09 april, 2010

Pö om pö bleknar minnesbilderna.

Jag har nämnt det förut, och säger det igen: Mitt minne är bra, men det är kort. Och högst osorterat. Kanske är vaktmästaren i skallen precis som jag själv: Lite lat, ganska slarvig och saknar förmågan att organisera saker. Och kanske han har en vaktmästare i sin skalle som är en kopia på honom, och så vidare. Nä, fy! Vilken röra det skulle bli längst inne!

Men som ett exempel på hur jag organiserar mitt liv, kan jag berätta hur det går till när jag ska gå igenom den senaste tidens post och viktiga handlingar. Tilläggas kan, att med ”den senaste tiden” avses i mitt fall minst två, tre månader. Det hinner således samlas en del papper och dokument. En av de bra sakerna med att vänta så länge mellan varje gång man går igenom dem, är att det mesta av de äldre papperen redan är inaktuella och kan förpassas direkt i papperskorgen. Det är klart att jag ibland missar en del intressanta saker, men det är ju ingen mening med att gråta över spilld mjölk. Dessutom tror jag att folk i allmänhet skulle bli förvånade om de visste hur få av alla de handlingar, akter, dokument och papper av det vi samlar på oss, som verkligen betyder något.

Jag brukar börja med att sätta mig bekvämt, med en stor papperskorg bredvid mig. Så går jag loss på högen, bakifrån i hopp om att det ska bli något så när kronologisk följd på eländet. Jag brukar gå ut lite löst, och delar in papperen i tre högar: Viktigt, Bråttom samt Akut. Men papperskorgen är viktigast. Snart inser jag att det inte räcker med tre högar, för det finns ju sånt som är halvakut, eller oviktigt men ändå värt att spara. För att inte tala om sånt som i en obestämd framtid kan bli viktigt, bråttom eller akut. Eller alla tre på en gång. Så, ju längre jag gräver mig ned i papperen, desto fler högar och namn på desamma blir det. Snart brukar jag ha så många olika högar att jag inte längre minns vilken hög som är för vad.

I allmänhet är det där någonstans som jag får ett bryt, rafsar ihop alla papperen till en hög och stoppar undan den, i väntan på en dag då jag känner mig stark nog att göra ett nytt försök. Men ibland klarar jag att gå igenom hela högen, och då känns det som om jag får vuxenpoäng – och då skäms jag, för en man på snart 50 kan ju för f-n inte gå och samla vuxenpoäng. Nå, jag brukar stå där och stolt blicka ut över tiotalet prydliga högar med papper som är tillräckligt viktiga för att inte hamna i återvinningen. Men eftersom jag aldrig hittat en manual till en pärm, och än mindre till ett bokstavsregister, så har jag ingenstans att göra av alla högarna. Jag kan ju inte ha tio högar med papper som ligger och skräpar överallt.
Det brukar sluta med att jag samlar ihop alla högarna till en, med det viktigaste överst, lägga högen bredvid datorn i tron om att jag någon dag ska känna kallet att inte bara sortera papperen, utan att också agera på dem.

Fast ju äldre jag blir, desto färre papper klarar sig undan återvinningen. Det är få papper som är så viktiga att jag offrar av min fria tid för att ägna mig åt något som jag ogillar eller rent av avskyr. Men jag medger att det är en dyr livsstil. Många är de förseningsavgifter jag betalat i mitt liv.
Naturligtvis är det bra att alla inte är som jag. Hur skulle det se ut, om alla viktiga papper här i världen hamnade i återvinningen, och ingen hade någon ordning på någonting, utan bara ville leva sitt liv med så lite problem som möjligt och därför sköt alla problem framför sig?
Personligen skulle jag nog tycka att det vore skönt att ha en god man, någon ordningsman - eller dito kvinna - som kunde ta hand om det världsliga för mig, medan jag bara behövde ägna mig åt att leva livet. Och leka livet.

När jag nu börjat bekänna mina mentala tillkortakommanden kan jag lika gärna fortsätta: Mitt minne är därtill ytterst selektivt. Jag kan exempelvis länge sitta och lyssna till någon av mina vänner när de kommer med de mest underhållande reseberättelser, tills jag plötsligt inser att jag också var med på den resan. Något litet minnesfragment kan finnas kvar, lite här och där. Fragment som kletat sig fast i någon hjärnvindling gränsande till fantasin. Jag misstänker nämligen att mitt minnescentra i hjärnan av misstag har hamnat precis bredvid fantasicentrat, så att de olika bilderna ibland flyter ihop. Årtalen, ortsnamnen, händelserna, personerna och liknande, har liksom rört ihop sig, blandat sig med romaner jag läst, filmer jag sett eller förvisso helt självupplevda händelser, men som involverat helt andra personer på helt andra platser. Alla mina minnen har skakats om, kopulerat med andra upplevelser och intryck, för att sedan frambringa de mest originella och osannolika hjärnfoster. Jag anar att det är bättre så, för mig själv åtminstone: Mitt liv blir så mycket intressantare - och definitivt mer underhållande.

Dessutom bruka jag trösta mig med att då jag har dåligt minne, och fullkomligt saknar förmåga att planera för framtiden, så innebär det att det måste bli en massa plats kvar i hjärnan för att uppleva nuet.
Det som har hänt kommer aldrig hända igen, och det som ännu inte hänt finns inte. Den enda tid som faktiskt existerar är således nuet. Och det är ju precis så litet, eller som stort, som vi gör det till.
Jag strävar efter att göra mitt Nu oändligt stort.

