de TV-fotografer som står för nyheternas utlandsbevakning, de jobbar hårt, bär tungt och till låg lön…) får nu ytterligare en dimension för mig – även om det inte är nyheter jag pysslar med.

Å andra sidan är det mesta här nytt för mig. Brottsligheten här tar sig lite våldsammare uttryck än hemma i gamla Svedala. Varje vecka är det notiser i tidningarna om hur en ”mob” lynchar någon fasttagen brottsling, slår denne halvt medvetslös, trär ett bildäck över honom, häller på bensin och tänder på. I går natt var det fyra typer som försökte bryta sig in i ett risförråd någonstans i de norra delarna av landet. En nattvakt upptäckte dem och slog larm. Genast samlades en folkmassa och de lyckades gripa en av dem medan de tre andra kom undan. Den gripne avrundade sin jordiska tillvaro på precis det grymma sätt jag beskrivit.

I Nairobi händer det ännu idag att biltjuvar mitt på ljusa dagen helt enkelt sliter upp förardörren på någon förbipasserande bil, skjuter föraren och sticker med bilen. Jag ska i sanningens namn säga att det är rätt ovanligt, men jag inser att jag bör vara försiktig med att skylta för mycket med en förtiotusenkronorskamera. Igår berättade Shee att det finns motsvarigheten till biltjuvar även på Lamu. Ön som har ca 70 000 innevånare har inga bilproblem, som jag tidigare berättat om, eftersom det inte finns några vägar. Men åsnor dräller det av. Alla åsnor är märkta med ägarens signatur eller bomärke. Ibland händer det att när en åsna släpps ut för att beta i sophögarna (de äter allt, tycks det, till och med plastpåsar som man ibland får se den skita ut…) efter en hård dags arbete, så kommer någon och kidnappar dem. Sen får de jobba hela natten också. När ägaren kommer på morgonen är givetvis åsnan trött, men tvingas ändå fortsätta arbeta eftersom ägaren inte vet vad som hänt. Fortsätter tjuvlånandet blir givetvis åsnan sjuk och får sättas på åsne-sanatoriet i hamnen.
Ibland händer det också att någon tjuvar en åsna för att ta sig tillandra sidan ön, och då kan de ta upp till en vecka innan den hittar hem igen. Mitt på ön finns också ett stort grönt fält där det ständigt återfinns åsnor som är ”på rymmen”.

Här i Mombasa är det lite mindre våldsamt än i ”Nairobbery”, men även här händer det saker. En av servitriserna här på hotellet blev utsatt för ett rånförsök när hon var på väg hem efter jobbet i går kväll, men lyckades skrämma iväg rånarna efter att ha fått en mindre blessyr på ena armen. Och Zedikia, restaurangchefen på hotellet vi bor på, berättade att han inte vågar åka hem på kvällarna när han jobbat sent, för kyffet där han bor ligger ca 200 meter från huvudvägen, och det är mycket farligt att gå där på kvällarna. Hotellchefen är tydligen en snålvarg så även om det finns lediga rum så får inte personalen utnyttja dem. Så Zedekia brukar helt enkelt lägga sig på några stolar i restaurangen och sova när han jobbat sent. Chefen betalar mycket låg lön dessutom, berättar Zedekia. Dels för att han är girig, men också för att han är rädd att om han betalar en dräglig lön kan hans personal spara pengar för att starta en egen, konkurrerande verksamhet. Dessutom, skulle någon klaga så får denne genast sparken, och ersättare finns det gott om. Varje dag kommer det runt 15 personer och söker arbete på hotellet, och en del är till och med beredda att arbeta för halva den redan tidigare oanständigt låga lönen.