Nå, ett av de tidiga minnen jag har från skolan är från det tidiga 70-talet. Världen såg då faktiskt ut precis som Torbjörn Flykt beskriver det i sin utsökta roman ”Underdog”. Åtminstone i Sverige.
Vid den här tiden i Världshistorien gick jag på mellanstadiet, på Skansborgs Skola i Järpen. I Jemtland. I ur och skur. Jag var en lång, mager, blek och lite fragil pojke som inte lärt sig att ta sig fram med vassa armbågar. Jag var inte särskilt bra på att slåss, men var ganska ofta inblandad i slagsmål. Antagligen för att jag var en liten besserwisser-typ (tror jag), och att jag var en relativt lätt motståndare för skolans ”busar”. Eller mobbare, som man definitivt skulle säga idag. Jag var väl inte mobbad i skolan, men jag tillhörde heller inte de tuffa grabbarna, så nog fick jag min beskärda del av hackkycklingsrollen emellanåt.

Varje dag när det serverades lunch blev det en tjurrusning till matsalen – trots lärarnas idoga förmaningar om att vi skulle gå fint i korridorerna. I matsalen var det alltid kö. Ofta sträckte kön sig längs ena väggen, runt hörnet och ut genom dörrarna, för att sluta i entréhallen. Där bak var det alltid oroligt, och de med vassa armbågar vann ofta några positioner i kön. Det är väl därför jag kommer ihåg just det, men knappt något annat från den tiden; jag gillade inte köandet och knöandet. Längst fram höll mattanten, Maj, ett vakande öga på oss alla, men längre bak hade hon dålig koll. Således blev det ett ständigt knuffande och buffande i kön. Maj såg förövrigt ut precis som en mattant – eller bambatant som man säger här på västkusten: Hon var stor och tjock, som oftast klädd i en vit kortärmad rock, hade tjocka men starka armar, och hårda nypor som hon kunde använda på elever som var otrevliga och dumma. Men mest var hon som en av de "bredaschlade tanter" som Robert Broberg sjöng om, snäll och go. Hennes hy var blek men rosig, så där som det lätt blir när man står i kökshetta och rör i stora grytor mest hela dagarna. Maj och hennes kollegor (vars namn förpassats till ett svart hål i mitt minne) lagade all mat själva, och det var så nära hemlagat man kan komma i ett storkök. Skolbarn klagar alltid på maten - vilket är helt naturligt eftersom de i allmänhet bara har det hemlagade att jämföra med, och vilket storkök kan konkurrera med mammas köttbullar? (Men kanske håller den bilden på att förändras genom att allt färre verkligen lagar mat hemma, utan nöjer sig med att värma bleka halvfabrikat …?) Även vi klagade på maten, men antagligen såg Maj och gänget till att det var kanonkäk på den skolan.

Vaktmästaren, Elof, var en äldre man som pratade en obegriplig rotvälska. Jag tror att det var hard-core Jämtländska, men jag är inte säker för jag förstod aldrig vad han sade. Kanske det var för att Elof var puckelryggig – att puckeln fungerade som en resonanslåda som gav ett märkligt eko. Eller nåt.
Elof var kort i växten, och krum som en fjällbjörk. Hans huvud liksom sköts fram av en stor puckel, som växte upp ur hans rygg och utgjorde den högsta punkten på hans lekamen. Jag har ett vagt minne av att han alltid bar samma kofta, en stor, grön sak som han brukade hänga över puckeln. Men den minnesbilden kan vara resultatet av ovan nämnda bristfälliga arkivföring i skallen.

Vi elever var lite rädda för Elof, för han kunde bli riktigt ”sint” (arg) när man busade för mycket. Han luktade dessutom pensionär. Gubbdoft. Så där lite unket, instängt blandat med svett och andra kroppsodörer. Elof brukade gå vakt vid lunchen, och hade ansvaret för att det var lugnt i den bakre delen av kön. När vi stojade eller bråkade för mycket brukade han förmana oss:
- Pö om pö! Ställ er pö om pö!
Jag tyckte det lät konstigt, för jag hade aldrig hört det uttrycket förr. Dessutom var det något av det enda jag någonsin uppfattade av vad han sade – även om jag inte riktigt förstod vad det betydde. Men jag anade att han ville att vi skulle rätta in oss i ledet, och ställa oss efter varandra.

Häromdagen berättade jag för en väninna om Elof och hans ”pö om pö”. Hon kände till uttrycket, men hade aldrig hört det användas i det sammanhanget. Vi googlade därför ”pö om pö”, och trots att det är två begränsande ”ö” i sökordet, fick vi drygt 60 000 träffar. Det är således ett inte helt okänt uttryck.
En länk ger vid handen att det egentligen är franska; peu – som betyder ’lite grand’. "Peu en peu" skall således den rätta stavningen vara.
NE (som för övrigt är en av dessa ytterst tacksamma förkortningar jag slänger mig med, för det är så svårt att komma ihåg hur encyklopedin stavas, och ännu svårare är det att uttala) säger att det betyder: ”Lite åt gången. (Särskilt beträffande något abstrakt).”
Abstrakt?! Inte kände jag mig så särskilt abstrakt när jag stod där i matkön, inte vad jag minns i alla fall.

Men det kanske förklarar en sak för mig: Orsaken till att jag aldrig förstod vad Elof sa, kanske berodde på att han talade franska hela tiden. Vem vet: Bakom den slitna fasaden, någonstans under puckeln, tickade det kanske en fransks adelsmans hjärta, eventuellt en ättling till Solkungen, Ludvig den XIV! Och så var han vaktmästare på vår skola!
Tänk så lite man vet, egentligen.