Zedekia är enbart han en fullgod dokumentärhistoria. Pastor i kyrkan i sin hemby, och förtroendevald representant för sex kyrkor i det distriktet. Men han har inte råd att stanna där och jobba med det, för någon lön får han inte – och dessutom förväntas han som pastor ta emot människor i sitt hem, bjuda på något och ge dem goda råd. Så han tvingades till Mombasa, fick ett jobb som diskare och när bartendern på hotellet ertappades med att förskingra pengar ur kassan fick denne sparken och Zedekia befodrades. Sedan blev han restaurangchef genom sitt goda huvud för matte. En tysk affärsman lyckades lura honom att ta sina sista pengar för att investera i en gemensam restaurangrörelse, och blåste honom sedan på ett mycket raffinerat sätt (lång historia… för ett annat tillfälle.). Zedekia blev bortkollrad i Zimbabwe, hörde inte av tysken mer, och stod utan en spänn i ett främmande land. Ett par muslimer tog dock hand om honom och gav honom mat under tre månader innan de lyckades skramla ihop till hans hemresa. Särskilt rörande är det att det var muslimer som gjorde så mycket för en kristen pastor, anmärkte jag, men Zedekia svarade snabbt:
- Not strange. Same God, different name.

Nåiallafall. Zedekia kom tillbaka till Mombasa, fick tillbaka sitt gamla jobb och jobbar nu återigen för att försörja sin familj som bor uppe vid Viktoriasjön. Nu funderar han på att ge sig in i politiken för att verka som ett alternativ till de korrupta MP som finns idag. Han berättade att under den förra och förrförra valrörelsen kom de besuttna politikerna farande i hans hemtrakter. De betalade folk rena kontanter för att de skulle rösta på dem, ibland upp till 500 ksh (ca 60 spänn) – vilket i Kenyas vildmarker är en avsevärd summa. Folk kunde inte motstå pengarna, och sedan sade deras samveten att det var ett brott mot Gud att inte rösta på dem som delat ut pengarna. Zedekia berättade hur de i kyrkan hade predikat om att det var rätt att ta emot ”gåvan”, men att de skulle se pengarna som en lite återbetalning av pengar som politikerna stulit från det Kenyanska folket och att de skulle rösta efter sitt hjärta – inte efter vem som givit dem pengarna. Det verkar ju som att han har fattat en del, så pastor han är.

Hapa Hapa

Tidig morgon på Lamu.
Ligger i min säng längre än vanligt.
I vanliga fall brukar jag stiga upp direkt och gå och ta lite frukost, eller åtminstone en dålig ursäkt för detsamma; en kopp vattenchoklad och en cigarett. Shee brukar komma över med lite nyinköpta badias och samosas. Jag är för övrigt hjärtligt trött på dessa indiska, friterade snabbmatsvarianter. Senare på morgonen brukar det bli en kort promenad till Hapa Hapa och avnjuta en avvokadoshake.

Men inte den här morgonen. Idag känns det lite tungt. Jag vill filma, men det finns inget läge. Egentligen skulle vi åka ut till Matondoni (swahiliord som betyder ”många snäckor”), en liten by på andra sidan ön där de bygger båtar. Att segla dit tar en timme, men att segla tillbaka tar tre fyra timmar. Shee skulle låna en båtmotor och hänga på sin dhow, men tyvärr var den trasig och inga reservdelar finns att komma över på flera dagar. Att ta en ”speed boat” dit skulle kosta ca 2500 ksh (nära 300 skr) och jag inser att min ekonomi inte klarar några extravaganta utgifter. Vi håller just nu på att planera huruvida vi ska ta bussen tillbaka till Nairobi, via Mombasa, eller om vi ska flyga. Det senare kostar omkring 800 skr och det ser mörkt ut. Men det vore en befrielse att slippa två dagar på buss.

Utanför mitt fönster ligger en av öns många skolor. Jag gjorde misstaget att gå upp på taket för att spela in lite av deras skönsång, men genast var lärarna ute på taket och vinkade åt mig att försvinna – jag skulle minsann inte filma deras skolbarn. Detta trots att de var inne i grannhuset allihop, och jag fick bara ett par bilder på några ungar som hängde i fönstret. Shee förklarade senare att det antagligen beror på att flickorna tar av sina slöjor inne i de könssegregerade klassrummen och att de var oroliga att jag – som man - skulle kunna se dem.
Tja, man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man själv går i skola eller inte.

Skolbarnens sånger, och rabblande av böneramsor, är minst sagt öronbedövande. Jag undrar vad de har för pedagogik, för dagarna i ände är det ett ständigt rabblande, skrikande och sjungande inifrån klassrummet – det låter ungefär som svenska skolbarn på rasterna. Jag kan bara ana hur trötta lärarna måste vara efter en dag i den ljudmiljön. Själv håller jag på att bli tokig av att bara höra dem tvärs över gården, och då är ändå jag ute en stor del av dagarna. Men när skoldagen är slut, frampå sena eftermiddagen, lägger sig lugnet som en välsignelse över området. Kanske är det därför det känns extra tyst på kvällarna.

I går kväll gick jag och Jon till Hapa Hapa (hapa betyder här; hapa hapa betyder ”precis här”. Mycket bra namn, tycker jag.Skulle gärna låna det om jag skulle öppna en restaurant i Göteborg.) och tog ett par partier ”Bao” - ett brädspel som påminner om Kalaha, spelet från Nordafrikanska trakter. Det är ett kul spel. Kulspel. Påminner mig om den slogan som spelet Abalone har: ”Takes a minut to learn, a lifetime to master…” Det är ett utpräglat strategispel,och det tog några omgångar innan jag fattade galoppen. Men nu anser jag mig vara en duktig nybörjare. Jag har väl en viss fallenhet för spel, inbillar jag mig. Så länge det inte är några pengar inblandade, i alla fall.

Nåväl. Det var ju fredag kväll och jag och Jon hoppades att det skulle vara lite drag någonstans. Lugnet och stillheten är nog välgörande för själen, men allvarligt talat så börjar jag bli lite mätt på det. Jag börjar helt enkelt få lite lappsjuka. Skulle gärna se en orm skymta förbi i paradiset också, bara för spänningens skull. Men det var dött. Det var ovanligt folktomt på hamnpromenaden, och på Hapa Hapa var vi de enda gästerna. Vi satt där och tog ett par partier Bao och en öl innan de stängde - klockan tio.
Jaha. Då var det bara att knata hem och lägga sig igen…
Nåja. Den som sover syndar ej.

Stress...

Har inte kommit at min mail pa over en vecka. Sitter nu pa ett internetcafe och forsoker dels kolla min post och dels publicera en veckas bloggar. Igar var vi har ocksa, men da lag linan nere. I dag funkar den, men jag har problem med att publicera bloggarna och min mailbox kommer jag inte in pa. Kanner pa mig att ladan svammar over och jag kan inget gora at det. Kanns minst sagt frustrerande.
Skriver detta som en forklaring till varfor jag inte hor av mig till dem som mailar. A andra sidan har det inte direkt drallt av kommentarer till mina tidare blogar heller...
Kanner mig som att jag amputerat en del av mig sjalv nar jag inte kan kommunicera med folk. Forsoker dessutom fa kontakt med Paul, for att fa honom att fora over pengar for jag ar fullstandigt ren just nu. Lite kris med andra ord. Men jag behover inte tigga pa gatan annu. Far se hur det gar till helgen...

Friday prayer

Väntans tider…
Det är som om hela staden håller andan. Fredag middag förstärks den känslan genom att ”Friday prayer” infaller och en majoritet av stadens innevånare söker sig till bönehusen. De flesta andra sitter lojt på kajen och bara väntar. Eftermiddagsvärmen ligger som ett lock över ön, och det är knappt att den lätta bris som blåser in från havet förmår svalka något alls.
Turistströmmarna har redan sinat och de turister man möter är lätträknade. Gatuförsäljarna är mindre enträgna än vanligt, det verkar som om de redan givit upp. Någon enstaka dhow-kapten försöker locka med mig, men ger upp utan någon vidare fight.

Det alla väntar på är regnen. I Nairobi har de redan kommit, vi har fått rapporter från Becky på Upper Hill om att det regnat sista veckan, och det är visst rätt stora mängder det handlar om. Regnet är en välsignelse för de torra områdena. I de flesta svältdrabbade områdena har det också börjat regna, men det är långt kvar innan det finns grödor att skörda. Men rapporter från metereologerna i landet varnar redan för att det kan komma att bli mindre regn än vanligt även i år. Vädergudarna har nämligen ställt till det så att det blir torka sisådär var åttotonde år. På senare tid har det dock slagit fel och det kan innebära att det i så fall blir torka för femte året i rad. Katastrofen blir i så fall ett faktum.

Här på Lamu får regnet en helt annan betydelse. Det innebär att turisterna försvinner i två månader, och att inkomstmöjligheten därmed också gör det för många människor. Det gäller att ha lite sparat, annars sitter man på pottkanten. Här finns inga statliga skyddsnät som fixar försörjningen under lågsäsong. Å andra sidan behöver ingen frysa, och knappast svälta heller för här är bördigt och fint och havet är fullt av fisk. Det skiljer sig som natt och dag från inlandet.

Regnet har även en annan funktion. Det är stadens årliga reningsbad, bokstavligt talat. Hela Lamu Town är byggd på en sluttning ned mot havet, och när regnen väl kommer sköljer de staden ren och för ut skiten i havet. Det måste vara en märklig reningsprocess att bevittna. Jag kan föreställa mig hur vacker staden måste vara när det är skinande vackra gator, och när man slipper den lite varma, kvalmiga och lite fräna doften av åsneskit och avlopp som annars kommer upp i kvalmiga dunster när man går in på vissa gator. Man får för övrigt kyssa mellan de ofta klibbigt färska åsneskitarna och ännu ångande pölar av åsneurin. Men hellre det än att hoppa mellan isfläckar och snöblask i bitande kyla.

Själv går jag med en helt annan hållning nu än när jag kom för drygt en vecka sedan. Det är säkert en av orsakerna till att jag också slipper de värsta turistraggarna. Man liksom går in sig i ett samhälle, bara genom att ströva omkring och lära känna omgivningarna. Jag har gått här nu så mycket att jag säkert fått en avspänd, ledigare hållning. Folk som man möter varje dag har börjat hälsa ett glatt ”Jambo”, och ibland stannar jag och småspråkar med hantverkarna som bygger på hotellet nere i hamnen. Småspråka är ordet, och mer än så blir det inte. Oftast är swahili huvudspråket, och engelskan är det lite si och så med.
- Hotellet ägs av en engelsman, berättar en av murarna som putsar de kalkvita väggarna där inne. Engelsmannen skall själv bo på övervåningen och ha en restaurang på nedervåningen.
- Such a shame, svarar jag och förklarar att jag anser att alla hus på Lamu ska ägas av Kenyaner, och helst Lamu-bor själva.
Jag får uppskattande nickningar och de bjuder genast in mig på en rundvandring i det ännu inte färdigställda huset. Uppenbarligen har engelsmannen rätt gott ställt för det var påkostat och vackert renoverat i gammal swahilistil.
- Det är ”pros and cons” med allting, berättade en hamnshåare för mig häromdagen. Ofta handlar det om att folk här inte själva har råd att renovera husen så de förfaller. När de kommit över en viss gräns av förfall återstår inget annat än att sälja. Men eftersom det samtidigt finns så många täta utlänningar som vill köpa ett semesterhus på ön får de furstligt betalt för husen – i kenyanska mått mått. Här brukar ett hus ligga runt 80 -100 000:-, och sen måste man väl lägga till lika mycket i renoveringskostnad. Men för ett par hundra tusen får man ett oslagbart sommarställe i prima skick. Resor tillkommer dock.

En av de lokala konstnärerna som bor på vägen ned till hamnen, bjöd in mig till hans affär och ateljé. Väl inne berättade han att han kände igen mig från bussresan från Mombasa till Malindi, och att han tyckt så synd om mig då. Jag förstod genast vad han menade. Att jag, som är nära två meter lång överhuvudtaget kommer i i bussen är ett mindre mysterium. Att jag dessutom hamnar nästan längst bak i ett säte där jag inte får plats och mitt under en ventil där det ständigt regnar ned ett moln av lera, i en buss där temperaturen ligger nära kokpunkten, är som avancerad tortyr. Konstnären hade suttit strax bakom mig och lidit med mig, berättade han med ett skratt. Han hade en del intressanta skulpturer dessutom, och hade det inte varit så besvärligt att frakta hem hade jag gärna köpt en. Nu frågade jag inte ens om priset, för att inte inge honom något falskt hopp.

En dryg vecka här har varit som rena reningsbadet för mig också. Ett långbad i tidlöshet. Jag kan tänka mig att en sån där flytkammare som finns på gym därhemma i svedala ger en liten försmak av vad det innebär att vara här. Helst ska man nog vara här i tre-fyra veckor för att bli helt renad från den västerländska tids-sjukan. Nu är det bara några dagar innan vi måste åka tillbaka till Nairobi för att jobba igen. Med tanke på storstadsstressen, den dåliga luften och de hällande regnen där, i jämförelse med den paradisiska tillvaron vi har här, känns det lite dystert. Men samtidigt ska det bli spännande att träffa våra vänner där, och dessutom knyta nya affärskontakter. Vi måste förbereda det seminarium som vi planerar i Nairobi i höst.

Turbulens i Kenya

Förra torsdagen gjorde polisen en raid på Standard, ett medieföretag i Nairobi. Antagligen har det hörts om detta övergrepp mot pressfriheten även i Sverige. Men det blir liksom mer dramatiskt när man dessutom får alla snaskiga detaljer. Det påstås att det var ryska legosoldater med på raiden, de bar ut utrustning från TV-stationen och på tidningstryckeriet brände de delar av upplagan. Antagligen var det en hämnd för att Standard varit mycket kritisk mot Kibakis regering, för alla korruptionsaffärer. Raila Odinga, ledaren för Orange, ett nytt oppositionsparti i Kenya, har blivit som en böld i baken på Kibaki, och följaktligen har han blivit mordhotad, trakasserad och smutskastad å det grövsta. Det verkar i förstone vara en reko politiker, som protesterar och för ett djävla liv i medierna hela tiden. Det går nästan inte en dag utan att han i ett eller annat sammanhang figurerar i medierna. Men med tanke på Mr Odingas tidigare position i samhället, han var vägminister förut, och hur vägarna ser ut i det här landet kan man nog räkna ut att även han är en mutkolv.

Vad det här landet behöver är ett helt nytt garde politiker. Unga stridstuppar, med ungdomars syn på korruption och dess konsekvenser; som inte ryggar för att ta strid med de maktgalna, genomkorrupta gamlingar som styr landet idag; som inte styrs av stamtänkande; som kan visa verklig empati med de som har det sämst ställt i landet. Så långt jag har förstått saknar det unga Kenya någon som företräder dem i valet, och de som kommer till makten gör det genom de ”sponsorer” de har. Sponsorer som sedan, efter valet, vill ha valuta på sina investeringar. Med andra ord: I princip så funkar det här landet som en omaskerad version av USA.

Vi följer naturligtvis det politiska skeendet med stort intresse. Nästa val är i december 2007, och vår film blir nog lättsåld i stora delar av världen under den Kenyanska valrörelsen. Men den skugga som nu hotar falla över försäljningen av vår produktion är de allt oftare förekommande ropen på nyval. Och i en tid när de Kenyanska ministrarna faller lättare än käglor i en bowlinghall är det inte något otänkbart scenario. I skräckversionen för oss blir det val redan i höst, innan vår film ens är fardigklippt. Å andra sidan är jag rätt säker på att filmen håller ändå, oavsett valrörelse eller inte; på grundidén; de starka karaktärerna; och det faktum att Afrika kommer att bli alltmer i ropet i Västvärlden. Inte minst eftersom västländerna nu ser hur kineserna vräker in miljarder i afrikanska länder, och redan nu tar 25% av sin oljeimport från Afrika. Att det marknadsmässiga intresset kommer att öka är ett faktum redan nu, och med det kommer även övriga aspekter på Afrika att lyftas fram. Och Kenya, med alla sina tillgångar och möjligheter, kunde vara skapelsens krona i Afrika i mer än ett avseende om det kenyanska folket bara får bukt med korruptionen.